Läs min recension av boken HÄR

Om ni har läst min recension av boken - som jag läste ut bara några timmar innan jag gick och såg filmen ensam på bio - så vet ni att jag tyckte väldigt mycket om den. Jag var rätt säker på att filmen inte skulle leva upp till mina förväntningar, men jag hoppades ändå att jag skulle tycka om den. 

 

Det jag såg fram allra mest emot när det gällde filmversionen var att få se alla vackra landskap i verkligheten. Medan jag läste boken hade jag lite svårt att se alla enorma landskap framför mig, och jag hoppades att filmen skulle bjuda på en hel del riktigt vackra landskapsbilder, så att man verkligen förstod hur det såg ut där hon gick. Visst fick man väl landskap, problemet var dock att de verkade ha anlitat samma kameraman som filmade första Hunger Games-filmen. VARENDA scen i filmen skakade och kameran hölls aldrig tillräckligt still. Eftersom Cheryl är ute på den här vandringen ensam blev det väldigt konstigt när man hela tiden kände av närvaron av kameramannen. Dessutom avskyr jag när kameran skakar i scener där det inte ens är logiskt - som vid landskapsvyer och liknande. Tyvärr förstörde det här filmen rätt så mycket för mig. 

 

Låt oss lämna den skakiga kameran bakom oss och gå vidare. I min recension av boken nämner jag att det som gör boken så speciell är att den känns så ärlig och rå, men den känslan får jag inte riktigt medan jag ser filmen. Väldigt många av de intressanta människor Cheryl träffade under sin resa är borttagna ur filmen, vilket på sätt och vis är förståeligt på grund av tidsbrist, men samtidigt gjorde det att filmen inte kändes lika sann som boken. Det kändes inte som att man fick hela hennes resa i filmen. 

 

Reese Witherspoon gör dock ett riktigt bra jobb. Det kan inte vara lätt att spela in en film där man nästan är den enda karaktären, och jag förstår verkligen varför hon fick en Oscarsnominering för den här rollen. Det jag dock inte riktigt gillar med Cheryl i filmen är att hon svär otroligt mycket. Jag har vanligtvis inte problem med svordomar i filmer, men här blev det verkligen extremt. Nästan varje mening hon yttrade innehöll en svordom. 

 

Tillbakablickarna gillade jag även i filmen, och de hade lyckats få in dem på ett bra sätt, utan att det kändes krystat. Soundtracket var också bra, och scenen med "If I Could" av Simon och Garfunkel sticker ut extra tydligt i mitt minne. 

 

Över lag tyckte jag inte att det var en dålig film, men kameraskakningarna drar tyvärr ner betyget något enormt. Trots det så tyckte jag ändå om filmen, men i jämförelse med boken blir den en besvikelse. Det låter kanske som att jag avskydde de två timmar jag spenderade med att se filmen, men det stämmer inte. Det var absolut en sevärd film, bara inte lika bra som boken (men hur ofta händer det egentligen?)

 

/Anna(: