Är det inte totalt fantastiskt att man kan bli skickad rec-ex trots att ens blogg har legat i dvala i över ett år, och bara nyligen vaknat till liv igen? Det hände i alla fall mig med den här boken. Och efter succén med "Du, bara" som jag också helt oväntat fick hem för några år sedan och totalt kärade ner mig i, vågade jag inte inte läsa "Vänd rätt upp" när även den kom som en överraskning i brevlådan. Vem är jag att säga emot ödet liksom? 

 

Någon vecka innan jag fick hem den här boken hade jag i ett desperat försök att få tillbaka min läslust dammat av mina gamla Klara-böcker och läst ut den första boken inom bara någon dag. Nostalgin och lättlästheten var tillräckligt för att få mig att glömma att jag ju tydligen inte tycker om att läsa längre. Innan jag ens hann påbörja nummer två i Klara-serien fick jag hem "Vänd rätt upp" och blev nästan lite skrämd när jag insåg att även den handlade om hästar. Jag tror inte ni riktigt förstår exakt hur många år sedan det var jag läste en renodlad hästbok (eller hur länge sen det var jag läste överhuvudtaget visserligen).  Och än en gång lyckades ett rec-ex få mig att känna lite läslust igen. Jag flög igenom den här boken under en helg och kände för första gången på länge att jag längtade hem för att fortsätta läsa i min bok. 

 

Först och främst har "Vänd rätt upp" det som nästan alltid lyckas fånga mig, och det är korta kapitel. Det och att det var en lättläst bok gjorde att jag bara ville fortsätta en sida till hela tiden. Under första halvan kunde jag dessutom verkligen relatera till huvudkaraktären, och jag insåg då att jag på sätt och vis hunnit glömma bort att man kan känna så när man läser en bok. Huvudkaraktären gav nämligen efter väldigt lätt, och funderade väldigt sällan på vad hon själv faktiskt ville. Det enda som spelade roll för henne var att hon var alla i stallet till lags, och jag var precis likadan för ungefär ett år sedan. Det var skönt att relatera till henne, och samtidigt känna att jag har tagit mig ur det. 

 

Eftersom jag själv som sagt har varit väldigt lik huvudkaraktären hade jag hoppats på att mycket fokus skulle ligga på att ta sig ur det här beteendet, men det blev tyvärr inte så och efter ungefär hälften av boken började jag tröttna lite. Den gick inte alls i den riktningen jag ville, och jag tyckte inte riktigt att huvudkaraktären utvecklades särskilt mycket eller att historien gick i den riktningen som jag hade velat. Till slut blev liksom kärlekshistorian viktigare än huvudkarakärens personliga resa och det tyckte jag var lite tråkigt. Just när det började handla om kärlek tyckte jag också att handlingen blev mindre trovärdig och jag var inte lika engagerad längre. Jag förstod av baksidetexten att det här skulle vara en kärlekshistoria, men jag hade tyckt bättre om boken om det inte hade varit det. Trots det flög jag igenom sista halvan också, och även om det inte är en bok som kommer stanna kvar i mitt minne särskilt länge är jag verkligen glad att jag fick chansen att läsa den. Jag kan också tänka mig att det är kul för alla äldre hästintresserade att det nu finns en bok om hästar även för dem.

 

Om ni älskade hästar och var tillräckligt gamla för att spela datorspel i början av 2000-talet så kanske ni spelade "Arvet från Rosemond Hill". Av någon anledning fick den här boken mig att tänka på just det spelet, och det var en rätt mysig och nostalgisk känsla, eftersom jag nästan kan det spelet utan och innan, 

 

Tack så himla mycket Bonnier Carlsen för det här rec-exet! Det har fått mig att äntligen känna för att börja läsa så smått igen. Helgen efter jag läste ut den här boken sträckläste jag nämligen en bok till, så det här är kanske början på nåt stort, hahah.

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 132

Betyg: 5/10

Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)

 

I somras spenderade jag en fantastisk dag med första volymen av Love Hurts. Den var snyggt ritad, hade smarta slut, var blodig och underhållande. På Bokmässan i år plockade jag därför upp volym två och läste med höga förväntningar. Och besviken blev jag. 

 

Tecknarstilen är fortfarande precis lika trevlig och färgglad som i första volymen, men i stort sett allt annat var en besvikelse. Mest av allt saknade jag de smarta sluten som fanns i första volymen och alltid förhöjde hela novellen. I den här volymen fick jag aldrig aha-känslan eller det där lilla leendet på läpparna när jag läste den sista serierutan. Känslan var istället mer åt jaha?-hållet, och många av novellerna kändes nästan återanvända från första volymen. Som att Kim W Andersson tog samma grundkoncept men bara ändrade karaktärerna och landskapet lite. 

 

En genomgående sak i de flesta av novellerna är att karaktärerna "berättar" historien, och jag kan inte minnas att det var så i den första. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men istället för att ha dialog och bilder som driver historien framåt så är det karaktärerna som berättar: "Jag gjorde det här", "jag gillar det här", "jag ville så gärna.." Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag hatade det i alla fall. Det kändes löjligt och som att författaren inte riktigt visste hur han skulle få fram all information han ville på ett subtilt sätt. 

 

Och jag vet inte om det beror på att jag är korkad, men jag hade ofta svårt att hänga med i handlingen. I vissa noveller fick jag läsa om och om och om och om och om innan jag fattade vad som hände. Som sagt, det kan ju också ha varit jag som upplevde en drastisk IQ-förlust precis innan jag började läsa det här albumet. 

 
Flera noveller i den här volymen drog också åt science fiction-hållet och då blev det ännu svårare för mig att behålla intresset. Jag är helt enkelt inte ett särskilt stort scifi-fan, men det är ju inte precis Kim W Anderssons fel.

 

 

/Anna(:

 

Titel: Slasher

Antal säsonger: 1

Antal avsnitt: 8

Avsnittslängd: ca 50 min

Årtal: 2016-

Betyg: 4/10

Finns på Netflix: Ja

 

Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare. 

 

Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.

 

Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna. 

Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).

 

Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades. 

 

 

/Anna(:

Författare: Nicola Yoon

Sidantal: 296

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Everything Everything

Serie: Nej

 

 

När jag fick hem rec-exet av den här boken var jag taggad, men sedan läste jag insidesflärpen och dessa två meningar fick mig att tappa lusten: Är det värt risken att dö för att få röra vid honom? Och vad är livet egentligen värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt? "PLEASE, save me från dessa klyschor och Bella Swan-uttryck" tänkte jag då, men dök ändå direkt in i den. 

 

Om jag ska vara ärlig tyckte jag att den här boken var korkad, men innan vi går in på allt jag inte gillar med den så skulle jag vilja ta upp det jag faktiskt tyckte var bra. Det första var diversity (eller mångfald, om man enbart vill prata svenska) eftersom Maddy, huvudkaraktären, är afroamerikansk och asiatisk. Det behövs verkligen böcker där alla inte är vita! Sedan hade boken också korta kapitel, och om ni har läst min blogg i några år vet ni säkert att det är bland det bästa saker jag vet. På grund av de megakorta kapitlen flög man genom boken. Dessutom var de korta kapitlen även uppblandade med illustrationer. Stor tumme upp för det!

 

Ungefär där får jag slut på positiva saker att säga "Ingenting och allting". Det som kanske mest förstörde boken för mig var dialogerna. Det gjorde fysiskt ont inombords när jag läste dem. Jag tog djupa andetag med stängda ögon ibland i ett försök till återhämtning efter något hemskt/pinsamt jag precis hade läst. Folk pratar inte på det här sättet, och jag fick aldrig känslan att Maddy faktiskt skulle vara så pass gammal som arton. Allt hon sa lät så barnsligt. 

 

Den här boken gör mig upprörd eftersom den egentligen har så mycket potential. Här har vi en tjej med en sjukdom som gör att hon aldrig kommer kunna gå ut, men istället för att undersöka det och fördjupa oss i hur det verkligen påverkar en så får vi en insta-lovig kärlekshistoria med några av de plattaste karaktärer som någonsin skapats. Jag fick känslan att författaren ville skriva en förbjuden och omöjlig kärlekshistoria, men var för otålig för att verkligen skapa något som kändes och smärtade, och då bara bestämde sig för att para ihop dem direkt istället. Maddy blev så oförsiktig och korkad sekunden hon träffade Olly, och han verkade knappt bry sig om att Maddy riskerade sitt liv genom att nudda eller kyssa honom.  

 

Sedan har vi det här med hur pretentiöst allt är. Den här boken har flertalet gånger jämförts med "The Fault in Our Stars" och jag borde ha tagit dessa jämförelser som en varningssignal. Allt som jämförs med John Green är något jag borde hålla mig långt borta från, för vi går bara inte ihop. Nicola Yoon, precis som John Green, försöker för mycket. Hon försöker ständigt låta poetisk och djup och det blir bara som sådana Carpe Diem-tavlor folk hänger upp på väggarna. Klyschigt. 

 

Slutet ska jag självklart inte gå in särskilt djupt på, men jag tänker säga en sak. Jag kände på mig hur det skulle sluta redan tidigt i boken, och alltså, det PASSAR INTE IN I EN CONTEMPORARY. Men vid det laget var jag så över den här boken att jag knappt brydde mig. 

 

 

Bästa med boken: Korta kapitel, lättläst, diversity

Sämsta med boken: Astråkiga karaktärer, awkward dialog, INSTA-LOVE

 

 

/Anna(:

 

(Jag är så frestad att bara göra hela den här recensionen till en enda stor Audrey Jensen-fangirling, men jag ska försöka vara professionell)

Alltså, jag älskar den här serien. Som den pessimist jag är tvivlade jag på om en andra säsong skulle tillföra något, eller om det bara skulle sänka den fantastiska första säsongen. Trots mina tvivel kastade jag mig över första avsnittet när det släpptes i maj. Och sedan såg jag inte mer. Förrän nu, några månader senare, då jag plockade upp serien igen och såg alla avsnitt på tre dagar. Det här är en serie man måste sträckkolla för den ultimata upplevelsen.

 

Allt jag älskade med första säsongen finns även i säsong två, så om ni vill veta lite mer allmänt vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på säsong ett HÄR. Då slipper jag tråka ut er med att säga precis samma sak i den här recensionen (och kan spendera mer tid på att prata om Audrey). 

 

Innan vi ens börjar nudda vid något annat ämne så måste vi prata om karaktärerna. Trots konstant spänning så är det karaktärerna som gör Scream till något som jag inte bara tycker om, utan verkligen ÄLSKAR. Den lista med favoritkaraktärer jag hade från säsong ett har dock helt raderats och ersatts av en ny. I säsong ett var Kieran min favorit (mest för att han var ganska så väldigt snygg), men nu klarar jag inte av honom! Han och Eli beter sig som Stefan och Damon från The Vampire Diaries (där Kieran då såklart är TRÅKSTEFAN) och jag orkar ärligt inte talat med hans kontrollerande och tråkiga personlighet. Vi behöver inte fler Edwardkaraktärer år 2016, please. Säsong tvås nya stora favvis är istället AUDREY. Alltså, på riktigt så ogillade jag henne i första säsongen (vilket jag ärligt talat inte fattar nu när jag kollar om säsong ett? Var jag helt dum i huvudet för ett år sedan eller?). Jag tyckte att hon var dåligt spelat, allmänt irriterande och såg ut som ett barn. MEN NU. Hon är perfekt spelad, lika adorable som en kattunge och plötsligt jävligt snygg. Och inte Kieran-snygg, utan VERKLIGEN SÅ JÄVLA SNYGG ATT JAG MÅSTE SÖKA PÅ HENNE PÅ TUMBLR MINST EN GÅNG OM DAGEN FÖR ATT ENS KUNNA FUNGERA NORMALT. 

Och om vi då ändå ska försöka vara professionella, som jag nämnde där i början. Alla karaktärer utvecklas supermycket i den här säsongen, och blir liksom ännu mer sig själva. Jag älskar att alla är stöpta i en väldigt stereotyp form som de sedan motbevisar gång på gång. Brooke hade till exempel lätt kunnat skrivas som en utseendefixerad korkad blondin, men hon får verkligen skina och utvecklas i säsong två, och detsamma gäller alla andra karaktärer. Utom då kanske tråk-Kieran. 

 

Dock har vi ju det där lilla problemet med att de inte är rädda för att döda karaktärerna. Det är både det bästa och sämsta med serien. Man vet aldrig vem som går säker, och så fort den där förbannade mördaren springer runt och viftar med sin kniv (ärligt talat, har hen inget viktigare för sig?) så hyperventilerar man typ av stress. Mördaren dyker ju verkligen upp överallt och har inte några som helst gränser. Efter några avsnitt vågade jag knappt tvätta ansiktet på kvällen av rädsla för att mördaren skulle stå bakom mig när jag öppnade ögonen igen. 

 

 

Förutom awesome karaktärer får vi även fantastiska avsnitt, som både är skrämmande, spännande, gulliga och roliga. Det är aldrig en tråkig stund, om man säger så. Men om du är en nagelbitare behöver du kanske passa dig så att du inte sitter där och biter på hela handen till slut. 

 

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 128

Betyg: 9/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Ja (del 1)

 

Som en älskare av allt mörkt, skruvat och blodigt passar det här serialbumet mig som handen i handsken. Precis som "Through the Woods" är det här en skräcknovellsamling i serieformat, men där "Through the Woods" inte nådde ända fram lyckades "Love Hurts" perfekt. I "Through the Woods" var jag extremt besviken på de öppna sluten som jag sällan, eller kanske aldrig, förstod. I "Love Hurts" däremot var sluten, precis som det ska vara i en novell, ofta gjorda med en tvist och det som förhöjde historien. 

 

Novellerna varierade i längd från två till ett tiotal sidor, men både de korta och de lite längre var precis lika välgjorda och intressanta. Ämnena varierade starkt från novell till novell, i ena stunden befann man sig bland kinesiska krigare för att i nästa befinna sig bland amerikanska cowboys, men på något vis fungerade det. Det de alla har gemensamt är att de handlar om blodig och skruvad kärlek. Jag läste hela albumet i ett svep och älskade det.

 

För att vara ett svenskt album så känns tecknarstilen förvånansvärt amerikanskt, och jag måste erkänna att det är en fördel. Färgerna är härliga, och det är blodigt och våldsamt med ett högt tempo. Det är dessutom inte särskilt mycket text i pratbubblorna vilket gör det snabbläst. Många av novellerna var jag tvungen att visa resten av min familj för att de var så roliga och oväntade.

 

Efter några månaders biouppehåll blev det i helgen ett maraton för mig när jag klämde två filmer på två dagar: Ghostbusters och Husdjurens hemliga liv. Den ena filmen överraskade genom att vara bättre än förväntat, och den andra genom att vara sämre.

 

De två första avsnitten är en av de bästa introduktioner till en TV-serie jag någonsin har sett. De är otroligt roliga — något som jag för övrigt inte direkt hade förväntat mig — och jag och min syster skrattade nästan konstant åt hur de lyckades klanta till det på grund av bristen på erfarenhet. De två första avsnitten är också actionpackade och lite lagom äckliga emellanåt. Under de avsnitten förstod jag hypen och kände att det här kunde bli en ny favoritserie, men sedan fortsatte vi titta och ju fler avsnitt vi såg desto mer sjönk hoppet. 

 

Aldrig trodde jag väl att en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka metamfetamin skulle kunna bli långsam och seg, men det är precis vad "Breaking Bad" blir vid tredje avsnittet. Inte mycket händer kring drogkokandet, istället får vi bara följa Walter och hans ootroligt tjatiga och irriterande fru. Scenerna är ofta långa och utan kvicka  eller ens intressanta dialoger, och det fick mig att flera gånger tappa fokus och börja tänka på något annat (som typ att mina ben faktiskt ser bruna ut i rätt ljus). Jag älskar dock Walters son — som har något slags handikapp som jag inte vet så mycket om än — och även hans drogkokarpartner, för de har väldigt bra kemi och i deras gemensamma scener skrattade jag nästan alltid. 

"Breaking Bad" är tyvärr också en väldigt vit och mansdominerad serie, och innehåller inte särskilt mycket mångfald. Jag har lite överseende med det eftersom säsong 1 spelades in 2008, då debatten om mångfald ännu inte var lika stor som den är nu, men jag hoppas verkligen att det förbättras i kommande säsonger (det skulle ju dock inte förvåna mig om serien är så stor just för att den inte är utmanande på något vis). 

 

Sedan vill jag också nämna att jag ALDRIG har varit med om en så dålig säsongsavslutning (förutom kanske s1 av Hemlock Grove som var dålig av motsatta anledningen). Det kändes precis som vilket avsnitt som helst, och när det var fem minuter kvar väntade jag mig något som skulle leda till världens cliffhanger så att jag skulle få lust att se mer, men det kom inte. Det tog bara slut. 

 

Något som dock var jävligt badass, och då menar jag jävligt, var att Mr White var så himla duktig på kemi och med hjälp av den kunskapen kunde ta sig ur svåra situationer. Sjukt coolt.

 

 

| Droger | Cancer | Kemi | Familj | Kriminalitet | Mord | Drogbranschen | Klasskillnader |

Titel: Du, bara

Författare: Anna Ahlund

Sidantal: 341

Betyg: 9/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

 

 

Ibland verkar det finnas krafter i världen som vet bättre än vad man själv gör, och då är det lika bra att lyssna. En dag förra veckan gick jag ut till brevlådan och fann till min förvåning ett paket från Rabén & Sjögren. Jag har inte varit i kontakt med dem på en mindre evighet så jag hade ingen aning om vad paketet kunde tänkas innehålla. Jag blev om möjligt ännu mer konfunderad när jag väl hade slitit upp paketet, och det innehöll en bok jag aldrig hade hört talas om. Efter en snabbläsning av baksidan kände jag att det trots allt kunde vara något för mig. Trots den känslan var jag nästan helt säker på att jag aldrig skulle få läst den, främst för att jag sedan årets början har befunnit mig i världens lässvacka. Men det klaffade så perfekt att jag precis hade läst ut min tidigare bok, och då låg "Du, bara" nära till hands, så jag bestämde mig för att plocka upp den direkt. Ett bra beslut, eftersom den inte bara var helt fantastisk utan också lyckades ta mig ur min lässvacka. 

 

Nu kommer jag säga något som utan förklaring kan låta som något negativt, men som jag menar på det mest kärleksfulla sättet: att läsa den här boken kändes som att läsa riktigt bra fanfiction. Det finns visserligen lika många olika sorters fanfiction som det finns fiskar i havet, och jag har bara läst en promille av dem, men fanfiction har ofta en viss känsla och den känslan har "Du, bara" också lyckats få till.

 

Precis som i många fanfictions har "Du bara" inte någon evighetslång startsträcka där karaktärerna inte ens har hunnit träffa varandra efter hundra sidor. Här sätter handlingen och attraktionen igång nästan direkt (utan att man suckar för att det känns som insta-love). Dessutom befinner vi oss ständigt i situationer och miljöer som bidrar till den romantiska spänningen, som tex en viss scen inne i pappershandeln. På tal om pappershandeln så älskar jag när vissa föremål, i det här fallet papperstranorna, blir så viktiga att de nästan blir som egna karaktärer. 

 

John var också lite av en typisk fanfiction-karaktär. Han är egentligen ganska oerfaren när det gäller kärlek och sex, och ibland får man känslan av att han är en ganska lågmäld person. Men när han träffar Frank förändras allt och han blir plötsligt så himla våghalsig och skickar massa SMS och säger saker som man själv aldrig hade vågat. Jag älskar att han är så frispråkig, och att han inte bara går runt och tänker på allt han vill göra med Frank, utan faktiskt vågar göra det.

 

Sedan har vi det här med kärleken, aka det typ viktigaste i hela boken. I den lilla lappen som skickades med rec-exet står det att författaren ville skapa en historia där kärlek bara är kärlek, och den sexuella läggningen inte behöver kommenteras, och hon lyckades SÅ bra. Med hela grejen. Alltså, det här är en av de bästa och mest beroendeframkallande kärlekshistorier jag har läst på länge. Jag tappade bort tiden medan jag läste och helt plötsligt hade 200 sidor flugit förbi. Och när det var slut ville jag bara ha MER. Jag hade kunnat läsa 600 sidor av det här, och det hade inte ens behövt ha någon särskild handling. Mysiga kärleksscener hade varit tillräckligt. Den här boken var liksom lite klyschig, men på det där sättet som man faller för om och om igen, hur många gånger man än har läst om det tidigare. Så fruktansvärt beroendeframkallande historia (precis som majoriteten av alla fanfictions jag har läst). Allt som sker är kanske inte superrealistiskt, men det spelar ingen roll om det leder till mer angst och romantic tension. 

 

 

 

Bästa med boken: Den fluffiga och angsty kärlekshistorian och hur man totalt sögs in i boken

Sämsta med boken: Inget som har någon betydelse

 

 | Sex | Mysig kärlek | Romantic tension | Angst |  Populärkultursreferenser | Sommar | Vänskap | Syskonrelationer | 

 

/Anna(:

 

Om en bok har mer än 600 sidor krävs det något speciellt för att man ska orka läsa ända till slutet. En bok med 300 sidor kan man ofta plåga sig igenom hur tråkig och intetsägande den är, men 600 sidor är en utmaning att ta sig igenom även om boken är sjukt bra. Och det är därför jag tror att jag har bestämt mig för att inte läsa klart "Nattfilm" av Marisha Pessl. Den hade en otroligt intresseväckande prolog, men efter att ha lidit igenom 300 sidor av något som inte alls lever upp till prologen - och knappt verkar vara skrivet av samma person - har jag bestämt mig för att sluta. Här kommer några anledningar till varför jag inte klarade av boken. 

 

• Marisha Pessl är en ordbajsar-författare av högsta rang, och hade kunnat korta ner sin bok med 300 sidor utan problem. Halvvägs igenom undrar jag Dessutom fortfarande vad poängen med boken är. Tror han att Ashleys självmord i själva verket är ett mord, eller är han bara intresserad av hennes självmord? Samtidigt är den väldigt konstig och orealistisk. De senaste sidorna har det hänt så sjuka och overkliga saker att jag bara har kunnat skratta. I ena sekunden drabbas de av en förbannelse genom svart magi, för att i nästa befinna sig på en superhemlig fest som är som hämtad från en dålig spionfilm. 

• Kursivt. Så mycket kursivt som inte tillför någonting, och egentligen inte ens borde ha funnits i texten från första början. Jag är för evigt traumatiserad av alla kursiva meningar.

• Fruktansvärda och långsökta liknelser och metaforer à la Stephen King. Här får ni ett litet trevligt exempel som innehåller både den här och den senaste punkten: 
          "Jag såg inte ut som om jag var på ett cocktailparty, utan på en flygplats, i väntan på att livet skulle lyfta. 
  Evigt försenad."
   (s.39) 

• Karaktärerna är plattare än Mike Teavee från "Kalle och chokladfabriken" efter att han blivit dragen genom koladragaren. I en bok med nästan 700 sidor kan det ju kännas rätt viktigt att man har intressanta och tredimensionella karaktärer som lyckas hålla boken intressant under så lång tid, men det verkar inte ha varit något som Pessl har oroat sig över, eftersom jag fortfarande inte vet något viktigt om karaktärerna. De är som tråkig platt jävla kartong.
  

• Bland vårt härliga gäng av karaktärer har vi också huvudkaraktären som är en TYPISK Middle Aged White Male™. En av hans favoritsysselsättningar är att tänka irriterande kommentarer om kvinnors utseende och kroppar varje gång han möter någon. Dessutom är whisky hans livsdryck och han verkar skita totalt i att han har ett barn att ta hand om. Det enda som imponerar mig med huvudkaraktären är hur Pessl, som är en kvinna, lyckades så fullständigt med att skriva en så trovärdig (och tråkig) man

• Början var dock faktiskt bra, och kanske anledningen till att jag fortsatte läsa så långt som jag gjorde. Prologen är faktiskt en av de bästa prologer jag någonsin har läst. Skrämmande och läskig. Och det fortsatte bra med alla bilder och dokument, men sedan föll det platt. Som ett flygplan som störtar mot marken (ignorera mitt hånfulla försök till att likna författaren). 
  
   

 

Precis som många andra spenderade jag början av det här nya året med en hypad dokumentärserie i tio delar: "Making a Murderer". Jag var tveksam till hur en dokumentär om ett enda mord skulle vara intressant i tio timmar, men redan under andra avsnittet förstod jag att det nog inte skulle bli något större problem att behålla fokuset. 

 

"Making a Murderer" handlar om Steven Avery som först spenderar arton år i fängelse för ett brott han inte har begått, för att sedan släppas och kort därefter bli huvudmisstänkt i en mordutredning. Och alltså, det var SÅ bra. Wow. Jag har spenderat många lördagsmorgnar med att se en hel del kassa och billiga program om mordfall, men den här dokumentären tog det till en ny nivå. Ofta i sådana här program får man se reenactments av vad som hände, men här varje videoklipp på riktigt. Den går verkligen in på djupet, och man får se jättemycket från rättegången. Jag trodde inte att jag tyckte om sådant, men tydligen gör jag det. "Making a Murderer" verkar vara dokumentärvärldens svar på Game of Thrones, för även de som vanligtvis inte tycker om den mordfall eller dokumentärer verkar fastna för den här fantastiska serien.

 

Det absolut bästa med Making a Murderer är att man konstant vill slita sitt hår (kanske inte jättehälsosamt för håret, men en härlig känsla ändå). Vem ska man lita på egentligen? Hur kan de ens bygga upp ett case mot Steven Avery med de få bevis de har? Hur kan det få gå till så här? Så mycket frågor och så mycket frustration. Tio timmar flög förbi, och efteråt ville jag bara ha MER. 

 

Så jag såg till att skaffa mer. De som hade pratat gott om "Making a Murderer" nämnde också en serie som hette "The Jinx". En serie som på många sätt påminner om "Making a Murderer", men som också skiljer sig och därför ger båda serierna ännu mera djup. Steven Avery är fattig och kommer från en familj med låg intelligens. Robert Durst däremot, huvudkaraktären i "The Jinx", är från en av de mäktigaste familjerna i New York och har aldrig haft ont om pengar. 

 

 

Rent kvalitetsmässigt  når "The Jinx" inte riktigt samma nivå, men om man redan har sett "Making a Murderer" och vill ha något i samma stil rekommenderar jag den verkligen. Den är precis lika beroendeframkallande och när man jämför den med Steven Averys fall så ser man hur pengar, rykte och klass verkligen kan gynna någon. I den här dokumentären berättar Robert Durst själv om sitt liv och alla misstankar mot honom, och det är intressant att höra hans tankar och verkligen få följa honom. Dessutom har "The Jinx" ett av de bästa sluten jag någonsin har sett. Jag fick rysningar. 

 

 | Mord | Samhällskritik | Dokumentär | Cliffhangers | Creepy | USA | 

 

 

Titel: Chocken efter fallet

Författare: Nathan Filer

Sidantal: 300

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Shock After the Fall

Serie: Nej

 

 

För mig var det här en sådan där bok som man vet är bra, men som man ändå inte kan älska. Det finns liksom inget man inte gillar med boken, men samtidigt knyter man inga band varken till handlingen eller karaktärerna. För min del kanske det hade att göra med att den var skriven i något som liknar dagboksstilen lite. 

 

Det här var en bok som jag flög igenom, och jag njöt medan jag läste den, men tankarna på den försvann så fort jag stängde boken och la ner den på nattduksbordet. Matt är en intressant karaktär, men jag kände inte direkt något för honom. Jag gillade dock när allt han skrev var väldigt rörigt och man riktigt kunde känna att han mådde sämre. Ibland kunde det dock bli lite väl abstrakt och snurrigt och jag hängde inte riktigt med. Jag vet inte om det var meningen eller inte.

 

Handlingen bestod mest av Matts tankar och en uppbyggnad till avslöjandet av vad som egentligen hände med Simon. Som sagt, handlingen flöt på väldigt bra, men det var inget speciellt. 

 

 

Bästa med boken: Att man fick lära sig mer om hur det är att vara schizofren.

Sämsta med boken: Den berörde mig tyvärr inte. 

 

/Anna(:

 

Författare: Natalia Batista

Betyg: 5/10

Sidantal: 195

Originalspråk: Svenska

Serie: Ja (del 3)

 

 

Sword Princess Amaltea är en av de bästa seriealbumsserierna jag har läst. Troligtvis den bästa svenska. Därför var mina förväntningar inför den tredje boken högre än Burj Khalifa i Dubai. Från tidigare erfarenheter vet jag att det är sjukt korkat att ha för höga förväntningar, men jag trodde faktiskt inte att det fanns en chans att den här serien skulle kunna göra mig besviken. Vad tror ni hände?

 

Jag vill bara börja med att förklara att jag fortfarande älskar själva könsrollsgrejen. Så fantastiskt och nice! Dessutom tycker jag väldigt mycket om tecknarstilen, trots att jag vanligtvis inte riktigt älskar mangastilen.

 

Men nu till de saker som jag inte tyckte om med det här sista albumet. Den första var handlingen. De tidigare delarna har varit fyllda med humor och intressanta twister, men handlingen i det här sista albumet tyckte jag blev väldigt tjatig. Det enda som händer är att Amaltea slåss eller förbereder sig för att slåss. Jag var inte ett så stort fan av det. Det blev för allvarligt och enformigt. 

 

Sedan tyckte jag att slutet var jättekonstigt och nästan lite obehagligt. Allt det som hade med mamman att göra. Så konstig twist och upplösning. Nej, det gillade jag verkligen inte. 

 

Bästa med boken: de omvända könsrollerna och tecknarstilen

Sämsta med boken: Inte lika kreativ och rolig som de tidigare delarna. Gillade dessutom inte upplösningen och alla fighter.

Författare: Dan Howell och Phil Lester

Sidantal: 224

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej (tror jag inte)

 

Dan och Phil betyder väldigt mycket för mig. Varje gång de laddar upp en ny video kastar jag mig över den, och när jag känner mig nere och ledsen vänder jag mig ofta till deras videor för att må bättre. Jag vet inte varför de får mig att må så bra, men jag tror att det är en kombination av att de är har så fruktansvärt bra kemi, är så roliga tillsammans och att jag verkligen kan relatera till dem (och då speciellt Dan som faktiskt är en av mina största förebilder). 

 

 När de då meddelade att de skulle släppa en bok tillsammans kunde jag bara inte inte köpa den. Överlag är jag inget stort fan av den här grejen att alla youtubers plötsligt ska släppa böcker trots att de ibland inte ens verkar ha något att säga, men Dan och Phils bok är annorlunda. Dels för att det känns som att de aldrig skulle göra en bok om de inte själva var helt säkra på att det var något de ville göra, men också för att de har pratat om den som om det var deras eget barn. De bryr sig verkligen om den här boken och de har lagt ner så mycket tid på den. 

 

Jag antar att ingen blir förvånad när jag säger att jag älskade boken. Det var precis som att se en av deras videor. De har lyckats perfekt med att få dialogerna att låta som sina egna röster, och jag kunde hela tiden höra i mitt huvud hur de skulle ha sagt det i en video. Jag läste någonstans att de spelade in konversationer som de hade för att sedan skriva ner dem, och då förstår jag varför de lyckades fånga sina egna röster så bra. 

 

Det här är en väldigt rolig bok full med intressanta historier. För att vara två killar som sällan lämnar sin lägenhet så har de råkat ut för förvånansvärt mycket konstiga saker. Vissa saker har jag självklart hört om tidigare, och just de sidorna var inte lika intressanta att läsa, men överlag älskade jag den här boken och alla galna historier (även om jag faktiskt föredrar deras historier i videoformat)!

Är det här en bok för alla? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag skulle inte tro att man får ut särskilt mycket av den här boken om man inte är ett stort fan av Dan och Phil. Men samtidigt känner jag att det inte spelar någon som helst roll. Alla böcker behöver inte passa alla. 

 

 

/Anna(:

 

Författare: Barbara Stok

Sidantal: 141

Betyg: 7/10

Originalspråk: Holländska

Serie: Finns en liten serie med seriealbum om andra konstnärer

 

Vincent van Gogh är min favoritkonstnär, och ända sedan jag såg Doctor Who-avsnittet om honom har jag varit fascinerad av hans liv. I oktober 2014 såg jag för första gången hans konst i verkligheten och jag kan fortfarande inte glömma det. Det var en väldigt speciell dag i mitt liv. 

 

När Ariel Bissett  visade seriealbumet "Vincent" i en book haul var jag tvungen att köpa det till mig själv. Jag menar, vad är ett mer perfekt sätt att lära sig om en konstnärs liv än att läsa ett seriealbum? 

 

Barbara Stoks konst är väldigt simpel och inte så fylld med detaljer, men hon lyckas samtidigt väldigt väl med att förmedla känslor, och alla hennes bilder är väldigt färgstarka. Dessutom visade hon Vincents anfall och ångest på ett väldigt bra sätt. Jag älskade också att hon emellanåt hyllade Vincents konst genom att plocka in lite av hans stil i bilderna. Även om Barbara Stok var duktig på att förmedla Vincents personlighet så tyckte jag dock inte att hon lyckades få mig att känna lika mycket som jag gjorde när jag såg Doctor Who-avsnittet om honom.

 

Något som är viktigt att veta är att det här albumet inte handlar om Vincents hela liv, som jag först trodde. Med tanke på att boken bara är 140 sidor lång borde jag kanske ha förstått det, men det gjorde jag alltså inte. Jag blev lite besviken på att albumet bara handlade om en så kort tid i hans liv. Jag saknade något, något som skulle ha gjort albumet magiskt. 

 

/Anna(:

Författare: Harper Lee

Sidantal: 285

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: To Kill a Mockingbird

Serie: Ja (del 1)

 

 

Lärare brukar oftast förklara att en klassiker är en bok med en handling som ständigt är aktuell (därför undrade jag hur "Brott och straff" någonsin kunde bli en klassiker, men det är inte det vi ska diskutera i den här recensionen). Därför förstår jag varför "To Kill a Mockingbird" har blivit en sådan känd modern klassiker.Det är otroligt sorgligt att de ämnen som tas upp i en bok skriven på 60-talet fortfarande är aktuella idag. Kanske dessutom mer aktuella än på länge. Men det är också därför det är viktigt att vi fortsätter läsa de här böckerna. Så att vi kan lära från historien och inte ständigt hålla på och upprepa den. 

 

Det här är en av de bästa klassikerna jag har läst. Språket är lätt att förstå och budskapet är inte svårt att ta till sig. Dessutom var omgivningarna så välbeskrivna att det kändes som om jag hade klivit in i en Tardis och rest till USA under 30-talet. Jag sögs in i handlingen och jag älskade karaktärerna. Scout som är så oskyldig. Atticus, Scouts pappa, som är så snäll och hela tiden förklarar på barnens nivå och försöker ge dem de rätta värderingarna. Det är smart av Harper Lee att skriva boken ur ett barns perspektiv, för det gör handlingen så mycket starkare. Man ser liksom hela det här händelseförloppet ur ögonen på någon som ännu inte har blivit förstörd av samhällets fördomar. 

 

Förutom att handlingen är väldigt angelägen idag så är det också en chans att lära sig om historien, och hur diskriminerade afroamerikaner faktiskt var i USA under den här tiden. 

 

 

Bästa med boken: Miljön, karaktärerna, handlingen

Sämsta med boken: Inget som jag kan komma på nu

 

/Anna(:

 

Titel: Harry Potter and the Goblet of Fire

Författare: J.K. Rowling

Sidantal: 636

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (del 4)

 

 

Efter att ha läst tredje Harry Potter-boken i början av 2015 och faktiskt inte alls tyckt om den, funderade jag på att helt ge upp. Kasta in handduken och bara erkänna att jag var ett missfoster som inte kunde förstå tjusningen med världens mest kända barn- och ungdomsserie. Men sedan blev jag övertalad av alla HP-fans att jag borde ge fjärde boken en chans, och eftersom jag aldrig kan stå emot grupptrycket så läste jag den förstås. Och tur var väl ändå det.

 

Redan under första kapitlet av fjärde boken fick jag en helt annan känsla än vad jag fick under hela tredje boken. Det kändes intressant. Språket var bra, karaktärerna likaså och handlingen var plötsligt jätteintressant trots att de bara spelade Quidditch. Och sedan fortsatte det så under i stort sett hela boken. Man börjar också känna hur en djupare och allvarligare konflikt börjar byggas upp i den här boken och jag ser fram emot att se vad som ska hända.

 

Det var också i den här boken som jag för första gången började ÄLSKA Hermione. Självklart har jag tyckt om henne förut, hur kan man inte? Men det var först i den här boken som hon verkligen växte i mina ögon. Hennes kamp för husalfernas rättigheter kändes så verklighetstrogen och var så intressant att läsa om, och jag längtar efter att läsa mer om henne. Men vad hände egentligen med Harry? Han var verkligen inte särskilt skarp i den här boken. Han lyckades inte lista ut en enda av ledtrådarna själv och det störde jag nästan ihjäl mig på.

 

 

Bästa med boken: väldigt intressant och rolig. Hermione! Dessutom är Rowling så kreativ och påhittig

Sämsta med boken: kan fortfarande tycka att vissa saker blir lite långdragna ibland

 

Författare: Scott Snyder, Jock

Sidantal: 144

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska
Serie: Ja (del 1)

 

 

Det här var ett av de seriealbum som jag läste under min skräckläsning i oktober, och det lämnade mig med väldigt blandade känslor. 

 

Tecknarstilen i det här albumet känns som den sortens stil som man antingen älskar eller hatar. Personligen älskade jag den. Det är mycket svarta fält blandat med starka färger och ovanpå ser det ut som att någon har skvätt vattenfärg.  Ibland var det väldigt svårt att se vad bilderna föreställde på grund av de stora fälten med svart och vattenfärgsstänket ovanpå, men jag tyckte inte att det var något negativt. Det fick mig att stanna upp och titta noggrannare på bilden, tills jag kunde se vad det var som hände. Mycket intressant tecknarstil och påminner inte om någon tecknarstil jag tidigare har stött på i seriealbum. 

 

 Handlingen då? Det var som att det låg ett vattenfärgstäcke som gjorde det svårt att se över den också. Dock inte på något positivt sätt den här gången. Jag kände aldrig att jag egentligen fick grepp om något i handlingen. Jag förstod inte helt och fullt vad det var för hemskt som hade gjort att de flyttade, jag förstod inte riktigt vad häxorna ville, jag förstod inte vad som var fel med huvudkaraktären. Det var mycket jag inte förstod. Det kan ju bero på att jag är korkad, eller för att jag helt enkelt gav upp efter ett tag. Allt kändes bara väldigt luddigt. Karaktärerna var inte heller något jag direkt fastnade för, och det är högst osannolikt att jag kommer plocka upp nästa volym. 

 

Bästa med boken: tecknarstilen

Sämsta med boken: den förvirrande handlingen

 

/Anna(:

Författare: Sally Green

Sidantal: 357

Betyg: 5/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Half Bad

Serie: Ja (del 1/3)

 

 

Det fanns två anledningar till att jag ville läsa Half Bad. Den första och också största var att Sally Green skulle komma till Bokmässan och jag skulle gå på ett mingel där hon skulle prata om boken. Den andra anledningen var att jag hade hört att boken skulle vara fylld med blod och hemsk tortyr. Nu låter det kanske som att jag är någon hemsk sadist, men jag kan inte ens döda en mygga så det behöver ni inte oroa er för. Det finns dock inte så många YA-böcker som faktiskt är rätt våldsamma och därför var jag intresserad av att se hur den här skulle vara. Jag blev besviken (när blir jag inte det?). 

 

Folk har sagt till mig att de mådde illa under tortyrscenerna i den här boken, och i så fall måste det vara något fel på mig för jag kände ingenting förutom att jag var uttråkad. Han blev slagen hela tiden och det gav mig ingenting. Hade alla scener tagit borts där han blev slagen så hade boken säkert blivit hundra sidor kortare, och själva bokens handling hade inte ens påverkats nämnvärt.

 

Sally Greens språk kändes väldigt simpelt och var inte alls i min smak. De korta meningarna gjorde boken snabb att läsa, men det var också det enda positiva. Den här bokens handling är ungefär som alla texter jag själv har skrivit under NaNoWriMo: flera hundra sidor passerar, men inget har direkt hänt. Och när det väl hände något så var det inte särskilt originellt. Hur många böcker har man inte läst om svarta och vita häxor? Och hur många gånger har man inte läst böcker där huvudkaraktären är annorlunda och hatad av de styrande i samhället och därför väljer att fly som sista utväg? Det är inget fel att använda sådant som har använts tusen gånger tidigare i böcker, men om man ska göra det får det gärna kännas lite fräscht och nytänkande. 

 

Det fanns två anledningar till att jag ville plocka upp den här boken från början, och i slutändan fanns det också bara två saker jag tyckte var bra. Nummer ett är att den var snabbläst. Trots att det egentligen inte hände så mycket så flög sidorna förbi, och den här boken lyckades ta mig upp ur en ganska djup lässvacka. Den andra saken var Gabriel. Jag skulle på riktigt kunna läsa andra boken bara för att få se hur Nathans och Gabriels relation utvecklas.

 

 

Bästa med boken: Gabriel och att den gick så snabbt att läsa ut

Sämsta med boken: Inte mycket hände, väldigt stereotyp handling, hela boken kändes oinspirerad och språket var tråkigt.

 

/Anna(: 

Författare: Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg

Betyg: 8/10

Sidantal: 813

Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 3)

 

 

Nyckeln är den tjockaste boken jag någonsin har läst, och trots det läste jag ut den snabbare än vad jag har läst vissa 300-sidorsböcker. Jag började med att lyssna på ljudboken, men det gick för långsamt, så efter ungefär 300 sidor bytte jag till den vanliga boken. Och sedan läste jag de sista 500 sidorna på bara några dagar. Det här är en otroligt snabbläst och spännande bok, och om jag tyckte att första och andra boken var helt okej så höjde författarna, som sig bör, standarden ordentligt i den här sista boken.

 

1. Ett helt nytt gäng karaktärer som var jätteroliga att läsa om och som gjorde serien intressant på nytt.

2. De olika apokalypsstegen. Jag vill inte säga mer med rädsla att spoila, men det var SÅ ROLIGT. Precis lika påhittigt som en speciell sak som händer i andra boken.

3. Balansen mellan vardagslivet och magin var bättre. I de tidigare delarna har jag tyckt att det har varit lite för mycket vardag och lite för lite magi, men i den här boken var balansen perfekt.

 

1. Vanessas och Linneas relation blev väldigt stereotyp och tråkig att läsa om. De var några av mina favoritkaraktärer i andra boken, men jag hann tröttna på dem i den här delen.

2. Slutet. Allt löste sig för snabbt och det blev inte så spännande som jag hade väntat mig. Det här slutet har byggts upp under tre tjocka böcker och blev därför lite av en besvikelse när det slutade som det gjorde. 

 

 

/Anna(: