Titel: The Perks of Being a Wallflower

Författare: Stephen Chbosky

Sidantal: 231

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Det var en mindre evighet sedan jag läste ut den här boken, men trots det har jag fortfarande otroligt svårt att samla mina tankar. Jag vet att jag tyckte om den, men jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas förmedla det. Jag vet dock också att jag inte blev helt och hållet förtrollad, men jag förstår inte riktigt varför. 

 

Flera gånger medan jag läste den här boken var jag tvungen att stanna upp och markera citat för att de var så perfekta. Vissa meningar som Charlie skrev var helt klockrena, och vid sådana tillfällen älskade jag den här boken. Mycket av det som Charlie berättar får mig att förstå att jag inte är helt ensam om att känna en del känslor, och det är otroligt lättande.

 

Charlie som person tycker jag så himla mycket om, och anledningen kan nog vara att man verkligen får lära känna honom. Man får se hans goda sidor, och man får läsa om de dagar då han mår sämre. Charlie känns så otroligt verklig, och det är väldigt intressant att få läsa om hans uppväxt.

 

För att vara så kort tar den här boken upp otroligt många viktiga ämnen som inte diskuteras tillräckligt. Ibland upplevde jag att den nästan kändes lite väl mörk - varenda karaktär stötte på så himla mycket hemska saker - men jag gillade också att den vågade behandla de här lite mörkare ämnena. För att bara vara 230 sidor fick man också ett väldigt imponerande djup av de flesta karaktärerna. Det kändes verkligen som att man kände varenda person i den här boken. 

 

 Något som var så fantastiskt att det helt klart förtjänar sitt egna stycke är BRAD OCH PATRICK. Jag skulle nästan sälja mitt vänstra lillfinger för att få en bok med Brad och Patricks historia.GE MIG MER. 

 

Om ni är ett av mina större fans vet ni kanske att jag sällan gillar böcker skrivna i brev- eller dagboksformat. "The Perks of Being a Wallflower" är dock undantaget som bekräftar regeln. För en gång skull tyckte jag att det faktiskt fungerade riktigt bra med brevformat, och den här boken hade inte varit densamma utan sättet den är skriven på. Så, grattis till Stephen Chbosky som har skrivit en brevroman som jag tyckte om!

 

 

/Anna(:

Författare: Benjamin Alire Sàenz

Sidantal: 359

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Alla minns garanterat den här boken bara efter att ha läst den imponerande långa titeln, men är det något som stannar kvar i minnet även efter att man har avslutat den? Svar: JA.

 

Ett av de största bevisen på att jag gillar någonting riktigt mycket är att jag blir totalt tom efter att jag har avslutat vad det nu är. Jag kanske gråter som en dåre under bokens/filmens/seriens gång, men när den är slut sitter jag bara och stirrar ut i luften, oförmögen att ens röra mig. När jag såg Brokeback Mountain första gången stirrade jag bara framför mig i tio minuter innan jag kunde gå och lägga mig, för att jag kände alldeles för mycket känslor. Mina känslor får liksom kortslutning. Samma sak hände förstås efter att jag hade läst ut den här boken. Under läsningens gång ÄLSKADE jag inte riktigt boken. Jag tyckte verkligen om den, och älskade språket, men det var inte förrän jag hade läst ut den som jag kände den där tomhetskänslan.

 

 Anledningen till att jag knöt så starka band till just den här boken och dess karaktärer kan ha att göra med att jag kunde känna igen mig så mycket i Aris situation, och det gav mig tröst att veta att jag inte var den enda som kände på det viset. Jag markerade flera citat som satte ord på känslor som jag själv upplevde, men inte riktigt visste hur jag skulle beskriva. 

 

Ari är kanske inte den mest positiva karaktären, och jag tror att han kan upplevas som ganska negativ och gnällig, men jag tycker om honom så himla mycket, och han känns så verklig för mig. Och sedan har vi ju också Dante som är typ raka motsatsen till Ari, men samtidigt inte. Dante är liksom positiv och glad, men samtidigt bär han också på det där mörka, även om han inte är riktigt lika uppslukad av det som Ari. Och deras vänskap. Så fin. Alltså verkligen. Så fin. De har en speciell kemi som inte alla författare lyckas skapa mellan sina karaktärer.

 

 Någon handling har den här boken egentligen inte över huvud taget. Man läser bara om deras liv, som egentligen är ganska händelselösa, men samtidigt så intressanta. Men när språket är fantastiskt och karaktärerna känns som ens egna vänner så behöver man inte någon särskild handling.

 

Och nu när vi ändå kom in lite på språket så kan vi ju passa på och ta tillfället i akt och avhandla det också. Benjamin Alire Sàenz har verkligen den sortens språk som jag föredrar framför alla andra. Det är inte krångligt eller svårläst, men samtidigt är det så kraftfullt och lyckas sätta de perfekta orden på känslor. Lite som Neil Gaiman. 

 

 

Bästa med boken: Karaktärerna och språket

Sämsta med boken: Vet faktiskt inte. 

 

/Anna(:

 

Författare: Shaun Tan

Sidantal: 48

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Eric

Serie: Nej

 

Alla som har stalkat mig åtminstone lite vet garanterat att jag är besatt av Shaun Tan. Jag har läst allt som har getts ut av honom på svenska, men trots det slocknar aldrig min törst. Så gissa vem som blev typ helt galen när hon fick veta att det skulle släppas en ny Shaun Tan bok på svenska? Om ni gissade på mig så gissade ni rätt.

 

Jag mejlade Kabusa böcker och bad om ett rec-ex (tack så hemskt mycket!), och sedan flyttades utgivningsdatumet fram = sad Anna. Sedan flyttades det fram ännu lite mer. Men sedan en dag låg det där rec-exet i brevlådan och jag ville höja armarna mot skyn och tacka för denna fantastiska gåva. 

 

Den är i världens minsta format. Ungefär lika stor som en Novellix-novell. Och den är så söt. 

 

Sedan öppnade jag boken, för som alla vet så är ju insidan det viktigaste, och då blev jag lite besviken. Jag visste att Eric var en redan existerande karaktär från Shaun Tans andra bok "Berättelser från yttre förorten", men jag trodde att "Eric" skulle innehålla någon ny berättelse om honom. Tyvärr inte. Eric-berättelsen i "Berättelser från yttre förorten" är precis samma som den i "Eric". En liten besvikelse.

 

Men eftersom det var flera år sedan jag läste "Berättelser från yttre förorten" så hade jag glömt handlingen, och därför var det fortfarande trevligt att läsa "Eric". Men självklart var det en besvikelse när man har förväntat sig en ny historia. Kanske är det jag som borde läsa på lite mer innan jag bara kastar mig över allt som har Shaun Tans namn tryckt på framsidan.  

 

 Jag gillar historien om Eric, och Shaun Tans illustrationer är ju bara fabulous, men jag tycker inte att det är en av Tans bästa. Jag vet att många älskar den, men jag berörs inte av den lika mycket som jag berörs av tex "The Rabbits" och "Ankomsten". 

 

Det här är en jättefin gåbortbok, men om ni själva äger och har läst "Berättelser från yttre förorten" så skulle jag kanske inte köpa den här också, eftersom det är samma historia bara i ett nytt format. 

 

/Anna(:

Innan jag påbörjade den här boken läste jag om första delen för att fräscha upp minnet, och jag håller fast vid min åsikt att det seriealbumet är bland det bästa och smartaste gjorda som jag någonsin har läst. Jag tror dessutom att jag till och med tyckte om det mer vid omläsningen. Därför blev mina förhoppningar för andra boken såklart ännu högre, och det slutade tyvärr med att den inte lyckades leva upp till varken första boken eller mina förväntningar. Tolka mig rätt, det var fortfarande ett fantastiskt seriealbum, men inte alls i samma klass som den första volymen. 

 

En av de saker som jag älskade så mycket med första volymen var karaktärerna. Jag älskade barnen i familjen Locke - och att se hur de tacklade alla problem man stöter på under uppväxten - och i den här andra volymen tyckte jag att fokus låg alldeles för lite på dem och mer på karaktärer som jag inte tycker är lika intressanta. 

 

Om vi nu ska fortsätta den här jämförelsen med den första boken så tycker jag inte heller om den nya "fienden" lika mycket. I första volymen hade vi en människa som inte hade några som helst hämningar, och det tyckte jag var mer intressant och skrämmande än den här nya, lite halvt övernaturliga, fienden. 

 

Den här volymen innehöll en hel del tillbakablickar och avslöjande av det förflutna, och överlag kändes det väldigt mycket som en uppbyggnadsvolym inför resten av serien. Får man inte rätt ofta den känslan när det gäller andra boken i en serie?

 

Tecknarstilen i sig är jag fortfarande lika förälskad i, men samtidigt saknade jag alla smarta övergångar som fanns i den första. Det fanns några sådana även här, men inte alls lika många. Jag är ledsnare över det än vad som troligtvis är rimligt.

  

 

/DementorAnna

Min enda relation till Scream-filmerna är den väldigt kända masken som används av mördaren. Min kompis ägde nämligen en sådan, och varje år när vi gick Bus eller godis på Halloween hade hon på sig den. Trots att jag har blivit utsatt för den masken under flera år av min uppväxt har jag aldrig känt behovet av att se filmerna (kanske just därför). Vad som fick mig att börja se TV-serien, vars första säsong nyligen hade säsongsavslutning, vet jag därför inte riktigt. Jag tror att jag var ute efter något som var nytt och läskigt, och jag måste erkänna att jag fick det jag var ute efter!

 

Hur själva serien förhåller sig till och liknar filmerna har jag tyvärr ingen aning om, eftersom jag som sagt inte ens har sett en sekund av filmerna  (jag är dock sugen på att göra det nu). Men serien gillade jag i alla fall! Det är som en lite våldsammare och mörkare version av "Pretty Little Liars". Precis som i PLL handlar serien om tonåringar, och med det kommer självklart en hel del problem. Problem som ibland har mer med kärlek att göra än en maskerad mördare. Den idén funkar inte alltid, men här tycker jag att det gör det. Det är självklart lite cheesy ibland, men sådana serier behöver jag emellenåt!

Det jag ofta ogillar med skräckfilmer är att så mycket fokus ligger på skräckelementet att skaparna helt och hållet glömmer av att utveckla karaktärerna. Därför fungerar den stereotypa skräckfilmen förvånansvärt bra i serieformat! Vi får lära känna och bry oss om karaktärerna, vilket sedan gör att man oroar sig för att de kommer bli mördarens nästa offer. Dessutom dör flera stycken redan i de första avsnitten, något som leder till att man aldrig kan vara riktigt säker på vilka som kommer överleva. Ingen går säker.

 

 Något annat positivt med den här serien: DEN LYCKADES SKRÄMMA MIG! FLERA GÅNGER DESSUTOM! Det var väldigt otrevligt att mördaren kommunicerade så mycket genom sociala medier och hade sådan koll på alla (ungefär som i PLL). Dessutom var hen hela tiden inne i allas hus på kvällarna och det stressade mig. Väldigt mycket. Dessutom är den här serien väldigt självmedveten och karaktärerna skämtar alltid om när de gör något som är stereotypt för skräckfilmsgenren (som tex att dela upp sig och gå åt olika håll).  

Hela den här serien känns också väldigt 2015, med tanke på alla virala klipp (även om det kanske inte var helt realistiskt hela tiden) och det konstanta användandet av mobiltelefonerna. Det enda som jag retade ihjäl mig på var tjejen som alltid gick runt och filmade med en gammal hederlig filmkamera. I stort sett INGEN använder det längre. Häng med lite. 

 

 

Och om inte det räcker som övertalning så tänker jag ta till mitt sista vapen: Kieran

/DementorAnna

"Through the Woods" är ett seriealbum med fem serienoveller som jag har hört mycket gott om och velat läsa i mer än ett år. Därför passade jag på att köpa hem det nu när oktober närmade sig!

 

Att läsa novellsamlingar är lite som att äta buffé. Det finns alltid något som man älskar, något som är helt okej, och något som inte alls faller en i smaken. Jag måste dock säga att den här boken är en av de bättre bufféerna jag har varit på. Det var inget i den här novellsamlingen som jag inte klarade av att äta upp, men vid en eventuell påfyllning så skulle jag inte ha tagit mer av vissa av novellerna. Låt mig nu lämna den här konstiga liknelsen innan jag blir alldeles för hungrig. 

 

 Det som drar in mig i alla de här historierna, vare sig jag älskar dem eller inte, är tecknarstilen och illustrationerna. Varje novell har sin egen tecknarstil, men samtidigt passar alla ihop och gör att boken känns enhetlig. En svart bakgrund kombineras ofta med starka färger, såsom rött och blått, och det leder till en stil som ögat verkligen dras till! Dessutom är inte handlingen bunden till de vanliga serierutorna utan berättas ofta över hela sidorna, vilket är väldigt trevligt. 

 

 Mina favoritnoveller är "His Face All Red", "The Nesting Place" och "A Lady's Hands Are Cold". Alla dessa känns som klassiska skräckhistorier och stämningen i dem är väldigt bra. "The Nesting Place" har ett väldigt äckligt monster, "A Lady's Hands Are Cold" känns som en klassisk spökhistoria, och "His Face All Red" har både en huvudkaraktär och en skog som skrämmer mig.

 

Tyvärr finns det en sak som förstör varenda en av de här fem novellerna. Slutet. Varenda novell är fruktansvärt bra uppbyggda och har ett driv som gör att man inte kan vända sidorna tillräckligt snabbt. Man vill bara komma till slutet för att se vad för smart slut författaren har hittat på, och sedan blir det världens antiklimax. Varje gång. Jag fattade aldrig sluten, och det gjorde att hela berättelsen tappade lite av sin tjusning. Väldigt sorgligt, men jag tror också att det är en smaksak vad man tycker om de här lite öppna sluten. 

 

 

/Anna(:

Författare: Selma Lagerlöf

Sidantal: 22

 

Varje gång jag hör Selma Lagerlöfs namn tänker jag på en gammal dammig svensk författare vars böcker jag absolut inte kommer tycka om. Men nu har jag läst en bok och några noveller av henne, och jag har hittils tyckt om allt! Det är tydligt att jag behöver släppa mina fördomar. 

 

Det finns tre anledningar till varför jag tycker så mycket om Selma:

1. Hon lyckas väva in övernaturligheter och folktro på ett bra sätt i sina texter

2. Hennes böcker/noveller har alltid bra budskap

3. Väldigt bra språk (även om det kan vara lite svårläst för att det är gammalt ibland)

 

Slutet fick mig att fundera väldigt mycket, först för att jag inte riktigt förstod, men sedan för att det var ett väldigt tankeväckande slut. 

 

Förutom lite skrämmande stämning så var det inte särskilt mycket fokus på att det skulle vara läskigt. Jag fick istället känslan av att det handlade om kvinnans frigörelse, och hur svårt det var. Det här var en bra novell som jag gärna läser om (och då med rätt förväntningar).

 

Titel: Tjänsteanden

Författare: Selma Lagerlöf

Sidantal: 27

 

"Tjänsteanden" handlar om en skomakarlärling som vill hjälpa sin lärare att få en tjänsteande som kan ge en vad man vill. Men när lärlingen väl har fått tag i tjänsteanden så märker han att inte gärna vill göra sig av med den. 

 

Stämningen i den här novellen var P.E.R.F.E.K.T och så oktoberig. Om man vill läsa den här novellen ska man absolut passa på att göra det under hösten.

 

Även här lyckas Selma få in folktron och jag erkänner att jag är en sucker för det. Lite som dåtidens "Supernatural", fast snällare. Hur kan det inte bli bra? 

 

Trots att jag inte riktigt greppade budskapet i den här novellen (men jag känner att det finns ett) så tyckte jag riktigt mycket om den,och jag bara känner att jag måste läsa något mer av Selma Lagerlöf!

 

Titel: Huset Ushers undergång

Författare: Edgar Allan Poe

Sidantal: 34

 

Jag har tidigare läst två noveller av Edgar Allan Poe och tyckt om båda. Kanske inte älskat, men tyckt om. Det är därför jag är så förvirrad nu. Jag gillade verkligen inte alls "Huset Ushers undergång".

 

Först och främst tog det tre (!) dagar att läsa ut den här novellen som är på dryga trettio sidor. Jag kunde verkligen inte fokusera på handlingen, och jag tror att det mest hade med språket att göra. Meningarna är över lag väldigt långa, och i dessa långa meningar finns det dessutom en hel del jobbiga och ovanliga ord. Två saker som alltid bidrar till att jag har svårt att koncentrera mig på en text.

 

Sedan hjälpte det ju inte heller att handlingen var, enligt mig, utrist. De första tre fjärdedelarna av novellen handlar om typ ingenting, och i den sista fjärdedelen hände allt, men inte ens det var särskilt intressant.

 

Jag måste erkänna att det enda sätt den här novellen lyckades skrämma mig på var genom att avskräcka mig från att läsa mer Poe inom den närmaste framtiden.Den hade garanterat en skrämmande stämning, men den gick tyvärr förlorad på mig eftersom jag hade så svårt att fokusera. 

 

/Anna(:

 

Jag hade inte gjort det tills för bara några veckor sedan, och det trots att jag är ett stoort fan av TV-serien "Bates Motel", som faktiskt är baserad på "Psycho", och utspelar sig innan filmens handling. Men det var just min stora besatthet av "Bates Motel" som fick mig att köpa "Psycho" när jag hittade den på ett loppis för några veckor sedan. 

 

Och sedan såg jag den. Ska jag vara ärlig hade jag verkligen inga höga förväntningar. Överhuvudtaget. Filmen är från 1960,  den är svartvit, och några veckor tidigare hade jag dessutom börjat se en annan Hitchcockfilm som var superkonstig. Ni förstår. Inte blev det heller bättre av att början i stort sett bara handlar om en tjej som snor pengar och sedan åker bil, åker lite mer bil, och sedan lite till samtidigt som det spelas supercreepy musik som inte alls passar in. 

 

Men! MEN! men! Så fort den här bilåkande kvinnan, vars namn jag inte kommer ihåg, anländer till Bates Motel blir det genast mycket bättre. Spänningen börjar då genast byggas upp och Anthony Perkins, som spelar Norman Bates, är F.A.N.T.A.S.T.I.S.K. och hur gullig som helst. Som en liten kattunge som man bara vill klappa och gosa med! Men om vi bortser från att han påminner mig om en kattunge så gör han faktiskt Norman Bates riktigt riktigt bra, och han är garanterat stjärnan i filmen. Liksom wow. Utan honom hade den här filmen troligtvis inte blivit en sådan klassiker.

Jag blir sällan rädd när jag ser på film, men "Psycho" skrämde mig. Inte så att jag var tvungen att kolla under sängen innan jag skulle sova, men tillräckligt för att jag skulle bita ner mina naglar några millimeter längre än vad som är hälsosamt. Dessutom är det spännande! Och slutet är så himla nice och oväntat. Ni behöver dock inte oroa er för några jumpscares, utan det är mer psykologisk skräck. Lite som i "The Shining". 

 

Jag märker nu att det låter som att den här filmen bara var bra för att mina förväntningar var lägre än när jag skulle läsa "Fifty Shades of Grey", men så är det inte. Den var på riktigt väldigt väldigt bra! Det händer ofta att jag känner mig besviken i slutet av skräckfilmer, mest för att de aldrig är tillräckligt läskiga, men jag var så nöjd när "Psychos" eftertexter började rulla. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att detta är en av de bästa skräckfilmer jag någonsin har sett. 

 

Om ni ser "Psycho" och gillar den så är det bara naturligt att ni då också ser TV-serien "Bates Motel". Och vice versa förstås (vad menar ni med att jag försöker få folk att se "Bates Motel"? Absolut inte. Host.)

 

Läskighetsskala:  

Titel: Lumberjanes

Författare: Stevenson, Ellis, Watters, Allen

Sidantal: 128

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Vol.1)

 

"KUL!!!" = Så skulle jag svara om någon bad mig sammanfatta det här seriealbumet med ett ord. För det är väldigt roligt. Medan jag läste log jag i stort sett hela tiden, och det berodde främst på karaktärerna. De har alla väldigt distinkta och lite överdrivna personligheter, och det gör att det blir så fruktansvärt humoristiskt. Den här sortens humor funkar inte alls särskilt bra i vanliga böcker, men i seriealbum och filmer blir det väldigt bra, eftersom man då får se karaktärernas ansiktsuttryck och kroppsspråk kombinerat med skämten. 

 

Förutom att det var väldigt roligt så var handlingen annars inte särskilt minnesvärd eller unik. Jag hade väldigt trevligt under tiden jag läste, men när jag väl stängde igen boken så var inte det inte något som direkt stannade kvar hos mig. Handlingen bestod i stort sett bara av äventyr efter äventyr, utan minsta rum för andhämtning eller karaktärsutveckling. Trots detta så har jag inte tappat hoppet! Det här är bara första volymen, och jag är övertygad om att handlingen kommer att utvecklas med tiden. Jag kommer absolut att fortsätta läsa vidare så snart den andra volymen släpps.

 

Tecknarstilen var det som fick mig att bli intresserad av det här seriealbumet från första början. Priscilla från The Readables visade upp första numret av den här serietidningen i en video, och direkt när jag såg omslaget visste jag att jag ville läsa den. Själva tecknarstilen inuti är inte riktigt likadan som omslaget, och ibland blev jag lite besviken. Då och då kändes det väldigt skissigt och ofärdigt, men det vägdes upp av alla vackra, starka färger och att tecknarstilen (när den inte kändes skissig) var väldigt gullig och helt i min stil. 

 

Bästa med boken: Humorn, lättlästheten, och tecknarstilen

Sämsta med boken: Handlingen var inte tillräckligt djup, och man lärde inte känna karaktärerna tillräckligt

 

/Anna(:

 

 

Ni vet när man verkligen tror att man ska tycka om en bok? När det verkar som att författaren till och med har skapat den med dig i åtanke? Vet ni då också hur det känns när man har fel? När man inte alls faller lika hårt som alla andra? Fangirl var precis en sådan bok för mig.

Det är egentligen inget som är dåligt med Fangirl, men för mig saknades livsgnistan genom hela boken. Jag fick aldrig något band till någon av karaktärerna - trots att Cath i många avseenden är väldigt lik mig - och jag funderade sällan på boken när jag inte läste i den. Men trots att jag inte älskade handlingen så sögs jag ändå in i boken, och hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl satte mig och läste (fråga inte varför, för jag vet inte). 

 

Levi - kärleksintresset - är det väl meningen att man ska bli helt kär i, men precis som med Cath så kände jag inte särskilt mycket för honom. Han kändes aldrig verklig för mig. Visst var han gullig ibland, men jag tyckte att han kändes ganska platt. Något som jag dock älskade med Caths och Levis relation var själva läsningen. Det var faktiskt så himla gulligt att jag ville svimma. Jag vill inte spoila, så jag lämnar det lite vagt. Förhoppningsvis kan ni som har läst boken förstå vad jag menar.

 

Okej, låt oss diskutera lite andra intressanta saker från boken. Först ut är fanfiction. De bitar av Caths fanfiction som vi fick läsa i boken blev jag inte riktigt klok på. Vad var meningen med den? Jag hade föredragit om det Cath skrev hade speglat saker som hände i hennes liv, så att det åtminstone hade känts som att den spelade någon roll. Nu blev det mest bara konstigt. Samtidigt hade jag inte velat radera hennes fanfiction helt, eftersom jag då skulle ha varit nyfiken på vad hon egentligen skrev. Fanfictiondelarna i den här boken förde dock med sig något gott, och det var att jag blev väldigt sugen på att läsa mer fanfiction, så det har jag spenderat de senaste veckorna med (om det är bra eller dåligt går väl att diskutera, med tanke på att det stör min "riktiga" läsning). 

 

En sak jag som jag verkligen gillade var Caths utveckling genom boken. Eller rättare sagt brist på utveckling. Innan jag började läsa bad jag till alla existerande litterära gudar att det här inte skulle vara ännu en bok där en introvert nördig karaktär förändras till något helt oigenkännligt i slutet av boken. I början bet jag lite på naglarna, för det kändes som att det var på väg åt det hållet, men som tur var blev det inte så. Jag är så glad över att det åtminstone finns någon fiktiv karaktär som kan visa att det är okej att nörda ner sig i böcker och älska att skriva fanfiction. Man måste inte förändra sig för att bli omtyckt. Jag är också glad över att det finns en karaktär som inte tycker om att festa och därför inte gör det, trots att alla tjatar.

 

 

/Anna(:

 

Författare: J.K. Rowling

Sidantal: 317

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Harry Potter #3)

 

Jag känner mig som en mugglare, som inte ser magin i de här böckerna. Med risk för att uteslutas ur bokbloggarsfären, och i värsta fall bli avrättad av någon självutnämnd bödel, ska jag nu skriva den här recensionen. Den kommer inte att vara lika positiv som alla andra recensioner om Harry Potter-serien. Om du känner att ditt blod redan börjar koka, så ber jag dig att sluta läsa nu i förhoppningen att vi då kommer att undkomma både ett mord och ett långt fängelsestraff. 

 

För att vara helt ärlig så hade jag fruktansvärt svårt att komma in i den här boken, och medan jag läste den hamnade jag faktiskt i en liten lässvacka. Jag var tvungen att tvinga mig själv att plocka upp den för att den överhuvudtaget skulle bli utläst. Kom också ihåg att jag läste den här under en veckas lång Läs-A-Lot, och ändå bara kom 140 sidor. Jag tror dock att det kan ha lite att göra med att jag i stort sett visste hela handlingen redan innan jag började läsa, så det var inte så mycket som var spännande. 

 

Språket tycker jag inte heller är särskilt speciellt, och som ni märkte så lyckades det aldrig hålla kvar mig i boken. Jag är dock väldigt glad för att jag läste den på originalspråk, för Rowling använder en hel del väldigt typiska brittiska ord som skapade en speciell stämning, och den stämningen hade nog gått förlorad om jag hade läst boken på amerikansk engelska eller på svenska. 

 

Något som däremot är riktigt bra är självklart världen. Den här världen innehåller så himla mycket påhittiga och roliga saker, och jag är helt förbluffad över att Rowling till och med lyckas göra Quidditch så intressant att läsa om. Jag är vanligtvis ingen älskare av sport, men det var faktiskt spännande att läsa de scenerna. Rowling har verkligen lyckats skapa en värld som känns så himla verklig och tredimensionell, och det är garanterat inte lätt. 

 

Karaktärerna pendlar jag mellan att tycka om och att inte bry mig om alls. Karaktärer som jag tycker om är Neville, Hagrid, Hermione och Dumbledore, men de andra kände jag inte särskilt mycket för överhuvudtaget, och jag brydde mig sällan om vad som hände med dem.

 

Hela boken igenom undrade jag vad som egentligen är fel med mig. Det är en grej att inte tycka om tex Twilight och Divergent, men att inte tycka om Harry Potter är ju nästan en synd, och man tror knappt att det är möjligt att någon inte blir helt förtrollad av HARRY POTTER!

 

/Anna(:

Författare: Rick Riordan

Sidantal: 375

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Percy Jackson and the Olympians #1)

 

I högstadiet läste jag Percy Jackson för första gången, och medan jag läste den föddes min kärlek till grekisk mytologi. Jag har alltid älskat historia, och i sjuan lärde vi oss om antiken och dess mytologi, men det var först när jag läste Percy Jackson som mitt ifascination för mytologi föddes på riktigt. Det var först då jag kände att jag verkligen ville lära mig mer om alla de här gudarna. Ett tag efter Percy Jackson låg dock mitt mytologiintresse på is i några år, men sedan upptäckte jag Supernatural, och då väcktes det till liv igen. Med mitt nyuppväckta intresse bestämde jag mig för att läsa om första boken, och denna gång kanske också avsluta serien, eftersom jag aldrig gjorde det sist. 

 

Det som imponerade mig allra mest i den här första boken är världen som Riordan har skapat. Han har lyckats väva ihop den moderna världen med den grekiska mytologin på ett otroligt snyggt sätt. Förklaringen man får till varför gudarna är i USA just nu fick mig typ att tappa andan för att den var så smart. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat sno den här världen från Riordan, för det finns så mycket man kan göra med den. Förutom att världen är superintressant så lär man sig också massor, och det är någonting jag går igång på. Oklart varför. Men det är något med att läsa skönlitteratur och samtidigt lära sig massa riktig fakta som jag verkligen tycker om. 

 

Handlingen är tyvärr inte direkt något överväldigande, och det är också det som drar ner betyget. Det hände hela tiden något, och det blev egentligen aldrig en tråkig stund, och trots att det låter helt perfekt så blev jag lite trött på att det ständigt kom något nytt att slåss emot. Jag hade velat ha några andningspauser och lite mer variation i äventyren. Dessutom fick handlingen mig att tänka att Percy Jackson och hans vänner måste vara otroligt korkade. De vet att de är jagade av ungefär hela monstervärlden, och trots det går de rakt in i varenda fälla. Jag kan dock ha lite överseende med handlingen, med tanke på att det är en barnbok/ Middle Grade, och för att den annars är så himla rolig och påhittig!

 

Jag läste Percy Jackson ganska kort efter att jag hade läst klart Harry Potter 3, och jag måste säga att jag dras så mycket mer till karaktärerna i Percy Jackson. För mig känns de mer levande, och jag tycker att det är intressant att Percy har bland annat dyslexi och ADHD, för man ser inte det så ofta i YA och Middle Grade. Dynamiken mellan huvudkaraktärerna är också roligare än i Harry Potter, och Grover är ju bara helt fantastisk! 

/Anna(:

De allra bästa upplevelserna är de som man inte förväntar sig något av, men som sedan får en att tappa andan. Just en sådan upplevelse hade jag när jag såg "The DUFF" igår. Boken blev snabbt en favorit när jag läste den 2012, men när jag hörde att filmens handling skulle skilja sig mycket från boken bestämde jag mig för att inte se den. Vilken tur då att Noble Entertainment hörde av sig och frågade ifall jag var intresserad av att recensera filmen, så att jag fick mina fördomar överbevisade. 

 

Redan under filmens inledande minuter fick jag känslan av att det här skulle bli Mean Girls 2.0, och den känslan höll sedan i sig genom hela filmen. Varken "Mean Girls" eller "The DUFF" är filmer som tar sig själva på alldeles för stort allvar, och i den här genren blir det fantastiskt. Det är klyschigt ibland, och man vet redan från början hur det kommer att sluta, men det gör ingenting när skådespelarna är så bra och skämten gör att mina kinder gör ont efteråt för att jag har skrattat så mycket. 

 

Biosalongen var långt ifrån fullsatt, men det var länge sedan jag var i en biosalong där stämningen var så bra. För att vara på en bio skrattade jag nästan lite väl högt emellanåt, men som tur var dränktes mitt eget skratt av alla andra som också satt och gapskrattade. "The DUFF" är en otroligt rolig och lättsam film, och det som fick mig att skratta mest var hur awkward Bianca var ungefär 95% av filmen. Dessutom fick man ofta se hur Bianca reagerade inne i sitt huvud när något hände(se bilden nedanför), och det var väldigt bra gjort. Som sagt, jag har inte skrattat så här mycket till en film på länge (och då såg jag ändå "Big Hero 6" kvällen innan). 

 

Mae Whitman ("The Perks of Being a Wallflower") spelar Bianca helt perfekt. Hon lyckas skapa en karaktär som är både älskvärd, sarkastisk och så awkward att jag upplevde starka känslor av second hand embarrassment genom nästan helt filmen. Samspelet och kemin mellan Mae Whitman och Robbie Amell var också helt fantastisk, och jag log varje gång de hade en scen tillsammans. Karaktären Bianca var också väldigt relaterbar och jag satt och skrattade åt situationer som jag (pinsamt nog) kände igen mig i. 

 

Innan ni går och ser den här filmen vill jag dock utfärda en liten varning: filmens handling stämmer inte med boken över huvud taget. Eftersom det var en mindre evighet sedan jag läste boken, så kommer jag som tur var inte ihåg boken i detalj, och kunde därför låta filmen vara sin egen grej, utan att störa ihjäl mig på hur olika de var. Allt det som var väldigt mörkt i boken saknas helt och hållet i filmen, men det gjorde faktiskt inget, eftersom filmen gjorde mig så himla glad. Jag tror dessutom att den hade blivit klyschigare och sämre om de hade försökt göra den allvarligare.

 

 

Tack till Noble Entertainment för biobiljetterna till den här filmen! 

 

/Anna(:

 

Författare: Øyvind Torseter

Sidantal: 64

Betyg: 5/10

 

När jag såg att den här boken fanns på svenska var jag tvungen att låna den på grund av allt gott jag hade hört om den från Ariel Bissett. Dessutom är det på riktigt ett hål igenom hela boken, hur coolt är inte det?

 

Man skulle kunna tro att ett hål rakt igenom en bok skulle vara tillräckligt för att övertyga vem som helst, men tyvärr räckte det inte för mig. Själva idén med hålet var superrolig och unik, men hela boken igenom satt jag och undrade om det var meningen att den här boken skulle ha något budskap, eller om det enda som faktiskt gjorde den här boken speciell var det där hålet. När jag sedan stängde igen boken var det med känslan att det här var en ganska meningslös bok, trots hålet. 

 

Tecknarstilen var inte heller riktigt min grej. Den var väldigt minimalistisk både i färgerna och i sättet den var tecknad på. Jag gillar oftast inte det, men det är självklart en smaksak. Det jag däremot gillade var hur hålet alltid befann sig på olika ställen i bilden, och hur man ibland nästan trodde att själva hålet faktiskt hade flyttat sig på pappret.

 

Författare: Oliver Jeffers

Sidantal: 36

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

 

Oliver Jeffers är en relativt ny bekantskap för mig, men trots det har jag redan läst alla hans böcker som har getts ut på svenska. Så vad gör man då? Man går över till de böcker som inte ännu har översatts, såklart! Det som egentligen lockade mig till att plocka upp den här boken från allra första början var det otroliga omslaget. Sedan lät själva handlingen väldigt gullig också. 

 

Om ni har läst mina tidigare recensioner av Oliver Jeffers böcker så vet ni kanske att jag inte är helt och hållet såld på hans tecknarstil. I den här boken blandas dock hans vanliga tecknarstil med lite mer landskap och bakgrunder, och det gjorde mig väldigt glad, för det lyfter boken, enligt mig. Alla landskap i den här boken är så himla vackert målade, och de får mig att tänka på bilder jag har sett från amerikanska nationalparker (väldigt specifikt, men det är något med amerikanska nationalparker som jag gillar).

 

Själva handlingen är också väldigt fin, och till skillnad från "Hålet" så har den här boken verkligen ett budskap som man kan diskutera och fundera över. Himla gullig berättelse!

 

 Jag tyckte väldigt mycket om den här bilderboken och kan nu säga att den ligger på andra plats - efter "Den sitter fast" - på listan över mina favoritböcker av Jeffers.

/Anna(:

Läs min recension av boken HÄR

Om ni har läst min recension av boken - som jag läste ut bara några timmar innan jag gick och såg filmen ensam på bio - så vet ni att jag tyckte väldigt mycket om den. Jag var rätt säker på att filmen inte skulle leva upp till mina förväntningar, men jag hoppades ändå att jag skulle tycka om den. 

 

Det jag såg fram allra mest emot när det gällde filmversionen var att få se alla vackra landskap i verkligheten. Medan jag läste boken hade jag lite svårt att se alla enorma landskap framför mig, och jag hoppades att filmen skulle bjuda på en hel del riktigt vackra landskapsbilder, så att man verkligen förstod hur det såg ut där hon gick. Visst fick man väl landskap, problemet var dock att de verkade ha anlitat samma kameraman som filmade första Hunger Games-filmen. VARENDA scen i filmen skakade och kameran hölls aldrig tillräckligt still. Eftersom Cheryl är ute på den här vandringen ensam blev det väldigt konstigt när man hela tiden kände av närvaron av kameramannen. Dessutom avskyr jag när kameran skakar i scener där det inte ens är logiskt - som vid landskapsvyer och liknande. Tyvärr förstörde det här filmen rätt så mycket för mig. 

 

Låt oss lämna den skakiga kameran bakom oss och gå vidare. I min recension av boken nämner jag att det som gör boken så speciell är att den känns så ärlig och rå, men den känslan får jag inte riktigt medan jag ser filmen. Väldigt många av de intressanta människor Cheryl träffade under sin resa är borttagna ur filmen, vilket på sätt och vis är förståeligt på grund av tidsbrist, men samtidigt gjorde det att filmen inte kändes lika sann som boken. Det kändes inte som att man fick hela hennes resa i filmen. 

 

Reese Witherspoon gör dock ett riktigt bra jobb. Det kan inte vara lätt att spela in en film där man nästan är den enda karaktären, och jag förstår verkligen varför hon fick en Oscarsnominering för den här rollen. Det jag dock inte riktigt gillar med Cheryl i filmen är att hon svär otroligt mycket. Jag har vanligtvis inte problem med svordomar i filmer, men här blev det verkligen extremt. Nästan varje mening hon yttrade innehöll en svordom. 

 

Tillbakablickarna gillade jag även i filmen, och de hade lyckats få in dem på ett bra sätt, utan att det kändes krystat. Soundtracket var också bra, och scenen med "If I Could" av Simon och Garfunkel sticker ut extra tydligt i mitt minne. 

 

Över lag tyckte jag inte att det var en dålig film, men kameraskakningarna drar tyvärr ner betyget något enormt. Trots det så tyckte jag ändå om filmen, men i jämförelse med boken blir den en besvikelse. Det låter kanske som att jag avskydde de två timmar jag spenderade med att se filmen, men det stämmer inte. Det var absolut en sevärd film, bara inte lika bra som boken (men hur ofta händer det egentligen?)

 

/Anna(:

Titel: Saga 

Författare: Brian K. Vaughan, Fiona Staples

Sidantal: 160

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (#1)

 

Ingen kan väl ha undgått att höra om Saga vid det här laget? De vackra illustrationerna och allas stående ovationer fick mig att vilja kolla in det här seriealbumet, trots att jag kände mig lite tveksam till om handlingen verkligen skulle tilltala mig. I stort sett hade jag rätt i mina föraningar. 

 

Som jag nämnde i min recension av Locke & Key känns det som att stiga in i en regnbåge när man läser Saga. Hela albumet är otroligt färgglatt, och det matchar handlingen som utspelar sig i rymden väldigt bra. Jag är alltid svag för färgglada seriealbum, så illustrationerna och färgtemat blev genast en hit hos mig! Förutom att det är väldigt färgglatt så är det också väldigt mycket svordomar och en hel del naket, men personligen är det inget som stör mig, och jag gillar att de vågar använda det. 

 

Något som jag känner mig kluven till när det gäller det här seriealbumet är karaktärerna. Huvudkaraktärerna Alana och Marko gillar jag verkligen - de är otroligt härliga och jag gillar deras samspel - men de lite mindre karaktärerna dras jag inte alls särskilt mycket till. De flesta tycker jag har ganska tråkig personlighet, och det var inte särskilt roligt att läsa från deras perspektiv. Att alla dessutom jagade Alana och Marko tyckte jag blev lite enformigt. Marko och Alana väger dock verkligen upp för de andra, och de är en stor anledning till att jag vill fortsätta läsa. 

 

Som en person som inte är särskilt van vid att läsa varken High Fantasy eller Science Fiction så tyckte jag att det var en aning svårt att komma in i handlingen och hålla i ordning på alla namn. Jag upplevde att jag hade ganska svårt att hitta en bra balans mellan bilderna och texten, så att allt flöt på, men jag tror att det kommer att bli bättre när jag kommer in mer i världen och handlingen. 

 

Bästa med boken: Illustrationerna och huvudkaraktärerna. Dessutom tror jag att serien har potential. 

Sämsta med boken: Handlingen var inte direkt superintressant, och många av sidokaraktärerna tilltalade inte mig. 

 

/Anna(:

 

Författare: Joe Hill, Gabriel Rodriguez

Sidantal: 158

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (#1)

 

Min kärlek till brutala och lite härligt störda grejer har ni säkert redan märkt av vid det här laget genom mina tipsningar av TV-serierna Hannibal, Bates Motel och Supernatural. Av flera olika människor har jag hört att detta seriealbum ska vara just brutalt och lite skrämmande, och därför kände jag på mig att den här skulle falla mig i smaken. Och jag hade inte fel. 

 

 Handlingen i den här första boken fokuserar förstås väldigt mycket på att bygga upp den här världen, och jag är så taggad på att få läsa vidare och se hur det hela kommer att utvecklas. Konceptet med nycklarna tycker jag är superintressant, och det ska bli så roligt att få se vad det finns för olika nycklar. Handlingen i sig är väldigt mystisk, och man vet egentligen inte särskilt mycket om någonting än så länge, men det är absolut inte på ett irriterande sätt. Ibland händer det att man läser böcker där man inte hänger med och inte förstår någonting, men här är det perfekt balans mellan det som avslöjas och det som fortfarande väntar på att bli upptäckt, så boken upplevs aldrig som förvirrande.

 

Illustrationerna i detta seriealbum skiljer sig rätt mycket från den stil som används i till exempel Saga och många andra seriealbum - mest på grund av färgpaletten som används. Att läsa Saga är som att kliva in i en regnbåge, medan Locke & Key är som att gå på en skogspromenad en mulen dag. Väldigt mycket bruna och gröna färger används, och det skapar en atmosfär som passar väldigt bra till den här boken.  Förutom färgerna så gillade jag också själva tecknarstilen och hur serierutorna användes. Många gånger såg flera serierutor nästan helt identiska ut, och det gjorde att man kunde fokusera på det lilla som förändrades i varje ruta. I min Book Haul sa jag att jag inte gillade tecknarstilen, men när jag väl började läsa ändrade jag uppfattning. 

 

Karaktärerna har väldigt distinkta personligheter, och medan jag läste ville jag helst bara krama dem alla. Det ska bli kul att se hur de utvecklas genom seriens gång! Denna volym innehåller också en mördare som inte har några som helst gränser, och det gillar jag, för då kan vad som helst hända. Det leder till att man inte kan vända blad tillräckligt snabbt, men också att naglarna är några centimeter kortare när man väl stänger igen seriealbumet. 

Bästa med boken: Konceptet, tecknarstilen, karaktärerna. ALLT

Sämsta med boken: Att den tog slut så fort, och att volymerna är så dyra?

 

/Anna(:

Författare: Nathan Robert Brown

Sidantal: 266

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Älskar du TV-serien Supernatural, och har sett åtminstone upp till de första avsnitten på säsong sex? Älskar du alla sorters mytologi - och speciellt den blandning som används i Supernatural - och vill lära dig mer? Då är den här boken som gjord för dig!

 

När jag fick den här boken som en överraskning i julklapp så trodde jag först att den skulle berätta om mytologin i Supernatural. Eftersom jag är ett stort fan av TV-serien och redan kan ungefär allt viktigt som finns att veta om mytologin, så exalterade inte det mig särskilt mycket. Men jag hade fel! Den här boken berättar istället om den verkliga mytologi som serien är baserad på. Och det exalterade mig däremot något enormt! I den här boken får man bland annat reda på det som står om änglarna i bibeln och andra gamla texter, och sedan jämförs det med hur änglarna används i Supernaturals mytologi.

 

Som ni kanske förstår så är den här boken non-fiction/facklitteratur. Facklitteratur har en tendens att skrämma mig lite, mest på grund av att den ofta är lite mer trög- och svårläst. Jag hade inga sådana problem med den här boken. Det lite mer formella språket (som fortfarande är väldigt lätt att förstå) blandas med citat från Supernatural, och ibland skriver författaren även på det sätt de pratar på i Supernatural. Jag gillade den blandningen! Genom att göra på det sättet lyckades författaren hela tiden behålla mitt intresse, eftersom den innehöll intressant och lättillgänglig fakta, samtidigt som den gav mig trevliga Supernatural-citat.

 

 Det enda egentliga problemet jag hade med den här boken var ibland längden på de olika underkapitlen. För det mesta var de lagom långa och man fick tillräckligt mycket information för att man skulle känna sig nöjd och för att det inte skulle kännas långrandigt. Ibland hände det dock att han svävade iväg och berättade om saker som egentligen inte hade så mycket att göra med det som han hade tänkt diskutera i det kapitlet, och ibland var det raka motsatsen. Då fick jag istället alldeles för lite information om ett ämne som jag gärna hade velat veta mer om. Men över lag var balansen rätt bra.

 

En annan sak som jag saknade var bilder. Ibland beskrev författaren vissa sigill, och då hade det varit trevligt att få en bild av det, istället för en skriftlig beskrivning. 

 

Och alltså, jag måste bara visa er dedikationen i början av boken för den är så underbar: This book is dedicated to the legendary 1967 Chevy Impala 327 V-8 four-barrel – the only car with enough awesome to be driven into an Apocalypse by Dean Winchester.

 

Bästa med boken: Lyckades behålla mitt intresse hela vägen igenom, alla referenser till Supernatural, och all intressant mytologi. 

Sämsta med boken: Ibland fick man för mycket information om en viss sak, medan man fick för lite på vissa andra ämnen. 

 

/Anna(:

Författare: David Levithan, Rachel Cohn

Sidantal: 305

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Dash and Lily's Book of Dares

Serie: Nej

 

 

När jag läste de första sidorna i den här boken bubblade det av lycka i magen på mig. I flera veckor hade jag varit fast i en lässvacka som bara lät mig läsa korta böcker som kunde avslutas samma kväll som jag påbörjade dem. Början på den här boken var det perfekta botemedlet mot lässvackan. Jag fick en mysig miljö, ett otroligt exalterande koncept och två karaktärer som verkade vara varandras motsatser. 

 

Så, om den var så perfekt, varför gav jag den bara en sexa? Låt oss jämföra det med första dagen i en ny skola. Du kommer till skolan, en aning nervös, men också exalterad, för tänk om idag är dagen då du kommer träffa dina framtida bästa vänner? Allt börjar bra, och redan när du kliver in i klassrummet blir du välkomnad av en grupp människor. De verkar trevliga och unika, och eftersom du inte känner någon annan ansluter du dig genast till dem. Redan nu ser du framför dig hur du kommer sitta och sticka tillsammans med dessa människor på ålderdomshemmet. Sedan, under lunchen, när ni äntligen har tid att diskutera livets viktiga frågor inser du att de här människorna egentligen inte har mycket att säga, och att din katt till och med drar roligare skämt. Du försöker hänga med i samtalet till en början, men mot slutet av dagen har du gett upp, och på vägen hem känner du dig besviken. De som skulle bli dina nya bästa vänner visade sig bara vara helt vanliga människor som pratade lite för mycket om ingenting. 

 

Eller i korthet: det gick utför. 

 

Till en början verkade det som att Dash och Lily skulle vara varandras motsatser (på grund av att en älskade julen och den andra hatade den), men efter ett tag tyckte jag att Lily gnällde minst lika mycket som Dash, och jag fick nästan aldrig känslan av att hon ÄLSKADE julen, som hon hela tiden sa att hon gjode. Hon bara gnällde om allt som var så fruktansvärt miserabelt i hennes liv. Dessutom var Dash och Lilys familjesituationer så lika varandra att jag hade stora svårigheter att hålla isär dem. Dash var väl en aning intressant ibland, men Lily drogs jag verkligen inte till. Hon kändes som en dålig kopia av Dash. 

 

Språket i boken tyckte jag tyvärr inte heller om. Som med allt annat i den här boken så älskade jag det till en början, för att sedan tröttna kort därefter. Anledningen till att jag tyckte om det så mycket i början var för att jag tyckte att det speglade Dash väldigt väl. Han älskade ord, och det syntes i hans ordval och sätt att skriva. Men det blev babbligt och trögläst till slut. Och precis som i de andra böcker jag har läst av Levithan så älskar jag helt enkelt inte hans språk. Jag tycker att det känns som att han försöker för mycket ibland (ungefär som jag med min fruktansvärda lilla historia där uppe). 

 

Bästa med boken: Den mysiga stämningen och konceptet.

Sämsta med boken: Älskade inte språket, karaktärerna inte så intressanta som jag först trodde, och allt gick bara utför efter ett tag. 

 

/Anna(: