Min enda relation till Scream-filmerna är den väldigt kända masken som används av mördaren. Min kompis ägde nämligen en sådan, och varje år när vi gick Bus eller godis på Halloween hade hon på sig den. Trots att jag har blivit utsatt för den masken under flera år av min uppväxt har jag aldrig känt behovet av att se filmerna (kanske just därför). Vad som fick mig att börja se TV-serien, vars första säsong nyligen hade säsongsavslutning, vet jag därför inte riktigt. Jag tror att jag var ute efter något som var nytt och läskigt, och jag måste erkänna att jag fick det jag var ute efter!

 

Hur själva serien förhåller sig till och liknar filmerna har jag tyvärr ingen aning om, eftersom jag som sagt inte ens har sett en sekund av filmerna  (jag är dock sugen på att göra det nu). Men serien gillade jag i alla fall! Det är som en lite våldsammare och mörkare version av "Pretty Little Liars". Precis som i PLL handlar serien om tonåringar, och med det kommer självklart en hel del problem. Problem som ibland har mer med kärlek att göra än en maskerad mördare. Den idén funkar inte alltid, men här tycker jag att det gör det. Det är självklart lite cheesy ibland, men sådana serier behöver jag emellenåt!

Det jag ofta ogillar med skräckfilmer är att så mycket fokus ligger på skräckelementet att skaparna helt och hållet glömmer av att utveckla karaktärerna. Därför fungerar den stereotypa skräckfilmen förvånansvärt bra i serieformat! Vi får lära känna och bry oss om karaktärerna, vilket sedan gör att man oroar sig för att de kommer bli mördarens nästa offer. Dessutom dör flera stycken redan i de första avsnitten, något som leder till att man aldrig kan vara riktigt säker på vilka som kommer överleva. Ingen går säker.

 

 Något annat positivt med den här serien: DEN LYCKADES SKRÄMMA MIG! FLERA GÅNGER DESSUTOM! Det var väldigt otrevligt att mördaren kommunicerade så mycket genom sociala medier och hade sådan koll på alla (ungefär som i PLL). Dessutom var hen hela tiden inne i allas hus på kvällarna och det stressade mig. Väldigt mycket. Dessutom är den här serien väldigt självmedveten och karaktärerna skämtar alltid om när de gör något som är stereotypt för skräckfilmsgenren (som tex att dela upp sig och gå åt olika håll).  

Hela den här serien känns också väldigt 2015, med tanke på alla virala klipp (även om det kanske inte var helt realistiskt hela tiden) och det konstanta användandet av mobiltelefonerna. Det enda som jag retade ihjäl mig på var tjejen som alltid gick runt och filmade med en gammal hederlig filmkamera. I stort sett INGEN använder det längre. Häng med lite. 

 

 

Och om inte det räcker som övertalning så tänker jag ta till mitt sista vapen: Kieran

/DementorAnna