Bye Bye Social Media?

Min koncentrationsförmåga har försämrats drastiskt de senaste åren, och för att förklara det har jag skyllt på min ångest, som även den ökat de senaste åren. Men det var inte förrän min syster tog bort sina sociala medie-appar som jag började fundera på hur de apparna påverkade även mig. Kanske berodde både bristen på koncentration och min ångest till viss del på sociala medier. En dag insåg jag att jag knappt ens kunde fokusera på en hel Youtube-video utan att plocka upp mobilen och tankspritt börja scrolla igenom ett flöde där ingen hade uppdaterat något sedan jag kollade för fem minuter senaste gången. 
 
Att inte kunna hålla koncetrationen i ens tio minuter är ju helt katastrofalt egentligen, och när jag väl hade fått den insikten bestämde jag mig för att testa att logga ut från mina sociala medier. Apparna jag loggade ut från var Twitter, Facebook och Instagram. Snapchat och Messenger bestämde jag mig för att behålla eftersom jag bara använder de apparna för att kommunicera med folk. Det händer liksom inte att jag går in och scrollar igenom min Messenger precis. Även Tumblr bestämde jag mig för att behålla, för något roligt ska man väl ändå ha att göra när man sitter och bajsar? Dessutom mår jag många gånger faktiskt bättre av att gå in på Tumblr och få mig ett gott skratt. 
 
Så, hur har det känts då? De första veckorna var rätt svåra (som det väl alltid är när man ska bryta en negativ vana?). Jag plockade ofta upp telefonen för att scrolla, men stoppades när jag inte var inloggad i apparna, och påmindes då om vad jag höll på med. Men efter kanske tre eller fyra veckor började jag verkligen vänja mig vid att inte hela tiden sitta med telefonen, och nu glömmer jag till och med ofta att ta med den när jag byter rum. Så länge inte någon annan vill kontakta mig eller jag dem har jag liksom inte någon direkt användning av telefonen. 

Jag har också insett att det som verkade så viktigt att veta om alla andras liv nu helt plötsligt är totalt oviktigt. Jag säger inte att jag inte bryr mig om vad mina vänner gör, men att det faktiskt är hyfsat ointressant att hela tiden veta vad alla i min lilla stad sysslar med. Vill jag veta vad mina vänner gör kan jag alltid fråga dem på Messenger eller Snapchat och då slipper jag få ångest av att bli bombarderad med allas så perfekta internetliv. I början tillät jag mig själv att varje helg logga in en gång på Instagram, men jag insåg redan efter två eller tre veckor att den långa raddan med bilder som hade laddats upp den senaste veckan faktiskt inte intresserade mig särskilt mycket längre. 
 
För mig har det mestadels bara varit en stor befrielse att logga ut, men självklart finns det en del nackdelar också. Man missar till exempel när folk fyller år eftersom man inte får någon notis från Facebook, och man missar vad ens internetvänner som man inte pratar så ofta med gör. Men det betyder också att jag slipper folk vars inlägg drog energin ur mig helt utan att jag ens visste det. Och jag kan se en hel Youtube-video - ja, till och med ett helt avsnitt av en TV-serie -  nu utan att ens fundera på att plocka upp telefonen. De senaste veckorna har jag till och med läst tre riktiga böcker, och lite tror jag ändå det har med det här att göra. Nu kan jag koncentrera mig så pass mycket igen att min hjärna inte vill avbryta var tionde minut för att scrolla igenom mitt flöde, och det känns extremt skönt.

Mina Mizu-flaskor

Länge har jag vetat att det varken är bra för miljön eller min kropp att dricka ur plastflaskor köpta i matbutiken. Trots det gjorde jag det fram till förra året för att det var bekvämt och enklare att göra som jag alltid gjort än att ändra mitt beteende. 
 
Till slut bestämde jag mig i alla fall för att investera i min första aluminiumflaska. Eftersom jag alltid har med mig vattenflaskan till jobbet där den hanteras ganska vårdslöst visste jag att en glasflaska inte ens var att tänka på. Och en mer välgjord plastflaska utan BPA var inte heller vad jag var ute efter. Så jag gjorde en HEL DEL research och bestämde mig till slut för att beställa hem flaskan på bilden. 
Min blå Mizuflaska som inte är isolerad rymmer 6 dl och det är min standardflaska. Den är perfekt i storleken och väger inte särskilt mycket mer än en vanlig vattenflaska. 
 
En av anledningarna till att jag valde just Mizu, istället för tex Klean Kanteen som är ett mycket kändare märke, är att den finns i många roliga färger och storlekar. Dessutom har den en stor öppning att dricka från och korken är lätt att bära i. Flaskan är extremt tät och har aldrig läckt en droppe, inte ens om den legat upp och ner i min ryggsäck. Det som sedan avgjorde saken för mig var att den inte har någon inre beläggning som kan lossna och följa med i vattnet om man tappar eller skadar flaskan. 
 Något som är negativt med enväggsflaskor i aluminum är dock att de inte håller vattnet kallt särskilt väl. Metall leder ju värme och en varm sommardag blir vattnet alltså hyfsat ljummet i Mizus vanligaste flaska, men jag tror inte att det är något unikt för just Mizu utan snarare ett problem med aluminiumflaskor i allmänhet som man får lära sig att leva med. Eller så gör man som jag gjorde och köper en av Mizus isolerade flaskor. Den jag har rymmer 8 dl, eftersom jag dricker mer vatten på sommaren, och till skillnad från enväggsflaskan kan man ha både varm och kall dryck i den. 
Jag älskar mina Mizuflaskor och skulle verkligen rekommendera dem till alla som vill skaffa sig en rejäl aluminiumflaska men inte orkar gräva ner sig i all fakta. De är lite dyrare än de aluminiumflaskor som har börjat säljas i tex mataffärer, men jag har haft min blå i ett och ett halvt år och förutom några skråmor från gånger den har trillat i marken så är den som ny och jag ser mig själv använda den i många år framöver. 
 
Flaskorna finns att köpa på flera svenska internetsidor, men jag lägger in länken till Mizus officiella sida HÄR
/Anna(:

En nystart?

Jag har inte bloggat på över ett år. Wow. Sedan jag startade bloggen har jag aldrig haft en så här lång bloggpaus, men det har varit behövligt. Dessutom har jag knappt läst ut en enda bok det senaste året, så vad jag skulle ha skrivit om vet jag inte heller. 
 
Men de senaste månaderna har det sakta men säkert börjat klia lite i fingrarna. Jag har saknat att blogga och att hundratals gånger läsa om texten för att i slutändan endast ta bort ett kommatecken. Jag tycker ju om att skriva, att tycka och att uttrycka mig, men bara genom att skriva ihop den här texten inser jag att jag är väldigt ringrostig. 
 
Så vad har jag gjort och vad ska hända nu? Vad som har hänt hade jag kanske tänkt skriva lite om i senare inlägg, då det här senaste året kan ha varit det värsta i mitt liv. Och vad som ska hända nu vet jag faktiskt inte. OM jag faktiskt tar tag i bloggandet igen (vilket inte alls är säkert) så kommer det nog bli en mer allmän blogg, eftersom jag knappt läser längre (något som kanske förtjänar ett sorgligt inlägg i sig). 
 
Nu hade jag dock tänkt avsluta. Det här inlägget var ju egentligen bara för att säga "hej!" för första gången på över ett år. Inte vet jag om jag har några gamla läsare kvar, men det lär väl visa sig. 
 
Ha det gött tills vi hörs igen!
 
Ps. Ser ni att jag har bytt bloggdesign till något enklare och lite fräschare? Vad tycker ni?
 
/Anna(:

Brevvän sökes!

När jag var yngre hade jag flera brevvänner, men sedan dog det intresset ut för mig i några år. Intresset tändes igen när jag började jobba på Posten och kom ihåg hur roligt det är att gå runt och vänta på att handskrivna brev ska dimpa ner i brevlådan. För tillfället har jag en brevvän, men jag söker alltså fler (oklart än hur många).
 
Mina brevvänsönskemål:
  • Slutar inte skriva efter några brev
  • Svarar ganska kontinuerligt (helst alltså inte med typ sex månaders mellanrum)
  • Skriver inte bara en halv sida
  • Gärna lite kreativ (och med det menar jag inte att man måste måla en Mona Lisa i varje brev, mer typ att man anstränger sig och gör det lilla extra)
  • Gärna runt min ålder (mellan 18-25 typ. Men om du är äldre/yngre och känner JAG VILL PRATA MED ANNA så feel free att mejla mig. Jag är inte den som är den)
Jag är också öppen för en vykortsvän, eller vad man ska kalla det, där man bara skickar vykort till varandra. Ett vykort har ju bara plats för en viss mängd information och är därför inte lika tidskrävande, men kan ändå vara lika roligt att få. 
 
 Som sagt, om ni känner er intresserade av att brevväxla med mig så är det bara att mejla bookshelves1@hotmail.com med en liten beskrivning av er själva (om vi har pratat med varandra tidigare och typ redan är vänner så räcker det med att ni skriver "HEJ ANNA, DET HÄR ÄR ______ OCH JAG VILL JÄTTEGÄRNA BLI DIN BREVVÄN". Om jag inte har pratat med eller träffat er tidigare så kommer jag vara lite försiktigare med vem jag ger min adress.
 
Jag hade ju kunnat skriva en liten presentation av mig själv här, men jag orkar inte (wow, vilken bra brevvän hon den där Anna verkar vara. Hon orkar inte ens skriva en presentation.) och jag tänker att om ni läser min blogg så har ni redan ett litet hum om vilken konstig person jag är. 
 
Som ett sista litet lockrop kan jag ju bara meddela att jag nyligen köpte nya frimärken och de är SÅ MYSIGA. Så look forward to that. Jag kan också lova att jag är bättre på att svara på brev än vad jag är på att svara på kommentarer här på bloggen, hahah. 
 
 
/Anna(:
 

Morden i Midsomer var min mardröm

När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer. 
 
Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna.  Vad som helst utom att låta mig se. 
 
Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år  men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen. 
 
Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen. 
 
Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt. 
 
Har ni några liknande minnen?
 
/Anna(:
 

De introvertas förbannelse

Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?
 
Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!
 
På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i. 
 
Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt. 
 
Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem. 

De flesta dagar är jag stolt över att vara introvert, och att jag vågar vara det, men igår kändes det bara hemskt. Hemskt för att jag egentligen hade roligt, men var oförmögen att visa det efter några timmar eftersom jag blev så utmattad. Hemskt för att jag sällan träffar så här mycket människor, och när jag nu väl gjorde det kändes det som att jag åtminstone borde orka SEX timmar. Hemskt för att alla andra verkade helt oberörda av så här mycket nytt folk och så här mycket nya intryck. Det fick mig att känna mig svag och skör. 
 
Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?
 
 Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan. 
 
Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:
Introvert - får sin energi från att vara för sig själv
Extrovert - får sin energi från att umgås med andra
 
Men imorgon ska jag spendera hela dagen ensam i en postbil så dår får jag förhoppningsvis tid att återhämta mig!
 
/Anna(:

FÖR MYCKET MAT OCH KATTER | vlogg

 
Jag hade en tråkig och lite ensam dag i tisdags, så jag bestämde mig för att filma en väldigt spontan vlogg för skojs skull! Jag ber om ursäkt för att bilden är lite mörk ibland, men min kamera är världens lögnare och säger att allt ser perfekt ut och sedan när man kollar på datorn vill man bara gråta för att allt är så mörkt. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gillar videon! Den ger åtminstone ingen oärlig bild av en ledig dag i mitt liv, och det är väl positivt.
 
/Anna(:
 
 

Det är du, Adlibris, inte jag

Jag vill slå min knytnäve i väggen om och om igen och kasta finporslinet i golvet. Jag läste nyligen ut The Raven Boys och i desperation skyndade jag mig att beställa tvåan från Adlibris. Det händer rätt sällan nu för tiden att jag beställer från Adlibris, eftersom BookDepository existerar med både gratis frakt och billigare priser. Men jag var som sagt desperat. Så desperat att jag glömde varför jag inte beställer från Adlibris längre.
 
Det är alltid något fel med deras böcker. 
 
 
Jag är medveten om att jag är en kräsen konsument. Om jag köper NYA böcker till fullpris vill jag att de ska vara i nyskick. Och jag tvekar inte att klaga om jag inte är nöjd (något jag ärvt från min mamma). Men om vi struntar i att jag är kräsen, och istället låter statistiken tala, så ser vi att problemet faktiskt måste ligga hos Adlibris och inte hos mig. 
 
BOOKDEPOSITORY
20 BÖCKER
1 KLAGOMÅL
=5% DÅLIGA BÖCKER
 
ADLIBRIS
7 BÖCKER
3 KLAGOMÅL
=43% DÅLIGA BÖCKER
 
 
ÄR JAG DEN ENDA SOM LIDER AV DET HÄR? VEM ÄR DET SOM HATAR MIG?
(jag vet att det här är den mest orättvisa och sämsta studien som någonsin har utförts, men jag tänker fan inte beställa hundra böcker från Adlibris bara för att få till ett rättvist studieresultat)
 
Naturligtvis börjar man genast fundera på om det brister i paketeringen och frakten, MEN DET KAN DET INTE FÖR FÖRPACKNINGEN ÄR JU I BÄTTRE SKICK ÄN SJÄLVA BOKEN. Plus att Adlibris faktiskt har lyckats skapa en förpackning som på ett väldigt bra sätt skyddar boken. Frågan är varför de slösar så mycket kartong på att skydda en redan skadad bok.
 Det här är verkligen långt ifrån det värsta man kan råka ut för, men det är PRINCIPEN. Adlibris ska inte tro att de gång på gång kan skicka trasiga böcker till mig, när jag kan få samma böcker i bra skick till samma pris från BD. 
 
Vare sig min studie är korrekt eller helt uppåt väggarna fel så kommer jag inte beställa något mer från Adlibris (kom tillbaka om ett år då jag skriver ännu ett sådant här inlägg när jag har glömt mitt löfte). Jag är trött på att låta som en petig surkärring, och jag är trött på att skicka tillbaka skiten hela tiden. Då kan jag lika gärna vänta på BookDepositorys frakt som i slutändan tar ungefär lika lång tid.
 
/Anna:(

Bland bärfisar i blåbärsskogen

Om ni har lyssnat på radion eller läst nyheterna i sommar har ni säkert hört att det här har varit ett av de bästa blåbärsåren på länge. Som den lilla gumma jag är var jag därför tvungen att ge mig ut i skogen för att fylla frysen inför kommande, och kanske blåbärsfattigare, år. Och som den lilla hamstrande gumma jag är så räckte det såklart inte med bara ett besök, utan fyra. Än så länge. 
Alltså, ja. Jag är så jävla lat att jag måste sitta på en skrikrosa pall när jag PLOCKAR BLÅBÄR I SKOGEN. Men kollar man in mina ILLBLÅ läppar kan man ju börja undra om plockning verkligen är det jag har ägnat mest tid åt. 
Någon sekund efter första bilden lyckades min syster ertappa mig när jag tryckte munnen full istället för att plocka.
 
Det är kanske förresten inte konstigt att man sitter ner när ens egen syster mobbar ens rumpa så fort man bestämmer sig för att vara lite hurtig och stå upp. 
 
Vi såg också en hel klan med bärfisar – eller berry farters som vi kallar dem – och alltså jag tror inte ni förstår hur jävla mycket bärfisfis det stank i den där skogen. Och hur många gånger jag tog i en och fick stanken på händerna. 
 
Det ser kanske ut som att Linda verkligen plockar så att svetten lackar, men låt er inte luras. Hon åt nog mest av oss alla. Och plockade minst. Som alltid. 
Jag var väldigt stolt över mitt blåbärsstrå och ville att Linda skulle ta ett kort. Hon hävdade dock hela tiden att det inte syntes, så jag försökte mig på den där sminkvloggargrejen. Ärligt talat ser det med mina röda händer mest ut som att jag precis har dödat en oskyldig människa för ett blåbärsstrå.
 
Jaja, det här var i alla fall det vi lyckades få ihop en av gångerna, och det är väl ändå inte så illa! Kanske inte tillräckligt för att lugna en hamstrande gummas svaga nerver, men tillräckligt för att ha på gröten i några år. 
 
Och för att faktiskt försöka sluta lite allvarligt: jag älskar verkligen att plocka blåbär. Älskar lugnet och tystnaden i skogen. Älskar att ägna mig åt något så monotont och lugnande (lite som att måla i målarböcker, fast mindre stressande). När jag går ut i skogen och plockar saker känner jag mig närmare mina förfäder och det liv de levde. Det är säkert sjukt glamoriserande av mig, men så får det väl vara då. 
 
/Anna(:

En bokhylla med allt jag älskar

 
Innerst inne vet jag att en bokhylla kan innehålla så mycket mer än bara böcker. Den kan innehålla filmer och TV-serier, men också vikta pappersbåtar och bilder föreställandes ens bästa vän. Trots att jag vet, och trots att mina bokhyllor innehåller allt det jag precis nämnde så kan min hjärna efter sex år inte uppdatera sig själv. I mitt hjärnvokabulär står det bara "böcker,böcker,böcker,böcker" efter ordet "bokhylla/bookshelf". Varje gång jag tänker att jag vill blogga om den där pappersbåten så kommer min lilla hjärnvakt fram och hytter med näven, skakar på huvudet och pekar på ordet "bokhylla" i ordboken. Men nu för tiden är min hjärna fylld med så mycket mer än bara böcker och jag skulle vilja göra ett försök att formulera de tankarna. Jag försöker skrämma mig själv med att ni inte skulle bry er eller tycka om det, men jag tror inte att det är sant. 
 
 
Det jag alltså vill ha sagt med det här inlägget är att jag skulle vilja testa på att skriva om fler ämnen än bara böcker. Jag vill göra Bookshelf till en bokhylla som inte bara är fylld med böcker, utan med allt jag älskar och bryr mig om. Och jag är rädd för att göra det. Och kanske egentligen också lite lat. 
 
/Anna(:

Q&A (feat. Ivar)

 
 
Nu kommer svaren på de frågorna jag fick i mitt lilla frågestundsinlägg. Jag hoppas att ni ska tycka om videon, och att ni har en fabulös fredag! :D
 
/Anna(:

Q&A

Som vi alla vet är jag en otroligt intressant person, och eftersom jag sällan pratar om mig själv så förstår jag att det är mycket ni inte vet men skulle vilja veta om mig. Därför hade jag nu tänkt spela in en Q&A, och förmodligen kommer det bara strömma in frågor, så om ni inte vill försvinna bland de miljoner frågor jag kommer få rekommenderar jag att ni skriver era frågor snabbt. 
 
Skämt åsido, jag har varit sämst på att spela in videor den senaste tiden, och skulle gärna vilja komma in i det igen. För att göra det så svårt som möjligt för mig själv bestämde jag alltså att det roligaste (men svåraste att redigera och spela in) borde vara att göra en frågestund. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag någonsin har haft en Q&A här under mina sex år?!

Så skicka gärna in de frågor ni har! De kan handla om typ vad som helst, som tex vilken senap som är min favorit (om ni nu faktiskt undrar det). När jag kommer spela in videon vet jag inte riktigt än, men kanske någon gång nästnästa vecka då jag har lite lediga dagar. 
Snälla, låt mig slippa känna såhär.
 
Ha en bra Valborg och ställ mycket frågor!
 
/Anna(:

5 saker ni inte visste om mig

Anna  publicerade nyligen ett inlägg där hon för att välkomna nya följare berättade 5 saker om sig själv, och några dagar efter det uppmanade hon andra att göra samma sak. Med tanke på min inaktivitet skulle jag bli förvånad om jag hade fått några nya följare den senaste tiden, men jag tänkte göra det här inlägget ändå, för skojs skull. So here we go!
 
1. Jag spenderade en gång en timme ensam på biblioteket. När jag var typ 11 år gammal önskade jag mig i julklapp att jag skulle få spendera en hel dag ensam på biblioteket. Min mamma lyckades fixa en kompromiss som betydde att jag fick vara där en timme helt ensam innan biblioteket öppnade. Jag lånade typ 12 böcker och dagen efter fick jag ett tackbrev från biblioteket som innehöll ett läderbokmärke. Som ni märker har jag alltid varit en total dork.
 
2. Jag klarar inte av klyschiga livsmotton som konst. För tillfället är det väldigt modernt med tavlor som i snirklig text säger "Carpe Diem", eller stora vita bokstäver som säger HOME. Jag avskyr det. No offense om någon av er har det, men jag gillar det verkligen inte. Anledningen till varför jag inte gillar det är för att det inte känns som att folk har det på väggarna för att de här citaten verkligen betyder något för dem. Jag har sagt åt min syster att hon får göra vad hon vill med mig om jag en dag köper en sådan tavla.
 
 
3. Jag kan inte äta nybakt bröd med jäst som inte har varit fruset. Alla skrattar åt det när jag berättar första gången, och jag förstår verkligen varför för det låter ju helt sjukt. Men jag har IBS och nybakt bröd är bara ännu en sak på den oändliga listan med mat som ger mig ont i magen.
 
4. Jag har aldrig varit full. Jag dricker inte alkohol och har för tillfället inte någon längtan efter att börja. Dessutom smakar det vidrigt.
 
5. Våren är min favoritårstid. Ja, efter många års djupt övervägande tror jag att jag äntligen har bestämt mig. Våren är inte något man någonsin blir besviken på, eftersom vad som än kommer efter vintern alltid måste vara bättre än vintern själv. Blommor för första gången på månader, solsken, VÄRME (om så bara fem plusgrader). Lukten av vår är lukten av hopp om en ny början, och jag älskar det. 
Kolla liksom vad jag såg i helgen? Hur kan man inte bli helt överlycklig av det här?
 
Berätta gärna 5 saker om er själva också, så att jag lär känna er! I ett inlägg eller bara i en kommentar nedanför.
 
/Anna(:
 

Sno från fanfiction?

Vet ni vad jag älskar mest med fanfictionsystemet? TAGGARNA! Om man går in på Archive of Our Own och söker på sitt favoritship kommer man få upp massor, men själva namnen och beskrivningarna säger inte alltid så mycket, och därför används taggar. Om man vet precis vad man är ute efter är det då mycket lättare att också faktiskt få precis det man vill ha. 
 
Här har ni ett exempel på en fanfiction och dess taggar:
 
 
Men man kanske inte alls är sugen på att läsa smut utan bara vill läsa fluff, och då är det bättre att välja fanficen nedan:
 
 
Med hjälp av de här taggarna kan man verkligen få precis det man vill ha för stunden, och jag tänkte försöka införa det i slutet av mina recensioner. Kanske inte lika spoilande som taggarna på Archive of Our Own ibland kan vara (som tex Major Character Death), men ändå i samma stil. 
 
Här är ett improviserat exempel på hur jag skulle kunna beskriva "Fyra dagar fyra nätter" med taggar:
 
 
 | Roadtrip | Kärlek | Contemporary | Sorg | Låtlistor |
 
Vad tycker ni om den här idén? Verkar det vara en bra och vettig idé, eller verkar det bara som slöseri med tid?
 
Personligen upplever jag att den här sortens taggar kan få en mer intresserad än att läsa själva beskrivningen av en bok, men ni kanske inte tycker samma sak?
 
/Anna(:

Recensionsmaraton

Bara för att man är en loser som inte klarar sina mål för året så betyder det inte att det behöver fortsätta vara så. Mitt mål under 2015 var att skriva recensioner på 70% av det jag läste, men när jag räknade hade jag bara skrivit på ca 40% av alla böcker. Men jag lät inte ett nytt år och nya mål stoppa mig! De senaste dagarna har jag suttit och knåpat ihop ca 12 recensioner på böcker som jag läste ut 2015, och de kommer komma upp under de kommande dagarna med start imorgon. Ganska nice att jag lyckades ta mig samman, eller hur?
 
Jag måste passa på och tacka Pia också, för hennes inlägg om att ta sig samman var det som fick mig att till slut sätta mig och skriva de här recensionerna som har hängt över mig i flera månader. Så, tack!
 
 
/Anna(:
 

Efterlysningar

Det finns två ämnen som jag är sugen på att läsa mer om för tillfället och jag behöver er hjälp!
 
1. Kvinnlig rösträtt/ kvinnokampen
Säsong två av den fantastiska svenska serien "Fröken Frimans krig" sändes nyss på SVT, och medan jag såg den andra säsongen insåg jag att det enda jag fick lära mig om den kvinnliga rösträtten i skolan var årtalet 1921 (och till och med det är jag lite förvirrad över). Är inte det egentligen helt jävla fruktansvärt? Att man vet så lite om något som är så viktigt och har haft så stor betydelse i historien?
 
Därför vill jag nu har era tips på bra böcker om just det här ämnet. Jag är öppen för båda skön- och facklitterära förslag! Mitt enda krav är att det ska vara intressant läsning.
 
(Jag har sett att det släpps en film på bio snart som heter "Suffragette" så den behöver ni inte tipsa om)
 
2. Äventyr/vandringar/hitta-sig-själv
Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla den här kategorin, trots att jag vet nästan precis vad det är jag vill ha. Tänk filmen "Into the Wild" eller boken "Vild" av Cheryl Strayed. Folk som lämnar sina vardagliga liv bakom sig för att ta sig an något utmanande och som ska få dem att växa. Jag älskar den sortens böcker, men jag vet inte riktigt vad det finns för bra böcker inom den genren. Samma sak gäller här: det spelar ingen roll om det är skönlitterärt eller självbiografier, bara det är intressant!
 
Jag skulle bli superduperglad om ni tipsade mig om några läsvärda böcker inom de här kategorierna!
 
/Anna(:

NaNoWriMo vecka 4

 
 
JAG HAR VUNNIT NANOWRIMO I ÅR IGEN! 
 
Igår hade jag cirka 4000 ord kvar, och jag ljuger inte när jag säger att jag på riktigt ville ge upp. Det låter väldigt överdrivet och dramatiskt, men det var sant. Efter lite peppande ord tog jag mig samman, och skrev ca 1800 ord. Jag kom upp i 48000 ord igår, och idag skrev jag de sista 2000 och det gick ganska bra. Mina plothål är fortfarande djupare än Marianergraven och min förhoppning om att skriva färdigt ett slut gick i kras, men jag är nöjd ändå! (nu dröjer det väl dock till nästa år innan jag ens tar i den här storyn igen)
 
 
 
Jag nämnde ju precis att jag inte hann skriva något fulländat slut på min historia, men det betyder inte att jag inte har försökt. De här senaste dagarna har jag i stort sett bara skrivit på slutet (tror jag i alla fall. Det känns som att jag redan har glömt allt jag har skrivit). Jag är inne på min tredje version, och det är hittills den som funkar bäst, men det kan hinna ändra sig. 
 
NaNoWriMo är en galen upplevelse och nu ska det bli skönt att få vila ut lite! Tack till alla som har hejat på mig då jag har tvekat! Slutligen vill jag heja på alla andra som ännu inte har gått i mål. NI KAN GÖRA DET!
 
NaNoWriMo, vi ses om ett år!
 
/Anna(:

NaNoWriMo vecka 3

 
Hallihallå! Målet för dagen är att ha skrivit 36666 ord, och det gjorde jag redan igår! Jag har inte börjat skriva idag än, för jag har varit lite upptagen (med så roliga saker som att byta däck på bilen...). Men jag tror att jag ska försöka tvinga mig själv att skriva lite snart. Mitt mål var att nå upp till 40 000 ord idag, men jag är osäker på om det kommer hända. (update: jag hann nå 40 000 ord!!)
 
Den här veckan har varit rätt lik den förra. Vissa dagar har det gått lätt att skriva, andra har det varit en kamp att ens orka öppna worddokumentet (men då har jag lurat mig själv och skrivit lite för hand. I'm so smart...). Jag har tyvärr inte varit särskilt nöjd med något jag har skrivit den här veckan (förutom en back story-scen som jag skrev igår som var så rolig och oväntad att skriva. Mest har det kanske berott på att jag har börjat inse att min plot inte håller ihop särskilt väl. Jag saknar svar till en hel del viktiga frågor, och det stör mitt flow och min lust att skriva.
 
 
Jag har haft en väääldigt lång och svår startsträcka den här veckan. Jag har suttit i typ en timme framför datorn utan att skriva ett ord, och sedan har jag fått tvinga mig själv att skriva. Igår införde jag en ny grej för att försöka bota detta vidriga prokrastinerande. Varje gång jag hade skrivit 200 ord fick jag se lite av en youtube-video. Det fungerade faktiskt RIKTIGT bra och jag tror jag kommer försöka fortsätta med det idag också. Det var kanske inte supereffektivt, men jag fick mina sista 1000 ord skrivna.
 
JAG HEJAR PÅ ALLA ANDRA SOM DELTAR! NI KAN GÖRA DET! OM EN VECKA HAR NI KANSKE VUNNIT! (wow, november har gått så fort...)
 
/Anna(:

NaNoWriMo vecka 2

 
Har ni någonsin åkt Balder på Liseberg? Först är det en lång uppförsbacke som man tror aldrig kommer ta slut, men så gör den det och då möts man av den brantaste nedförsbacke man någonsin sett. Så har min NaNo varit den här veckan. I början av veckan gick det så mycket uppför. Allt var så tungt och på tisdagen var jag faktiskt (på riktigt) nära att ge upp. Jag kände att det var kört. Jag tog mig igenom onsdagen också, men sedan kom torsdagen (som den brukar efter onsdag). Jag skrev helt plötsligt över 4000 tusen ord på en dag och lyckades skaffa ett trevligt lite försprång. Sedan har det fortsatt rätt bra resten av veckan. Jag vet inte riktigt varför det går bra under den andra veckan det här året, för det är jag verkligen inte vad vid. MEN JAG HAR KOMMIT HALVVÄGS SÅ JAG BRYR MIG INTE!
 
 Annars då? Jag är lite förtvivlad över min plot. Det känns inte som att jag lyckas fånga några av karaktärerna på det sätt jag vill och de är alla platta och tråkiga. Dessutom lyckas jag inte få med alla miljöbeskrivningar på ett naturligt sätt, och det känns som att jag missar massor av handlingen. Plus att jag oroar mig över att jag har 25 000 ord kvar och inte riktigt vet vad jag ska skriva...
 
Det jag dock har kommit på är att jag inte klarar av att skriva i kronologisk ordning. Det går inte. Jag måste få hoppa runt och skriva det jag vill. Det leder dock till att jag blir förtvivlad över att jag inte har koll på något. Inte optimalt...
 Den här veckan är jag hundra gånger mer optimistisk än jag var förra veckan! Det kanske inte blir nya Harry Potter, men jag lyckas åtminstone få ner ord på papper (bara det inte är nya "Brott och straff" jag håller på att författa...)! 
 
/Anna(:
 
 

NaNoWriMo vecka 1

 
Jag vill bara meddela att jag inte har börjat skriva än idag, så jag kommer nå upp till dagens mål som är 13333.
 
Ni vet det där jag säger varje år om att första veckan alltid är den lättaste och att man då ska skaffa sig försprång? Om det stämmer för mig i år så är jag nog körd... Den här veckan har nämligen varit fruktansvärd. 
 
Jag har jobbat åtta timmar varje dag den här veckan och när jag har kommit hem på kvällarna har jag mest bara velat krypa ner under täcket istället för att skriva. Min plan var att skriva lite på morgonen innan jag började jobba och under mina luncher (eftersom jag äter själv pga jobbar på Posten). Jag gjorde det några gånger, men inte varje dag som jag hade bestämt.
 
I år är det verkligen som att jag inte vet hur man skriver. Inspirationen har varit noll och allt jag har skrivit har varit bajsdåligt. Dessutom har min koncentration varit -110. Enda gången jag har kunnat koncentrera mig har varit när jag har skrivit för hand (vilket jag har gjort en del). När jag har suttit vid datorn har jag skrivit typ tio ord och sedan: "Undra om någon har skrivit något kul på Twitter", "Usch, den här låten vill jag inte höra, måste byta", "någon kanske har mejlat mig", "Jag måste verkligen kolla igenom varenda video som den här personen har gjort på Vine". Ni förstår. 
 
 
Nästa vecka jobbar jag (förhoppningsvis) bara en dag, och då hoppas jag att jag ska få in en bättre rutin i mitt skrivande. Den här helgen har motivationen börjat bubbla lite, och jag hoppas att den har kommit för att stanna. Annars är jag faktiskt oroad över om jag kommer vinna NaNoWriMo i år. 
 
Men jag ligger i alla fall inte efter än, och så länge jag inte gör det finns det fortfarande hopp!
 
Hur går det för er? Har ni något överlevnadstips för mig?
/Anna(:
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0