Självbiografihyllan på biblioteket är en hylla som jag oftast håller mig borta ifrån. Ska jag låna en bok därifrån krävs det att jag ska vara otroligt intresserad av personen det handlar om eller det den har gått igenom. Jag vet inte varför, men vanligtvis dras jag inte särskilt mycket till självbiografier. Något jag däremot dras till är vildmarksliv och överlevnad (tänk er som i filmen "Into the Wild"), och därför var jag bara tvungen att låna den här boken när jag hörde vad den handlade om. Första gången jag lånade den hann jag tyvärr inte läsa den, men nu när jag såg att den snart skulle visas på bio så hade jag plötsligt inget som stoppade mig, så jag lånade den igen.

 

Det som jag verkligen uppskattade med den här boken var ärligheten. Jag fick aldrig känslan av att Cheryl försökte försköna eller utelämna något. Både de fina och fula känslorna skrev hon ner, och det kändes så befriande att verkligen få läsa om allt hon kände under sin resa. Jag har läst flera recensioner på Goodreads där människor klankat ner på Cheryl för att hon var oerfaren och gjorde så mycket dumma saker under sin vandring, och jag kan inte förstå hur man kan kritisera henne för det. Visst gjorde hon en del ogenomtänkta saker, men hon hade samtidigt modet att ta tag i och förändra sitt liv genom denna vandring trots att hon inte hade flera års erfarenhet. Hon var desperat och gjorde det som hon trodde skulle kunna rädda henne ifrån den mörka avgrund hon hade hamnat i sedan hennes mamma dog, och därför tycker jag inte att man kan kritisera henne. Hon gjorde något åt det liv hon var missnöjd med och det är mer än vad många andra vågar.

 

En fördom jag har mot självbiografier är att de inte kan vara spännande, men snacka om att jag blev motbevisad när jag läste den här boken! Trots att hon för det mesta bara vandrar, så kunde jag inte sluta läsa för att det var så spännande. Min puls gick upp varje gång hon liftade med någon, och jag blev så lycklig av att läsa om alla godhjärtade och trevliga människor hon träffade under sin vandring. Förutom att läsa om hennes vandring fick man också läsa en hel del tillbakablickar från hennes tidigare liv, och det var perfekt balanserat. Ofta kan jag tycka att tillbakablickar saktar ner tempot, men här tyckte jag att de var minst lika intressanta att läsa om som hennes vandring. 

 

Cheryl Strayed är också en väldigt bra författare, och hennes språk bidrog till att man blev så fast i boken. Det märks att hon tycker om att skriva, för hon använder ett väldigt välutvecklat språk. 

 

Under tiden jag läste, och även några veckor efteråt, blev jag själv väldigt sugen på att ge mig ut på en långvandring. Att läsa om alla intressanta människor hon träffade och att se hur hon växte under vandringens gång fick mig verkligen att själv vilja testa på det. Kanske dock inte 200 mil på 100 dagar. Men det skulle vara roligt att prova!

 

Bästa med boken: Otroligt ärlig och spännande. 

Sämsta med boken: Kunde kanske bli lite väl upprepande ibland, men det var absolut inget som störde mig särskilt mycket. 

 

PS: min recension på filmen kommer snart att komma upp!

 

/Anna(: