Kan inte hålla mig undan Bokmässan

Precis som rubriken antyder så kommer jag att besöka mässan även i år! När jag skrev mitt inlägg för några veckor sedan var jag faktiskt inte helt säker, men nu är det bestämt! Jag och min bästa vän åker dit på lördag och det ska bli så roligt eftersom hon aldrig har varit där tidigare. 
 
Eftersom det var så få bokbloggare som skulle till mässan på lördagen i år så bestämde jag mig för att inte "arrangera" någon bokbloggarträff, men om ni mot all förmodan skulle se mig bland alla miljoners besökare så tvingar jag er att komma fram och hälsa på mig! Jag är inte farlig, men jag kan inte lova något om min vän.
 
Som sammanfattning: Jag är på mässan på lördag och om ni ser mig måste ni komma fram och hälsa! 
 
P.S Min enda bestämda programpunkt som jag vill se än så länge är Roy Fares.
 
/Anna(:

De introvertas förbannelse

Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?
 
Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!
 
På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i. 
 
Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt. 
 
Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem. 

De flesta dagar är jag stolt över att vara introvert, och att jag vågar vara det, men igår kändes det bara hemskt. Hemskt för att jag egentligen hade roligt, men var oförmögen att visa det efter några timmar eftersom jag blev så utmattad. Hemskt för att jag sällan träffar så här mycket människor, och när jag nu väl gjorde det kändes det som att jag åtminstone borde orka SEX timmar. Hemskt för att alla andra verkade helt oberörda av så här mycket nytt folk och så här mycket nya intryck. Det fick mig att känna mig svag och skör. 
 
Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?
 
 Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan. 
 
Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:
Introvert - får sin energi från att vara för sig själv
Extrovert - får sin energi från att umgås med andra
 
Men imorgon ska jag spendera hela dagen ensam i en postbil så dår får jag förhoppningsvis tid att återhämta mig!
 
/Anna(:

FÖR MYCKET MAT OCH KATTER | vlogg

 
Jag hade en tråkig och lite ensam dag i tisdags, så jag bestämde mig för att filma en väldigt spontan vlogg för skojs skull! Jag ber om ursäkt för att bilden är lite mörk ibland, men min kamera är världens lögnare och säger att allt ser perfekt ut och sedan när man kollar på datorn vill man bara gråta för att allt är så mörkt. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gillar videon! Den ger åtminstone ingen oärlig bild av en ledig dag i mitt liv, och det är väl positivt.
 
/Anna(:
 
 

Bokmässan 2016

Det är inte ens en månad kvar till Bokmässan i Göteborg, och för första gången på många år har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Jag har kollat igenom programmet lite och inte direkt hittat någon programpunkt eller någon författare som jag är intresserad av. Samtidigt vill jag ju åka, för det brukar vara asnice att träffa alla. I år har jag dock inte hört så mycket om Bokmässan, så därför undrar jag nu om det är någon av mina läsare/vänner/fellow bloggkamrater som ska på Bokmässan i år? Det bästa med mässan är ju ändå alltid att träffa alla bloggare/vänner!
 
Ska ni till Bokmässan? Vilken dag i så fall? Om jag ska till Bokmässan så blir det troligtvis på lördagen! 
 
I can't wait for this!
/Anna(: 

Scream | säsong 2

 
VARNING FÖR EVENTUELLA SPOILERS OM DU INTE HAR SETT SÄSONG 1
 
(Jag är så frestad att bara göra hela den här recensionen till en enda stor Audrey Jensen-fangirling, men jag ska försöka vara professionell)
Alltså, jag älskar den här serien. Som den pessimist jag är tvivlade jag på om en andra säsong skulle tillföra något, eller om det bara skulle sänka den fantastiska första säsongen. Trots mina tvivel kastade jag mig över första avsnittet när det släpptes i maj. Och sedan såg jag inte mer. Förrän nu, några månader senare, då jag plockade upp serien igen och såg alla avsnitt på tre dagar. Det här är en serie man måste sträckkolla för den ultimata upplevelsen.
 
 
Allt jag älskade med första säsongen finns även i säsong två, så om ni vill veta lite mer allmänt vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på säsong ett HÄR. Då slipper jag tråka ut er med att säga precis samma sak i den här recensionen (och kan spendera mer tid på att prata om Audrey). 
 
Innan vi ens börjar nudda vid något annat ämne så måste vi prata om karaktärerna. Trots konstant spänning så är det karaktärerna som gör Scream till något som jag inte bara tycker om, utan verkligen ÄLSKAR. Den lista med favoritkaraktärer jag hade från säsong ett har dock helt raderats och ersatts av en ny. I säsong ett var Kieran min favorit (mest för att han var ganska så väldigt snygg), men nu klarar jag inte av honom! Han och Eli beter sig som Stefan och Damon från The Vampire Diaries (där Kieran då såklart är TRÅKSTEFAN) och jag orkar ärligt inte talat med hans kontrollerande och tråkiga personlighet. Vi behöver inte fler Edwardkaraktärer år 2016, please. Säsong tvås nya stora favvis är istället AUDREY. Alltså, på riktigt så ogillade jag henne i första säsongen (vilket jag ärligt talat inte fattar nu när jag kollar om säsong ett? Var jag helt dum i huvudet för ett år sedan eller?). Jag tyckte att hon var dåligt spelat, allmänt irriterande och såg ut som ett barn. MEN NU. Hon är perfekt spelad, lika adorable som en kattunge och plötsligt jävligt snygg. Och inte Kieran-snygg, utan VERKLIGEN SÅ JÄVLA SNYGG ATT JAG MÅSTE SÖKA PÅ HENNE PÅ TUMBLR MINST EN GÅNG OM DAGEN FÖR ATT ENS KUNNA FUNGERA NORMALT. 
 
Och om vi då ändå ska försöka vara professionella, som jag nämnde där i början. Alla karaktärer utvecklas supermycket i den här säsongen, och blir liksom ännu mer sig själva. Jag älskar att alla är stöpta i en väldigt stereotyp form som de sedan motbevisar gång på gång. Brooke hade till exempel lätt kunnat skrivas som en utseendefixerad korkad blondin, men hon får verkligen skina och utvecklas i säsong två, och detsamma gäller alla andra karaktärer. Utom då kanske tråk-Kieran. 
 
Dock har vi ju det där lilla problemet med att de inte är rädda för att döda karaktärerna. Det är både det bästa och sämsta med serienMan vet aldrig vem som går säker, och så fort den där förbannade mördaren springer runt och viftar med sin kniv (ärligt talat, har hen inget viktigare för sig?) så hyperventilerar man typ av stress. Mördaren dyker ju verkligen upp överallt och har inte några som helst gränser. Efter några avsnitt vågade jag knappt tvätta ansiktet på kvällen av rädsla för att mördaren skulle stå bakom mig när jag öppnade ögonen igen. 
 
 
Förutom awesome karaktärer får vi även fantastiska avsnitt, som både är skrämmande, spännande, gulliga och roliga. Det är aldrig en tråkig stund, om man säger så. Men om du är en nagelbitare behöver du kanske passa dig så att du inte sitter där och biter på hela handen till slut. 
 
 Vi ska dock INTE diskutera att serien kanske inte plockas upp för säsong 3. Väldigt sorgligt om så är fallet (även om jag hellre vill att de slutar med flaggan i topp än faller ner i den djupa helvetshåla som är reserverad för serier som suger men ändå fortsätter säsong efter säsong bara för att tjäna pengar). MEN PRAISE THE LORD I ALLA FALL FÖR DE KOMMANDE HALLOWEENAVSNITTEN. 
 
Om ni känner er lagom otaggade på den annalkande hösten, och vill ha något som kan suga in er totalt ska ni garanterat se Scream. Det är otroligt lättittat och innan man ens hinner reagera eller resa sig ur soffan har man råkat se både säsong ett och två i ett svep. Ni kanske borde hålla er undan om ni är fruktansvärt lättskrämda, men även om ni är det så är det värt alla år av terapi ni kommer behöva bara för att få se Audrey i säsong två. 
 
/Anna(:

Det är du, Adlibris, inte jag

Jag vill slå min knytnäve i väggen om och om igen och kasta finporslinet i golvet. Jag läste nyligen ut The Raven Boys och i desperation skyndade jag mig att beställa tvåan från Adlibris. Det händer rätt sällan nu för tiden att jag beställer från Adlibris, eftersom BookDepository existerar med både gratis frakt och billigare priser. Men jag var som sagt desperat. Så desperat att jag glömde varför jag inte beställer från Adlibris längre.
 
Det är alltid något fel med deras böcker. 
 
 
Jag är medveten om att jag är en kräsen konsument. Om jag köper NYA böcker till fullpris vill jag att de ska vara i nyskick. Och jag tvekar inte att klaga om jag inte är nöjd (något jag ärvt från min mamma). Men om vi struntar i att jag är kräsen, och istället låter statistiken tala, så ser vi att problemet faktiskt måste ligga hos Adlibris och inte hos mig. 
 
BOOKDEPOSITORY
20 BÖCKER
1 KLAGOMÅL
=5% DÅLIGA BÖCKER
 
ADLIBRIS
7 BÖCKER
3 KLAGOMÅL
=43% DÅLIGA BÖCKER
 
 
ÄR JAG DEN ENDA SOM LIDER AV DET HÄR? VEM ÄR DET SOM HATAR MIG?
(jag vet att det här är den mest orättvisa och sämsta studien som någonsin har utförts, men jag tänker fan inte beställa hundra böcker från Adlibris bara för att få till ett rättvist studieresultat)
 
Naturligtvis börjar man genast fundera på om det brister i paketeringen och frakten, MEN DET KAN DET INTE FÖR FÖRPACKNINGEN ÄR JU I BÄTTRE SKICK ÄN SJÄLVA BOKEN. Plus att Adlibris faktiskt har lyckats skapa en förpackning som på ett väldigt bra sätt skyddar boken. Frågan är varför de slösar så mycket kartong på att skydda en redan skadad bok.
 Det här är verkligen långt ifrån det värsta man kan råka ut för, men det är PRINCIPEN. Adlibris ska inte tro att de gång på gång kan skicka trasiga böcker till mig, när jag kan få samma böcker i bra skick till samma pris från BD. 
 
Vare sig min studie är korrekt eller helt uppåt väggarna fel så kommer jag inte beställa något mer från Adlibris (kom tillbaka om ett år då jag skriver ännu ett sådant här inlägg när jag har glömt mitt löfte). Jag är trött på att låta som en petig surkärring, och jag är trött på att skicka tillbaka skiten hela tiden. Då kan jag lika gärna vänta på BookDepositorys frakt som i slutändan tar ungefär lika lång tid.
 
/Anna:(

En film jag VÄLDIGT gärna vill se

 
Norman Bates på crack. Room men tjugo gånger värre. Hur kan man inte bli taggad på en sådan film? Split släpps i januari 2017 och jag känner att det antingen kommer vara en sjukt bra film med imponerande skådespelarinsatser, eller en gigantisk flopp. Jag hoppas såklart på det första. 
 
/Anna(:

Love Hurts vol.1

Titel: Love Hurts
Författare: Kim W Andersson
Sidantal: 128
Betyg: 9/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 1)
 
Som en älskare av allt mörkt, skruvat och blodigt passar det här serialbumet mig som handen i handsken. Precis som "Through the Woods" är det här en skräcknovellsamling i serieformat, men där "Through the Woods" inte nådde ända fram lyckades "Love Hurts" perfekt. I "Through the Woods" var jag extremt besviken på de öppna sluten som jag sällan, eller kanske aldrig, förstod. I "Love Hurts" däremot var sluten, precis som det ska vara i en novell, ofta gjorda med en tvist och det som förhöjde historien. 
 
Novellerna varierade i längd från två till ett tiotal sidor, men både de korta och de lite längre var precis lika välgjorda och intressanta. Ämnena varierade starkt från novell till novell, i ena stunden befann man sig bland kinesiska krigare för att i nästa befinna sig bland amerikanska cowboys, men på något vis fungerade det. Det de alla har gemensamt är att de handlar om blodig och skruvad kärlek. Jag läste hela albumet i ett svep och älskade det.
 
För att vara ett svenskt album så känns tecknarstilen förvånansvärt amerikanskt, och jag måste erkänna att det är en fördel. Färgerna är härliga, och det är blodigt och våldsamt med ett högt tempo. Det är dessutom inte särskilt mycket text i pratbubblorna vilket gör det snabbläst. Många av novellerna var jag tvungen att visa resten av min familj för att de var så roliga och oväntade.
 
 
Om ni är trötta på alla kärlekshistorier där allt är så romantiskt och perfekt, och hellre vill läsa om lite skruvad och sjuk kärlek, så är det här det perfekta seriealbumet för er! Det är snyggt tecknat, snabbläst och otroligt underhållande. Det enda problemet jag egentligen har just nu är att varken jag eller mitt bibliotek äger "Love Hurts 2". 
 
/Anna(:
 

Bland bärfisar i blåbärsskogen

Om ni har lyssnat på radion eller läst nyheterna i sommar har ni säkert hört att det här har varit ett av de bästa blåbärsåren på länge. Som den lilla gumma jag är var jag därför tvungen att ge mig ut i skogen för att fylla frysen inför kommande, och kanske blåbärsfattigare, år. Och som den lilla hamstrande gumma jag är så räckte det såklart inte med bara ett besök, utan fyra. Än så länge. 
Alltså, ja. Jag är så jävla lat att jag måste sitta på en skrikrosa pall när jag PLOCKAR BLÅBÄR I SKOGEN. Men kollar man in mina ILLBLÅ läppar kan man ju börja undra om plockning verkligen är det jag har ägnat mest tid åt. 
Någon sekund efter första bilden lyckades min syster ertappa mig när jag tryckte munnen full istället för att plocka.
 
Det är kanske förresten inte konstigt att man sitter ner när ens egen syster mobbar ens rumpa så fort man bestämmer sig för att vara lite hurtig och stå upp. 
 
Vi såg också en hel klan med bärfisar – eller berry farters som vi kallar dem – och alltså jag tror inte ni förstår hur jävla mycket bärfisfis det stank i den där skogen. Och hur många gånger jag tog i en och fick stanken på händerna. 
 
Det ser kanske ut som att Linda verkligen plockar så att svetten lackar, men låt er inte luras. Hon åt nog mest av oss alla. Och plockade minst. Som alltid. 
Jag var väldigt stolt över mitt blåbärsstrå och ville att Linda skulle ta ett kort. Hon hävdade dock hela tiden att det inte syntes, så jag försökte mig på den där sminkvloggargrejen. Ärligt talat ser det med mina röda händer mest ut som att jag precis har dödat en oskyldig människa för ett blåbärsstrå.
 
Jaja, det här var i alla fall det vi lyckades få ihop en av gångerna, och det är väl ändå inte så illa! Kanske inte tillräckligt för att lugna en hamstrande gummas svaga nerver, men tillräckligt för att ha på gröten i några år. 
 
Och för att faktiskt försöka sluta lite allvarligt: jag älskar verkligen att plocka blåbär. Älskar lugnet och tystnaden i skogen. Älskar att ägna mig åt något så monotont och lugnande (lite som att måla i målarböcker, fast mindre stressande). När jag går ut i skogen och plockar saker känner jag mig närmare mina förfäder och det liv de levde. Det är säkert sjukt glamoriserande av mig, men så får det väl vara då. 
 
/Anna(:

Två biofilmer

Efter några månaders biouppehåll blev det i helgen ett maraton för mig när jag klämde två filmer på två dagar: Ghostbusters och Husdjurens hemliga liv. Den ena filmen överraskade genom att vara bättre än förväntat, och den andra genom att vara sämre.
 
Jag har inte sett Ghostbusters-originalen, men efter att ha sett den här filmen känner jag faktiskt inte för att se dem heller. För en av de största anledningarna till varför den här filmen var så underbar var TJEJERNA. Både jag och min bästa vän (som jag gick med) var efteråt överens om att vi är så fruktansvärdt svältfödda på action- och humorfilmer där kvinnor spelar alla eller de flesta av huvudrollerna. Och alltså, GIVE ME MORE! Att få se fyra nördiga spökforskarkvinnor diskutera allt möjligt var så mycket intressantare än om det hade varit fyra män som gjorde det. För hur många sådana filmer har man inte redan sett? "För många" är svaret på den frågan.
 
Förutom KVINNOR så älskade jag även resten av filmen. Alla karaktärer var tredimensionella och olika (men Patty är ändå min all time favourite!), och både dialogen och själva handlingen fick mig att skratta konstant. Actionfilmer är något jag oftast är lite allergisk mot eftersom jag snabbt tappar fokus under evighetslånga actionsekvenser, men här var det helt lagom med action! En del av den sista actionscenen är faktiskt en av de mest minnesvärda och attraktiva delarna i filmen enligt mig. 
 
Trots att det är lite irrelevant så måste jag också bara nämna pojkarna som satt bredvid mig under filmen. De var kanske runt elva år gamla och så söta. Innan ett jumpscare sa en av dem "nu ställer jag ner mina popcorn för jag tror det kommer bli läskigt". Sedan efter jumpscaret, när han hade haft rätt sa han "om jag inte hade ställt ner mina popcorn hade jag tappat dem". Så söta. Och av deras kommentarer förstod jag att de var fans av första filmen, och det gjorde mig så glad att de gick och såg den här nya utan att vara nedlåtande eller negativa för att kvinnor spelar huvudrollen (som så många andra vuxna män har varit på internet). Dock satt en av killarna ibland och drog sitt sugrör in och ut i det där plastlocket på drickan så att det väsnades, men största delen av tiden var jag så fokuserad och inne i filmen att jag inte ens märkte det. 
 
Jag var sjukt skeptiskt till den här filmen (för att jag trodde att det skulle vara för mycket action), men alltså den var SÅ BRA! Jag älskade alla Ghostbusters-medlemmar (Kevin var också hur rolig som helst) och jag hade ont i munnen efteråt för att jag hade lett hela filmen igenom. 
 
Husdjurens hemliga liv var en av mina mest efterlängtade filmsläpp under 2016,och redan där är det ju som upplagt för ett misslyckande av episka proportioner. Grundidén bakom den här filmen är dock verkligen briljant: vad gör husdjuren när man inte är hemma? Det var den idén jag signade upp för och som fick mig att köpa biobiljetter, men det var inte det jag fick. Jag känner mig lurad. De första tio minuterna fick vi roliga klipp och ögonblick om vad de olika husdjuren gjorde så fort deras ägare stängde dörren, men därefter blev det bara ännu en Disney-kopia om djur som ger sig ut på äventyr för att hitta sin försvunna vän. Jag skulle kunna räkna upp åtminstone tio bättre Disney-filmer med i stort sett samma handling. Snacka om slöseri med titelnamn och grundidé. 
 
Anledningen till att den här historien har funkat tiotals gånger för Disney men inte här är troligtvis för att den här storyn helt saknar originalitet. Handlingen var dessutom all over the place och följde inte någon tydlig röd tråd. Karaktärerna var också otroligt platta och tråkiga, trots att det fanns potential i alla de olika husdjur som var med.Om man är djurägare kommer man troligtvis känna igen sig och skratta åt en del saker som händer, men det räcker inte. Skämten var också ganska hemska största delen av tiden.
       
Något som jag dock verkligen älskade var de vackra animerade landskapsbilderna vi då och då fick av New York. 
 
Överlag tyckte jag att det här var en film som saknade originalitet. De hade kunnat lyckas med den här handlingen om de bara hade försökt införa något nytt och fräscht, men tyvärr kändes allt sunkigt och lite omodernt. Jag älskar fortfarande grundidén men önskar verkligen att de hade utfört den på något annat sätt.  Ärligt talat förstår jag inte att minionerna och Husdjurens hemliga liv har samma skapare.
 
/Anna(:
 

BookTubeAThon - vlogg

 
Här kommer min BookTubeAThon-vlogg! Jag hoppas att ni tycker om den :D 
 
/Anna(:

BookTubeAThon TBR

Som en trevlig överraskning fick jag ledigt den här kommande veckan (så länge ingen på jobbet blir sjuk vilket verkligen kan hända), och som av en slump är det då också BookTubeAThon och för ungefär en timme sedan började jag tänka: jag kanske ska vara med? 
 
Väldigt spontant och random har jag då alltså bestämt mig för att medverka. Kanske vloggar jag lite under veckan om min läsning, eller så går allt det här åt skogen pga att jag blir inringd. Eller så läser jag faktiskt inget alls. Det kan gå hur som helst. Men nu utgår vi ifrån att jag kommer delta och att jag kommer läsa mer än vad jag har gjort under hela året hittills.
 
Det är sju utmaningar och jag har gjort mitt bästa för att välja böcker som ska klara utmaningarna (notera gärna att alla böcker är väldigt blåa och svarta av någon anledning)
 
The Graveyard Book - Neil Gaiman
För utmaningen: Read a book by one of your favourite authors
 
Imorgon när kriget kom - John Marsden
För utmaningarna: Read a book that is older than you och Read and watch a book-to-movie adaptation (jag hoppas du är glad nu Anna)
 
Nimona - Noelle Stevenson
För utmaningen: Read a book with yellow on the cover
 
The Raven Boys - Maggie Stiefvater
Jag vet ärligt talat inte än för vilken utmaning, men jag och min kompis ska läsa den tillsammans och vi kanske börjar i veckan. Vi får väl se hur långt jag hinner i så fall.
 
Locke and Key: Crown of Shadows - Joe Hill, Gabriel Rodriguez
För utmaningarna: Read a book only after sunset och Read a book you discovered through booktube
 
Sedan ska man läsa sju böcker också, men vi får väl se med den utmaningen. Som alltid kör jag latemansversionen så förvänta er absolut inte för mycket (men det vet ni säkert redan när det gäller mig). 
 
Ska ni vara med?
 
/Anna(:

En bokhylla med allt jag älskar

 
Innerst inne vet jag att en bokhylla kan innehålla så mycket mer än bara böcker. Den kan innehålla filmer och TV-serier, men också vikta pappersbåtar och bilder föreställandes ens bästa vän. Trots att jag vet, och trots att mina bokhyllor innehåller allt det jag precis nämnde så kan min hjärna efter sex år inte uppdatera sig själv. I mitt hjärnvokabulär står det bara "böcker,böcker,böcker,böcker" efter ordet "bokhylla/bookshelf". Varje gång jag tänker att jag vill blogga om den där pappersbåten så kommer min lilla hjärnvakt fram och hytter med näven, skakar på huvudet och pekar på ordet "bokhylla" i ordboken. Men nu för tiden är min hjärna fylld med så mycket mer än bara böcker och jag skulle vilja göra ett försök att formulera de tankarna. Jag försöker skrämma mig själv med att ni inte skulle bry er eller tycka om det, men jag tror inte att det är sant. 
 
 
Det jag alltså vill ha sagt med det här inlägget är att jag skulle vilja testa på att skriva om fler ämnen än bara böcker. Jag vill göra Bookshelf till en bokhylla som inte bara är fylld med böcker, utan med allt jag älskar och bryr mig om. Och jag är rädd för att göra det. Och kanske egentligen också lite lat. 
 
/Anna(:

Breaking Bad | Säsong 1

 
En serie med medelbetyget 9,5 på Imdb och som flertalet gånger har hyllats som tidernas bästa TV-serie kan ju inte annat än väcka intresse. I några år har jag gått och varit småintresserad och nu när jag äntligen hittade säsong 1 på secondhand kände jag och min syster att det var dags (något dumt eftersom jag ännu inte äger säsong 2 och därför inte kan fortsätta).
 
De två första avsnitten är en av de bästa introduktioner till en TV-serie jag någonsin har sett. De är otroligt roliga — något som jag för övrigt inte direkt hade förväntat mig  och jag och min syster skrattade nästan konstant åt hur de lyckades klanta till det på grund av bristen på erfarenhet. De två första avsnitten är också actionpackade och lite lagom äckliga emellanåt. Under de avsnitten förstod jag hypen och kände att det här kunde bli en ny favoritserie, men sedan fortsatte vi titta och ju fler avsnitt vi såg desto mer sjönk hoppet. 
 
Aldrig trodde jag väl att en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka metamfetamin skulle kunna bli långsam och seg, men det är precis vad "Breaking Bad" blir vid tredje avsnittet. Inte mycket händer kring drogkokandet, istället får vi bara följa Walter och hans ootroligt tjatiga och irriterande fru. Scenerna är ofta långa och utan kvicka  eller ens intressanta dialoger, och det fick mig att flera gånger tappa fokus och börja tänka på något annat (som typ att mina ben faktiskt ser bruna ut i rätt ljus). Jag älskar dock Walters son  som har något slags handikapp som jag inte vet så mycket om än  och även hans drogkokarpartner, för de har väldigt bra kemi och i deras gemensamma scener skrattade jag nästan alltid. 
 
"Breaking Bad" är tyvärr också en väldigt vit och mansdominerad serie, och innehåller inte särskilt mycket mångfald. Jag har lite överseende med det eftersom säsong 1 spelades in 2008, då debatten om mångfald ännu inte var lika stor som den är nu, men jag hoppas verkligen att det förbättras i kommande säsonger (det skulle ju dock inte förvåna mig om serien är så stor just för att den inte är utmanande på något vis). 
 
Sedan vill jag också nämna att jag ALDRIG har varit med om en så dålig säsongsavslutning (förutom kanske s1 av Hemlock Grove som var dålig av motsatta anledningen). Det kändes precis som vilket avsnitt som helst, och när det var fem minuter kvar väntade jag mig något som skulle leda till världens cliffhanger så att jag skulle få lust att se mer, men det kom inte. Det tog bara slut. 
 
Något som dock var jävligt badass, och då menar jag jävligt, var att Mr White var så himla duktig på kemi och med hjälp av den kunskapen kunde ta sig ur svåra situationer. Sjukt coolt.
 
Säsong 1 innehåller bara sju avsnitt och bara på grund av de två första avsnitten tycker jag att det är värt att ge serien en chans. Det är högst troligt att jag och min syster även ser säsong 2  eftersom serien ändå har potential, men jag måste erkänna att jag är lite skeptisk. Om säsong två fortsätter att vara lika långsam och händelselös, med lika lite fokus på drogbranschen, är jag inte säker på att jag kommer att se vidare. Trots att det kan vara väldigt roligt ibland. 
 
Berätta gärna för mig om ni har sett alla säsonger och om det är värt att fortsätta!
 
| Droger | Cancer | Kemi | Familj | Kriminalitet | Mord | Drogbranschen | Klasskillnader |

Du, bara

 
Titel: Du, bara
Författare: Anna Ahlund
Sidantal: 341
Betyg: 9/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Nej
 
Du, bara är en romantisk och hjärteknipande historia om sextonåriga John som blir kär i den två år äldre Frank. Frank är oturligt nog redan är tingad av Johns storasyster Caroline. Och Caroline är van att få som hon vill. John är van att backa, men det tänker han inte göra nu. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket krånglar till saker.
 
Det handlar också om en bästis, ett båthus, en pappershandel, ett hustak med utsikt över hela Uppsala, Nick Drake, Räddaren i nöden, tusen papperstranor och trädgårdsrosor från Svartbäcken. Och så en hel del sex.
 
Ibland verkar det finnas krafter i världen som vet bättre än vad man själv gör, och då är det lika bra att lyssna. En dag förra veckan gick jag ut till brevlådan och fann till min förvåning ett paket från Rabén & Sjögren. Jag har inte varit i kontakt med dem på en mindre evighet så jag hade ingen aning om vad paketet kunde tänkas innehålla. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderad när jag väl hade slitit upp paketet, och det innehöll en bok jag aldrig hade hört talas om. Efter en snabbläsning av baksidan kände jag att det trots allt kunde vara något för mig. Trots den känslan var jag nästan helt säker på att jag aldrig skulle få läst den, främst för att jag sedan årets början har befunnit mig i världens lässvacka. Men det klaffade så perfekt att jag precis hade läst ut min tidigare bok, och då låg "Du, bara" nära till hands, så jag bestämde mig för att plocka upp den direkt. Ett bra beslut, eftersom den inte bara var helt fantastisk utan också lyckades ta mig ur min lässvacka. 
 
Nu kommer jag säga något som utan förklaring kan låta som något negativt, men som jag menar på det mest kärleksfulla sättet: att läsa den här boken kändes som att läsa riktigt bra fanfiction. Det finns visserligen lika många olika sorters fanfiction som det finns fiskar i havet, och jag har bara läst en promille av dem, men fanfiction har ofta en viss känsla och den känslan har "Du, bara" också lyckats få till.
 
Precis som i många fanfictions har "Du bara" inte någon evighetslång startsträcka där karaktärerna inte ens har hunnit träffa varandra efter hundra sidor. Här sätter handlingen och attraktionen igång nästan direkt (utan att man suckar för att det känns som insta-love). Dessutom befinner vi oss ständigt i situationer och miljöer som bidrar till den romantiska spänningen, som tex en viss scen inne i pappershandeln. På tal om pappershandeln så älskar jag när vissa föremål, i det här fallet papperstranorna, blir så viktiga att de nästan blir som egna karaktärer. 
 
John var också lite av en typisk fanfiction-karaktär. Han är egentligen ganska oerfaren när det gäller kärlek och sex, och ibland får man känslan av att han är en ganska lågmäld person. Men när han träffar Frank förändras allt och han blir plötsligt så himla våghalsig och skickar massa SMS och säger saker som man själv aldrig hade vågat. Jag älskar att han är så frispråkig, och att han inte bara går runt och tänker på allt han vill göra med Frank, utan faktiskt vågar göra det.
 
Sedan har vi det här med kärleken, aka det typ viktigaste i hela boken. I den lilla lappen som skickades med rec-exet står det att författaren ville skapa en historia där kärlek bara är kärlek, och den sexuella läggningen inte behöver kommenteras, och hon lyckades SÅ bra. Med hela grejen. Alltså, det här är en av de bästa och mest beroendeframkallande kärlekshistorier jag har läst på länge. Jag tappade bort tiden medan jag läste och helt plötsligt hade 200 sidor flugit förbi. Och när det var slut ville jag bara ha MER. Jag hade kunnat läsa 600 sidor av det här, och det hade inte ens behövt ha någon särskild handling. Mysiga kärleksscener hade varit tillräckligt. Den här boken var liksom lite klyschig, men på det där sättet som man faller för om och om igen, hur många gånger man än har läst om det tidigare. Så fruktansvärt beroendeframkallande historia (precis som majoriteten av alla fanfictions jag har läst). Allt som sker är kanske inte superrealistiskt, men det spelar ingen roll om det leder till mer angst och romantic tension. 
 
"Du,bara" var en riktigt positiv överraskning, och de senaste veckorna har jag försökt trycka den här boken i händerna på alla vänner och främlingar jag har sprungit in i. Sjuukt beroendeframkallande och jag fick så mycket känslor för John och Frank att jag typ bara log som en idiot medan jag läste, och när det var slut blev jag helt desperat och ville helst bara gå in på AO3 och läsa lite fanfiction om Frank och John (please, kan någon begåvad skriva det?). Tack så hemskt mycket Rabén & Sjögren för det här oväntade rec-exet!
 
Om ni letar efter den perfekta sommarläsningen behöver ni inte leta längre, "Du, bara" har allt som behövs en varm sommardag på stranden (eller en regnig dag i sängen, eller kall dag i en snögrotta).
 
Bästa med boken: Den fluffiga och angsty kärlekshistorian och hur man totalt sögs in i boken
Sämsta med boken: Inget som har någon betydelse
 
 | Sex | Mysig kärlek | Romantic tension | Angst |  Populärkultursreferenser | Sommar | Vänskap | Syskonrelationer | 
 
/Anna(:
 

En kärleksförklaring till Bates Motel

"Vad fan är 'Bates Motel'?" undrar du kanske efter att ha läst rubriken? Ska Anna helt plötsligt bli motellrecensent också? Räcker det inte med att hon helt plötsligt har börjat blanda in filmer och TV-serier på sin BOKblogg? Kan hon inte vända sig till TripAdvisor istället om hon vill prata om motell? 
 
"Bates Motel" är inte ett verkligt motell, utan en TV-serie baserad på den kända klassikern "Psycho", och fungerar ungefär som en prequel till filmen. Här kommer snabbgenomgången: Normans pappa dör i en mystisk "olycka". Norma och Norman flyttar för att börja om. De öppnar ett motell. Det går åt helvete typ direkt. Norma blir arg (många gånger). Det är något fel på Norman. Saker fortsätter gå åt helvete, hela tiden. Folk dör. 
 
Förutom att älska "Bates Motel" så älskar jag ju också, som ni säkert redan vet, listor. Så varför inte kombinera de två? 
7 ANLEDNINGAR TILL VARFÖR DU MÅSTE SE "BATES MOTEL"
 
1. NORMA "SCREW OFF SHITHEAD" BATES 
Många blandade känslor för Norma Bates har passerat genom min kropp under den här seriens gång, och känslorna för henne har förändrats lika snabbt som hennes humör gör. I ena sekunden skrattar jag åt hur fantastisk hon är för att i nästa hata henne av hela mitt hjärta. I slutändan är hon i alla fall en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag älskar henne så mycket, trots alla hennes brister. Och det finns ingen som skulle kunna ge henne lika mycket liv som Vera Farmiga har gjort.
 
Jag menar, hur kan man inte älska en karaktär som har en video på youtube som heter "Norma Bates' Most Hysterical Freak-Outs!" som är 3.30 min lång och då dessutom bara innehåller klipp från första säsongen? För mig är det helt ofattbart. 
 
 2. DEN SNYGGA (OCH NORMALA) BRODERN
Förutom att vara jävligt snygg fungerar Dylan som någon som både balanserar ut all galenskap i den här serien OCH samtidigt visar hur galna och dysfunktionella alla faktiskt är. Dylan lyckas även med konsten att vara 100% pure cinnamon roll som dessutom är badass nog att döda folk om det behövs. Hur fungerar det?
 
 3. GREY IS THE NEW BLACK (OCH DÅ MENAR JAG ABSOLUT INTE CHRISTIAN GREY)
Om ni stannar till i White Pine Bay under semesterresan är Norman Bates inte den enda ni behöver passa er för. Nästan varenda karaktär har dödat någon och gjort saker man hatar, men när man tror att man omöjligt kan förlåta dem får man en förklaring till deras handlingar och kan plötsligt inte vara arg längre. Det finns ingen som är hundra procent ond, men inte heller helt igenom god, och det är en fantastisk känslosam berg- och dalbana som har fått mig att allvarligt fundera över mina värderingar. 
  
4. MARRIED COUPLE... OR I MEAN, MOTHER AND SON. I THINK...
Antingen är Norma och Norman så nära varandra att det blir obehagligt, eller så kan de inte avsky varandra mer. Normalt skiftar det här med fem minuters mellanrum.
 
 
5. WE ALL GO A LITTLE MAD SOMETIMES
Förutom att Norma och Norman har ett ganska ohälsosamt förhållande i säsong ett, så är inte den säsongen såå galen. "Det här lite konstigt, men inte så farligt väl?" hinner man kanske tänka. Och sen kommer säsong två, och den som egentligen verkar galnast är Norma. Säsongen rullar på, och Norman blir värre, men fortfarande inte så farlig. Och sen boom kommer säsong tre och fyra som en käftsmäll och ALLT blir bara galet HELA TIDEN. 
  
6. WALK WALK FASHION BABY
 Serien är typ värd att se enbart för Normas kläder och hår (åtminstone från s2), och tänk på att det kommer från en person som har haft samma uppsättning av sju T-shirtar i åtminstone två år, och som spenderade högstadiet i mjukisbyxor. 
 
7. FLAWLESS FREDDIE
Sedan Freddie Highmore spelade huvudrollen i "Kalle och chokladfabriken" måste han ha sålt sin själ till djävulen, för hans skådespeleri är skrämmande bra i "Bates Motel" och han nailar Norman i varje scen. Han har dessutom också skrivit ett av seriens bästa avsnitt. Wow, han har garanterat sålt sin själ...
 
 Det här var min sjukt förkortade lista över varför ni borde se "Bates Motel". Jag skulle troligtvis kunna skriva ett inlägg varje dag om en anledning till varför ni borde se det, men även om ni inte tror mig så försöker jag faktiskt att inte tråka er till döds. 
 
Ser ni på "Bates Motel"? Vad tycker ni i så fall? Har jag lyckats övertala er till att ge det en chans? Snälla säg att jag har det. 
 
/Anna(:

Q&A (feat. Ivar)

 
 
Nu kommer svaren på de frågorna jag fick i mitt lilla frågestundsinlägg. Jag hoppas att ni ska tycka om videon, och att ni har en fabulös fredag! :D
 
/Anna(:

Q&A

Som vi alla vet är jag en otroligt intressant person, och eftersom jag sällan pratar om mig själv så förstår jag att det är mycket ni inte vet men skulle vilja veta om mig. Därför hade jag nu tänkt spela in en Q&A, och förmodligen kommer det bara strömma in frågor, så om ni inte vill försvinna bland de miljoner frågor jag kommer få rekommenderar jag att ni skriver era frågor snabbt. 
 
Skämt åsido, jag har varit sämst på att spela in videor den senaste tiden, och skulle gärna vilja komma in i det igen. För att göra det så svårt som möjligt för mig själv bestämde jag alltså att det roligaste (men svåraste att redigera och spela in) borde vara att göra en frågestund. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag någonsin har haft en Q&A här under mina sex år?!

Så skicka gärna in de frågor ni har! De kan handla om typ vad som helst, som tex vilken senap som är min favorit (om ni nu faktiskt undrar det). När jag kommer spela in videon vet jag inte riktigt än, men kanske någon gång nästnästa vecka då jag har lite lediga dagar. 
Snälla, låt mig slippa känna såhär.
 
Ha en bra Valborg och ställ mycket frågor!
 
/Anna(:

Bye bye till Nattfilm?

Om en bok har mer än 600 sidor krävs det något speciellt för att man ska orka läsa ända till slutet. En bok med 300 sidor kan man ofta plåga sig igenom hur tråkig och intetsägande den är, men 600 sidor är en utmaning att ta sig igenom även om boken är sjukt bra. Och det är därför jag tror att jag har bestämt mig för att inte läsa klart "Nattfilm" av Marisha Pessl. Den hade en otroligt intresseväckande prolog, men efter att ha lidit igenom 300 sidor av något som inte alls lever upp till prologen - och knappt verkar vara skrivet av samma person - har jag bestämt mig för att sluta. Här kommer några anledningar till varför jag inte klarade av boken. 
 
  • Marisha Pessl är en ordbajsar-författare av högsta rang, och hade kunnat korta ner sin bok med 300 sidor utan problem. Halvvägs igenom undrar jag Dessutom fortfarande vad poängen med boken är. Tror han att Ashleys självmord i själva verket är ett mord, eller är han bara intresserad av hennes självmord? Samtidigt är den väldigt konstig och orealistisk. De senaste sidorna har det hänt så sjuka och overkliga saker att jag bara har kunnat skratta. I ena sekunden drabbas de av en förbannelse genom svart magi, för att i nästa befinna sig på en superhemlig fest som är som hämtad från en dålig spionfilm. 
 
  • Kursivt. Så mycket kursivt som inte tillför någonting, och egentligen inte ens borde ha funnits i texten från första början. Jag är för evigt traumatiserad av alla kursiva meningar.
  • Fruktansvärda och långsökta liknelser och metaforer à la Stephen King. Här får ni ett litet trevligt exempel som innehåller både den här och den senaste punkten: 
            "Jag såg inte ut som om jag var på ett cocktailparty, utan på en flygplats, i väntan på att livet skulle lyfta. 
    Evigt försenad."
     (s.39) 
  • Karaktärerna är plattare än Mike Teavee från "Kalle och chokladfabriken" efter att han blivit dragen genom koladragaren. I en bok med nästan 700 sidor kan det ju kännas rätt viktigt att man har intressanta och tredimensionella karaktärer som lyckas hålla boken intressant under så lång tid, men det verkar inte ha varit något som Pessl har oroat sig över, eftersom jag fortfarande inte vet något viktigt om karaktärerna. De är som tråkig platt jävla kartong.
  • Bland vårt härliga gäng av karaktärer har vi också huvudkaraktären som är en TYPISK Middle Aged White Male™. En av hans favoritsysselsättningar är att tänka irriterande kommentarer om kvinnors utseende och kroppar varje gång han möter någon. Dessutom är whisky hans livsdryck och han verkar skita totalt i att han har ett barn att ta hand om. Det enda som imponerar mig med huvudkaraktären är hur Pessl, som är en kvinna, lyckades så fullständigt med att skriva en så trovärdig (och tråkig) man
  • Början var dock faktiskt bra, och kanske anledningen till att jag fortsatte läsa så långt som jag gjorde. Prologen är faktiskt en av de bästa prologer jag någonsin har läst. Skrämmande och läskig. Och det fortsatte bra med alla bilder och dokument, men sedan föll det platt. Som ett flygplan som störtar mot marken (ignorera mitt hånfulla försök till att likna författaren). 
     
Missar jag något om jag inte fortsätter? Alla nämner att den här boken innehåller världens mindfuck, men när kommer det i så fall? De två sista sidorna? Är det värt det? 
 
/Anna(:

En vegansk youtubekanal

Den senaste veckan har jag kärat ner mig fullkomligt i en vegansk youtubekanal. Är jag vegan? Nej. Är jag vegetarian? Nej, inte ens det. Det mesta jag kan skryta med är väl att jag försöker äta vegetariskt åtminstone en gång i veckan (än så länge), och sakta men säkert lär jag mig mer och mer om den här sortens mat. Dessutom tycker jag att det är mycket roligare att se veganska matlagningsvideor eftersom det ofta finns sådan kreativitet och påhittighet bakom rätterna. Kanske känner jag bara så för att jag själv är uppvuxen med kött till varje måltid. Men nog om mig, låt oss prata om den här fantastiska youtubekanalen istället. So You're Dating a Vegan heter den. Redan på namnet känner man att det måste vara något fantastiskt man är på väg att bevittna.
 
 
Och nu undrar ni: Jaha, Anna, varför är just den här kanalen så mycket bättre än alla andra kanaler som testar vegansk mat? Let me tell you why.
 
1. En vegan plus en icke-vegan. Liz och Duncan är ett par, och Duncan är vegan medan Liz äter kött. Men på den här kanalen lagar Liz vegansk mat för att se om en måltid verkligen behöver animaliska produkter för att vara god. Det är väldigt kul att se resan hon gör genom alla avsnitt.
2. Filmad och klippt på ett intressant och underhållande sätt
3. Liz och Duncan har så härlig kemi, och de är bara så chill och nice
4. Allt de gör blir inte lyckat, men de visar det ändå (jag gillar att allt inte är sådär Instagramperfekt)
5. Jag har lärt mig massor (typ som att man kan göra maränger av kikärtsvatten?!?! Mind=blown) 
6. Inte världens nyttighetshets (okej, det ordet såg konstigt ut). Blir trött på veganska youtubekanaler som  bara fokuserar på hur nyttigt allt är
7. Man blir hungrig (fast vid närmare eftertanke är det kanske något negativt?)
8. Behöver ni verkligen fler anledningar för att övertygas?
  
 
Och sedan en sak jag inte riktigt gillar (kanske för att jag själv fortfarande äter kött):
1. Ibland känns det som att Liz blir lite attackerad för att hon äter animaliska produkter. Liksom, jag förstår hur man som vegan känner på det här sättet, men ibland tycker jag bara att det kan bli lite obekväm stämning (fast det kanske egentligen inte heller är något negativt när det gäller den här frågan?). Men som sagt, det kan bero på att jag äter kött och tar åt mig.
 
Annars är den här kanalen HELT fabulous och jag såg typ alla videor på två dagar. Det var två väldigt hungriga dagar...
 
/Anna(:

5 saker ni inte visste om mig

Anna  publicerade nyligen ett inlägg där hon för att välkomna nya följare berättade 5 saker om sig själv, och några dagar efter det uppmanade hon andra att göra samma sak. Med tanke på min inaktivitet skulle jag bli förvånad om jag hade fått några nya följare den senaste tiden, men jag tänkte göra det här inlägget ändå, för skojs skull. So here we go!
 
1. Jag spenderade en gång en timme ensam på biblioteket. När jag var typ 11 år gammal önskade jag mig i julklapp att jag skulle få spendera en hel dag ensam på biblioteket. Min mamma lyckades fixa en kompromiss som betydde att jag fick vara där en timme helt ensam innan biblioteket öppnade. Jag lånade typ 12 böcker och dagen efter fick jag ett tackbrev från biblioteket som innehöll ett läderbokmärke. Som ni märker har jag alltid varit en total dork.
 
2. Jag klarar inte av klyschiga livsmotton som konst. För tillfället är det väldigt modernt med tavlor som i snirklig text säger "Carpe Diem", eller stora vita bokstäver som säger HOME. Jag avskyr det. No offense om någon av er har det, men jag gillar det verkligen inte. Anledningen till varför jag inte gillar det är för att det inte känns som att folk har det på väggarna för att de här citaten verkligen betyder något för dem. Jag har sagt åt min syster att hon får göra vad hon vill med mig om jag en dag köper en sådan tavla.
 
 
3. Jag kan inte äta nybakt bröd med jäst som inte har varit fruset. Alla skrattar åt det när jag berättar första gången, och jag förstår verkligen varför för det låter ju helt sjukt. Men jag har IBS och nybakt bröd är bara ännu en sak på den oändliga listan med mat som ger mig ont i magen.
 
4. Jag har aldrig varit full. Jag dricker inte alkohol och har för tillfället inte någon längtan efter att börja. Dessutom smakar det vidrigt.
 
5. Våren är min favoritårstid. Ja, efter många års djupt övervägande tror jag att jag äntligen har bestämt mig. Våren är inte något man någonsin blir besviken på, eftersom vad som än kommer efter vintern alltid måste vara bättre än vintern själv. Blommor för första gången på månader, solsken, VÄRME (om så bara fem plusgrader). Lukten av vår är lukten av hopp om en ny början, och jag älskar det. 
Kolla liksom vad jag såg i helgen? Hur kan man inte bli helt överlycklig av det här?
 
Berätta gärna 5 saker om er själva också, så att jag lär känna er! I ett inlägg eller bara i en kommentar nedanför.
 
/Anna(:
 

Making a Murderer och The Jinx

Precis som många andra spenderade jag början av det här nya året med en hypad dokumentärserie i tio delar: "Making a Murderer". Jag var tveksam till hur en dokumentär om ett enda mord skulle vara intressant i tio timmar, men redan under andra avsnittet förstod jag att det nog inte skulle bli något större problem att behålla fokuset. 
 
 
"Making a Murderer" handlar om Steven Avery som först spenderar arton år i fängelse för ett brott han inte har begått, för att sedan släppas och kort därefter bli huvudmisstänkt i en mordutredning. Och alltså, det var SÅ bra. Wow. Jag har spenderat många lördagsmorgnar med att se en hel del kassa och billiga program om mordfall, men den här dokumentären tog det till en ny nivå. Ofta i sådana här program får man se reenactments av vad som hände, men här varje videoklipp på riktigt. Den går verkligen in på djupet, och man får se jättemycket från rättegången. Jag trodde inte att jag tyckte om sådant, men tydligen gör jag det. "Making a Murderer" verkar vara dokumentärvärldens svar på Game of Thrones, för även de som vanligtvis inte tycker om den mordfall eller dokumentärer verkar fastna för den här fantastiska serien.
 
Det absolut bästa med Making a Murderer är att man konstant vill slita sitt hår (kanske inte jättehälsosamt för håret, men en härlig känsla ändå). Vem ska man lita på egentligen? Hur kan de ens bygga upp ett case mot Steven Avery med de få bevis de har? Hur kan det få gå till så här? Så mycket frågor och så mycket frustration. Tio timmar flög förbi, och efteråt ville jag bara ha MER. 
 
Så jag såg till att skaffa mer. De som hade pratat gott om "Making a Murderer" nämnde också en serie som hette "The Jinx". En serie som på många sätt påminner om "Making a Murderer", men som också skiljer sig och därför ger båda serierna ännu mera djup. Steven Avery är fattig och kommer från en familj med låg intelligens. Robert Durst däremot, huvudkaraktären i "The Jinx", är från en av de mäktigaste familjerna i New York och har aldrig haft ont om pengar. 
 
 
 Robert Durst har i sitt liv råkat hamna i mitten av en hel del konstiga saker. Hans fru försvann spårlöst och har aldrig återfunnits, och hans granne hittades styckad i flera svarta plastsäckar. Men till skillnad från Steven Avery spenderar Robert Durst inte hela sitt liv i en rättssal, trots att bevisningen mot de båda verkar vara ungefär lika stark. 
 
Rent kvalitetsmässigt  når "The Jinx" inte riktigt samma nivå, men om man redan har sett "Making a Murderer" och vill ha något i samma stil rekommenderar jag den verkligen. Den är precis lika beroendeframkallande och när man jämför den med Steven Averys fall så ser man hur pengar, rykte och klass verkligen kan gynna någon. I den här dokumentären berättar Robert Durst själv om sitt liv och alla misstankar mot honom, och det är intressant att höra hans tankar och verkligen få följa honom. Dessutom har "The Jinx" ett av de bästa sluten jag någonsin har sett. Jag fick rysningar. 
 
 | Mord | Samhällskritik | Dokumentär | Cliffhangers | Creepy | USA 
 
/Anna(:
 

Sno från fanfiction?

Vet ni vad jag älskar mest med fanfictionsystemet? TAGGARNA! Om man går in på Archive of Our Own och söker på sitt favoritship kommer man få upp massor, men själva namnen och beskrivningarna säger inte alltid så mycket, och därför används taggar. Om man vet precis vad man är ute efter är det då mycket lättare att också faktiskt få precis det man vill ha. 
 
Här har ni ett exempel på en fanfiction och dess taggar:
 
 
Men man kanske inte alls är sugen på att läsa smut utan bara vill läsa fluff, och då är det bättre att välja fanficen nedan:
 
 
Med hjälp av de här taggarna kan man verkligen få precis det man vill ha för stunden, och jag tänkte försöka införa det i slutet av mina recensioner. Kanske inte lika spoilande som taggarna på Archive of Our Own ibland kan vara (som tex Major Character Death), men ändå i samma stil. 
 
Här är ett improviserat exempel på hur jag skulle kunna beskriva "Fyra dagar fyra nätter" med taggar:
 
 
 | Roadtrip | Kärlek | Contemporary | Sorg | Låtlistor |
 
Vad tycker ni om den här idén? Verkar det vara en bra och vettig idé, eller verkar det bara som slöseri med tid?
 
Personligen upplever jag att den här sortens taggar kan få en mer intresserad än att läsa själva beskrivningen av en bok, men ni kanske inte tycker samma sak?
 
/Anna(:

Book Haul (jul 2015)

 
Här kommer en Book Haul där jag är vitare och mer genomskinlig än vanligt och där jag visar upp mina julklappsböcker (+ lite andra saker som jag kanske inte borde ha köpt). Hoppas att ni tycker om den! 
 
/Anna(:

Chocken efter fallet

 
Titel: Chocken efter fallet
Författare: Nathan Filer
Sidantal: 300
Betyg: 6/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Shock After the Fall
Serie: Nej
 
Matt ser saker som inte finns. Simon, hans bror som dog när Matt bara var fem år gammal, är ett exempel. Nu är han nitton år gammal och skriver ner sina tankar på den dator som finns på den psykiatriska avdelningen där han bor. Mest skriver han om olyckan och om Simon.
 
För mig var det här en sådan där bok som man vet är bra, men som man ändå inte kan älska. Det finns liksom inget man inte gillar med boken, men samtidigt knyter man inga band varken till handlingen eller karaktärerna. För min del kanske det hade att göra med att den var skriven i något som liknar dagboksstilen lite. 
 
Det här var en bok som jag flög igenom, och jag njöt medan jag läste den, men tankarna på den försvann så fort jag stängde boken och la ner den på nattduksbordet. Matt är en intressant karaktär, men jag kände inte direkt något för honom. Jag gillade dock när allt han skrev var väldigt rörigt och man riktigt kunde känna att han mådde sämre. Ibland kunde det dock bli lite väl abstrakt och snurrigt och jag hängde inte riktigt med. Jag vet inte om det var meningen eller inte.
 
Handlingen bestod mest av Matts tankar och en uppbyggnad till avslöjandet av vad som egentligen hände med Simon. Som sagt, handlingen flöt på väldigt bra, men det var inget speciellt. 
 
Det här var ingen bok som berörde mig, men jag vet att det är riktigt många som älskar den, så om det låter som något för dig så skulle jag ändå rekommendera att du läser den! Det är en välskriven och annorlunda bok och jag kan förstå varför folk tycker om den. 
 
Bästa med boken: Att man fick lära sig mer om hur det är att vara schizofren.
Sämsta med boken: Den berörde mig tyvärr inte. 
 
/Anna(:
 

Sword Princess Amaltea 3

Titel: Sword Princess Amaltea 3
Författare: Natalia Batista
Betyg: 5/10
Sidantal: 195
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 3)
 
Den tredje och sista delen om Prinsessan Amaltea som lever i en värld där könsrollerna är ombytta. Amaltea har räddat en prins ur ett torn, men när hon lyckas föra hem honom för att gifta sig med honom får hon veta att det inte riktigt är så enkelt som hon först har trott.
 
Sword Princess Amaltea är en av de bästa seriealbumsserierna jag har läst. Troligtvis den bästa svenska. Därför var mina förväntningar inför den tredje boken högre än Burj Khalifa i Dubai. Från tidigare erfarenheter vet jag att det är sjukt korkat att ha för höga förväntningar, men jag trodde faktiskt inte att det fanns en chans att den här serien skulle kunna göra mig besviken. Vad tror ni hände?
 
Jag vill bara börja med att förklara att jag fortfarande älskar själva könsrollsgrejen. Så fantastiskt och nice! Dessutom tycker jag väldigt mycket om tecknarstilen, trots att jag vanligtvis inte riktigt älskar mangastilen.
 
Men nu till de saker som jag inte tyckte om med det här sista albumet. Den första var handlingen. De tidigare delarna har varit fyllda med humor och intressanta twister, men handlingen i det här sista albumet tyckte jag blev väldigt tjatig. Det enda som händer är att Amaltea slåss eller förbereder sig för att slåss. Jag var inte ett så stort fan av det. Det blev för allvarligt och enformigt. 
 
Sedan tyckte jag att slutet var jättekonstigt och nästan lite obehagligt. Allt det som hade med mamman att göra. Så konstig twist och upplösning. Nej, det gillade jag verkligen inte. 
 
Jag tycker verkligen om grundtanken med den här serien, och del ett och två var fantastiska, men den här sista delen tyckte jag tyvärr inte alls om. Det var för mycket enformiga fighter och hela seriens upplösning var bara så konstig. Den var dessutom inte lika rolig. 
 
Bästa med boken: de omvända könsrollerna och tecknarstilen
Sämsta med boken: Inte lika kreativ och rolig som de tidigare delarna. Gillade dessutom inte upplösningen och alla fighter.

The Amazing Book is Not on Fire

Titel: The Amazing Book is Not on Fire
Författare: Dan Howell och Phil Lester
Sidantal: 224
Originalspråk: Engelska
Serie: Nej (tror jag inte)
 
Dan och Phil betyder väldigt mycket för mig. Varje gång de laddar upp en ny video kastar jag mig över den, och när jag känner mig nere och ledsen vänder jag mig ofta till deras videor för att må bättre. Jag vet inte varför de får mig att må så bra, men jag tror att det är en kombination av att de är har så fruktansvärt bra kemi, är så roliga tillsammans och att jag verkligen kan relatera till dem (och då speciellt Dan som faktiskt är en av mina största förebilder). 
 
 När de då meddelade att de skulle släppa en bok tillsammans kunde jag bara inte inte köpa den. Överlag är jag inget stort fan av den här grejen att alla youtubers plötsligt ska släppa böcker trots att de ibland inte ens verkar ha något att säga, men Dan och Phils bok är annorlunda. Dels för att det känns som att de aldrig skulle göra en bok om de inte själva var helt säkra på att det var något de ville göra, men också för att de har pratat om den som om det var deras eget barn. De bryr sig verkligen om den här boken och de har lagt ner så mycket tid på den. 
 
Jag antar att ingen blir förvånad när jag säger att jag älskade boken. Det var precis som att se en av deras videor. De har lyckats perfekt med att få dialogerna att låta som sina egna röster, och jag kunde hela tiden höra i mitt huvud hur de skulle ha sagt det i en video. Jag läste någonstans att de spelade in konversationer som de hade för att sedan skriva ner dem, och då förstår jag varför de lyckades fånga sina egna röster så bra. 
 
Det här är en väldigt rolig bok full med intressanta historier. För att vara två killar som sällan lämnar sin lägenhet så har de råkat ut för förvånansvärt mycket konstiga saker. Vissa saker har jag självklart hört om tidigare, och just de sidorna var inte lika intressanta att läsa, men överlag älskade jag den här boken och alla galna historier (även om jag faktiskt föredrar deras historier i videoformat)!
 
Är det här en bok för alla? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag skulle inte tro att man får ut särskilt mycket av den här boken om man inte är ett stort fan av Dan och Phil. Men samtidigt känner jag att det inte spelar någon som helst roll. Alla böcker behöver inte passa alla. 
 
Jag älskade den här boken och min enda sorg är att jag inte köpte ljudboken, som garanterat är ännu mer amazing (pun intended) eftersom det är Dan och Phil själva som läser och dessutom har lagt till massa bonusmaterial!
 
/Anna(:
 

Vincent

Titel: Vincent
Författare: Barbara Stok
Sidantal: 141
Betyg: 7/10
Originalspråk: Holländska
Serie: Finns en liten serie med seriealbum om andra konstnärer
 
Vincent van Gogh är min favoritkonstnär, och ända sedan jag såg Doctor Who-avsnittet om honom har jag varit fascinerad av hans liv. I oktober 2014 såg jag för första gången hans konst i verkligheten och jag kan fortfarande inte glömma det. Det var en väldigt speciell dag i mitt liv. 
 
När Ariel Bissett  visade seriealbumet "Vincent" i en book haul var jag tvungen att köpa det till mig själv. Jag menar, vad är ett mer perfekt sätt att lära sig om en konstnärs liv än att läsa ett seriealbum? 
 
Barbara Stoks konst är väldigt simpel och inte så fylld med detaljer, men hon lyckas samtidigt väldigt väl med att förmedla känslor, och alla hennes bilder är väldigt färgstarka. Dessutom visade hon Vincents anfall och ångest på ett väldigt bra sätt. Jag älskade också att hon emellanåt hyllade Vincents konst genom att plocka in lite av hans stil i bilderna. Även om Barbara Stok var duktig på att förmedla Vincents personlighet så tyckte jag dock inte att hon lyckades få mig att känna lika mycket som jag gjorde när jag såg Doctor Who-avsnittet om honom.
 
Något som är viktigt att veta är att det här albumet inte handlar om Vincents hela liv, som jag först trodde. Med tanke på att boken bara är 140 sidor lång borde jag kanske ha förstått det, men det gjorde jag alltså inte. Jag blev lite besviken på att albumet bara handlade om en så kort tid i hans liv. Jag saknade något, något som skulle ha gjort albumet magiskt. 
 
Jag läste det här seriealbumet i en sittning, och trots att jag inte riktigt fick den upplevelsen som jag väntade mig så njöt jag under läsningen. Dessutom tycker jag att den här sortens seriealbum är en riktigt bra idé, eftersom det ger människor en chans att få en bra grundkunskap om kända konstnärer på ett lättillgängligt sätt. Om ni vill lära er mer om Vincent van Gogh rekommenderar jag absolut det här albumet!
 
/Anna(:

Dödssynden

Titel: Dödssynden
Författare: Harper Lee
Sidantal: 285
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: To Kill a Mockingbird
Serie: Ja (del 1)
 
Nioåriga Scout växer upp i den amerikanska södern på 1930-talet. En dag anklagas en färgad man för att ha våldtagit en vit kvinna, och chansen att han ska få en rättvis rättegång är nästan obefintlig. Scouts pappa som är advokat tar sig an fallet, men fördomarna växer bland folket i den lilla byn. 
 
Lärare brukar oftast förklara att en klassiker är en bok med en handling som ständigt är aktuell (därför undrade jag hur "Brott och straff" någonsin kunde bli en klassiker, men det är inte det vi ska diskutera i den här recensionen). Därför förstår jag varför "To Kill a Mockingbird" har blivit en sådan känd modern klassiker.Det är otroligt sorgligt att de ämnen som tas upp i en bok skriven på 60-talet fortfarande är aktuella idag. Kanske dessutom mer aktuella än på länge. Men det är också därför det är viktigt att vi fortsätter läsa de här böckerna. Så att vi kan lära från historien och inte ständigt hålla på och upprepa den. 
 
Det här är en av de bästa klassikerna jag har läst. Språket är lätt att förstå och budskapet är inte svårt att ta till sig. Dessutom var omgivningarna så välbeskrivna att det kändes som om jag hade klivit in i en Tardis och rest till USA under 30-talet. Jag sögs in i handlingen och jag älskade karaktärerna. Scout som är så oskyldig. Atticus, Scouts pappa, som är så snäll och hela tiden förklarar på barnens nivå och försöker ge dem de rätta värderingarna. Det är smart av Harper Lee att skriva boken ur ett barns perspektiv, för det gör handlingen så mycket starkare. Man ser liksom hela det här händelseförloppet ur ögonen på någon som ännu inte har blivit förstörd av samhällets fördomar. 
 
Förutom att handlingen är väldigt angelägen idag så är det också en chans att lära sig om historien, och hur diskriminerade afroamerikaner faktiskt var i USA under den här tiden. 
 
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, och jag skulle gärna läsa om den någon gång i framtiden. Det är en lättläst och lättförståelig bok som borde läsas av alla, speciellt i dagens samhälle. 
 
Bästa med boken: Miljön, karaktärerna, handlingen
Sämsta med boken: Inget som jag kan komma på nu
 
/Anna(:
 

Harry Potter and the Goblet of Fire

(fast på engelska då)
Titel: Harry Potter and the Goblet of Fire
Författare: J.K. Rowling
Sidantal: 636
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Serie: Ja (del 4)
 
Seriöst, om ni behöver en synopsis på den här boken så är ni ju mer efter än vad jag är? Då är ni redan helt förlorade. Om ni behöver veta handlingen får ni googla själva.
 
Efter att ha läst tredje Harry Potter-boken i början av 2015 och faktiskt inte alls tyckt om den, funderade jag på att helt ge upp. Kasta in handduken och bara erkänna att jag var ett missfoster som inte kunde förstå tjusningen med världens mest kända barn- och ungdomsserie. Men sedan blev jag övertalad av alla HP-fans att jag borde ge fjärde boken en chans, och eftersom jag aldrig kan stå emot grupptrycket så läste jag den förstås. Och tur var väl ändå det.
 
Redan under första kapitlet av fjärde boken fick jag en helt annan känsla än vad jag fick under hela tredje boken. Det kändes intressant. Språket var bra, karaktärerna likaså och handlingen var plötsligt jätteintressant trots att de bara spelade Quidditch. Och sedan fortsatte det så under i stort sett hela boken. Man börjar också känna hur en djupare och allvarligare konflikt börjar byggas upp i den här boken och jag ser fram emot att se vad som ska hända.
 
Det var också i den här boken som jag för första gången började ÄLSKA Hermione. Självklart har jag tyckt om henne förut, hur kan man inte? Men det var först i den här boken som hon verkligen växte i mina ögon. Hennes kamp för husalfernas rättigheter kändes så verklighetstrogen och var så intressant att läsa om, och jag längtar efter att läsa mer om henne. Men vad hände egentligen med Harry? Han var verkligen inte särskilt skarp i den här boken. Han lyckades inte lista ut en enda av ledtrådarna själv och det störde jag nästan ihjäl mig på.
 
Till min stora förvåning tyckte jag faktiskt om den här boken. Jag är fortfarande inte helt såld, som resten av jordklotet (och kanske till och med någon utomjording), men jag tyckte tillräckligt mycket om fjärde boken för att känna att jag faktiskt vill läsa femte boken. Med femte boken börjar jag dessutom verkligen komma in på okänt vatten och det ser jag fram emot!
 
Bästa med boken: väldigt intressant och rolig. Hermione! Dessutom är Rowling så kreativ och påhittig
Sämsta med boken: kan fortfarande tycka att vissa saker blir lite långdragna ibland
 

RSS 2.0