Författare: Tracey Garvis Graves

Sidantal: 348

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: On the Island

Serie: Nej

 

Under hela augusti månad har jag varit i en lässvacka. Boken jag höll på att läsa innan den här var inte tråkig, men jag ville heller aldrig plocka upp den för att läsa. Jag behövde därför något lättsamt och snabbläst, och det fick jag garanterat när jag plockade upp den här boken. Särskilt mycket tankeverksamhet behövde man inte heller ägna åt den här boken medan man läste, och det var kanske det jag behövde just då. 

 

Trots att man flög igenom boken så hade jag en del problem med den. Ett av de största problemen var garanterat språket. Dialogen kändes väldigt platt och overklig. Flera gånger reagerade jag på hur klyschiga dialogerna kändes, samtidigt som jag kände att man verkligen inte pratar med varandra på det sätt som de pratade med varandra. Resten av språket var också ganska platt och tråkigt, och det ledde till att jag inte alls fastnade för eller sympatiserade med karaktärerna. Jag visste att de var kära i varandra, men jag kände det aldrig. Det fanns ingen tension mellan dem och jag trodde inte på deras kärlek. Det spelade ingen roll hur många gånger de berättade för mig att de älskade varandra. Att jag kände mig så distanserad kan ha att göra med att författaren aldrig gestaltade något, utan bara berättade allt rakt ut.

 

Boken är skriven ur både T.Js och Annas POV, och detta hade varit intressant om karaktärerna inte hade varit så platta. Nu fick jag istället otroligt svårt att hålla isär vems kapitel det egentligen var. Flera gånger fick jag gå tillbaka och kolla vems kapitel jag egentligen läste, för jag kunde inte skilja dem åt på deras röster.  

 

Händelserna i boken är inte heller särskilt intressanta och allt löser sig alldeles för enkelt. Jag vill ha mer ångest. Massvis med ångest! Jag vill tvivla på om de verkligen kommer överleva och om de kommer bli ihop eller inte. Ge mig ångest och tension och jag är nöjd. Sedan hade det inte heller varit helt fel med att någon blev lite halvt galen på ön, eller i alla fall tydligt påverkad av det de hade genomlevt. 

 

Sedan kan vi ju också diskutera det här med att det här ska vara en romance/kärleksroman och det inte finns en enda sexscen? De hade sex, många gånger, men varje gång det skedde slätades det bara över och man fick aldrig läsa om det. Jag vet inte om ni har sett Ariel Bissetts video , men där diskuterar hon att sex i böcker kan användas för att utveckla förhållandet mellan karaktärerna, och jag håller med. Jag hade velat se det i den här boken. Eftersom det är en romance så förväntar man sig också det, jag gör i alla fall det. 

 

Under de sista 100 sidorna tyckte jag också att boken snabbt blev väldigt ointressant och alldeles för perfekt. Jag vill inte gå in på varför jag tycker det, på grund av spoilers, men min åsikt är i alla fall att de sista 100 sidorna hade kunnat kortas ner. 

 

Det här är absolut inget mästerverk, och det visste jag när jag började läsa, men jag trodde samtidigt att den skulle vara bättre efter allt gott jag har hört om den. Den var i alla fall avslappnande, lättläst och fick mig ur min lässvacka och det är jag tacksam över. Man behöver lite lättlästa böcker  ibland. Men jag tyckte inte att den var så bra som alla andra säger. Den fick mig inte att känna något. Om ni vill ha en kärlekshistoria med mycket ångest och rejält med känslostormar rekommenderar jag hellre "Twist and Shout" som var väldigt mycket bättre. Och innehöll ångest. Mycket. Om "Twist and Shout" var standardmjölk så var "På ön" lättmjölk utspädd med vatten. 

 

Bästa med boken: Snabbläst och intressant koncept. Man vill fortsätta läsa.

Sämsta med boken: Språket, platta karaktärer, inget ångestfyllt eller intressant hände.

 

/Anna(: