Författare: Tore Renberg

Sidantal: 392

Betyg: 4/10

Originalspråk: Norska

Originaltitel: Mannen som elsket Yngve

 

 

Anledningen till att jag plockade upp den här boken var för att jag tyckte att det lät som att den kanske kunde påminna lite om Twist and Shout, som krossade mitt hjärta tidigare i år. Man kan inte ens ha mer fel om man tror att ansjovis är en frukt. Den här boken påminde mer om Brott och straff än Twist and Shout, och jag tror att vi alla vet vad jag tyckte om den vid det här laget. 

 

Först och främst: om baksidestexten hade varit Pinocchio hade dess näsa nu varit så lång att den hade nått ett helt varv runt jorden. Baksidestexten får oss att tro att Jarles förälskelse i Yngve kommer att vara det mest centrala i boken, men om baksidestexten hade talat sanning så hade boken troligtvis varit sjuttiofem sidor lång, istället för fyra hundra. 

 

Huvudpersonen Jarle är ungefär precis som Raskolnikov från Brott och straff (och det får mig att vilja låna Raskolnikovs yxa och hugga huvudet av mig själv), och det gör att hela boken blir så otroligt babblig. När Jarle  ska berätta något händer det ofta att han hamnar på något sidospår, och sedan tjatar han om det i fyra tusen år, och när man väl kommer tillbaka till det väsentliga så minns man inte längre vad det var. Jarle kunde säga att han skulle träffa Yngve den eftermiddagen, och då förväntade man sig att det kanske skulle komma inom två sidor, men efter trettio sidor tjatade han fortfarande om att hans mamma var arbetslös. Precis som Raskolnikov är Jarle också en otroligt irriterande huvudperson, och jag gillar honom inte alls.  Han tror alltid att han är så överlägsen, och jag tycker inte att han är en särskilt bra kompis. 
     

Det händer väldigt sällan att jag skumläser när jag läser (mest för att jag verkligen vill ha den fulla upplevelsen), men i den här boken klarade jag bara inte av att läsa allt supernoga. Det var så mycket (för mig) ointressant politiskt prat och namedroppande att jag helt enkelt fick ge upp och skumläsa stora delar av boken. Anledningen till att jag plockade upp boken var ju för att läsa om Jarle och hans förhållande med Yngve, och jag fick absolut inte tillräckligt mycket av det.

 

Dock hade jag svårt att lägga ifrån mig den här boken när jag väl plockade upp den. Det som drev mig framåt var väl hoppet om att jag skulle få se Jarles och Yngves förhållande utvecklas. Istället fick jag bara mer av idiotiska Jarle som trodde att han var så mycket bättre än alla andra. 

 

Sedan var själva kärleksdelen också så otroligt idealiserad. Jarle blir förälskad i Yngve första gången han ser honom, och sedan fortsätter han att lyfta honom till skyarna i resten av boken, trots att han knappt känner honom. Jag förstår att förälskelsen kan göra så mot en, men samtidigt så blev jag till slut trött på det, eftersom det aldrig utvecklades till något mer. 

 

Mot slutet får boken en twist som hade kunnat bli fruktansvärt intressant om den hade introducerats tidigare, men eftersom den kom när det bara var cirka tio sidor kvar så blev det istället väldigt konstigt. Boken tog verkligen slut precis när det började bli intressant. 

 

 

 Bästa med boken: Jag ville fortsätta läsa varje gång jag plockade upp den (till skillnad från Brott och straff). 

Sämsta med boken: Fokuserade inte på det som baksidestexten sa att den skulle fokusera på. Otroligt babblig och utdragen. Slutade när det började bli intressant.

 

/Anna(: