Brott och straff

Titel: Brott och straff

Författare: Fjodor Dostojevskij

Sidantal: 635

Betyg: 1/10

Originalspråk: Ryska 

Serie: Nej

 

Studenten Raskolnikov har ont om pengar och tidigare har han fått pengar genom att lämna in föremål hos en pantlånerska, men på senare tid har han börjat fundera över henne. Förtjänar hon verkligen att ens leva? Alla de pengar hon har skulle istället kunna gå till mycket bättre ändamål. Efter ett tags planerande och velande fram och tillbaka tar han saken i egna händer och mördaren gumman med en yxa. 

 

Ni som läser min blogg regelbundet vet garanterat redan vad jag tycker om den här boken. Jag avskydde den. En stor anledning till mitt starka hat för den är garanterat kopplat till att jag blev tvingad till att läsa den i skolan och att jag nu dessutom måste skriva en rapport på något från den. I och för sig hade jag garanterat inte plockat upp den här boken om jag inte hade varit tvungen, det är inte som att jag var intresserad av den direkt. 

 

Först och främst är det här en otroligt långsam bok. Alltså, suuuperlångsam. Det fanns några ynka tillfällen där jag faktiskt fortsatte läsa för att det var intressant, men de tillfällena kan jag räkna på min vänstra hand. Största delen av den här boken var väldigt upprepande och ungefär 300 sidor gick säkert åt till att Raskolnikov yrade och kanske ångrade sig, men han visste inte säkert. Sedan var det ungefär 200 sidor som gick åt till att berätta om andra människor som man ändå inte brydde sig om. 

 

Karaktärerna var väl inte heller särskilt intressanta. Visst var det väl intressant att se hur Raskolnikov betedde sig, men ärligt talat brydde jag mig inte om honom. Jag ville bara att boken skulle ta slut. Ur ett psykologiskt perspektiv är de här karaktärerna dock väldigt intressanta. Det betyder dock alltså att de passar bättre om man har ett visst forskningssyfte, de passar inte lika bra som underhållning eller som några karaktärer man fäster sig vid. Dessutom innehåller boken minst en miljon karaktärer som dyker upp för första gången på sidan 50 och sedan inte kommer tillbaka förrän efter ungefär 300 sidor. Eftersom alla dessutom har väldigt svåra namn (i alla fall för den som är ovan vid ryska) kan det vara svårt att hålla isär karaktärerna. 

 

Den här boken behandlar även filosofi en hel del och jag kan bara tacka för att jag har läst filosofi i år för annars hade jag väl skjutit huvudet av mig på grund av uttråkning (jag var nära att göra det i alla fall). Om ni har läst något om Nietzsche och hans övermänniskor och tycker att han är intressant så tycker ni kanske även att Raskolnikov är intressant att läsa om. 

 

Själva handlingen är som jag redan har nämnt ganska händelsefattig. Han mördar gumman och det är den stora grejen som sker i boken (det får man nog dock reda på bara man läser på baksidan). Sedan sker det inte direkt något mer "spännande". Det här anses dock vara en klassiker och jag är väl medveten om att det här inte är en bok som har släppts de senaste åren och att den därför är annorlunda mot dagens böcker, men om en bok inte kan fortsätta att vara intressant över århundradena kanske den inte borde kallas en klassiker. 

 

Jag är mycket väl medveten om att det här bara är min tanke om boken, det finns hur många som helst där ute som älskar den här boken, men jag är inte en av dem. För mig var den här boken alldeles för långsam och seg och Raskolnikov genomgår knappt någon karaktärsutveckling alls förutom i de sista kapitlen och i epilogen. För en sexhundrasidorsbok som dessutom är karaktärsdriven tycker inte jag att det duger att han knappt förändras något förrän så sent i boken. Som ni kanske förstår rekommenderar jag verkligen inte den här boken, men om ni vill läsa den så tycker jag absolut att ni ska göra det. Det finns ju trots allt en hel del som verkar gilla den. Skyll bara inte på mig sen om ni väljer att läsa den. Jag uppmuntrar er verkligen inte till att göra det. 

 

Bästa med boken: När den äntligen var slut och jag kunde fira

Sämsta med boken: Att det tog så lång tid innan den var slut och jag kunde fira. Och att den var så seg att jag höll på att somna varje gång jag hade läst en sida.

 

/Anna(:

Jag har också läst Brott och Straff (helt frivilligt dock!) men det är ett rent helvete. Det tog mig ett år från att jag började tills att jag orkade läsa klart den - stört seg.

Jag anser att det här är en sådan bok som man har läst bara för att kunna säga att man har läst den. Det är typ det jag tar med mig av att ha läst den. Den är ju visserligen intressant i sig just för att den är så konstig och om man fattar den så är den säkert intressant och bra - men jag vet inte om jag fattar den här boken!

Men bra jobbat att du lyckades läsa klart den!

Jag som trodde att du skulle ge denna bok fullpott! MINST! Nej, det trodde jag inte. alltså om den är så tråkig att läsa, hur tråkig måste den inte ha varit att skriva då?! Stackarn, han kanske var tvungen att skriva den eller något!

I applaude you för att du lyckades! Vad firade du med? :D
SV: Möh på City of Heavenly Fire-omslaget...