Titel: Sju minuter över midnatt

Författare: Patrick Ness

Sidantal:214

Betyg:7/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: A Monster Calls

 

 

Den här boken hade jag sett fram emot mycket. Den levde upp till mina förväntningar, men nu i efterhand har jag märkt att jag inte riktigt kommer ihåg den.

 

Det första man märker är att den är väldigt fint ritad och berättad. Den är sorglig och eftersom Conor inte direkt har någon att vända sig till så förstår jag verkligen att han är som han är. Han får utbrott och vägrar lyssna på de som försöker hjälpa honom. Han vet inte riktigt hur han ska handskas med sin mammas sjukdom och det känns som att hans mamma hela tiden försöker verka positiv och säga att hon ska överleva när Conor anar att hon faktiskt inte kommer göra det.

 

Conor är en karaktär som jag faktiskt gillar och jag tror att det beror på att det är Patrick Ness som har skapat honom. På sätt och vis påminner han lite om Todd i Tystnaden i bruset, speciellt all sarkasm som de båda använder sig av. Conor är väldigt sarkastisk och det var även Todd. Sarkasm är något som jag gillar och i den här boken känns det verkligt. Conor är heller inte någon perfekt pojke och jag tycker att han reagerar otroligt naturligt på att hans mamma är sjuk.

 

Det är något med Patrick Ness skrivspråk som jag verkligen gillar. Jag gillar att han alltid lämnar en liten cliffhanger i slutet av kapitlet som gör att man vill fortsätta läsa. En aning sarkastiskt är det också som sagt. Det som var allra bäst var den där sanningen som monstret sa att Conor var tvungen att avslöja efter att han hade berättat de tre historierna. Att de hela tiden tog upp det gjorde att man hela tiden ville fortsätta läsa. Även här kan man finna likheter med Tystnaden i bruset då det också var en stor sanning som skulle avslöjas i slutet. Tyvärr tyckte jag kanske inte att sanningen var lika storslagen som jag hade hoppats, men den fick mig verkligen att tänka efter.

 

De sagor som monstret berättade tyckte jag mycket om. De gjorde att man fick lite sagokänsla. Jag kände att dessa sagor hade djupa budskap och meningar, men tyvärr lyckades jag inte knäcka budskapen varje gång och det tycker jag är tråkigt. Hela boken är förresten fylld med budskap och jag är inte alltid superbra på att att förstå budskapen så jag blev lite frustrerad när jag förstod att orden som stod på pappret egentligen betydde något helt annat.

 

Bilderna var fina och boken var bra och rörande, jag grät till och med lite i slutet, men på något vis har jag lite svårt att komma ihåg den. Det var inte riktigt så att boken etsade sig fast i min hjärna så att jag över huvud taget inte kunde sluta tänka på den, men den var ändå väldigt bra.

 

/Anna(: