Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal:634
Betyg:8,5/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Engelsforstrilogin (del 2)

SPOILERVARNING FÖR DE SOM ÄNNU INTE LÄST CIRKELN! LÄS PÅ EGEN RISK!

De utvalda ska snart börja andra året i gymnasiet och under sommaren har det varit lugnt. Men när skolan börjar igen tar även en ny organisation fart i staden: Positiva Engelsfors. Meningen med den här organisationen är att personerna i Engelsfors ska lära sig att se det positiva istället för det negativa. Det är Elias mamma och pappa som leder organisationen och den växer fort.
  Tjejerna lär sig även mer om sina krafter och varandra för att kunna möta demonerna i den sista striden. Samtidigt som allt detta pågår är det något som inte står rätt till. Det är otroligt varmt, elen går då och då och en hel del andra mystiska saker inträffar. Men vem är det som ligger bakom det?

När jag hade läst ut den här boken bestämde jag mig för att titta när jag senast läste en så tjock bok som Eld. Jag har skrivit ner varenda bok jag läst sedan sommaren 2009 och trots att jag febrilt bläddrade bland sidorna hittade jag inte en enda bok med mer än 634 sidor. Detta är alltså kanske den tjockaste boken jag läst i hela mitt liv. Det känns lite stört. 600 sidor är ju ändå inte såå mycket. Visst är jag inte världens största fan av tjocka böcker, men det känns ändå inte som att 600 sidor är det värsta man kan stöta på (Harry Potter 5 är mycket värre).

Handlingen i den här boken är väldigt bra. Jag gillar att läsa om de olika tjejernas krafter och när de utövar magi. Det som gör den här boken speciell från andra böcker i den här genren är att huvudpersonerna är normala och går att relatera till. Kanske har det att göra med att den är svensk. Jag brukar ofta ha lättare att relatera till karaktärer i svenska ungdomsböcker än i vissa utländska. Det är i alla fall något jag uppskattar och det kommer jag ihåg att jag gjorde i Cirkeln också. Tjejerna har normala pojkvänner och de har normala problem också och det är trevligt för så är det inte alltid i böcker i den här genren.
  Boken blev som mest spännande i slutet och då hade jag svårt att lägga ner boken. I mittenpartiet var det dock en aning segt. Ett tag kändes det nästan inte som att de var häxor överhuvudtaget utan bara var vanliga ungdomar eftersom det inte blev så mycket magi.
  Den är också skrämmande ibland. Positiva Engelsfors får mig att tänka på det som hände under Andra Världskriget och det skrämmer mig. Ni som har sett filmen The Wave vet att det nästan är likadant där och jag tycker bara inte om att det är så lätt att hjärntvätta folk.

Karaktärerna är som jag tidigare sagt väldigt bra. Jag kan relatera till dem och jag tycker om dem. Den här boken är också väldigt karaktärsdriven, då är det ju en fördel att karaktärerna är bra! Den jag kan relatera allra mest till är Minoo. Jag känner helt enkelt igen mig i det hon tänker på och hur hon  är som person.
  Vanessa är en annan favorit. Jag är inte alls som henne, men jag älskar att läsa hennes tankar. Kanske för att hon är motsatsen till det jag är. Hon är vild och älskar att festa. Hon bryr sig också något otroligt mycket om andra och det är fint för det kom jag inte ihåg att hon gjorde.
  Dock måste jag erkänna att jag i början hade oerhört svårt att skilja på karaktärerna. Jag blandade ihop dem hela tiden och speciellt Ida och Linnéa men också Minoo och Anna-Karin. Vanessa hade jag dock inga som helst problem med. Det blev bättre efter några hundra sidor och sedan hade jag inte alls några problem med det.
  Karaktärsutvecklingen i den här boken är stor. Alla blir så  mycket mognare och de börjar också bry sig om varandra på riktigt. Till och med Ida som inte tycker om att vara en av De utvalda eller att behöva umgås med de andra.
  En sak som jag saknade var att jag hade velat se lite mer utveckling i en speciell kärleksrelation som jag är ett stort fan av. Tänker inte säga vilken, men ni kanske kan gissa.

Tjejernas krafter utvecklas också i den här boken och de lär känna sig själva bättre. Jag älskade några av (jag kommer verkligen inte på vad jag ska kalla det) förtrollningarna som de gjorde när de använde sina krafter tillsammans. Under en av förtrollningarna blev det riktigt rörigt i min lilla hjärna, men jag älskade det! Det var helt otroligt bra, dock hade det varit lite roligt om någon nästan hade avslöjat sig. Ni som läst boken förstår nog vilken passage jag menar. Den delen var nog kanske min favorit i hela boken bara för att den så himla välgjord och förvirrande.

I Eld blandar man magi och vanligt ungdomsliv och enligt mig är det en superbra blandning för jag älskar att läsa böcker om vanliga ungdomar, men jag tycker också om lite övernaturliga inslag.

Något som kanske tyvärr inte var lika bra var att man ganska snabbt förstod vad som var hotet, långt innan tjejerna själva förstod det. Jag hade velat ha mer av ett överraskningsmoment så att jag hade suttit där med min mun öppen och undrat hur jag överhuvudtaget hade kunnat missa det, så blev det tyvärr inte riktigt nu.

Annars var boken riktigt bra, den var bättre än Cirkeln eftersom det  blev mer magi och spänning i den här boken. Jag rekommenderar verkligen den här serien och jag kan ännu en gång säga att jag är stolt över att vara svensk efter att ha läst en sådan här bok.

Bästa med boken: Karaktärerna och magin. Och min favoritförtrollning då förstås. Sedan gillar jag även Engelsfors.
Sämsta med boken: Att det hände lite för lite då och då och att jag snabbt räknade ut var hotet kom ifrån.

/Anna(: