Titel: Flyga Drake

Författare: Khaled Hosseini

Sidantal: 352

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Kite Runner

 

 

 

De första 100 sidorna och slutet är det jag tycker mest om i den här boken. Början var bra för att jag då kunde relatera till det som Amir gick igenom. Amir åldrades sedan under bokens gång och jag kunde inte riktigt relatera till giftermål och liknande. Dessutom hade Hassan en större plats i början av boken och han var min favoritkaraktär. Hassan är otroligt osjälvisk och han har ett otroligt gott hjärta. Han gör aldrig något för att skada någon som tidigare inte har skadat honom. Dessutom skulle han göra precis vad som helst för Amir.

 

Något som gör karaktärerna otroligt trovärdiga är att de inte är antingen svarta eller vita, åtminstone inte de flesta. Det finns inte någon som bara är ond eller god. Eller egentligen skulle jag nog vilja säga att det finns en som nästan helt igenom är god och en som är nästan helt igenom ond, men det finns trots allt den sortens människor också. Alla karaktärer kändes alltså väldigt trovärdiga och tredimensionella och det visar att Hosseini är en väldigt skicklig författare.

 

Amir är den som jag har svårast för, samtidigt som jag förstår och tycker om honom lite. Förstår ni nu vad jag menar med trovärdiga? Han älskar att skriva och läsa och för det älskar jag honom. Tyvärr har han så himla många sidor som jag inte gillar. Han står aldrig upp för varken sig själv eller sina vänner, han är självisk och han gör otroligt många dumma val. Flera gånger under bokens gång gör hans val mig frustrerad, men ändå inte på ett dåligt sätt. Om karaktären gör mig frustrerad på ett dåligt sätt betyder det att karaktären bara är rent idiotiskt utan anledning. Så är det inte med Amir. Man förstår precis varför han gör som han gör, men det gör mig ändå frusterad. Jag vill bara kliva in i boken och skaka om honom. Det värsta är att han inte verkar förstå att han gör fel heller.

 

Boken blir tyvärr seg i mitten. Jag har svårt att relatera och jag skulle kunna stryka en hel del som inte hade behövt vara med. Anledningen till det är kanske att det inte sker så mycket karaktärsutveckling. Allt som hänt, och som jag inte kan gå in på, ligger bara begravt och Amir fortsätter leva sitt liv utan att reflektera särskilt mycket över det. Det är först ganska långt mot slutet som han börjar förstå sina fel och faktiskt i alla fall försöker rätta till dem. I Amirs fall överväger tyvärr de dåliga karaktärsdragen de bra och det kan vara en bidragande faktor till varför jag blir lite uttråkad under bokens gång. Jag är liksom inte särskilt intresserad av vad som händer honom.

 

Som jag nämnde tidigare är den här boken oerhört välskriven. Vissa saker som nämns i början av boken kommer tillbaka senare för att spela en stor roll. Hosseini gör även att man förstår hur vissa personer känner sig bara genom små enkla saker som händer. Det kan vara bjällror som låter och sådant. Karaktärer som är med i boken har även en viktigare roll att spela senare. Ingen karaktär känns överflödig.

 

Det är några scener i den här boken som är riktigt obehagliga och där det knöt sig i magen under tiden man läste dem. Några av de scenerna kommer leva kvar länge i mitt minne. Det kommer även boken göra. För även om jag inte älskade den så lärde jag mig mycket om Afghanistan, folket som lever där och kriget. Den var välskriven även om den var lite väl seg ibland. Hade jag inte läst den vid fel tid hade jag nog dessutom tyckt om den mer. Att jag var tvungen att stanna upp efter varje kapitel för att föra loggbok gjorde inte det hela bättre.

 

 

Bästa med boken: Att karaktärerna kändes så verkliga och att den var otroligt välskriven. Boken har även ett fint budskap.

Sämsta med boken: Att mittenpartiet kändes en aning för långt.

 

/Anna(: