Författare: Camilla Läckberg
Sidantal: 317
Betyg: 3/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)
Polisen Patrik får ett svårlöst fall när en kvinna hittas mördad. Värre blir det när de ser att hennes kropp ligger på två andra kroppar som sedan länge bara är skelett. De vet inte vem benen tillhör, men de har misstankar att de tillhör några som fördes bort för flera år sedan och vars kroppar man aldrig hittade. När man ser att de alla tre dessutom blivit utsatta för samma sorts våld förstår man att det måste röra sig om samma mördare, men den som påstås ha mördat de första flickorna är död sedan länge. Så vem kan det vara? En hel del hemligheter verkar dessutom ligga gömda hos människorna i trakten och det gör det bara ännu svårare att lösa gåtan.
Efter att äntligen ha läst ut "Brott och straff" hoppades jag att jag skulle slippa mer dåliga skolböcker. Som vanligt hoppades jag på för mycket. Jag ogillade nästan den här boken mer än vad jag ogillade "Brott och straff". Kanske berodde det på att jag faktiskt hade trott att den här skulle vara bra. Redan efter de första sidorna förstod jag dock att den här boken skulle kunna umgås med "Brott och straff" på listan över böcker jag inte tycker om.
Vad var det då som var så hemskt? Först och främst var det språket. Språket var det som störde mig från allra första början. För mig kändes språket väldigt simpelt och rätt så amatöraktigt. Det var många uttryck som kändes klyschiga och jag hade väldigt svårt för dialogen. Många gånger, speciellt när Patrik pratade och skojade med sin fru, gjorde det nästan fysiskt ont inombords eftersom jag inte alls tyckte att dialogerna kändes realistiska. Enligt mig pratar man inte på det sättet.
Sedan har vi det här med hundra olika perspektiv. Nästan varje karaktär som finns i den här boken får man någon gång titta in i hjärnan på och jag gillar det inte. Först och främst blir det svårt att hålla ordning på alla släktband och vem som egentligen är vem. Sedan blir det ALLDELES för mycket drama. Verkligen ALLDELES för mycket. Många gånger satt jag och undrade vad som egentligen var meningen med den här boken. Var det att lösa brottet eller var det att få så många hemska livsöden och så mycket drama som möjligt? Jag vet fortfarande inte vilket. I vilket fall tyckte jag att alldeles för lite fokus låg på att lösa brottet och jag tröttnade efter bara några kapitel på allt drama.
Läckberg var en författare som jag faktiskt hade sett fram emot att läsa, men jag tyckte inte alls att boken levde upp till de förväntningar jag hade. Deckare brukar ofta ha förmågan att dra in en så att man inte vill sluta läsa, men så kände jag aldrig under tiden jag läste den här boken. Det finns många mycket bättre deckare där ute (säger jag som knappt har läst några deckare), som till exempel något om Wallander eller något från Agatha Christie. Vill man däremot ha en bok med mer fokus på drama och relationsproblem istället för på själva mordet så kanske det här är en passande bok.
Bästa med boken: Den blev lite intressantare mot slutet
Sämsta med boken: Språket och att det var så himla mycket drama och relationsproblem.
/Anna(:
