Ringens brödraskap
Titel: Ringens brödraskap
Författare: J.R.R. Tolkien
Sidantal: 512
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Fellowship of the Ring
Serie: Sagan om Ringen (del 1)
När Frodos släkting Bilbo ger sig iväg på en sista resa lämnar han motvilligt kvar en ring åt Frodo. Gandalf berättar för Frodo att ringen en gång tillhört Sauron, en hemsk varelse. Sauron vill ha tillbaka ringen för att kunna styra över hela Midgård igen, men Frodo måste förhindra detta genom att ta sig in i Mordor, Saurons land, och slänga ringen i elden där den skapades för första gången.
Dock är det många som vill ta ringen ifrån honom och han måste vara modig för att ha en chans att ens ta sig till Mordor. Ringen gör folk besatta, även Frodo, så kommer han kunna skiljas från den när det är dags?
Som jag har sagt minst en miljon gånger så har jag Emelie att tacka för att jag äntligen läst den här boken. Vi läste den ju tillsammans med er läsare under juli och hade det inte varit för den läsningen så hade jag nog aldrig ens lånat hem boken. Om jag mot all förmodan hade gjort det så hade jag nog ändå slutat läsa relativt tidigt då prologen är riktigt plågsam. Glad är jag ändå att jag inte gjorde det, för det visade sig att boken ändå skulle vara rätt bra.
Det som jag gillar i den här boken är att handlingen alltid är glasklar. Tidigt i boken får man veta att denna ring är farlig och måste förstöras. Frodo får i uppdrag att göra det och svårare än så är inte handlingen. Visst är det många historier och karaktärer att hålla reda på, men det är just därför som det är så bra att själva målet och handlingen i boken är lätt att förstå: förstör ringen.
Något som gör att många struntar i att läsa den här boken är alla rykten om de helt otroligt jobbiga miljöbeskrivningarna som finns. Även jag var rädd för detta. Jag ska inte ljuga och säga att det inte alls var mycket beskrivningar, för det var det. Ändå så var det inte alls lika illa som jag hade trott. Ett problem som jag dock hade var att balansen mellan beskrivningarna inte var så värst bra. Tolkien beskrev alltid miljöerna otroligt bra, men vissa fiender de mötte fick man knappt någon beskrivning av alls.
Det som jag tyckte var värst med alla beskrivningar var det evinnerliga tjatet om väderstrecken. Om det står att något ligger i norr i en bok så blir det en aning svårt att föreställa sig var det egentligen ligger. Då föredrar jag hellre att de skriver höger, vänster, rakt fram eller bakåt. Mycket lättare att förstå. Hade jag sett filmen innan jag hade läst boken hade jag nog haft en aning lättare att föreställa mig hur saker såg ut, men nu fick jag tänka ut hur allt såg ut helt själv och det kunde bli lite svårt ibland.
Tempot är väldigt ojämnt i boken. Ibland är det otroligt långsamt, medan det andra gånger är otroligt högt. Man förklarade dock detta på ett väldigt bra sätt så jag kan nästan godta att det var lite segt ibland.
Läs det gulmarkerade. Det är en kommentar från Man och jag tycker hon förklarar anledningen till tempot i boken strålande bra!
Karaktärerna både fastnar man för och inte. Man börjar gilla dem genom boken, men det är inte riktigt som i dagens ungdomslitteratur där man verkligen ÄLSKAR och relaterar till karaktärerna. Här är det mer att man tycker om dem, i alla fall vissa. Frodo har jag faktiskt lite svårt för. Han är tråkig och gör en del dumma val. Fast de flesta av hans val finns det faktiskt ursäkter för och oftast har de att göra med ringen.
Sam och Aragorn är nog mina favoritkaraktärer ( har troligtvis blivit påverkad av filmen och vet inte riktigt om jag hade skrivit samma sak om jag skrivit recensionen innan jag såg filmen). Sam är otroligt gullig mot Frodo och vill alltid alla väl. Aragorn är mystisk men samtidigt väldigt beskyddande, och ärligt talat, vem tycker inte om det?
Språket i boken är en aning gammaldags, men det ger boken charm och det passar in med historien. Det är inte särskilt svårläst om man är en van läsare, men det kan komma mycket information på en och samma gång. Det som jag saknade under den senare delen av boken var den lite skämtsamma tonen som fanns i början. Visst blir historien mörkare genom bokens gång, men jag hade ändå inte haft något emot lite mer humor.
Den här boken tycker inte jag riktigt är en sådan där bok som man sträckläser, istället tycker jag att det funkar bättre att läsa ungefär hundra sidor i veckan. Det kan lätt bli för mycket annars. Men det kanske bara är för att jag inte är van vid den här sortens böcker.
Om ni är rädda för att läsa den här boken på grund av alla dåliga rykten ni hört om den så tycker jag ändå att ni ska ge den en chans. Den är inte så hemsk som man kanske tror. Prologen är fruktansvärt jobbig att ta sig igenom, men när man väl gjort det så flyter det faktiskt på rätt så bra. Nu när första boken har fått sjunka in lite så är jag faktiskt sugen på att läsa andra boken(måste erkänna att jag hade ett litet maraton på alla filmer förra veckan, så jag vet hur det slutar)!
Sämsta med boken: Att den var lite för utdragen ibland med alldeles för mycket beskrivningar som jag hade svårt att se framför mig.
Bästa med boken: Egentligen kan jag inte sätta fingret på varför jag gillar den här boken så pass mycket som jag gör, men jag tror att det har att göra med allt det andra som jag faktiskt tycker om i den här boken.
/Anna(:
Kommentarer
Trackback
