Spooktober Wrap Up

 
Den här videon är ungefär en månad sen, men ni känner väl mig vid det här laget och hade väl inte förväntat er något annat hoppas jag? I vilket fall som helst hoppas jag att ni tycker om videon, även om INGEN bryr sig om Halloween längre. 
 
/Anna(:

NaNoWriMo | vecka 2

 
 
 
Alltså, please, save me från mig själv. Om jag tyckte att jag sög förra veckan då jag låg 1600 ord efter, så ska vi ju inte ens börja prata om denna veckas kaos. I söndags skrev jag 4000 ord och lyckades nästan ta mig ikapp. Naiv och korkad som jag är trodde jag att det var vändningspunkten. Nope. 
 
Det här årets NaNoWriMo är en så speciell upplevelse för mig. Dag efter dag efter dag skiter jag bara i att skriva, och jag bryr mig knappt ens. Samtidigt är jag fast besluten att vinna det här. Jag har lovat mig själv att köpa den nya Muminvintermuggen om jag vinner, och den vill jag ju ha. Men jag jobbar rätt mycket för tillfället vilket gör mig T.R.Ö.T.T. Så trött att jag bara vill se YouTube-videor (utan att skriva 200 ord för varje minuts tittning), så det har jag gjort. Och nu ligger jag nästan 7000 ord efter. Den där muminmuggen verkar svår att nå i år.
 
Herregud, vilken dålig dag jag hade häromdagen. Jag var fast besluten att skriva de där 1667 orden, men alltså, jag kunde inte skriva. Min frustration var total och till slut skrev jag en scen ur en kattunges perspektiv och jag ville gråta hela tiden. Här får ni ett litet exempel på kommentarer från min text den dagen:
 
Min plot och mina karaktärer är fortfarande all over the place, men jag förväntar mig inte att det ska ändras. Det är väl en del av processen antar jag. 
 
Nu MÅSTE jag VERKLIGEN SKRIVA, så HEJDÅ OCH WISH ME LUCK. I SURE NEED IT *gråter*

/Anna(:

ETT HELT ÅRS BOOK HAUL

 

NaNoWriMo | vecka 1

(jag har inte börjat skriva än idag, så förhoppningsvis når jag dagens mål)
 
Förra året hade jag väldigt svårt med motivationen under den första veckan, och tyvärr har det inte sett särskilt annorlunda ut i år. I onsdags (alltså dag två) höll jag faktiskt på att ge upp. Jag har nog, under alla mina år, aldrig varit så nära att ge upp som jag var då. Jag hade rent ut sagt en bajsdag och mådde psykiskt ganska dåligt och trodde att det berodde på stressen från NaNo. Så, jag struntade i att skriva (förutom 300 ord på kvällen), och dagen efter kändes det som tur var bättre. Och med bättre menar jag tillräckligt bra för att tvinga mig själv till att skriva 1666 ord. 
 
För första gången har jag också bytt plot under själva NaNo-månaden. Jag började i tisdags med en övernaturlig handling som jag hade kommit på dagen innan, men redan första dagen när jag satt och skrev kände jag att det inte kändes rätt, så på tisdagen gick jag över till den handling som jag egentligen hade tänkt skriva från första början. Det är faktiskt en romantisk contemporary (eller vad man nu kallar det) helt utan övernaturligheter. SAY WHAAAT? Det är faktiskt första gången under NaNo jag skriver något helt utan övernaturligheter. Många förstagånger i år alltså. 
 
Några scener jag har skrivit har jag faktiskt känt mig riktigt nöjd med, men mycket är också ren skit. Där är allt som vanligt. Jag har även i år skrivit en del för hand, och jag gillar det verkligen. Något annat jag har fortsatt med är att för varje 200 skrivna ord får jag se en minuts YouTubevideo. Funkar perfekt! Mina prokrastinationsproblem har dock tyvärr inte lättat något från tidigare år (det är till exempel därför jag skriver det här inlägget). 
 
LÅT OSS HOPPAS PÅ MER MOTIVATION NÄSTA VECKA!
 
/Anna(:

NaNoWriMo 2016

NaNoWriMo börjar imorgon, och kanske hade ni väntat er några hjälpfulla tips från veteranen och den trefaldiga vinnaren. Tyvärr kommer det inte bli så i år eftersom min tipslåda är helt tom. Låt oss därför istället gå igenom de känslor jag har upplevt de senaste dagarna under min jakt på den perfekta ploten/handlingen. 
 
När jag har försökt frammana den perfekta plotidén från min hjärnas djupaste gömmor
 
När jag har misslyckats med det för tusende gången
 
De första fem minuterna då jag äntligen hittat en ny plotidé
 
 
Fem minuter senare
 
När jag trots ploten ändå försöker skapa tredimensionella karaktärer
 
Mina känslor när jag inser att det är den 31 oktober och jag helt enkelt måste köra på den här idén, hur dålig den än är
 
 
 
 
 
 
  
 Och november har inte ens börjat än! TJOHO!
 
Hur går det för er, mina kära vänner? Jag ber för att det går bättre för er än så länge.
/Anna(:

Love Hurts vol. 2

Titel: Love Hurts vol. 2 
Författare: Kim W Andersson
Sidantal: 132
Betyg: 5/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)
 
I somras spenderade jag en fantastisk dag med första volymen av Love Hurts. Den var snyggt ritad, hade smarta slut, var blodig och underhållande. På Bokmässan i år plockade jag därför upp volym två och läste med höga förväntningar. Och besviken blev jag. 
 
Tecknarstilen är fortfarande precis lika trevlig och färgglad som i första volymen, men i stort sett allt annat var en besvikelse. Mest av allt saknade jag de smarta sluten som fanns i första volymen och alltid förhöjde hela novellen. I den här volymen fick jag aldrig aha-känslan eller det där lilla leendet på läpparna när jag läste den sista serierutan. Känslan var istället mer åt jaha?-hållet, och många av novellerna kändes nästan återanvända från första volymen. Som att Kim W Andersson tog samma grundkoncept men bara ändrade karaktärerna och landskapet lite. 
 
En genomgående sak i de flesta av novellerna är att karaktärerna "berättar" historien, och jag kan inte minnas att det var så i den första. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men istället för att ha dialog och bilder som driver historien framåt så är det karaktärerna som berättar: "Jag gjorde det här", "jag gillar det här", "jag ville så gärna.." Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag hatade det i alla fall. Det kändes löjligt och som att författaren inte riktigt visste hur han skulle få fram all information han ville på ett subtilt sätt. 
 
Och jag vet inte om det beror på att jag är korkad, men jag hade ofta svårt att hänga med i handlingen. I vissa noveller fick jag läsa om och om och om och om och om innan jag fattade vad som hände. Som sagt, det kan ju också ha varit jag som upplevde en drastisk IQ-förlust precis innan jag började läsa det här albumet. 
 
Flera noveller i den här volymen drog också åt science fiction-hållet och då blev det ännu svårare för mig att behålla intresset. Jag är helt enkelt inte ett särskilt stort scifi-fan, men det är ju inte precis Kim W Anderssons fel.
 
 
Jag rekommenderar verkligen att ni läser första volymen i den här serien, men att ni sedan struntar i den här. Volym två gav mig inget nytt och jag blev mest bara frustrerad över att den inte levde upp till sin föregångare. Men om du är ett stort Science Fiction-fan kanske du tycker bättre om det här albumet än första, vad vet jag.
 
/Anna(:

Morden i Midsomer var min mardröm

När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer. 
 
Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna.  Vad som helst utom att låta mig se. 
 
Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år  men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen. 
 
Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen. 
 
Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt. 
 
Har ni några liknande minnen?
 
/Anna(:
 

Slasher | säsong 1

 
Titel: Slasher
Antal säsonger: 1
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Årtal: 2016-
Betyg: 4/10
Finns på Netflix: Ja
 
Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare. 
 
Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.
 
Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna. 
 
Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).
 
Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades. 
 
Överlag är detta inte en serie jag skulle rekommendera. Visst, på vissa plan känns den rätt modern och morden är gjorda på ett intressant och ofta vidrigt sätt, men är det värt det? Nej. Man kan se en skräckfilm på 90 minuter utan problem även om karaktärerna är rätt platta, men åtta avsnitt av en serie blir för mycket. Om ni har flera skräckserier att välja mellan rekommenderar jag att inte välja denna (välj istället SCREAM!!). 
 
/Anna(:

Spooktober TBR

 
Hoppas ni tycker om videon!
 
/Anna(:

SPOOKTOBER

Det är äntligen oktober, och som jag har längtat! Varje höst kommer mitt skräcksug krypande och de senaste veckorna har jag verkligen fått stoppa mig själv från att läsa och se klart hela min lilla skräcksamling innan oktober ens hade hunnit börja. Sedan ett år tillbaka betyder ju oktober nämligen: SPOOKTOBER!!!
 
Förra året lät jag några dementorer sköta min blogg under oktober, men det kommer inte hända i år. Det tog mig nämligen åtta månader att byta dementorprofilbilden till min vanliga, och när jag väl sedan gjorde det så dröjde det ytterligare två månader innan min blogg fattade att dementorer inte passar i juli och till slut bytte tillbaka till den vackra bilden på mig. Så jag vågar inte släppa in några dementorer i år.
 
En TBR/TBW/TBE (to be experienced? funkar det?) borde komma upp inom en snar framtid. Jag har bara två krav: 1. Jag måste vara ensam hemma för att kunna filma 2. En bok jag har beställt måste komma.
 
Som den något sega pensionär jag är så har jag till slut gett med mig och skaffat Netflix. Heja mig! Om ni har sett någon bra skräckfilm eller serie där får ni därför gärna tipsa mig. Jag har kikat igenom lite själv och markerat några som jag vill se, men uppskattar alltid tips! Och om ni har något som inte finns på Netflix så går det givetvis bra det också! (jag ska försöka att inte bli en sån där Netflix-användare som tror att om en film inte finns på Netflix så existerar den inte)
 
HA EN RUSKIG OCH SKRÄCKFYLLD OKTOBER SÅ HÖRS VI SNART IGEN (så länge de där dementorerna inte har tagit mig...)
 
/Anna(:

Ingenting och allting

Titel: Ingenting och allting
Författare: Nicola Yoon
Sidantal: 296
Betyg: 4/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Everything Everything
Serie: Nej
 
Maddy lider av en sjukdom som gör att hon aldrig kan lämna huset utan att riskera att dö. Därför går hon aldrig ut utan spenderar dagarna med att läsa och studera på distans. Men så en dag flyttar en ny familj in i grannhuset, och när hon ser sonen blir hon genast intresserad och vill lära känna honom. De börjar mejla med varandra, men Maddy förstår snabbt att det inte kommer räcka. Hon måste träffa honom.
 
När jag fick hem rec-exet av den här boken var jag taggad, men sedan läste jag insidesflärpen och dessa två meningar fick mig att tappa lusten: Är det värt risken att dö för att få röra vid honom? Och vad är livet egentligen värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt? "PLEASE, save me från dessa klyschor och Bella Swan-uttryck" tänkte jag då, men dök ändå direkt in i den. 
 
Om jag ska vara ärlig tyckte jag att den här boken var korkad, men innan vi går in på allt jag inte gillar med den så skulle jag vilja ta upp det jag faktiskt tyckte var bra. Det första var diversity (eller mångfald, om man enbart vill prata svenska) eftersom Maddy, huvudkaraktären, är afroamerikansk och asiatisk. Det behövs verkligen böcker där alla inte är vita! Sedan hade boken också korta kapitel, och om ni har läst min blogg i några år vet ni säkert att det är bland det bästa saker jag vet. På grund av de megakorta kapitlen flög man genom boken. Dessutom var de korta kapitlen även uppblandade med illustrationer. Stor tumme upp för det!
 
Ungefär där får jag slut på positiva saker att säga "Ingenting och allting". Det som kanske mest förstörde boken för mig var dialogerna. Det gjorde fysiskt ont inombords när jag läste dem. Jag tog djupa andetag med stängda ögon ibland i ett försök till återhämtning efter något hemskt/pinsamt jag precis hade läst. Folk pratar inte på det här sättet, och jag fick aldrig känslan att Maddy faktiskt skulle vara så pass gammal som arton. Allt hon sa lät så barnsligt. 
 
Den här boken gör mig upprörd eftersom den egentligen har så mycket potential. Här har vi en tjej med en sjukdom som gör att hon aldrig kommer kunna gå ut, men istället för att undersöka det och fördjupa oss i hur det verkligen påverkar en så får vi en insta-lovig kärlekshistoria med några av de plattaste karaktärer som någonsin skapats. Jag fick känslan att författaren ville skriva en förbjuden och omöjlig kärlekshistoria, men var för otålig för att verkligen skapa något som kändes och smärtade, och då bara bestämde sig för att para ihop dem direkt istället. Maddy blev så oförsiktig och korkad sekunden hon träffade Olly, och han verkade knappt bry sig om att Maddy riskerade sitt liv genom att nudda eller kyssa honom.  
 
Sedan har vi det här med hur pretentiöst allt är. Den här boken har flertalet gånger jämförts med "The Fault in Our Stars" och jag borde ha tagit dessa jämförelser som en varningssignal. Allt som jämförs med John Green är något jag borde hålla mig långt borta från, för vi går bara inte ihop. Nicola Yoon, precis som John Green, försöker för mycket. Hon försöker ständigt låta poetisk och djup och det blir bara som sådana Carpe Diem-tavlor folk hänger upp på väggarna. Klyschigt. 
 
Slutet ska jag självklart inte gå in särskilt djupt på, men jag tänker säga en sak. Jag kände på mig hur det skulle sluta redan tidigt i boken, och alltså, det PASSAR INTE IN I EN CONTEMPORARY. Men vid det laget var jag så över den här boken att jag knappt brydde mig. 
 
Om ni vill läsa en insta-lovig kärlekshistoria där de gör de mest idiotiska saker bara för att få vara tillsammans, och där de pratar och tänker som trettonåringar som tror att de är trettiofemåriga högutbildade filosofer så är det här boken för er! Om ni dessutom vill läsa en bok om en ovanlig sjukdom som konstant nämns vid namn men aldrig egentligen utforskas eller förklaras, och karaktärer som beskrivs ungefär lika djupgående som sjukdomen så är det här också en bok för er. Gillar ni John Green är det här kanske också boken för er. Om ni däremot inte gillar något av ovanstående, men blev intresserade när jag nämnde korta kapitel, diversity och illustrationer så ska ni nog ändå hålla er undan den här boken. 
 
Bästa med boken: Korta kapitel, lättläst, diversity
Sämsta med boken: Astråkiga karaktärer, awkward dialog, INSTA-LOVE
 
Tack till Bonnier Carlsen för rec-exet! Måste bara nämna att det var så roligt att de hade lagt i några notisar med lite utmaningar kopplade till boken! 
 
/Anna(:

Kan inte hålla mig undan Bokmässan

Precis som rubriken antyder så kommer jag att besöka mässan även i år! När jag skrev mitt inlägg för några veckor sedan var jag faktiskt inte helt säker, men nu är det bestämt! Jag och min bästa vän åker dit på lördag och det ska bli så roligt eftersom hon aldrig har varit där tidigare. 
 
Eftersom det var så få bokbloggare som skulle till mässan på lördagen i år så bestämde jag mig för att inte "arrangera" någon bokbloggarträff, men om ni mot all förmodan skulle se mig bland alla miljoners besökare så tvingar jag er att komma fram och hälsa på mig! Jag är inte farlig, men jag kan inte lova något om min vän.
 
Som sammanfattning: Jag är på mässan på lördag och om ni ser mig måste ni komma fram och hälsa! 
 
P.S Min enda bestämda programpunkt som jag vill se än så länge är Roy Fares.
 
/Anna(:

De introvertas förbannelse

Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?
 
Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!
 
På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i. 
 
Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt. 
 
Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem. 

De flesta dagar är jag stolt över att vara introvert, och att jag vågar vara det, men igår kändes det bara hemskt. Hemskt för att jag egentligen hade roligt, men var oförmögen att visa det efter några timmar eftersom jag blev så utmattad. Hemskt för att jag sällan träffar så här mycket människor, och när jag nu väl gjorde det kändes det som att jag åtminstone borde orka SEX timmar. Hemskt för att alla andra verkade helt oberörda av så här mycket nytt folk och så här mycket nya intryck. Det fick mig att känna mig svag och skör. 
 
Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?
 
 Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan. 
 
Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:
Introvert - får sin energi från att vara för sig själv
Extrovert - får sin energi från att umgås med andra
 
Men imorgon ska jag spendera hela dagen ensam i en postbil så dår får jag förhoppningsvis tid att återhämta mig!
 
/Anna(:

FÖR MYCKET MAT OCH KATTER | vlogg

 
Jag hade en tråkig och lite ensam dag i tisdags, så jag bestämde mig för att filma en väldigt spontan vlogg för skojs skull! Jag ber om ursäkt för att bilden är lite mörk ibland, men min kamera är världens lögnare och säger att allt ser perfekt ut och sedan när man kollar på datorn vill man bara gråta för att allt är så mörkt. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gillar videon! Den ger åtminstone ingen oärlig bild av en ledig dag i mitt liv, och det är väl positivt.
 
/Anna(:
 
 

Bokmässan 2016

Det är inte ens en månad kvar till Bokmässan i Göteborg, och för första gången på många år har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Jag har kollat igenom programmet lite och inte direkt hittat någon programpunkt eller någon författare som jag är intresserad av. Samtidigt vill jag ju åka, för det brukar vara asnice att träffa alla. I år har jag dock inte hört så mycket om Bokmässan, så därför undrar jag nu om det är någon av mina läsare/vänner/fellow bloggkamrater som ska på Bokmässan i år? Det bästa med mässan är ju ändå alltid att träffa alla bloggare/vänner!
 
Ska ni till Bokmässan? Vilken dag i så fall? Om jag ska till Bokmässan så blir det troligtvis på lördagen! 
 
I can't wait for this!
/Anna(: 

Scream | säsong 2

 
VARNING FÖR EVENTUELLA SPOILERS OM DU INTE HAR SETT SÄSONG 1
 
(Jag är så frestad att bara göra hela den här recensionen till en enda stor Audrey Jensen-fangirling, men jag ska försöka vara professionell)
Alltså, jag älskar den här serien. Som den pessimist jag är tvivlade jag på om en andra säsong skulle tillföra något, eller om det bara skulle sänka den fantastiska första säsongen. Trots mina tvivel kastade jag mig över första avsnittet när det släpptes i maj. Och sedan såg jag inte mer. Förrän nu, några månader senare, då jag plockade upp serien igen och såg alla avsnitt på tre dagar. Det här är en serie man måste sträckkolla för den ultimata upplevelsen.
 
 
Allt jag älskade med första säsongen finns även i säsong två, så om ni vill veta lite mer allmänt vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på säsong ett HÄR. Då slipper jag tråka ut er med att säga precis samma sak i den här recensionen (och kan spendera mer tid på att prata om Audrey). 
 
Innan vi ens börjar nudda vid något annat ämne så måste vi prata om karaktärerna. Trots konstant spänning så är det karaktärerna som gör Scream till något som jag inte bara tycker om, utan verkligen ÄLSKAR. Den lista med favoritkaraktärer jag hade från säsong ett har dock helt raderats och ersatts av en ny. I säsong ett var Kieran min favorit (mest för att han var ganska så väldigt snygg), men nu klarar jag inte av honom! Han och Eli beter sig som Stefan och Damon från The Vampire Diaries (där Kieran då såklart är TRÅKSTEFAN) och jag orkar ärligt inte talat med hans kontrollerande och tråkiga personlighet. Vi behöver inte fler Edwardkaraktärer år 2016, please. Säsong tvås nya stora favvis är istället AUDREY. Alltså, på riktigt så ogillade jag henne i första säsongen (vilket jag ärligt talat inte fattar nu när jag kollar om säsong ett? Var jag helt dum i huvudet för ett år sedan eller?). Jag tyckte att hon var dåligt spelat, allmänt irriterande och såg ut som ett barn. MEN NU. Hon är perfekt spelad, lika adorable som en kattunge och plötsligt jävligt snygg. Och inte Kieran-snygg, utan VERKLIGEN SÅ JÄVLA SNYGG ATT JAG MÅSTE SÖKA PÅ HENNE PÅ TUMBLR MINST EN GÅNG OM DAGEN FÖR ATT ENS KUNNA FUNGERA NORMALT. 
 
Och om vi då ändå ska försöka vara professionella, som jag nämnde där i början. Alla karaktärer utvecklas supermycket i den här säsongen, och blir liksom ännu mer sig själva. Jag älskar att alla är stöpta i en väldigt stereotyp form som de sedan motbevisar gång på gång. Brooke hade till exempel lätt kunnat skrivas som en utseendefixerad korkad blondin, men hon får verkligen skina och utvecklas i säsong två, och detsamma gäller alla andra karaktärer. Utom då kanske tråk-Kieran. 
 
Dock har vi ju det där lilla problemet med att de inte är rädda för att döda karaktärerna. Det är både det bästa och sämsta med serienMan vet aldrig vem som går säker, och så fort den där förbannade mördaren springer runt och viftar med sin kniv (ärligt talat, har hen inget viktigare för sig?) så hyperventilerar man typ av stress. Mördaren dyker ju verkligen upp överallt och har inte några som helst gränser. Efter några avsnitt vågade jag knappt tvätta ansiktet på kvällen av rädsla för att mördaren skulle stå bakom mig när jag öppnade ögonen igen. 
 
 
Förutom awesome karaktärer får vi även fantastiska avsnitt, som både är skrämmande, spännande, gulliga och roliga. Det är aldrig en tråkig stund, om man säger så. Men om du är en nagelbitare behöver du kanske passa dig så att du inte sitter där och biter på hela handen till slut. 
 
 Vi ska dock INTE diskutera att serien kanske inte plockas upp för säsong 3. Väldigt sorgligt om så är fallet (även om jag hellre vill att de slutar med flaggan i topp än faller ner i den djupa helvetshåla som är reserverad för serier som suger men ändå fortsätter säsong efter säsong bara för att tjäna pengar). MEN PRAISE THE LORD I ALLA FALL FÖR DE KOMMANDE HALLOWEENAVSNITTEN. 
 
Om ni känner er lagom otaggade på den annalkande hösten, och vill ha något som kan suga in er totalt ska ni garanterat se Scream. Det är otroligt lättittat och innan man ens hinner reagera eller resa sig ur soffan har man råkat se både säsong ett och två i ett svep. Ni kanske borde hålla er undan om ni är fruktansvärt lättskrämda, men även om ni är det så är det värt alla år av terapi ni kommer behöva bara för att få se Audrey i säsong två. 
 
/Anna(:

Det är du, Adlibris, inte jag

Jag vill slå min knytnäve i väggen om och om igen och kasta finporslinet i golvet. Jag läste nyligen ut The Raven Boys och i desperation skyndade jag mig att beställa tvåan från Adlibris. Det händer rätt sällan nu för tiden att jag beställer från Adlibris, eftersom BookDepository existerar med både gratis frakt och billigare priser. Men jag var som sagt desperat. Så desperat att jag glömde varför jag inte beställer från Adlibris längre.
 
Det är alltid något fel med deras böcker. 
 
 
Jag är medveten om att jag är en kräsen konsument. Om jag köper NYA böcker till fullpris vill jag att de ska vara i nyskick. Och jag tvekar inte att klaga om jag inte är nöjd (något jag ärvt från min mamma). Men om vi struntar i att jag är kräsen, och istället låter statistiken tala, så ser vi att problemet faktiskt måste ligga hos Adlibris och inte hos mig. 
 
BOOKDEPOSITORY
20 BÖCKER
1 KLAGOMÅL
=5% DÅLIGA BÖCKER
 
ADLIBRIS
7 BÖCKER
3 KLAGOMÅL
=43% DÅLIGA BÖCKER
 
 
ÄR JAG DEN ENDA SOM LIDER AV DET HÄR? VEM ÄR DET SOM HATAR MIG?
(jag vet att det här är den mest orättvisa och sämsta studien som någonsin har utförts, men jag tänker fan inte beställa hundra böcker från Adlibris bara för att få till ett rättvist studieresultat)
 
Naturligtvis börjar man genast fundera på om det brister i paketeringen och frakten, MEN DET KAN DET INTE FÖR FÖRPACKNINGEN ÄR JU I BÄTTRE SKICK ÄN SJÄLVA BOKEN. Plus att Adlibris faktiskt har lyckats skapa en förpackning som på ett väldigt bra sätt skyddar boken. Frågan är varför de slösar så mycket kartong på att skydda en redan skadad bok.
 Det här är verkligen långt ifrån det värsta man kan råka ut för, men det är PRINCIPEN. Adlibris ska inte tro att de gång på gång kan skicka trasiga böcker till mig, när jag kan få samma böcker i bra skick till samma pris från BD. 
 
Vare sig min studie är korrekt eller helt uppåt väggarna fel så kommer jag inte beställa något mer från Adlibris (kom tillbaka om ett år då jag skriver ännu ett sådant här inlägg när jag har glömt mitt löfte). Jag är trött på att låta som en petig surkärring, och jag är trött på att skicka tillbaka skiten hela tiden. Då kan jag lika gärna vänta på BookDepositorys frakt som i slutändan tar ungefär lika lång tid.
 
/Anna:(

En film jag VÄLDIGT gärna vill se

 
Norman Bates på crack. Room men tjugo gånger värre. Hur kan man inte bli taggad på en sådan film? Split släpps i januari 2017 och jag känner att det antingen kommer vara en sjukt bra film med imponerande skådespelarinsatser, eller en gigantisk flopp. Jag hoppas såklart på det första. 
 
/Anna(:

Love Hurts vol.1

Titel: Love Hurts
Författare: Kim W Andersson
Sidantal: 128
Betyg: 9/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 1)
 
Som en älskare av allt mörkt, skruvat och blodigt passar det här serialbumet mig som handen i handsken. Precis som "Through the Woods" är det här en skräcknovellsamling i serieformat, men där "Through the Woods" inte nådde ända fram lyckades "Love Hurts" perfekt. I "Through the Woods" var jag extremt besviken på de öppna sluten som jag sällan, eller kanske aldrig, förstod. I "Love Hurts" däremot var sluten, precis som det ska vara i en novell, ofta gjorda med en tvist och det som förhöjde historien. 
 
Novellerna varierade i längd från två till ett tiotal sidor, men både de korta och de lite längre var precis lika välgjorda och intressanta. Ämnena varierade starkt från novell till novell, i ena stunden befann man sig bland kinesiska krigare för att i nästa befinna sig bland amerikanska cowboys, men på något vis fungerade det. Det de alla har gemensamt är att de handlar om blodig och skruvad kärlek. Jag läste hela albumet i ett svep och älskade det.
 
För att vara ett svenskt album så känns tecknarstilen förvånansvärt amerikanskt, och jag måste erkänna att det är en fördel. Färgerna är härliga, och det är blodigt och våldsamt med ett högt tempo. Det är dessutom inte särskilt mycket text i pratbubblorna vilket gör det snabbläst. Många av novellerna var jag tvungen att visa resten av min familj för att de var så roliga och oväntade.
 
 
Om ni är trötta på alla kärlekshistorier där allt är så romantiskt och perfekt, och hellre vill läsa om lite skruvad och sjuk kärlek, så är det här det perfekta seriealbumet för er! Det är snyggt tecknat, snabbläst och otroligt underhållande. Det enda problemet jag egentligen har just nu är att varken jag eller mitt bibliotek äger "Love Hurts 2". 
 
/Anna(:
 

Bland bärfisar i blåbärsskogen

Om ni har lyssnat på radion eller läst nyheterna i sommar har ni säkert hört att det här har varit ett av de bästa blåbärsåren på länge. Som den lilla gumma jag är var jag därför tvungen att ge mig ut i skogen för att fylla frysen inför kommande, och kanske blåbärsfattigare, år. Och som den lilla hamstrande gumma jag är så räckte det såklart inte med bara ett besök, utan fyra. Än så länge. 
Alltså, ja. Jag är så jävla lat att jag måste sitta på en skrikrosa pall när jag PLOCKAR BLÅBÄR I SKOGEN. Men kollar man in mina ILLBLÅ läppar kan man ju börja undra om plockning verkligen är det jag har ägnat mest tid åt. 
Någon sekund efter första bilden lyckades min syster ertappa mig när jag tryckte munnen full istället för att plocka.
 
Det är kanske förresten inte konstigt att man sitter ner när ens egen syster mobbar ens rumpa så fort man bestämmer sig för att vara lite hurtig och stå upp. 
 
Vi såg också en hel klan med bärfisar – eller berry farters som vi kallar dem – och alltså jag tror inte ni förstår hur jävla mycket bärfisfis det stank i den där skogen. Och hur många gånger jag tog i en och fick stanken på händerna. 
 
Det ser kanske ut som att Linda verkligen plockar så att svetten lackar, men låt er inte luras. Hon åt nog mest av oss alla. Och plockade minst. Som alltid. 
Jag var väldigt stolt över mitt blåbärsstrå och ville att Linda skulle ta ett kort. Hon hävdade dock hela tiden att det inte syntes, så jag försökte mig på den där sminkvloggargrejen. Ärligt talat ser det med mina röda händer mest ut som att jag precis har dödat en oskyldig människa för ett blåbärsstrå.
 
Jaja, det här var i alla fall det vi lyckades få ihop en av gångerna, och det är väl ändå inte så illa! Kanske inte tillräckligt för att lugna en hamstrande gummas svaga nerver, men tillräckligt för att ha på gröten i några år. 
 
Och för att faktiskt försöka sluta lite allvarligt: jag älskar verkligen att plocka blåbär. Älskar lugnet och tystnaden i skogen. Älskar att ägna mig åt något så monotont och lugnande (lite som att måla i målarböcker, fast mindre stressande). När jag går ut i skogen och plockar saker känner jag mig närmare mina förfäder och det liv de levde. Det är säkert sjukt glamoriserande av mig, men så får det väl vara då. 
 
/Anna(:

Två biofilmer

Efter några månaders biouppehåll blev det i helgen ett maraton för mig när jag klämde två filmer på två dagar: Ghostbusters och Husdjurens hemliga liv. Den ena filmen överraskade genom att vara bättre än förväntat, och den andra genom att vara sämre.
 
Jag har inte sett Ghostbusters-originalen, men efter att ha sett den här filmen känner jag faktiskt inte för att se dem heller. För en av de största anledningarna till varför den här filmen var så underbar var TJEJERNA. Både jag och min bästa vän (som jag gick med) var efteråt överens om att vi är så fruktansvärdt svältfödda på action- och humorfilmer där kvinnor spelar alla eller de flesta av huvudrollerna. Och alltså, GIVE ME MORE! Att få se fyra nördiga spökforskarkvinnor diskutera allt möjligt var så mycket intressantare än om det hade varit fyra män som gjorde det. För hur många sådana filmer har man inte redan sett? "För många" är svaret på den frågan.
 
Förutom KVINNOR så älskade jag även resten av filmen. Alla karaktärer var tredimensionella och olika (men Patty är ändå min all time favourite!), och både dialogen och själva handlingen fick mig att skratta konstant. Actionfilmer är något jag oftast är lite allergisk mot eftersom jag snabbt tappar fokus under evighetslånga actionsekvenser, men här var det helt lagom med action! En del av den sista actionscenen är faktiskt en av de mest minnesvärda och attraktiva delarna i filmen enligt mig. 
 
Trots att det är lite irrelevant så måste jag också bara nämna pojkarna som satt bredvid mig under filmen. De var kanske runt elva år gamla och så söta. Innan ett jumpscare sa en av dem "nu ställer jag ner mina popcorn för jag tror det kommer bli läskigt". Sedan efter jumpscaret, när han hade haft rätt sa han "om jag inte hade ställt ner mina popcorn hade jag tappat dem". Så söta. Och av deras kommentarer förstod jag att de var fans av första filmen, och det gjorde mig så glad att de gick och såg den här nya utan att vara nedlåtande eller negativa för att kvinnor spelar huvudrollen (som så många andra vuxna män har varit på internet). Dock satt en av killarna ibland och drog sitt sugrör in och ut i det där plastlocket på drickan så att det väsnades, men största delen av tiden var jag så fokuserad och inne i filmen att jag inte ens märkte det. 
 
Jag var sjukt skeptiskt till den här filmen (för att jag trodde att det skulle vara för mycket action), men alltså den var SÅ BRA! Jag älskade alla Ghostbusters-medlemmar (Kevin var också hur rolig som helst) och jag hade ont i munnen efteråt för att jag hade lett hela filmen igenom. 
 
Husdjurens hemliga liv var en av mina mest efterlängtade filmsläpp under 2016,och redan där är det ju som upplagt för ett misslyckande av episka proportioner. Grundidén bakom den här filmen är dock verkligen briljant: vad gör husdjuren när man inte är hemma? Det var den idén jag signade upp för och som fick mig att köpa biobiljetter, men det var inte det jag fick. Jag känner mig lurad. De första tio minuterna fick vi roliga klipp och ögonblick om vad de olika husdjuren gjorde så fort deras ägare stängde dörren, men därefter blev det bara ännu en Disney-kopia om djur som ger sig ut på äventyr för att hitta sin försvunna vän. Jag skulle kunna räkna upp åtminstone tio bättre Disney-filmer med i stort sett samma handling. Snacka om slöseri med titelnamn och grundidé. 
 
Anledningen till att den här historien har funkat tiotals gånger för Disney men inte här är troligtvis för att den här storyn helt saknar originalitet. Handlingen var dessutom all over the place och följde inte någon tydlig röd tråd. Karaktärerna var också otroligt platta och tråkiga, trots att det fanns potential i alla de olika husdjur som var med.Om man är djurägare kommer man troligtvis känna igen sig och skratta åt en del saker som händer, men det räcker inte. Skämten var också ganska hemska största delen av tiden.
       
Något som jag dock verkligen älskade var de vackra animerade landskapsbilderna vi då och då fick av New York. 
 
Överlag tyckte jag att det här var en film som saknade originalitet. De hade kunnat lyckas med den här handlingen om de bara hade försökt införa något nytt och fräscht, men tyvärr kändes allt sunkigt och lite omodernt. Jag älskar fortfarande grundidén men önskar verkligen att de hade utfört den på något annat sätt.  Ärligt talat förstår jag inte att minionerna och Husdjurens hemliga liv har samma skapare.
 
/Anna(:
 

BookTubeAThon - vlogg

 
Här kommer min BookTubeAThon-vlogg! Jag hoppas att ni tycker om den :D 
 
/Anna(:

BookTubeAThon TBR

Som en trevlig överraskning fick jag ledigt den här kommande veckan (så länge ingen på jobbet blir sjuk vilket verkligen kan hända), och som av en slump är det då också BookTubeAThon och för ungefär en timme sedan började jag tänka: jag kanske ska vara med? 
 
Väldigt spontant och random har jag då alltså bestämt mig för att medverka. Kanske vloggar jag lite under veckan om min läsning, eller så går allt det här åt skogen pga att jag blir inringd. Eller så läser jag faktiskt inget alls. Det kan gå hur som helst. Men nu utgår vi ifrån att jag kommer delta och att jag kommer läsa mer än vad jag har gjort under hela året hittills.
 
Det är sju utmaningar och jag har gjort mitt bästa för att välja böcker som ska klara utmaningarna (notera gärna att alla böcker är väldigt blåa och svarta av någon anledning)
 
The Graveyard Book - Neil Gaiman
För utmaningen: Read a book by one of your favourite authors
 
Imorgon när kriget kom - John Marsden
För utmaningarna: Read a book that is older than you och Read and watch a book-to-movie adaptation (jag hoppas du är glad nu Anna)
 
Nimona - Noelle Stevenson
För utmaningen: Read a book with yellow on the cover
 
The Raven Boys - Maggie Stiefvater
Jag vet ärligt talat inte än för vilken utmaning, men jag och min kompis ska läsa den tillsammans och vi kanske börjar i veckan. Vi får väl se hur långt jag hinner i så fall.
 
Locke and Key: Crown of Shadows - Joe Hill, Gabriel Rodriguez
För utmaningarna: Read a book only after sunset och Read a book you discovered through booktube
 
Sedan ska man läsa sju böcker också, men vi får väl se med den utmaningen. Som alltid kör jag latemansversionen så förvänta er absolut inte för mycket (men det vet ni säkert redan när det gäller mig). 
 
Ska ni vara med?
 
/Anna(:

En bokhylla med allt jag älskar

 
Innerst inne vet jag att en bokhylla kan innehålla så mycket mer än bara böcker. Den kan innehålla filmer och TV-serier, men också vikta pappersbåtar och bilder föreställandes ens bästa vän. Trots att jag vet, och trots att mina bokhyllor innehåller allt det jag precis nämnde så kan min hjärna efter sex år inte uppdatera sig själv. I mitt hjärnvokabulär står det bara "böcker,böcker,böcker,böcker" efter ordet "bokhylla/bookshelf". Varje gång jag tänker att jag vill blogga om den där pappersbåten så kommer min lilla hjärnvakt fram och hytter med näven, skakar på huvudet och pekar på ordet "bokhylla" i ordboken. Men nu för tiden är min hjärna fylld med så mycket mer än bara böcker och jag skulle vilja göra ett försök att formulera de tankarna. Jag försöker skrämma mig själv med att ni inte skulle bry er eller tycka om det, men jag tror inte att det är sant. 
 
 
Det jag alltså vill ha sagt med det här inlägget är att jag skulle vilja testa på att skriva om fler ämnen än bara böcker. Jag vill göra Bookshelf till en bokhylla som inte bara är fylld med böcker, utan med allt jag älskar och bryr mig om. Och jag är rädd för att göra det. Och kanske egentligen också lite lat. 
 
/Anna(:

Breaking Bad | Säsong 1

 
En serie med medelbetyget 9,5 på Imdb och som flertalet gånger har hyllats som tidernas bästa TV-serie kan ju inte annat än väcka intresse. I några år har jag gått och varit småintresserad och nu när jag äntligen hittade säsong 1 på secondhand kände jag och min syster att det var dags (något dumt eftersom jag ännu inte äger säsong 2 och därför inte kan fortsätta).
 
De två första avsnitten är en av de bästa introduktioner till en TV-serie jag någonsin har sett. De är otroligt roliga — något som jag för övrigt inte direkt hade förväntat mig  och jag och min syster skrattade nästan konstant åt hur de lyckades klanta till det på grund av bristen på erfarenhet. De två första avsnitten är också actionpackade och lite lagom äckliga emellanåt. Under de avsnitten förstod jag hypen och kände att det här kunde bli en ny favoritserie, men sedan fortsatte vi titta och ju fler avsnitt vi såg desto mer sjönk hoppet. 
 
Aldrig trodde jag väl att en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka metamfetamin skulle kunna bli långsam och seg, men det är precis vad "Breaking Bad" blir vid tredje avsnittet. Inte mycket händer kring drogkokandet, istället får vi bara följa Walter och hans ootroligt tjatiga och irriterande fru. Scenerna är ofta långa och utan kvicka  eller ens intressanta dialoger, och det fick mig att flera gånger tappa fokus och börja tänka på något annat (som typ att mina ben faktiskt ser bruna ut i rätt ljus). Jag älskar dock Walters son  som har något slags handikapp som jag inte vet så mycket om än  och även hans drogkokarpartner, för de har väldigt bra kemi och i deras gemensamma scener skrattade jag nästan alltid. 
 
"Breaking Bad" är tyvärr också en väldigt vit och mansdominerad serie, och innehåller inte särskilt mycket mångfald. Jag har lite överseende med det eftersom säsong 1 spelades in 2008, då debatten om mångfald ännu inte var lika stor som den är nu, men jag hoppas verkligen att det förbättras i kommande säsonger (det skulle ju dock inte förvåna mig om serien är så stor just för att den inte är utmanande på något vis). 
 
Sedan vill jag också nämna att jag ALDRIG har varit med om en så dålig säsongsavslutning (förutom kanske s1 av Hemlock Grove som var dålig av motsatta anledningen). Det kändes precis som vilket avsnitt som helst, och när det var fem minuter kvar väntade jag mig något som skulle leda till världens cliffhanger så att jag skulle få lust att se mer, men det kom inte. Det tog bara slut. 
 
Något som dock var jävligt badass, och då menar jag jävligt, var att Mr White var så himla duktig på kemi och med hjälp av den kunskapen kunde ta sig ur svåra situationer. Sjukt coolt.
 
Säsong 1 innehåller bara sju avsnitt och bara på grund av de två första avsnitten tycker jag att det är värt att ge serien en chans. Det är högst troligt att jag och min syster även ser säsong 2  eftersom serien ändå har potential, men jag måste erkänna att jag är lite skeptisk. Om säsong två fortsätter att vara lika långsam och händelselös, med lika lite fokus på drogbranschen, är jag inte säker på att jag kommer att se vidare. Trots att det kan vara väldigt roligt ibland. 
 
Berätta gärna för mig om ni har sett alla säsonger och om det är värt att fortsätta!
 
| Droger | Cancer | Kemi | Familj | Kriminalitet | Mord | Drogbranschen | Klasskillnader |

Du, bara

 
Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Sidantal: 341
Betyg: 9/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Nej
 
Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.
 
Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.
 
Ibland verkar det finnas krafter i världen som vet bättre än vad man själv gör, och då är det lika bra att lyssna. En dag förra veckan gick jag ut till brevlådan och fann till min förvåning ett paket från Rabén & Sjögren. Jag har inte varit i kontakt med dem på en mindre evighet så jag hade ingen aning om vad paketet kunde tänkas innehålla. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderad när jag väl hade slitit upp paketet, och det innehöll en bok jag aldrig hade hört talas om. Efter en snabbläsning av baksidan kände jag att det trots allt kunde vara något för mig. Trots den känslan var jag nästan helt säker på att jag aldrig skulle få läst den, främst för att jag sedan årets början har befunnit mig i världens lässvacka. Men det klaffade så perfekt att jag precis hade läst ut min tidigare bok, och då låg "Du, bara" nära till hands, så jag bestämde mig för att plocka upp den direkt. Ett bra beslut, eftersom den inte bara var helt fantastisk utan också lyckades ta mig ur min lässvacka. 
 
Nu kommer jag säga något som utan förklaring kan låta som något negativt, men som jag menar på det mest kärleksfulla sättet: att läsa den här boken kändes som att läsa riktigt bra fanfiction. Det finns visserligen lika många olika sorters fanfiction som det finns fiskar i havet, och jag har bara läst en promille av dem, men fanfiction har ofta en viss känsla och den känslan har "Du, bara" också lyckats få till.
 
Precis som i många fanfictions har "Du bara" inte någon evighetslång startsträcka där karaktärerna inte ens har hunnit träffa varandra efter hundra sidor. Här sätter handlingen och attraktionen igång nästan direkt (utan att man suckar för att det känns som insta-love). Dessutom befinner vi oss ständigt i situationer och miljöer som bidrar till den romantiska spänningen, som tex en viss scen inne i pappershandeln. På tal om pappershandeln så älskar jag när vissa föremål, i det här fallet papperstranorna, blir så viktiga att de nästan blir som egna karaktärer. 
 
John var också lite av en typisk fanfiction-karaktär. Han är egentligen ganska oerfaren när det gäller kärlek och sex, och ibland får man känslan av att han är en ganska lågmäld person. Men när han träffar Frank förändras allt och han blir plötsligt så himla våghalsig och skickar massa SMS och säger saker som man själv aldrig hade vågat. Jag älskar att han är så frispråkig, och att han inte bara går runt och tänker på allt han vill göra med Frank, utan faktiskt vågar göra det.
 
Sedan har vi det här med kärleken, aka det typ viktigaste i hela boken. I den lilla lappen som skickades med rec-exet står det att författaren ville skapa en historia där kärlek bara är kärlek, och den sexuella läggningen inte behöver kommenteras, och hon lyckades SÅ bra. Med hela grejen. Alltså, det här är en av de bästa och mest beroendeframkallande kärlekshistorier jag har läst på länge. Jag tappade bort tiden medan jag läste och helt plötsligt hade 200 sidor flugit förbi. Och när det var slut ville jag bara ha MER. Jag hade kunnat läsa 600 sidor av det här, och det hade inte ens behövt ha någon särskild handling. Mysiga kärleksscener hade varit tillräckligt. Den här boken var liksom lite klyschig, men på det där sättet som man faller för om och om igen, hur många gånger man än har läst om det tidigare. Så fruktansvärt beroendeframkallande historia (precis som majoriteten av alla fanfictions jag har läst). Allt som sker är kanske inte superrealistiskt, men det spelar ingen roll om det leder till mer angst och romantic tension. 
 
"Du,bara" var en riktigt positiv överraskning, och de senaste veckorna har jag försökt trycka den här boken i händerna på alla vänner och främlingar jag har sprungit in i. Sjuukt beroendeframkallande och jag fick så mycket känslor för John och Frank att jag typ bara log som en idiot medan jag läste, och när det var slut blev jag helt desperat och ville helst bara gå in på AO3 och läsa lite fanfiction om Frank och John (please, kan någon begåvad skriva det?). Tack så hemskt mycket Rabén & Sjögren för det här oväntade rec-exet!
 
Om ni letar efter den perfekta sommarläsningen behöver ni inte leta längre, "Du, bara" har allt som behövs en varm sommardag på stranden (eller en regnig dag i sängen, eller kall dag i en snögrotta).
 
Bästa med boken: Den fluffiga och angsty kärlekshistorian och hur man totalt sögs in i boken
Sämsta med boken: Inget som har någon betydelse
 
 | Sex | Mysig kärlek | Romantic tension | Angst |  Populärkultursreferenser | Sommar | Vänskap | Syskonrelationer | 
 
/Anna(:
 

En kärleksförklaring till Bates Motel

"Vad fan är 'Bates Motel'?" undrar du kanske efter att ha läst rubriken? Ska Anna helt plötsligt bli motellrecensent också? Räcker det inte med att hon helt plötsligt har börjat blanda in filmer och TV-serier på sin BOKblogg? Kan hon inte vända sig till TripAdvisor istället om hon vill prata om motell? 
 
"Bates Motel" är inte ett verkligt motell, utan en TV-serie baserad på den kända klassikern "Psycho", och fungerar ungefär som en prequel till filmen. Här kommer snabbgenomgången: Normans pappa dör i en mystisk "olycka". Norma och Norman flyttar för att börja om. De öppnar ett motell. Det går åt helvete typ direkt. Norma blir arg (många gånger). Det är något fel på Norman. Saker fortsätter gå åt helvete, hela tiden. Folk dör. 
 
Förutom att älska "Bates Motel" så älskar jag ju också, som ni säkert redan vet, listor. Så varför inte kombinera de två? 
7 ANLEDNINGAR TILL VARFÖR DU MÅSTE SE "BATES MOTEL"
 
1. NORMA "SCREW OFF SHITHEAD" BATES 
Många blandade känslor för Norma Bates har passerat genom min kropp under den här seriens gång, och känslorna för henne har förändrats lika snabbt som hennes humör gör. I ena sekunden skrattar jag åt hur fantastisk hon är för att i nästa hata henne av hela mitt hjärta. I slutändan är hon i alla fall en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag älskar henne så mycket, trots alla hennes brister. Och det finns ingen som skulle kunna ge henne lika mycket liv som Vera Farmiga har gjort.
 
Jag menar, hur kan man inte älska en karaktär som har en video på youtube som heter "Norma Bates' Most Hysterical Freak-Outs!" som är 3.30 min lång och då dessutom bara innehåller klipp från första säsongen? För mig är det helt ofattbart. 
 
 2. DEN SNYGGA (OCH NORMALA) BRODERN
Förutom att vara jävligt snygg fungerar Dylan som någon som både balanserar ut all galenskap i den här serien OCH samtidigt visar hur galna och dysfunktionella alla faktiskt är. Dylan lyckas även med konsten att vara 100% pure cinnamon roll som dessutom är badass nog att döda folk om det behövs. Hur fungerar det?
 
 3. GREY IS THE NEW BLACK (OCH DÅ MENAR JAG ABSOLUT INTE CHRISTIAN GREY)
Om ni stannar till i White Pine Bay under semesterresan är Norman Bates inte den enda ni behöver passa er för. Nästan varenda karaktär har dödat någon och gjort saker man hatar, men när man tror att man omöjligt kan förlåta dem får man en förklaring till deras handlingar och kan plötsligt inte vara arg längre. Det finns ingen som är hundra procent ond, men inte heller helt igenom god, och det är en fantastisk känslosam berg- och dalbana som har fått mig att allvarligt fundera över mina värderingar. 
  
4. MARRIED COUPLE... OR I MEAN, MOTHER AND SON. I THINK...
Antingen är Norma och Norman så nära varandra att det blir obehagligt, eller så kan de inte avsky varandra mer. Normalt skiftar det här med fem minuters mellanrum.
 
 
5. WE ALL GO A LITTLE MAD SOMETIMES
Förutom att Norma och Norman har ett ganska ohälsosamt förhållande i säsong ett, så är inte den säsongen såå galen. "Det här lite konstigt, men inte så farligt väl?" hinner man kanske tänka. Och sen kommer säsong två, och den som egentligen verkar galnast är Norma. Säsongen rullar på, och Norman blir värre, men fortfarande inte så farlig. Och sen boom kommer säsong tre och fyra som en käftsmäll och ALLT blir bara galet HELA TIDEN. 
  
6. WALK WALK FASHION BABY
 Serien är typ värd att se enbart för Normas kläder och hår (åtminstone från s2), och tänk på att det kommer från en person som har haft samma uppsättning av sju T-shirtar i åtminstone två år, och som spenderade högstadiet i mjukisbyxor. 
 
7. FLAWLESS FREDDIE
Sedan Freddie Highmore spelade huvudrollen i "Kalle och chokladfabriken" måste han ha sålt sin själ till djävulen, för hans skådespeleri är skrämmande bra i "Bates Motel" och han nailar Norman i varje scen. Han har dessutom också skrivit ett av seriens bästa avsnitt. Wow, han har garanterat sålt sin själ...
 
 Det här var min sjukt förkortade lista över varför ni borde se "Bates Motel". Jag skulle troligtvis kunna skriva ett inlägg varje dag om en anledning till varför ni borde se det, men även om ni inte tror mig så försöker jag faktiskt att inte tråka er till döds. 
 
Ser ni på "Bates Motel"? Vad tycker ni i så fall? Har jag lyckats övertala er till att ge det en chans? Snälla säg att jag har det. 
 
/Anna(:

Q&A (feat. Ivar)

 
 
Nu kommer svaren på de frågorna jag fick i mitt lilla frågestundsinlägg. Jag hoppas att ni ska tycka om videon, och att ni har en fabulös fredag! :D
 
/Anna(:

Q&A

Som vi alla vet är jag en otroligt intressant person, och eftersom jag sällan pratar om mig själv så förstår jag att det är mycket ni inte vet men skulle vilja veta om mig. Därför hade jag nu tänkt spela in en Q&A, och förmodligen kommer det bara strömma in frågor, så om ni inte vill försvinna bland de miljoner frågor jag kommer få rekommenderar jag att ni skriver era frågor snabbt. 
 
Skämt åsido, jag har varit sämst på att spela in videor den senaste tiden, och skulle gärna vilja komma in i det igen. För att göra det så svårt som möjligt för mig själv bestämde jag alltså att det roligaste (men svåraste att redigera och spela in) borde vara att göra en frågestund. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag någonsin har haft en Q&A här under mina sex år?!

Så skicka gärna in de frågor ni har! De kan handla om typ vad som helst, som tex vilken senap som är min favorit (om ni nu faktiskt undrar det). När jag kommer spela in videon vet jag inte riktigt än, men kanske någon gång nästnästa vecka då jag har lite lediga dagar. 
Snälla, låt mig slippa känna såhär.
 
Ha en bra Valborg och ställ mycket frågor!
 
/Anna(:

Bye bye till Nattfilm?

Om en bok har mer än 600 sidor krävs det något speciellt för att man ska orka läsa ända till slutet. En bok med 300 sidor kan man ofta plåga sig igenom hur tråkig och intetsägande den är, men 600 sidor är en utmaning att ta sig igenom även om boken är sjukt bra. Och det är därför jag tror att jag har bestämt mig för att inte läsa klart "Nattfilm" av Marisha Pessl. Den hade en otroligt intresseväckande prolog, men efter att ha lidit igenom 300 sidor av något som inte alls lever upp till prologen - och knappt verkar vara skrivet av samma person - har jag bestämt mig för att sluta. Här kommer några anledningar till varför jag inte klarade av boken. 
 
  • Marisha Pessl är en ordbajsar-författare av högsta rang, och hade kunnat korta ner sin bok med 300 sidor utan problem. Halvvägs igenom undrar jag Dessutom fortfarande vad poängen med boken är. Tror han att Ashleys självmord i själva verket är ett mord, eller är han bara intresserad av hennes självmord? Samtidigt är den väldigt konstig och orealistisk. De senaste sidorna har det hänt så sjuka och overkliga saker att jag bara har kunnat skratta. I ena sekunden drabbas de av en förbannelse genom svart magi, för att i nästa befinna sig på en superhemlig fest som är som hämtad från en dålig spionfilm. 
 
  • Kursivt. Så mycket kursivt som inte tillför någonting, och egentligen inte ens borde ha funnits i texten från första början. Jag är för evigt traumatiserad av alla kursiva meningar.
  • Fruktansvärda och långsökta liknelser och metaforer à la Stephen King. Här får ni ett litet trevligt exempel som innehåller både den här och den senaste punkten: 
            "Jag såg inte ut som om jag var på ett cocktailparty, utan på en flygplats, i väntan på att livet skulle lyfta. 
    Evigt försenad."
     (s.39) 
  • Karaktärerna är plattare än Mike Teavee från "Kalle och chokladfabriken" efter att han blivit dragen genom koladragaren. I en bok med nästan 700 sidor kan det ju kännas rätt viktigt att man har intressanta och tredimensionella karaktärer som lyckas hålla boken intressant under så lång tid, men det verkar inte ha varit något som Pessl har oroat sig över, eftersom jag fortfarande inte vet något viktigt om karaktärerna. De är som tråkig platt jävla kartong.
  • Bland vårt härliga gäng av karaktärer har vi också huvudkaraktären som är en TYPISK Middle Aged White Male™. En av hans favoritsysselsättningar är att tänka irriterande kommentarer om kvinnors utseende och kroppar varje gång han möter någon. Dessutom är whisky hans livsdryck och han verkar skita totalt i att han har ett barn att ta hand om. Det enda som imponerar mig med huvudkaraktären är hur Pessl, som är en kvinna, lyckades så fullständigt med att skriva en så trovärdig (och tråkig) man
  • Början var dock faktiskt bra, och kanske anledningen till att jag fortsatte läsa så långt som jag gjorde. Prologen är faktiskt en av de bästa prologer jag någonsin har läst. Skrämmande och läskig. Och det fortsatte bra med alla bilder och dokument, men sedan föll det platt. Som ett flygplan som störtar mot marken (ignorera mitt hånfulla försök till att likna författaren). 
     
Missar jag något om jag inte fortsätter? Alla nämner att den här boken innehåller världens mindfuck, men när kommer det i så fall? De två sista sidorna? Är det värt det? 
 
/Anna(:

RSS 2.0