Titel: En sån där vidrig bok där mamman dör
Författare: Sonya Sones
Sidantal:319
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One of Those Hideous Books Where the Mother Dies

Rubys mamma dog nyligen av en sjukdom och därför måste nu Ruby flytta hem till sin pappa som bor i Los Angeles. Hon måste flytta ifrån sin bästa vän och även sin pojkvän. Dessutom har hon aldrig träffat sin pappa tidigare. Enda gångerna hon sett honom är på bioduken, han är nämligen en känd skådespelare. Ruby hatar sin pappa för att han bara stack innan hon ens var född och hon tänker absolut inte vara trevlig mot honom bara för att hon ska bo där.

Jag har läst två böcker av Sonya Sones tidigare och älskat dem. Jag var nästan säker på att jag skulle älska även den här och jag hade inte fel. Jag kan nu också säga att Sonya Sones är en av mina favoritförfattare och att jag älskar böcker skrivna på vers. I alla fall Sones böcker på vers.

Handlingen är kanske inte världens mest trovärdiga, men det är faktiskt inte något man bryr sig om. Visst känns det en aning fånigt att hennes pappa är en känd skådespelare och att hon nu ska bo med honom, men det bryr man sig inte heller om.
  Boken är även en aning(eller rätt mycket) förutsägbar, men än en gång så är det inte något man bryr sig om för man älskar den ändå.

Ruby har blivit en av mina absoluta favoritkaraktärer av den enkla anledningen att hon är otroligt sarkastisk och rolig, något som jag älskar. Hon är alltid sarkastisk och skämtar om sin situation och det gör att jag skrattar när jag läser. Det händer otroligt sällan att jag skrattar medan jag läser böcker, men det gjorde jag verkligen i den här boken. Jag tror att en av anledningarna till att jag skrattade var för att den var skriven på vers, det gör skämten lite mer effektfulla. Jag hade tänkt visa er den sida där jag skrattade som mest(jag var dessutom i skolan då) och som jag tyckte var otroligt rolig. Det är dock en liten spoilervarning så jag lägger bara in en liten bild så att ni som inte läst boken och inte vill bli spoilade kan slippa.

Det här var alltså den sidan i boken som jag tyckte var allra roligast, det är okej att tycka att jag har sjuk humor, men den kom bara så plötsligt och jag hade inte förväntat mig det så jag blev lite paff. Det fanns även massa andra ställen i boken som var sjukt roliga.
  Jag gillade även de andra karaktärerna rätt så mycket, men tyvärr fick man inte riktigt lära känna dem. Den jag gillade allra bäst var Max. Pappan gillade jag dock inte alltid så mycket, han var lite för på ibland.

När jag läste den här boken fick jag även en känsla av Anna and the French Kiss ibland och det var underbart!

Skrivstilen i den här boken är såklart väldigt annorlunda från de flesta andra böcker eftersom den är skriven på vers. Ändå tycker jag verkligen att Sones lyckas skildra känslor otroligt bra med tanke på hur få ord hon använder. Hon är mycket bättre på att få en att känna något än vad många andra författare är som skriver milslånga böcker med otroligt mycket text. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt som att säga att jag faktiskt älskar Sonya Sones! Hennes sätt att skildra känslor är otroliga och jag älskar hennes sätt att skriva. Både känslosamt och otroligt roligt!

Som ni säkert förstår rekommenderar jag verkligen den här boken. Den var väldigt förutsägbar, men det gjorde ingenting för Ruby och sättet den är skriven på väger verkligen upp det. Jag kan utan att överdriva säga att detta är en av de bästa böcker jag har läst hittills i år. Om ni undrar vilken den bästa är så är det självklart Anna and the French Kiss, inget snack om saken.

Ni har verkligen inget att förlora på att läsa den här. Den tar inte ens lång tid att läsa så inte ens det har ni att skylla på!

Bästa med boken: Ruby, humorn och alla känslor.
Sämsta med boken: Att den var lite för förutsägbar och även att handlingen kanske inte var alltför trovärdig.

Läs den!


/Anna(: