Titel: Hungerspelen
Författare: Suzanne Collins
Sidantal:304
Betyg: 10/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hunger Games
Serie: Hungerspelstrilogin (del 1)

Där USA tidigare låg ligger nu Panem som är uppdelat i 12 distrikt och en huvudstad. Varje år hålls Hungerspelen där två personer, en kille och en tjej, från varje distrikt ska åka till en arena och döda varandra tills det bara återstår en person. Detta är segraren och han eller hon får åka hem till sitt distrikt igen och bli firad som en vinnare.
Katniss bor i Distrikt 12, det fattigaste av dem alla. Hennes far omkom för några år sedan i en gruvolycka och sedan dess har hon fått skaffa mat till sin familj. Det gör hon genom att jaga tillsammans med sin kompis Gale.
När det är dags att välja spelare till årets Hungerspel blir Katniss syster Prim utvald. Eftersom Katniss är helt säker på att Prim inte skulle klara en dag inne på arenan väljer hon att ta hennes plats. 
Katniss skickas genast iväg till huvudstaden för att göras i ordning inför spelen. Några dagar innan spelen börjar får hon öva, lägga upp taktiker och även delta i en del intervjuer. När väl spelen börjar gäller det bara för Katniss att överleva så att hon blir sist kvar. Så att hon får komma hem till sin familj igen. Fast chansen är inte särskilt stor...

Jag bestämde mig för att läsa om den här boken inför biopremiären eftersom jag läste den för första gången 2009. Jag blev otroligt förvånad över hur mycket jag faktiskt kom ihåg från första gången, trots att det var tre år sedan! Boken måste alltså ha gjort ett riktigt stort intryck på mig. Fast det hade jag kunnat berätta utan att ha läst om den.

Handlingen är något helt otroligt och nyskapande. Jag är inte någon van läsare av dystopier och det gör att jag finner den här idéen helt otrolig, jag vet inte om den är det men.  Trots att det tar nästan 120 sidor innan spelen ens börjar så är det inte en tråkig stund innan dess. Katniss vanliga liv och förberedelserna inför spelet är minst lika intressant som själva spelet.
Det som gör att den här boken blir så himla lyckad tror jag är att Suzanne inte har några problem med att döda sina karaktärer på hemska sätt. Handlingen är inte censurerad och det är trevligt att för en gångs skull inte läsa något från USA som känns censurerat. Handlingen är hemsk och rå, men när man läser det känns Hungerspelen som något helt naturligt. Jag kände att det var missuppfattningsvarning på den meningen också. Självklart är Hungerspelen hemska och det är helt sjukt att de i huvudstaden ens kan njuta av att se på dödandet av tonåringar, men boken är så himla bra skriven att Hungerspelen känns helt självklara i den världen.
Som sagt var är handlingen aldrig någonsin tråkig, tempot är faktiskt otroligt högt hela tiden. Jag älskar till exempel att läsa om när Katniss bara går runt i skogen för att hitta mat. Det gör att jag blir sugen på att leva i vildmarken i några dagar.

Karaktärerna känns också helt otroligt verkliga och Katniss är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag älskar att hon är så himla stark och tuff trots att hon är en tjej( och vad jag menar med det är att tjejer ofta är klena och svaga i böcker nu för tiden). Hennes lite arroganta sätt är också något som tilltalar mig. Hon tror också att bara för att hon är på det sättet så tycker ingen om henne. Det visar sig att hon har fel om det för det är många som tycker om henne. Trots att hon är en aning arrogant ibland så slåss hon för de personer hon tycker om och det är alltid fint att läsa om.
Vem vinner då kampen mellan Peeta och Gale? När jag läste boken första gången var jag helt klart Team Gale, och det är jag fortfarande. Jag gillar faktiskt inte alls Peeta särskilt mycket och det har jag aldrig gjort. Gale är mycket bättre.
Haymitch är också en av mina favoriter i boken. Han är smart och någonstans långt där nere har han även ett hjärta. Visst har han problem med alkoholen, men vem kan klandra honom. Jag tror knappast man kan förstå hur påfrestande det måste vara inne på arenan. I början får man känslan av att Haymitch bara bryr sig om Peeta, men man känner också att han tror på Katniss. Det märks ju även senare i boken eftersom han bara skickar gåvor till henne.

Många anser att kärlek har en stor plats i den här boken, men jag håller inte med. Och nu pratar jag om KÄRLEK alltså. Inte att Katniss tycker om sin syster eller så. Anledningen till att jag inte tycker att den här boken handlar särskilt mycket om kärlek är för att den inte direkt gör det. Hela boken igenom känns det bara som att Katniss låtsas att hon är kär i Peeta för att locka sponsorer. Känns ju väldigt romantiskt, eller hur?
Visst håller de på lite i grottan lite senare i boken, men jag tycker ändå inte att det känns romantiskt på något sätt. Visst är Peeta kär i Katniss, men det känns verkligen inte som att Katniss är kär i Peeta. Hon utnyttjar honom bara. Det är i alla fall så jag känner. Trots att hon senare börjar känna sig lite kär i honom.

Språket är otroligt fint och beskrivande. När jag först läste boken tyckte jag att språket var lite svårt och ibland hände saker lite för snabbt. Så var det absolut inte nu. Boken är beskriven så bra att jag får en klar bild över hur exakt allt ser ut.

Den här boken är alltså något alldeles extra och jag tyckte om den minst lika mycket andra gången jag läste. Tempot och språket är otroligt bra och det finns inte en tråkig stund i hela boken. Kanske måste jag även läsa om tvåan snart. När jag läste den första gången blev jag inte riktigt såld, men det kanske jag skulle bli nu.

Bästa med boken: Att den verkligen känns verklig, att karaktärerna är superbra och att man verkligen kan leva sig in i boken.
Sämsta med boken: Omöjligt att komma på något, enligt mig har den här boken allt och den brister inte någonstans.

Har du inte läst den här boken än( något jag verkligen tvivlar på) borde du verkligen göra det nu för jag ger inte ut 10:or bara för att det är roligt!

---

Hade bara tänkt slänga in en lite recension på filmen också. Eller kanske mer som en lite jämförelse mellan boken och filmen.

För det första: det finns ingen chans att filmen någonsin kan slå boken.Så nu var det sagt.
När filmen började la jag först märke till två saker:
1. Filmen var otroligt suddig. Tog jag av mig mina glasögon såg jag precis lika bra som med dem på(och ja, jag ser dåligt på långt håll) och det är ju inte något att eftersträva.
2. Filmen skakade som tusan. Det var skakigt och närbilder och allt bara snurrade. Jag brukar aldrig bli illamående på bio, men det blev jag den här gången. Jag trodde att detta skulle försvinna ett tag in i filmen, att det bara skulle ge en liten extra touch åt livet i Distrikt 12. Jag hade fel. Även vid stillbilder där skådespelarna inte rörde sig särskilt mycket skakade kameran och det var bara riktigt irriterande. I slagsmålen skakade det dessutom så mycket att man inte kunde se vem som hade övertaget.

Början var bra, jag gillade själva slåttern och jag kan erkänna att jag grät då. Men jag tyckte att själva början, fram till spelen, nästan hann kännas lite seg och det är ju inte roligt eftersom den inte alls känns seg i boken.
Dessutom gillade jag inte alls när de åkte runt i de där vagnarna. Elden såg ganska patetisk ut. Ärligt talat. Ungefär som när vargarna talade i Breaking Dawn.

Inte mycket såg ut som jag hade tänkt mig, men så är det ju alltid. Jag satt hela tiden och viskade till min syster och sa att det inte skulle se ut så där. Hon höll med, men när jag började förklara hur det skulle se ut höll hon aldrig med. Alla får ju sin helt egen bild och det går inte att tillfredsställa alla.

Resten av filmen var faktiskt riktigt bra och jag gillade Jennifer Lawrence som Katniss. Hon spelade henne otroligt bra! Han som spelade Gale(Liam Hemsworth?) gjorde honom också bra. Dock gillade jag inte riktigt han som spelar Peeta. Han ser verkligen inte ut som den Peeta jag hade tänkt mig.

När Rue dog (hade kunnat vara en spoiler om inte ALLA redan visste detta) grät jag något helt otroligt. Tur att jag inte började snyfta högt som tusan i biosalongen. Men den scenen var ungefär som jag hade tänkt mig och den var väldigt fin.

Slutet är jag besviken på. Det som är läskigt med muttarna är ju att de har de gamla deltagarnas ögon. Eftersom de inte hade det i filmen blev det inte riktigt lika läskigt. Dessutom var hallucinationerna inte alls vad jag hade förväntat mig. Trots att hallucinationerna i boken var rätt äckliga så hade jag ändå velat se dem, bara för att jag själv är lite äcklig.

Filmen var väldigt bra, ingen ny favorit och den slår inte på långa vägar boken, men den var fortfarande väldigt bra!

Nu ska jag verkligen sluta skriva för jag har skrivit på tok för mycket redan!

/Anna(: