Titel: Dödsritten

Författare: Maggie Stiefvater
Sidantal: 335

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Scorpio Races

Serie: Nej

 

Den här boken skulle jag beskriva som Maggies andra böcker. De har alla ett mycket unikt koncept och de är mycket välskrivna, men de är ingenting för personer som tycker om actionfyllda böcker där man inte kan sluta läsa. Maggies böcker fokuserar mer på karaktärerna än på action. 

 

Konceptet är i den här boken väldigt intressant, intressantare än det som är i "The Wolves of Mercy Falls" eftersom man inte riktigt hört om sådana här hästar tidigare. Maggie driver också handlingen framåt på ett mycket snyggt sätt och det var nog det som gjorde mig mest imponerad i hela den här boken. Hon berättar nämligen ingenting rakt ut. Ofta när man läser andra böcker är prologen och början av boken först lite förvirrande och man fattar ingenting, men sedan kommer det en lång förklaring på hur allt är. Så är det inte här. Här får man ta reda på allt själv. Maggie visar oss hur karaktärernas liv ser ut och hur de tar hand om Vattenhästarna och sedan får man själv dra sina egna slutsatser om hur de fungerar och på vilka sätt man kan tygla dem. Mycket snyggt gjort!

 

Själva boken är dock rätt så seg. "Frost" har ett mycket bättre driv trots att den också har en långsam takt. I den boken vill man fortsätta läsa. Här var det mer: okej då, det är ju trots allt ett rätt kort kapitel. Jag längtade aldrig efter att plocka upp boken. Dessutom saknade jag faktiskt spänningen. Hela boken går åt till att träna till loppet och sedan sker loppet på ungefär två sidor och det är inte ens särskilt spännande. Det här ska ju dessutom vara någon slags kärlekshistoria och det kände jag inte riktigt. Inget började ens hända förrän man var ca 2/3 igenom boken och det gjorde slutet lite overkligt och kändes inte så troligt. Så trots att kärleken inte kom förrän efter 2/3 kändes det ändå som insta-love.

 

Nu kanske det låter som att den här boken var helkass, men det var den inte. Jag gillade att läsa om deras liv på ön, och hur de handskades med de här livsfarliga hästarna (förstod dock aldrig riktigt varför de gjorde det). Även i den här boken blev jag provocerad när jag läste om hur kvinnor behandlades. Puck blir nämligen typ trakasserad för att hon vill ställa upp i loppet. HON ÄR JU KVINNA. HERREGUD, DET GÅR INTE FÖR SIG. INGEN KVINNA HAR VARIT MED I LOPPET TIDIGARE OCH DET SKA MAN INTE ÄNDRA PÅ. Som sagt, hon skildrar ö-livet med få invånare som alltid bott där på ett mycket bra sätt.

 

Men ja, den här boken hade sina mycket fina delar, men jag blev besviken eftersom jag tyckte att den inte riktigt hade samma driv som till exempel "Frost". En bok behöver inte bli långsam och seg bara för att den saknar action, den kan vara bra i alla fall. Men jag tyckte inte att Maggie riktigt lyckades med det den här gången. 

 

Bästa med boken: Sättet den är skriven på och hur väl hon byggt upp ö-livet.

Sämsta med boken: Att den var seg och att kärleksgrejen inte skedde förrän sent i slutet.

 

 

/Anna(: