Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?
Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!
På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i.
Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt.
Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem.
De flesta dagar är jag stolt över att vara introvert, och att jag vågar vara det, men igår kändes det bara hemskt. Hemskt för att jag egentligen hade roligt, men var oförmögen att visa det efter några timmar eftersom jag blev så utmattad. Hemskt för att jag sällan träffar så här mycket människor, och när jag nu väl gjorde det kändes det som att jag åtminstone borde orka SEX timmar. Hemskt för att alla andra verkade helt oberörda av så här mycket nytt folk och så här mycket nya intryck. Det fick mig att känna mig svag och skör.
Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?
Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag
Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan.
Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:
Introvert - får sin energi från att vara för sig själv
Extrovert - får sin energi från att umgås med andra
Men imorgon ska jag spendera hela dagen ensam i en postbil så dår får jag förhoppningsvis tid att återhämta mig!
/Anna(:
