Författare: James Bowen

Sidantal: 252

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: A Street Cat Named Bob

 

Den här boken stötte jag på för första gången när jag besökte London i somras. Jag och mitt ressällskap tyckte att den verkade hur mysig som helst, men ingen av oss funderade på att köpa den. Jag slutade sedan tänka på den, men när jag såg att den hade kommit ut på svenska bestämde jag mig för att jag var tvungen att läsa den, som den kattälskare jag är. Det hör inte till vanligheterna att jag läser självbiografier, jag föredrar att försvinna bort i påhittade världar, men den här kände jag att jag bara var tvungen att läsa. Och jag ångrar mig verkligen inte.

 

När jag började läsa den här boken var jag väldigt exalterad och pepp. Det dröjde dock inte lång tid innan jag började tvivla. Språket var nämligen inte alls som jag hade förväntat mig och det gjorde att jag inte kunde fokusera på själva handlingen. Språket känns väldigt mycket som talspråk och ord som "typ" används ofta. I vanligt chattspråk eller i talat språk har jag inget emot ordet "typ", men jag tycker inte om det i tryckta böcker. Dessutom var språket väldigt upprepande och kändes över lag väldigt simpelt. Språket är viktigt för mig när jag läser böcker och jag var rädd att det skulle förstöra den här boken för mig. Jag tror dock att översättningen kan ha haft lite att göra med språket också, men det är svårt att veta. 

 

Jag kämpade lidande igenom runt 100 sidor och kände hur besvikelsen forsade över mig. Jag hade ju målat upp den här boken som en superfin bok som jag skulle älska redan efter första sidan. Efter ungefär 100 sidor började jag i alla fall vänja mig vid språket och det var även då som handlingen blev mer som jag hade hoppats på från början. När handlingen blev bättre kunde jag fokusera mer på den och det var då jag började älska boken. Varje gång jag la ner boken fortsatte jag tänka på Bob och han var ofta med i mina konversationer med min familj under tiden jag läste boken. 

 

Den här boken är dock inte bara en fin bok om en man och en katt. Man får även så himla mycket information om hur svårt hemlösa och folk som jobbar på gatan har det. Det var jättemånga människor som kom fram till James i boken och tyckte att han skulle skaffa sig ett riktigt jobb. Den här boken fick mig verkligen att ändra uppfattning och se saker ur ett nytt perspektiv. Jag såg hur himla svårt det faktiskt är att jobba på gatan som tidningsförsäljare eller gatumusikant. Oftast jobbade James nästan hela dagen, men ändå fick han bara in så pass mycket pengar att han klarade sig bara den dagen. Som jag nämnde så fick det mig verkligen att se saker ur ett nytt perspektiv. Jag tror alltså att man kan lära sig mycket av den här boken även om man inte tycker om katter, för det är inte det enda den handlar om.

 

 

Bästa med boken: Att den berörde mig så himla mycket och att den fick mig att tänka. Den var dessutom väldigt fin och vacker.

Sämsta med boken: Språket, som jag hade rätt så svårt för. Men låt inte det förstöra boken för er. 

 

/Anna(: