Titel: Järnkonungen
Författare: Julie Kagawa
Sidantal:397
Betyg: 5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Iron King

Meghan Chase trodde att hon var en helt vanlig tonåring. Tills den dag då hennes bror blir kidnappad och bortförd till älvlandet. Hon får då reda på att hon är dotter till en mäktig älvkonung. Meghan ger sig iväg för att rädda sin bror samtidigt som hon lär sig mer om sig själv och sina krafter. Hon blir dessutom kär i en Vinterprins vars känslor för henne verkar vara en aning kyliga. Tillsammans med sin bästa vän Puck och Ash ger hon sig iväg för att rädda sin bror, men vem är det egentligen som har tagit honom. Och varför?

Jag hade rätt höga förväntningar på den här boken med tanke på allt bra jag har hört om den. Dock blev injag inte särskilt imponerad av den. För det första har vi en mycket irriterande huvudkaraktär. Hon tänkte efter alldeles för lite och gjorde överenskommelser med älvor hela tiden även om hon blev varnad minst lika ofta att det är otroligt dumt att göra överenskommelser med älvor.  Dessutom nämnde de minst hundra gånger att Meghan var lojal och hon tänkte mer på sin släkt och vänner än vad hon tänkte på sig själv. Ja,precis. Det är just därför hon lämnar sin bästa vän inlåst i en bur, där han möjligtvis kan bli kvar i några århundraden, utan att ens försöka hjälpa honom. Det enda hon tycker är hemskt med det är att hon nu inte längre har någon som kan hjälpa henne att hitta sin bror. Ja! En så lojal kompis skulle jag också gärna vilja ha! Var hittar man dem?

Ash, Vinterprinsen, tyckte jag dock väldigt mycket om. Väldigt mycket. Han var absolut min favoritkaraktär i hela boken och jag hade gärnat velat läsa mer om honom. Han var nog den enda som jag verkligen brydde mig om ifall det hände honom något. Visst kanske han kan verka lite tråkig, men jag gillar honom ändå. Jag har försökt komma på varför jag gillar honom och det har inte gått något vidare som ni märker. Fast jag gillar att han inte berättar så mycket om sig själv och istället är tyst om sitt förflutna.

Handlingen kändes förhastad i stort sett hela tiden. På en sida i boken kunde hon bli kidnappad av hästar (jag hittar på det här nu), de släpade med henne hem till sig och på nästa sida hade hon på något otroligt vis lyckats fly. Allt hände så snabbt och det gjorde att det inte blev riktigt spännande.

Världen tyckte jag ändå mycket om. Den innehöll mycket läskiga och farliga varelser och det gillar jag. Dessutom kändes världen magisk och sagolik, något som jag uppskattade.

En annan sak jag störde mig på var att på ena sidan i boken ropade Ash på Meghan genom att använda hennes namn. Sidan efter ropade han på henne igen genom att använda hennes namn och då blev hon helt överväldigad för det var enligt henne första gången någonsin som han hade kallat henne Meghan. Host. Jag tröstar mig med att hon kanske bara hör lite dåligt.
Ännu en sak som irriterade mig var att författaren trodde att jag skulle veta vad alla läskiga djur och monster var. Jag läser i stort sett aldrig älvböcker och då hade det gärna varit trevligt med lite bättre förklaring av alla hemska odjur.
Man får också en känsla av att Kagawa har skrivit den här boken för att klaga på all ny teknik som "förstör" barn.

Detta var ingen toppenbok, men nästan helt okej. Världen var trevlig och Ash också. Jag försöker få grepp över vad jag inte riktigt gillar med den här boken, men det är inte lätt. Jag har svårt för älvor och kanske är det delvis därför, men jag känner bara att jag inte riktigt brydde mig alls om vad som hände de flesta av karaktärerna. Dessutom hade jag svårt att koncentrera mig när jag läste.

Bästa med boken: Världen det utspelade sig i och karaktären Ash.
Sämta med boken: Huvudkaraktären Meghan som jag inte alls gillade. Att handlingen gick alldeles för fort framåt och en del andra saker.

/Anna(: