Titel: I det här trädet
Författare: Katarina Kieri och Per Nilsson
Sidantal: 235
Betyg:6/10

Siris pappa har problem med spriten. Flera gånger har han lovat att bättra sig,men han lyckas alltid falla tillbaka i gamla vanor. Jakob har aldrig träffat sin riktiga pappa, och hans förra styvpappa var knäpp. Hans bror pratar inte mycket heller. Varken Siri eller Jakob har så värst många kompisar, de är inte mobbade eller retade,bara ensamma.
Siri och Jakob är inte lika gamla och de känner inte varandra. Kanske kommer de aldrig lära känna varandra heller.

Jag är imponerad över att jag ens fick ihop en så lång sammanfattning om boken, låt oss strunta i huruvida den är bra eller inte för ett ögonblick.

Katarina skriver ur Jakobs perspektiv och Per skriver ur Siris. Det funkar att det är två personer som skriver boken för de har vävt ihop handlingen väldigt bra. Tyvärr störde det mig att Jakobs kapitel var skrivet ur i tredje person(alltså han och Jakob) medans Siris var skriven i första person(jag). Det var irriterande.
På grund av att man märkte så tydligt när de bytte så kändes det inte riktigt som att jag lärde känna Jakob lika bra, det kändes som att jag bara stod utanför hans fönster och tjuvlyssnade på vad som hände. I Siris kapitel kände man sig lite mer delaktig.

Annars hade inte den här boken så värst mycket handling. Det handlade lite om deras ensamhet och att de hade lite problem med sina föräldrar. Om boken försökte förmedla något budskap så måste jag ha missat det.

De gillade fåglar också, och det kunde man nästan räkna ut med hjälp av omslaget och titeln. I nästan varenda kapitel så nämndes fåglar på ett eller annat sätt.
En fågelgrej som jag fastnade för var i början av boken, när Siri jämförde sina klasskamrater med fåglar. Den delen av texten kommer här:

Det syns tydligt att jag är en annan sort. Att jag kommit fel.
Att jag inte hör hemma här.
Jag flög förbi och råkade störta bara. Fastnade,trasslade in mig i grenarna, och nu sitter jag här,bland de tjattrande stararna som flyger i flock,bland kråkorna som kraxar, bland hackespettarna som hackar och skrattmåsarna som skrattar och skräntrutarna som skränar. Jag är också i det här trädet.Men det är fel,jag skulle ha varit någon annanstans. Högt ovanför. Skrattar mitt kattskratt högt ovanifrån.

I det här trädet,sidan 7

Jag tyckte bara att det var en väldigt bra jämförelse med hur personer är.

Anledningen till att jag ändå fortsatte läsa hela tiden var nog de korta kapitlen. Man tänkte liksom " äh,det här är bara några sidor långt, det kan jag läsa också,sen lägger jag ifrån mig boken". Men så blev det alltså inte,man fortsatte, även fast det inte var särskilt spännande. Men det kan vara skönt med en lugn bok som avbrott ibland.

Bästa med boken: Korta kapitel som gjorde att man fortsatte läsa. Det var en annorlunda bok, de strävade liksom inte bara efter att några skulle bli ihop eller att vi som läsare skulle gilla boken.
Sämsta med boken:Lite väl händelselös kan jag tycka.
Åldersgrupp: Tonåringar, de kommer nog ha lättast att förstå den här känslan av att vara ensam och inte passa in.

/Anna(: