Titel: Själlös
Författare: Gail Carriger
Sidantal: 365
Betyg:7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet (del 1)

Alexia Tarrabotti bor i England under 1800-talet. Hon är 25 år och ogift och som om inte det vore nog under den här tiden så är hon även själlös. Hon lever även i ett land där vampyrer och varulvar lever tillsammans med de vanliga människorna. Själlösa personer vet de dock inte så mycket om och de försöker hålla Alexias krafter gömda eftersom hennes själlösa egenskaper gör att hon kan neutralisera varulvar och vampyrers superkrafter och alltså göra dem till vanliga människor under tiden hon håller i dem.
  Helt plötsligt börjar varulvar och vampyrer försvinna och det skapas även nya. Något som oroar de varulvar och vampyrer som styr eftersom det visar att något inte står rätt till. Vad är det egentligen som händer?


Handlingen är det som drar ner betyget på den här boken lite, den och själva världen. Men åter till handlingen. Under nästan hela boken tycker jag att själva "uppdraget" i boken är en aning luddigt. Varulvar och vampyrer försvinner och de gör sitt bästa för att ta reda på vad det är som händer. Dock lyckas de knappt komma på några ledtrådar och det gör att det inte blir särskilt spännande. Inte löser de själva gåtan heller, de bara ramlar rakt in i problemet utan att ha kommit på något alls vad det är som händer. De bara befinner sig mitt uppe i det helt plötsligt. Detta är inte något jag gillar, om handlingen drivs framåt av att de försöker ta reda på vad som händer så skulle det ju också vara roligt om det var de själva som kom på vad det var som hände istället för att de bara råkade snubbla rakt in det.
  Dessutom så ligger egentligen inte särskilt mycket fokus på att lösa problemet(kanske det som är anledningen till att de faktiskt inte själva lyckades med det), utan istället sticker boken bara iväg åt massa sidospår. Det allra mesta är romantik.

Världen är också en aning luddig enligt mig. Hela boken igenom blir man påpressad massa information om hur landet styrs av vampyrer och varulvar och vanliga människor och allt möjligt. Det är hur rörigt som helst och dessutom är det massa speciellt med varulvarna,vampyrerna och de själlösa. Jag tyckte bara att det blev för mycket information för att jag riktigt skulle hinna ta upp allt och förstå hur hela världen var uppbyggd. Även allt det här med svärmar och utstötta varulvar m.m. gjorde mig förvirrad för jag kunde inte hålla reda på allt.
  Den själlösa förmågan är i den här boken en av de viktigaste. Jag tyckte att det var otroligt coolt att själlösa kunde neutralisera övernaturliga människors krafter så att de blev som vanliga människor under tiden den själlösa höll i dem. Det gillade jag otroligt mycket för det var nytänkande. Dock hade jag velat ha mer information om de själlösa( i ena stunden klagar jag på att det är för mycket information, i andra stunden att det är för lite. Fördelningen av information var kanske lite dålig i så fall). Om man är själlös borde man väl vara helt annorlunda än vanliga människor? Eller? I själen brukar man ju säga att hela personligheten sitter och om man inte har någon, hur är man då? De diskuterar själen ganska mycket i boken, men jag tycker inte att jag får svar på alla frågor jag har och det stör mig lite att Alexia ändå är i stort sett som alla andra människor.

Karaktärerna tyckte jag faktiskt väldigt mycket om. De var nog kanske det bästa i boken. Alexia är väldigt rolig och dessutom annorlunda. Jag älskar att hon alltid tänker på mat och kakor (precis som jag), att hon alltid har svar på tal (ett av mina favoritdrag hos en karaktär) och att hon bara var väldigt bra överhuvudtaget. Visst tjatas det en del om att hon är 25 år och fortfarande ogift, men så var det ju på den tiden så det tänker jag inte klaga på.
  Lord Maccon var också rätt bra. Han hade ett väldigt hett temperament och han blev väldigt lätt irriterad. Det gillade jag också för han var inte direkt som alla andra killar. Om han nu ens kan räknas som kille, han var rätt gammal.
  Man kände ganska direkt att en romans skulle växa fram mellan Alexia och Lord Maccon. Till en början kändes det som att det gick alldeles för fort,speciellt eftersom de hela tiden klagade på att de störde sig på varandra. Fast i och för sig så var de ju attraherade av varandra hela tiden utan att de erkände det. Som sagt var så var den här boken fylld med väldigt mycket kärlek. Jag tyckte nästan att man la mer tid på att utveckla romansen i den här boken än vad man la på att till exempel lösa bokens huvudproblem.

Tempot i boken gick upp och ner. Ibland var boken så otroligt intressant att jag inte kunde sluta läsa, i nästa stund orkade jag inte med den mer. Så var det hela tiden och jag hade föredragit ett mer jämnt tempo.

Språket är lite speciellt i den här boken. En del udda ord används och det tar ett tag innan man vänjer sig vid det. Efter att man hade gjort det så tänkte man inte något vidare på språket, det var inte särskilt speciellt.

Boken är en aning luddig i handlingen och jag hade svårt att lära mig allt som var speciellt med de olika övernaturliga varelserna. Tempot varierade ganska mycket, men trots det tycker jag ändå att den var rätt bra. Den var rolig ibland och Alexia är en väldigt bra karaktär.

Bästa med boken: Alexia och själva idéen med själlöshet. Hoppas bara man får lära sig mer om själlösheten i nästa bok.
Sämsta med boken: Att den var en aning luddig på sina ställen och också hade ett varierande tempo.

/Anna(: