Har ni någon gång läst en bok som ni har blivit så förälskade i att ni bara vill att alla ska läsa den? Och när ni försöker berätta om varför alla borde läsa den så märker ni att ni oroar er för att er beskrivning inte ska vara tillräckligt bra och lockande. Så känner jag just nu. Jag vill få alla att läsa den här, och det ger mig prestationsångest. Tänk om min recension inte är tillräckligt bra för att övertyga er?

 

Fem näsdukar och fler hade behövts. Är det tillräckligt för att övertyga er? Den här historian var så otroligt vacker, verklighetstrogen, smärtsam och hemsk. Vill ni läsa något där man garanterat kommer att gråta på slutet rekommenderar jag den här. Det som händer under de 70 sista sidorna är så himla sorgligt, men samtidigt så verklighetstroget, att man inte kan annat än att sitta och storböla. Inget småsnyftande här inte. Jag fick hålla igen för att inte väcka resten av min familj. Trots att jag höll igen kunde jag knappt andas på grund av att min näsa blev helt täppt från allt grinande. Men låt oss strunta i min snoriga näsa nu och istället prata om boken. 

 

Först och främst älskar jag tidsperioden som historian utspelar sig i. Nu när jag tänker efter är jag tveksam om jag någonsin har läst något som utspelar sig under 60-talet (den utspelar sig också under 70- och 80-talet), och jag älskade att det verkligen kändes som om man befann sig under den här tiden. Eftersom det utspelar sig i USA så inträffar också en del intressanta händelser som vävdes in i historian på ett väldigt bra och verkligt sätt, som till exempel Vietnamkriget. 

 

Karaktärerna är också väldigt älskvärda och man får verkligen ett band till dem. När de är ledsna eller mår dåligt mår man själv dåligt, och när de är glada är man själv glad. Som ni kanske förstår av mina fem näsdukar så var det mer av den första kategorin. Alla karaktärer är också väldigt olika och man har inga svårigheter att minnas eller skilja dem åt. 

 

Språket är också otroligt bra och jag älskar hur författaren använder sig av liknelser som är kopplade till tidigare scener i boken. Till exempel besöker de havet en gång, och därefter använder sig författaren av liknelser som knyter an till havet och besöket de gjorde. Språket gör, som sagt, också att allt känns väldigt verklighetstroget och man kan nästan tro att författaren själv har varit med om allt det här. 

 

Det som drar ner bokens betyg lite är de första 80 sidorna där det är insta-love på hög nivå och allt är lite för bra. Efter de 80 sidorna vägs det dock upp på ett otroligt bra sätt genom att relationen faktiskt blir problematisk,  och jag - som vanligtvis stör ihjäl mig på insta-love - kan utan problem ignorera det faktum att det var insta-love, för den här historian är så mycket mer än det. Att boken sedan utspelar sig under en tidsperiod på ca 20 år gör det ännu bättre, och jag älskar att man får se hur många år av deras liv som faktiskt har påverkats. 

 

Medan jag läste den här boken kunde jag omöjligt sluta läsa, och jag satt uppe alldeles för sent varje natt. Jag var vaken till halv ett de två första dagarna, och den sista dagen till halv två. När jag väl hade läst ut den kunde jag dessutom inte sluta tänka på den och det händer fortfarande att den dyker upp bland mina tankar - minst en gång om dagen. 

 

Sedan för att avsluta den här recensionen tänkte jag bara nämna att det här är en fanficiton baserad på karaktärer från TV-serien Supernatural. Anledningen till att jag väntade med att nämna det var för att det inte alls påverkar den här boken. Karaktärerna skiljer sig väldigt mycket från hur de är i serien och handlingen är helt fristående och utspelar sig i en fullständigt annan värld. Så ni kan garanterat läsa och älska den här även om ni aldrig ens har hört talas om Supernatural. 

 

Här får ni också en av mina nya favoritlåtar som får mig att tänka på den här boken:

 

Bästa med boken: Att den kändes så himla verklighetstrogen, var så välskriven och fick mig att känna så mycket.

Sämsta med boken: Insta-loven, men jag kan acceptera den på grund av hur bra resten är!

 

/Anna(: