Författare: Gustaf Lingmark

Sidantal: 152

Betyg: 4/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

Böcker om förälskade nyblivna tonåringar som dricker alkohol för första gången är något som jag tyckte om när jag själv var nybliven tonåring, men nu för tiden måste sådana böcker innehålla något extra för att fånga mig. På sätt och vis hade den här boken något extra - den stora twisten på slutet - men för mig kom det för sent för att det skulle förändra mina tankar om resten av boken. Hade twisten kommit tidigare eller utförts på något annat sätt tror jag att jag hade kunnat gilla den här boken mer. Dock tror jag också att min ålder förstörde det hela en aning. Vissa böcker passar bättre för en viss åldersgrupp, och i det här fallet kände jag mig som en farmor som blir tvingad att lyssna på Nicki Minaj i bilen. 

 

Vid det här laget vet alla vad jag tycker om korta kapitel, eller hur? Och vet ni inte det kan jag berätta det nu. Jag älskar dem! Korta kapitel gör att man bara fortsätter och fortsätter att läsa, och innan man vet ordet av är boken utläst. Denna bok var inget undantag. Jag satte mig ner för att läsa och plötsligt var boken slut (lätt överdrift, men ni förstår poängen). Förutom de korta kapitlen så är språket väldigt lättläst, och om man skulle läsa den i skolan tror jag garanterat att de flesta skulle kunna förstå språket. 

 

De senaste åren har jag mer och mer glidit ifrån svenska ungdomsböcker (utan magiska element), och anledningen till det är mest för att jag sällan upplever att svenska ungdomsböcker har samma magiska känsla som många amerikanska eller engelska böcker. Detta kanske har något att göra med att jag själv lever i den svenska kulturen, men jag vet inte. Lina + rymden =Tobbe är enligt mig en väldigt typisk svensk ungdomsroman, och jag säger det utan några som helst värderingar. Jag älskar vanligtvis inte svenska ungdomsromaner, men det betyder inte att andra inte kan göra det. 

 

Låt oss tala om twisten igen, utan att spoila. Jag hade redan anat mig till vad twisten skulle vara, på grund av vad som stod på boken, men jag gillade det ändå. Som sagt, det är en väldigt rolig  och intressant twist, men jag hade föredragit om den hade kommit tidigare. 

 

Bästa med boken: De korta kapitlen och tanken bakom twisten

Sämsta med boken: Var tyvärr inte riktigt så originell som jag hade hoppats.

 

/Anna(:

Författare: Jimmy Liao

 

Den här boken plockade jag upp enbart på grund av att den var fin, och besviken blev jag inte. Själva handlingen är egentligen inget storslaget, och boken berättar historien om en tjej och kille som kanske inte riktigt passar in i skolan, men som blir vänner med varandra. Medan jag läste fick jag känslan av att det var en del symbolik som jag missade, men det påverkade inte min läsupplevelse särskilt mycket.

 

Det enda jag kan säga om den här boken är att jag älskar den! Anledningen till det är först och främst den underbara tecknarstilen, men också den harmoniska berättelsen. Tecknarstilen i sig varierar väldigt mycket från sida till sida, och därför visste man aldrig riktigt vad man skulle mötas av på nästa sida. Till exempel så kan tecknarstilen på ena sidan påminna väldigt mycket om Van Goghs sätt att måla, medan det på nästa sida ser helt annorlunda ut. JAG ÄLSKADE DET! Det kändes nästan lite som att vandra genom ett konstmuseum. 

 

 

Titel: Liten parlör för älskande

Författare: David Levithan

Sidantal: 213

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Lover's Dictionary

Serie: Nej

 

 

Som alltid är jag lite sen att hoppa på tåget när det kommer till populära författare, och David Levithan är inget undantag. Jag har visserligen läst en bok som han skrev tillsammans med John Green, men det här är den första bok jag har läst som endast han har skrivit. Min fruktan har alltid varit att Levithan ska påminna för mycket om John Green i stilen, och efter att ha läst den här boken (och även Dash och Lilys utmaningsbok i december) känner jag att jag delvis hade rätt. 

 

Problemet som jag har med både Green och Levithan är deras sätt att skapa karaktärer. Väldigt ofta har deras karaktärer väldigt annorlunda personlighetsdrag eller fritidsintressen - vilket är jätteroligt - men medan jag läser om dem känner jag sällan sympati för karaktärerna. Jag bryr mig helt enkelt inte om vad som händer med dem, och det leder i längden till att handlingen sällan lyckas fånga mig helt och hållet. 

 

Konceptet i den här boken är däremot FANTASTISKT. Så himla smart att bygga upp det som en ordbok där varje litet textstycke hör till ett speciellt ord. Levithan nämner också under bokens gång att när man träffar människor i verkligheten så är det sällan som i böckernas värld där man lär känna personerna i kronologisk ordning, och jag älskar att han därför har byggt upp sin bok med textstycken som inte kommer i kronologisk ordning. I ett textstycke kan man få läsa om något fruktansvärt som har hänt, men man har ingen aning om vad det är. När man sedan läser vidare får man små hintar om saker som har hänt tidigare som har lett fram till det hemska. Det skapade en väldigt realistisk och unik historia, för ärligt, hur ofta får man reda på någons livshistoria från födsel till nutid i kronologisk ordning?

 

Levithans språk föredrar jag nog faktiskt över John Greens, om vi nu ändå ska fortsätta att jämföra dem. Levithan levererade ibland några riktigt genomtänkta meningar som jag verkligen kunde relatera till och hålla med om. När jag läser John Greens böcker får jag ofta känslan av att han försöker för mycket med sitt språk, men den känslan fick jag inte direkt med Levithan. Levithan har inte riktigt den sortens språk som jag faller pladask för - jag tycker fortfarande att det känns lite väl konstlat ibland - men jag förstår varför många andra älskar det. 

 

Som sagt, konceptet var otroligt coolt, men tyvärr föll boken på att jag inte riktigt kunde känna något för karaktärerna. Man lärde inte känna dem otroligt mycket, men för mig är inte det ett måste så länge man känner sympati för dem, tyvärr gjorde jag inte det heller... Det är dock många som älskar den här boken, så om ni tycker att den verkar intressant rekommenderar jag att ni ger den en chans! Det var absolut inte en dålig bok, men inte riktigt min kopp te. 

 

Bästa med boken: Otroligt intressant och unikt koncept! 

Sämsta med boken: Kände inget för karaktärerna och det gjorde att resten av boken föll ganska platt.

 

/Anna(:

 

Författare: Natalia Batista

Sidantal: 169

Originalspråk: Svenska

Serie: Sword Princess Amaltea (#2)

 

Under läsningen av första boken i den här serien kände jag mig lite kluven . Å ena sidan tyckte jag att konceptet med de ombytta könsrollerna var fantastiskt, men å andra sidan var handlingen inte särskilt intressant eftersom den följde samma sagostruktur som man har sett så många gånger tidigare (jag förstod att det var viktigt för att man verkligen skulle förstå, men det blev lite ointressant). Nu i den andra boken utvecklas dock handlingen och blir något mer än bara en vanlig saga, så därför kan jag nu stolt säga att jag älskar den här serien!

 

Precis som den första boken är även den här superintressant när det kommer till könsrollerna. När man läser den här boken förstår man verkligen hur mycket vårt samhälle faktiskt fortfarande hänger kvar vid gamla könsroller och stereotyper. Jag älskar den här idén (om ni inte har förstått det)!

 

Som sagt, handlingen i den här boken är mycket mer unik, och det hände en hel del väldigt roliga saker! När jag läste den ville jag helst inte lägga ifrån mig den, och när jag hade avslutat den ville jag helst bara ha del tre direkt (så, när kommer den?).

 

Tecknarstilen tycker jag också verkligen om! Mangastilen brukar vanligtvis inte vara min favorit, men den här gillar jag! Den är vacker, men också humoristisk emellanåt. 

Författare:  Davide Cali, Ninie

Sidantal: 38

 

 

Det här seriealbumet har världens coolaste koncept, och det hade kunnat bli så bra. Det började dessutom väldigt bra, men sedan gick det dock ganska snabbt utför. 

 

I början fick man se scener från mammans jobb, och hur deras hem var inrett, och kreativiteten i det fick mig att jubla på insidan. Tyvärr förstördes konceptet med en ganska löjlig handling som jag inte alls fastnade för. Mamman fastnade på att fånga en speciell person, och det hade kunnat bli intressant om det hade gjorts annorlunda, men nu blev det istället bara en ganska tråkig och intetsägande handling. 

 

Däremot gillade jag tecknarstilen väldigt mycket, på grund av att den var väldigt färggrann och mysig.

 

/Anna(:

Författare: Tore Renberg

Sidantal: 392

Betyg: 4/10

Originalspråk: Norska

Originaltitel: Mannen som elsket Yngve

 

 

Anledningen till att jag plockade upp den här boken var för att jag tyckte att det lät som att den kanske kunde påminna lite om Twist and Shout, som krossade mitt hjärta tidigare i år. Man kan inte ens ha mer fel om man tror att ansjovis är en frukt. Den här boken påminde mer om Brott och straff än Twist and Shout, och jag tror att vi alla vet vad jag tyckte om den vid det här laget. 

 

Först och främst: om baksidestexten hade varit Pinocchio hade dess näsa nu varit så lång att den hade nått ett helt varv runt jorden. Baksidestexten får oss att tro att Jarles förälskelse i Yngve kommer att vara det mest centrala i boken, men om baksidestexten hade talat sanning så hade boken troligtvis varit sjuttiofem sidor lång, istället för fyra hundra. 

 

Huvudpersonen Jarle är ungefär precis som Raskolnikov från Brott och straff (och det får mig att vilja låna Raskolnikovs yxa och hugga huvudet av mig själv), och det gör att hela boken blir så otroligt babblig. När Jarle  ska berätta något händer det ofta att han hamnar på något sidospår, och sedan tjatar han om det i fyra tusen år, och när man väl kommer tillbaka till det väsentliga så minns man inte längre vad det var. Jarle kunde säga att han skulle träffa Yngve den eftermiddagen, och då förväntade man sig att det kanske skulle komma inom två sidor, men efter trettio sidor tjatade han fortfarande om att hans mamma var arbetslös. Precis som Raskolnikov är Jarle också en otroligt irriterande huvudperson, och jag gillar honom inte alls.  Han tror alltid att han är så överlägsen, och jag tycker inte att han är en särskilt bra kompis. 
     

Det händer väldigt sällan att jag skumläser när jag läser (mest för att jag verkligen vill ha den fulla upplevelsen), men i den här boken klarade jag bara inte av att läsa allt supernoga. Det var så mycket (för mig) ointressant politiskt prat och namedroppande att jag helt enkelt fick ge upp och skumläsa stora delar av boken. Anledningen till att jag plockade upp boken var ju för att läsa om Jarle och hans förhållande med Yngve, och jag fick absolut inte tillräckligt mycket av det.

 

Dock hade jag svårt att lägga ifrån mig den här boken när jag väl plockade upp den. Det som drev mig framåt var väl hoppet om att jag skulle få se Jarles och Yngves förhållande utvecklas. Istället fick jag bara mer av idiotiska Jarle som trodde att han var så mycket bättre än alla andra. 

 

Sedan var själva kärleksdelen också så otroligt idealiserad. Jarle blir förälskad i Yngve första gången han ser honom, och sedan fortsätter han att lyfta honom till skyarna i resten av boken, trots att han knappt känner honom. Jag förstår att förälskelsen kan göra så mot en, men samtidigt så blev jag till slut trött på det, eftersom det aldrig utvecklades till något mer. 

 

Mot slutet får boken en twist som hade kunnat bli fruktansvärt intressant om den hade introducerats tidigare, men eftersom den kom när det bara var cirka tio sidor kvar så blev det istället väldigt konstigt. Boken tog verkligen slut precis när det började bli intressant. 

 

 

 Bästa med boken: Jag ville fortsätta läsa varje gång jag plockade upp den (till skillnad från Brott och straff). 

Sämsta med boken: Fokuserade inte på det som baksidestexten sa att den skulle fokusera på. Otroligt babblig och utdragen. Slutade när det började bli intressant.

 

/Anna(:

Författare: Carol Rifka Brunt

Sidantal: 355

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Trots att den här boken egentligen inte har mycket av en handling, så är det ändå så mycket som pågår hela tiden, och den har så många olika handlingar som alla är viktiga. I den här boken är varenda karaktär viktig och bidrar med något viktigt till historien. 

 

June är en otroligt intressant karaktär som jag älskar att läsa om. Hon är otroligt komplex, och hon växer så otroligt mycket genom bokens gång. Man får se hennes ilska över alla hemligheter som Finn hade, men man får också se vilken god vän hon är, hur mycket hon skäms över sina känslor för Finn, och hur mycket hon egentligen saknar honom. 

 

Den här boken behandlar så många olika sorters kärlek, och det är så fint. Den handlar inte bara om Junes förbjudna kärlek till Finn, utan också om syskonkärlek, Tobys kärlek till Finn, kärlek vänner emellan m.m. Men den behandlar också den totala motsatsen, hur det är att känna sig helt ensam. Både Toby och June känner sig ensamma efter Finns död, men genom deras vänskap hjälper de varandra att läka. 

 

Ganska tidigt i boken dör Finn, men jag älskar att man får lära känna flera olika sidor av honom beroende på vem som berättar om honom. Till slut känns det som att man känner Finn helt och fullt, även om han är död större delen av boken. June vet mycket om Finn som inte Toby vet, men Toby vet en hel del som June inte vet. Att man också får se hur kluven June känner sig över det här älskar jag. Hon vill veta så mycket som möjligt om Finn, men samtidigt vill hon vara den viktigaste i hans liv, och när hon får veta att Finn har haft en pojkvän under alla dessa år blir hon sårad och känner sig lurad. 

 

Junes och Tobys vänskap är till en början väldigt tafatt och obekväm, och det är intressant att se hur det förändras genom bokens gång. Jag längtade till varje gång de skulle träffas, för det var alltid lika intressant. Man fick veta mer om Finn, men också om Junes och Tobys verkliga känslor. 

 

Även syskonrivalitet spelar stor roll i den här boken, och Junes relation med sin syster är minst lika intressant att läsa om. För att vara en bok med bara 350 sidor lär man verkligen känna och bry sig om alla karaktärerna! Alla är också otroligt tredimensionella. 

 

Jag tycker verkligen inte att min recension lyckas göra den här boken rättvisa. Det är så underbar atmosfär i boken, det är så fint att se hur ömtålig vänskapen är mellan June och Toby till en början, och hur mycket de alla brydde sig om Finn, och hur svårt det är att förlora någon som man älskar så mycket. Den här boken har hur många lager som helst, och jag älskar dem alla! Jag är sorgsen över att jag inte lyckas förmedla min kärlek för den här boken, men jag hoppas verkligen att ni vill ge den en chans i alla fall. Det här är en av de bästa böckerna jag har läst i år!

 

Här får ni ett citat som ett sista försök till övertalning:

 

Bästa med boken: Så himla fin och handlingen har så många olika lager.

Sämsta med boken: Inget direkt.

 

/Anna(:

 

Författare: Jenny Jägerfeld

Sidantal: 285

Betyg: 7/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

Den här boken har supermånga intressanta och originella drag (som till exempel: fattig familj, ADHD, HBTQ), men trots det är det något med den som gör att jag inte älskar den. Jag uppskattar boken och det den tar upp, men personligen tyckte jag inte supermycket om den. 

 

Det är något med många svenska ungdomsböcker som jag bara inte dras till. Många av dem känns som att de bara handlar om vanliga människor som lever sitt vanliga liv och går i sina vanliga skola där det bara går massa vanliga människor. Det är självklart inget fel med det, men när jag läser vill jag i alla fall känna att jag flyr från verkligheten åtminstone lite. För mig känns det som att amerikanska och brittiska ungdomsböcker känns lite mer magiska än de svenska ungdomsböckerna. Kanske beror det på att jag är svensk och själv lever ungefär som de här ungdomarna. Det exotiska verkar på något sätt försvinna lite.  

 

Något som är väldigt bra med den här boken är HBTQ-elementet. Joanna faller för Audrey, och Jägerfeld gör aldrig någon stor grej av det, vilket är skönt. Det finns alldeles för många böcker där ute som endast handlar om att våga komma ut. Jag säger inte att det är något dåligt, men det är kul att få läsa en bok där det inte spelar någon roll vad man har för sexuell läggning.

 

Kapitlen i den här boken är otroligt korta, ofta bara några få sidor, och det gör att man hela tiden vill fortsätta läsa. Därför går boken otroligt fort att läsa, och även om jag inte älskade den så kunde jag inte sluta läsa. Språket är ofta väldigt sarkastiskt och humoristiskt, och jag tycker om det!

 

Mot mitten blir boken riktigt crazy, och jag tycker faktiskt att det som sker är väldigt roligt och originellt. Det känns också väldigt typiskt för Joannas karaktär, så när hon gör det hon gör blir man egentligen inte särskilt förvånad och det känns inte orealistiskt även om det är galet.

 

Joanna tycker jag om som karaktär. Hon är annorlunda, och det märks verkligen när hon inte har fått sin medicin, för hennes beteende ändras väldigt mycket. Det var intressant att läsa om hur hon nästan blev en helt annan person!

 

Bästa med boken: Många originella drag. Gillade att HBTQ-elementet inte problematiserades. 

Sämsta med boken: Trots de originella dragen så kändes den inte så speciell.

 

/Anna(:

Författare: Rainbow Rowell

Sidantal: 325

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Den här boken skulle lätt kunna bli en klyschig historia om två annorlunda ungdomar som blir kära i varandra, men det blir det inte (okej, kanske lite ibland, men man stör sig inte på det). Det beror på att den här kärlekshistorian består av så mycket mer än bara kärlek. 

 

Först och främst skulle jag vilja diskutera det som jag tyckte allra mest om med den här boken: familjesituationerna. Man får verkligen se både hur Eleanor och Park har det i sina familjer, och jag kan inte annat än älska det. De lever i två väldigt olika familjer, men det de har gemensamt är att de inte riktigt känner sig älskade och som en del av familjen. Att man får läsa så mycket om deras situation i hemmet gör att man lär känna dem ännu bättre och förstår varför de handlar som de gör. 

 

Som sagt, det är superintressant att så pass mycket fokus ligger på familjerna, för det är en sak som lätt glöms bort i YA, av någon konstig anledning. Eleanor har det väldigt eländigt hemma, med en riktigt hemsk styvpappa och en mamma som inte kan säga emot i fruktan av att bli misshandlad. De har dessutom aldrig några pengar. Park, däremot, verkar bo i en perfekt familj. De har pengar och hans föräldrar är lyckliga tillsammans. Dock så är Parks pappa inte särskilt accepterande när det kommer till Parks val i livet. Han trycker ner honom verbalt och jämför alltid Park med hans bror. Den här boken visar att bara för att man bor i en "bra" familj så betyder inte det automatiskt att man känner sig älskad och accepterad. 

 

Något annat som jag verkligen gillar med den här boken är att man förstår att Eleanor och Park verkligen har något gemensamt. Utseendet är inte det enda som spelar någon roll.  De har något gemensamt, och det är musik och serier. De pratar mycket om olika serier och musik och genom det förstår man hur mycket de älskar det. Både Eleanor och Park tycker jag mycket om som karaktärer, eftersom de inte är helt perfekta. Eleanor är tlll exempel ganska socialt inkompetent, men det gör inget. Det gör henne bara mer verklighetstrogen och tredimensionell. 

 

Över lag tycker jag att det här är en väldigt fin och annorlunda kärlekshistoria, och det känns som att jag skulle kunna diskutera den hur länge som helst. Jag gillar också att den här boken hyllar det som är annorlunda. Man måste inte vara som alla andra för att vara lycklig. Jag var beredd på att den här boken inte skulle vara den lyckligaste, men jag blev ändå förvånad över hur mörk den var. Det är dock en väldigt bra balans mellan det sockersöta och det mörka i den här boken, och det gör att man inte stör sig så mycket på det som annars hade kunnat bli klyschigt. 

 

Bästa med boken: Att man fick läsa mycket om deras familjesituationer. Det gav boken en helt annan dimension och gjorde den intressantare. 

Sämsta med boken: Ibland tyckte jag att de bråkade om lite onödiga saker. 

 

/Anna(:

 

Titel: Åror

Författare: Elias Ericson

Sidantal: 84

Betyg: 8/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

 

Den senaste tiden har jag varit väldigt sugen på att läsa lite mer mörk och realistisk contemporary. Jag såg hos något förlag att Elias Ericson skulle släppa en barnbok med ungefär samma tema som den här boken, så jag kollade upp om han hade gjort något mer, och då hittade jag den här "Åror".

 

Jag kan inte påminna mig själv om att jag har läst några böcker om transpersoner tidigare (är det ett tecken på att det borde skrivas fler?), så jag tyckte att det skulle vara intressant att få lära mig lite mer. Jag kan ju inte förstå exakt hur de känner och mår genom att bara läsa om det, men trots det ökade min förståelse väldigt mycket medan jag läste den här boken. 

 

Det här seriealbumet tycker jag garanterat borde läsas i skolorna, eftersom det är otroligt lätt att ta till på grund av seriealbumsformatet, samtidigt som det är ett ämne som inte behandlas tillräckligt ofta. Dessutom tror jag att många ungdomar, som befinner sig i samma sits som Mika och känner sig fel i sin kropp, kan få tröst av den här boken. Personligen tycker jag att det här är en väldigt viktig bok som fler borde läsa. 

 

Handlingen är rätt mörk och dyster, men jag tror också att det är viktigt att läsa sådana här böcker ibland, även om man blir nedstämd av dem. Ibland kan det vara viktigt att se hur andra har det. Jag gillar också att den tar upp hur svårt det känns när till exempel en familjemedlem vägrar acceptera vilket kön man idenfierar sig som. 

 

Den här boken har inte ett sockersött slut, men jag tyckte att det kändes realistiskt. Om det hade slutat sockersött hade jag nog blivit lite irriterad, eftersom det här är en sådan grej som man inte bara accepterar över en natt, eller för att man får en ny kompis. 

 

 

/Anna(:

 

Titel: Trollkarlen från Oz

Författare: L. Frank Baum

Sidantal: ljudboken ca 4.5 timmar

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Wonderful Wizard of Oz

Serie: Ja ( Oz #1)

 

 

I veckan fick jag migrän, och när jag har migrän kan jag tyvärr inte läsa. Efter ett tag blir det sjukt tråkigt att bara se på TV, så jag bestämde mig för att låna en ljudbok. Mitt bibliotek hade inte världens största utbud av streamade ljudböcker, så jag bestämde mig till slut för att låna "Trollkarlen från Oz", eftersom den historian nyligen var med i ett avsnitt av Supernatural. Redan från första början kände jag på mig att jag skulle tycka om den, och jag hade inte fel. 

 

Den här boken var otroligt mysig att lyssna på som ljudbok, och jag tror att ljudboksformatet verkligen höjde handlingen. Hade jag läst den som en vanlig bok tror jag att jag kanske hade blivit lite uttråkad, men när jag lyssnade på den blev det som att någon berättade en saga för mig. 

 

Karaktärerna i den här boken fann jag till min förvåning väldigt älskvärda, och det gjorde ont i hjärtat varje gång någon råkade i knipa. Jag ville ju inte att Dorothy skulle förlora någon av sina färdkamrater! Jag tycker också att det är fint att de hela tiden hjälper varandra och bryr sig om varandra. Trots att lejonet hela tiden nämner att han vill gå till Smaragdstaden för att få mod så är det tydligt att han redan är väldigt modig, han vet bara inte om det. Alla karaktärer är också väldigt annorlunda mot alla andra som bor i Oz, och jag älskar att de får vara det. Det är ingen som försöker förändra på dem, utan alla bara accepterar varandra.

 

Under tiden som jag lyssnade på ljudboken såg jag också filmen från 1939, och den skiljer sig väldigt mycket från boken. Jag tyckte såklart att boken var bättre, eftersom man fick se mer av hur de hjälpte varandra igenom alla svårigheter, men också för att budskapen kom fram tydligare i boken.  Filmen är dock inte alls dålig, och jag rekommenderar er att se den (även om jag föreslår att ni läser boken först i så fall)! Dorothy är dessutom mer kick-ass och cool i boken än vad hon är i filmen. 

 

Handlingen blev dock hela tiden lite antiklimatisk, något som jag tyckte var lite roligt. Man tror hela boken igenom att när de anländer till Smaragdstaden så kommer det pampiga slutet komma, men det gör det inte. Sedan tror man ännu en gång att ett pampigt slut ska komma, men det gör det inte då heller. Det var lite konstigt, men jag tyckte också att det var intressant eftersom det var annorlunda. Man tror att allt ska sluta i en stor fight, men det gör det inte. Jag gillar det!

 

 

Bästa med boken: Vänskapen mellan karaktärerna, och hur fin och mysig boken var. 

Sämsta med boken: Kunde väl bli lite långsam ibland, men det störde mig inte nämnvärt. 

 

/Anna(:

Titlar: Att fånga en stjärna, Funnen och Vunnen,  Vägen hem

Författare: Oliver Jeffers 

Originalspråk: Engelska

Originaltitlar: How to Catch a Star, Lost and Found, The Way Back

 

Jag har läst väldigt mycket gott om Oliver Jeffers på många olika bokbloggar, och eftersom hans böcker är så korta så var jag tvungen att testa dem. Och besviken blev jag sannerligen inte!

 

Illustrationerna är rätt så enkla, med inte allt för mycket detaljer, men de är samtidigt väldigt söta. Jämför man Oliver Jeffers med Shaun Tan så är Oliver Jeffers böcker mer tydligt riktade mot små barn och illustrationerna är mindre detaljerade, men jag tycker verkligen inte att det gör dem sämre! Alla de här tre böckerna tyckte jag lika mycket om, och alla tre hade väldigt fina budskap. 

 

Sluten i alla de här böckerna var också väldigt fyndiga och mysiga, och det gillas!

 

Titel: Den sitter fast

Författare: Oliver Jeffers

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Stuck

 

Till skillnad från de tre andra böckerna så lägger den här boken mer vikt på humor än ett viktigt budskap, och jag ÄLSKADE DEN! Jag skrattade hela boken igenom, och det blir bara mer galet och galet ju längre man läser. När jag började läsa den här var jag inte på toppenbra humör, men efter att ha läst ut den var jag hur glad som helst. Sedan tvingade jag min mamma och syster att läsa den, och de tyckte också att den var superrolig. 

 

I kort så handlar den här boken om en kille som råkar kasta upp sin drake i ett träd. Han hämtar sedan allt fler, och allt konstigare, saker för att försöka få ner den där draken. Det låter kanske inte som den roligaste handlingen, men den var hur rolig som helst! Vissa av de saker han kastar upp i trädet var bara helt bisarra och jag satt och skrattade hela tiden. 

 

Den är hur kort som helst, och den gjorde min dag, så jag förstår inte vad ni skulle kunna komma med för argument att inte plocka upp den. Den är hur bra som helst! Jag kan tänka mig att småbarn dessutom kanske tycker att den här är ännu roligare än vad jag tyckte, även om det inte verkar troligt.

 

Jag vill garanterat läsa mer av Oliver Jeffers nu, och högst upp på listan står "This Moose Belongs To Me" som verkar hur fin som helst!

 

Om ni endast ska läsa en av de här böckerna så rekommenderar jag självklart "Den sitter fast" som är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Men eftersom de är så korta så hinner ni utan tvekan med alla fyra utan att det kommer att störa ert tidsschema. 

 

 

/Anna(:

 

Titel: Negrinha

Författare: Jean-Christophe Camus

Sidantal: 102

Betyg: 8/10

Originalspråk: Franska

Originaltitel: Negrinha

 

 

Stilen på det här serialbumet påminde mig väldigt mycket om Aya från Yopougon, som jag läste förra året och älskade. Den här är lite mer allvarlig och seriös än Aya, men tecknarstilarna tycker jag påminner om varandra. Även sättet de använder färgerna på i bilderna är rätt likt varandra. Jag tycker om tecknarstilen väldigt mycket i båda de här seriealbumen, eftersom bilderna inte är allt för välpolerade och färgerna  är underbara!

 

Författare: Anne Cassidy

Sidantal: 296

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (The Murder Notebooks #3)

 

 

De två första delarna i den här serien älskade jag av hela mitt hjärta, och ända sedan jag läste dem förra året har jag tipsat ungefär varenda levande människa om dem (de flesta har inte gillat första boken,och jag förstår inte varför). När jag fick veta att den svenska utgivningen av den här serien tills vidare hade lagts på is var jag tvungen att köpa tredje delen på engelska, och jag var sjukt taggad! Tyvärr levde  den här boken inte alls upp till de två tidigare delarna...

 

Först och främst tyckte jag inte att det hände lika mycket i den här boken som de tidigare. Mysteriet var inte heller lika intressant, och man fick inte veta så mycket nytt om deras föräldrar förrän i slutet. I de två tidigare böckerna kunde jag inte sluta läsa, och även om den här var snabb- och lättläst så tyckte jag ändå inte att jag rycktes med på samma sätt. 

 

Sedan har vi de två saker som störde mig allra mest och som förstörde serien lite för mig. Det värsta är att jag inte kan berätta om någon av dem eftersom de spoilar boken väldigt mycket... Men jag kan väl säga att det skedde ett dödsfall som enligt mig var helt onödigt, och som gjorde att jag kände mig otroligt lurad. Det hade inte behövt ske och det gjorde mig otroligt otaggad på resten av boken och serien. Den andra grejen var en sak som det har hintats om tidigare, men som jag hoppades på att författaren inte skulle utveckla, eftersom även det skulle förstöra serien och göra den stereotyp. Det gjorde hon såklart... Jag känner mig även lurad och irriterad över det här, eftersom jag såg tecken på något annat som höll på att byggas upp och den vändning som författaren tog var inte tillräckligt bra uppbyggd, Man hade sett tecknen hos en karaktär, men inte hos den andra. Okej, nog med vaga antydningar. 

 

Karaktärerna tyckte jag inte heller var lika bra i den här boken. Joshua irriterade mig till döds! Han blir så sjukt besatt och då kan han inte tänka på NÅGOT annat. Om han till exempel har bestämt sig för att hitta vem det var som skadade hans farbror, så kommer han inte kunna tänka på något annat förrän han har tagit reda på vem det var. Han är dessutom på skitdåligt humör hela tiden. Och Rose gjorde inte heller lika stort intryck den här gången. 

 

Bästa med boken: Karaktären Skeggsie

Sämsta med boken: Tog alldeles för många vändningar som jag ogillade. Var inte lika actionpackad som de tidigare. 

 

/Anna(:

Sidantal: 345

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (del 1)

 

Det som var det mest intressanta med den här boken var mytologin. Jag har inte läst särskilt många böcker där fokuset ligger på nordisk mytologi, och jag tror att det överlag är vanligare med till exempel grekisk mytologi i skönlitteratur. Därför kändes det kul att läsa om lite nordisk mytologi för en gångs skull. Jag har koll på grunderna, men jag visste inte alls vad en valkyria var. Att Asgård sedan existerade samtidigt som den moderna världen tyckte jag var riktigt roligt! Ni vet kanske att jag är lite halvrädd för High Fantasy, men i den här boken var fantasy-elementen balanserade väl, och det var aldrig svårt att hänga med i världsuppbyggnaden. 

 

Huvudkaraktären Freya tycker jag dock är en smula konstig, och hon är lite out of character genom hela boken. Tidigt i boken förklarar Freya att hon inte tycker om människor för att de inte gör något annat än att slåss. Sedan när hon själv står inför mobbare så tar hon till fysiskt våld för att vinna över mobbarna. It doesn't make sense. Om hon är så emot våld borde hon väl själv försöka att undvika det?

 

Budskapet i den här boken blir också lite snedvridet på grund av det här. Freya lär sina nya kompisar att slåss för att ta kampen mot mobbarna, men jag tycker inte att det är det budskapet som man bör sända till unga som drabbas av mobbning. Självklart ska man försöka bekämpa mobbning, men jag tycker inte att man bör uppmuntra barn som blir mobbade att bekämpa det genom att själva använda fysiskt våld. 

 

Annars tyckte jag att den här boken var väldigt spännande och mysig, en trevlig Middle Grade. Kapitlen var väldigt korta, och det gjorde att man hela tiden ville läsa vidare. Vänskapen mellan Freya och hennes nya kompisar var väldigt fin. Synd bara att det där felaktiga budskapet skulle förstöra det hela.

 

Bästa med boken: Mytologin 

Sämsta med boken: Att budskapet blev lite fel, och att Freya var lite out of character.

Författare: Jesse Andrews

Sidantal: 295

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Eftersom den här boken alltid marknadsförs som otroligt rolig, så plockade jag upp den med förväntningen att jag antingen skulle älska eller hata den. Böcker vars fokus är att vara roliga är ofta lite svåra. Om man har samma humor som författaren brukar boken ofta vara väldigt bra, men har man inte det så är risken väldigt stor att boken faller platt. I det här fallet blev det faktiskt varken eller, så jag förstår inte varför jag skrev en så lång introduktion som sedan inte ens stämmer...

 

Jag tyckte att den var rolig ibland, men inte alls så rolig som jag hade förväntat mig. Jag ser var humorn är, men jag tyckte inte alltid att det som skulle vara roligt var superroligt. Det här kanske helt enkelt inte riktigt var min humor. Samtidigt så älskar jag sarkasm och ironi väldigt mycket, så om världen hade varit logisk borde jag ha tyckt om den. 

 

Greg som karaktär tycker jag är väldigt intressant och, som Raeleen från padfootandprongs07 nämner i sin recension, så tycker jag att han känns som en väldigt ärlig och verklig karaktär. Greg vågar erkänna att han egentligen inte bryr sig om Rachel eller att hon är sjuk.  Det låter grymt hjärtlöst när han säger det, men jag får också känslan av att han kanske säger för att han egentligen bryr sig, men inte riktigt vet hur han ska handskas med det. Greg är ingen älskvärd karaktär, och därför älskar jag honom. Många stör sig på att han alltid är så elak, men jag tycker om det. Han är otroligt awkward, socialt inkompetent, och beter sig hela tiden fel och säger helt fel saker, men jag älskar ändå att han gör det eftersom det gör honom speciell och rolig. Att han sedan kan klanka ner på sig själv på grund av det här gör det ännu bättre! Han känns realistisk. 

 

Även om jag kanske inte älskade den här boken, så tyckte jag fortfarande att den var bra och jag uppskattar den. Det känns som en frisk fläkt inom YA, och jag älskar att den inte är så sockersöt som så mycket annan YA. Den här känns mycket mer ärlig och verklighetstrogen, och den förskönar ingenting. 

 

 

Bästa med boken: Greg och hur ärlig den här boken känns

Sämsta med boken: Tyvärr berörde den mig inte

 

/Anna(:

Titel: Ttyl

Författre: Lauren Myracle

Sidantal: 211

Betyg: 3/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Ttyl

Serie: Ja (del 1)

 

"Ugh" var min känsla redan under de första sidorna av den här boken, och den känslan hängde sedan i sig under resten av boken. Först och främst är den här boken väldigt ytlig och stereotyp. Den berättar hela tiden för oss hur man ska vara för att passa in, och hur man absolut inte ska vara för då är man äcklig och onormal. Författaren har troligtvis skrivit de här sakerna för att man ska få en känsla för att det är tonåringar som diskuterar, men jag blev bara arg på att normerna som redan är djupt rotade i samhället uppmuntrades

 

Sedan hände inte särskilt mycket i den här boken. Det är kanske inte så lätt att trycka in särskilt mycket handling i en bok skriven på chattspråk, men det kändes inte som att karaktärerna utvecklades något, och när jag hade läst ut boken hade inget löst sig, och jag undrade vad meningen egentligen var med den här boken.  

 

Jag gillade inte heller chattspråket eftersom det framställde tjejerna som väldigt löjliga och ytliga. Det var skrivet på ett chattspråk som ungdomar idag egentligen inte använder. Trots att boken är skriven på chattspråk så tog det ändå väldigt lång tid för mig att läsa ut den. Kanske för att jag inte alls tyckte om den. 

 

Som jag nämnde i beskrivningen av den här boken så innehåller den här också förbjuden kärlek mellan elev och lärare - något som jag vanligtvis gillar - men inte ens det var intressant i den här boken. 

 

Jag hade väntat mig en lättsam, rolig bok, men jag tyckte inte alls om den. Istället för att vara lättsam och igenkännande så var den barnslig och karaktärerna var stereotypa. Kanske passar den bättre för yngre läsare. Om ni är mellan 12-15 år tror jag att ni kanske kan tycka om den här boken. Problemen som de här tjejerna upplever kanske är mer relevanta i den åldern. Fast det beror väl mer på hur mogen man är, och inte på åldern. 

 

Bästa med boken: Intressant koncept med en bok skriven helt i chattformat

Sämsta med boken: Barnslig, ointressant och stereotyp

 

/Anna(:

 

Författare: Tracey Garvis Graves

Sidantal: 348

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: On the Island

Serie: Nej

 

Under hela augusti månad har jag varit i en lässvacka. Boken jag höll på att läsa innan den här var inte tråkig, men jag ville heller aldrig plocka upp den för att läsa. Jag behövde därför något lättsamt och snabbläst, och det fick jag garanterat när jag plockade upp den här boken. Särskilt mycket tankeverksamhet behövde man inte heller ägna åt den här boken medan man läste, och det var kanske det jag behövde just då. 

 

Trots att man flög igenom boken så hade jag en del problem med den. Ett av de största problemen var garanterat språket. Dialogen kändes väldigt platt och overklig. Flera gånger reagerade jag på hur klyschiga dialogerna kändes, samtidigt som jag kände att man verkligen inte pratar med varandra på det sätt som de pratade med varandra. Resten av språket var också ganska platt och tråkigt, och det ledde till att jag inte alls fastnade för eller sympatiserade med karaktärerna. Jag visste att de var kära i varandra, men jag kände det aldrig. Det fanns ingen tension mellan dem och jag trodde inte på deras kärlek. Det spelade ingen roll hur många gånger de berättade för mig att de älskade varandra. Att jag kände mig så distanserad kan ha att göra med att författaren aldrig gestaltade något, utan bara berättade allt rakt ut.

 

Boken är skriven ur både T.Js och Annas POV, och detta hade varit intressant om karaktärerna inte hade varit så platta. Nu fick jag istället otroligt svårt att hålla isär vems kapitel det egentligen var. Flera gånger fick jag gå tillbaka och kolla vems kapitel jag egentligen läste, för jag kunde inte skilja dem åt på deras röster.  

 

Händelserna i boken är inte heller särskilt intressanta och allt löser sig alldeles för enkelt. Jag vill ha mer ångest. Massvis med ångest! Jag vill tvivla på om de verkligen kommer överleva och om de kommer bli ihop eller inte. Ge mig ångest och tension och jag är nöjd. Sedan hade det inte heller varit helt fel med att någon blev lite halvt galen på ön, eller i alla fall tydligt påverkad av det de hade genomlevt. 

 

Sedan kan vi ju också diskutera det här med att det här ska vara en romance/kärleksroman och det inte finns en enda sexscen? De hade sex, många gånger, men varje gång det skedde slätades det bara över och man fick aldrig läsa om det. Jag vet inte om ni har sett Ariel Bissetts video , men där diskuterar hon att sex i böcker kan användas för att utveckla förhållandet mellan karaktärerna, och jag håller med. Jag hade velat se det i den här boken. Eftersom det är en romance så förväntar man sig också det, jag gör i alla fall det. 

 

Under de sista 100 sidorna tyckte jag också att boken snabbt blev väldigt ointressant och alldeles för perfekt. Jag vill inte gå in på varför jag tycker det, på grund av spoilers, men min åsikt är i alla fall att de sista 100 sidorna hade kunnat kortas ner. 

 

Det här är absolut inget mästerverk, och det visste jag när jag började läsa, men jag trodde samtidigt att den skulle vara bättre efter allt gott jag har hört om den. Den var i alla fall avslappnande, lättläst och fick mig ur min lässvacka och det är jag tacksam över. Man behöver lite lättlästa böcker  ibland. Men jag tyckte inte att den var så bra som alla andra säger. Den fick mig inte att känna något. Om ni vill ha en kärlekshistoria med mycket ångest och rejält med känslostormar rekommenderar jag hellre "Twist and Shout" som var väldigt mycket bättre. Och innehöll ångest. Mycket. Om "Twist and Shout" var standardmjölk så var "På ön" lättmjölk utspädd med vatten. 

 

Bästa med boken: Snabbläst och intressant koncept. Man vill fortsätta läsa.

Sämsta med boken: Språket, platta karaktärer, inget ångestfyllt eller intressant hände.

 

/Anna(:

 

Titel: Introvert: den tysta revolutionen

Författare: Linus Jonkman

Sidantal: 243

Originalspråk: Svenska

 

 

Sedan jag lärde mig vad introvert och extrovert egentligen betyder (läs Pias väldigt informativa inlägg HÄR) har jag vetat att jag är introvert. Det behövdes inga milslånga tester för att jag skulle veta det. Trots att jag redan vet att jag är introvert så tycker jag att det är intressant att läsa om det, och därför lånade jag den här boken. 

 

Om man själv inte vet om man är extrovert eller introvert rekommenderar jag verkligen den här boken! Den ger mycket information om de två olika, och det finns också ett test i slutet som man kan göra. Man kan också läsa den här även om man redan vet att man är introvert, eftersom man då kan känna sig mindre ensam och mer normal. För extroversion är normen i samhället, och det gör att man som introvert (i alla fall jag) kan känna sig lite onormal och konstig ibland. På det sättet är den här boken bra. Man förstår att det finns fler som är som en själv. 

 

Det som är mindre bra med den här boken är först och främst den eviga upprepningen av allt. 243 sidor i en bok är inte särskilt långt, men den här hade garanterat kunnat vara hälften så lång och ändå ha med precis all fakta som redan finns i den här boken. Saker upprepades väldigt många gånger, och till slut blev det så tjatigt att jag nästan började skumläsa. Och jag skumläser inte.

 

Det andra som jag inte gillar är att den trycker ner och gör narr av extroverta. Författaren nämner ofta under bokens gång att samhället måste acceptera introverta mer, men man kan ju inte förvänta sig att de extroverta ska acceptera oss, om vi trycker ner och inte accepterar dem. Jag är av uppfattningen att båda grupperna är lika viktiga och är bra på olika saker. 

 

Ibland tyckte jag också att boken kunde bli lite för personlig. Jag hade velat se mer hänvisning till verklig fakta och undersökningar som har gjorts. Nu kändes det mer som att man bara fick författarens åsikt, och det gör att man inte litar lika mycket på innehållet.

 

Annars är det här en väldigt snabbläst bok som absolut kan vara läsvärd om man själv är introvert och vill känna att man inte är ensam här i världen. 

 

Bästa med boken: Om man är introvert kan man läsa den här och känna sig mindre ensam.

Sämsta med boken: Mycket upprepningar, trycker ner extroverta ibland, inte så mycket hänvisning till riktiga undersökningar. 

 

/Anna(:

 

Författare: Neil Gaiman

Sidantal: 255

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Redan när jag läste första sidan av den här boken visste jag att jag skulle älska den, och i andra kapitlet grät jag så att tårarna sprutade. Jag har aldrig tidigare läst något av Gaiman, men jag blev väldigt imponerad av honom när jag läste den här boken. Det otroligt simpla men ändå kraftfulla språket är det som gör den här boken så otroligt bra. Språket är väldigt lätt att förstå och han använder sig inte av onödigt långa meningar, och trots det lyckas hans språk bli så himla träffande. Jag markerade hur många citat som helst i den här boken eftersom jag tyckte att de var så klockrena och lyckades beskriva precis hur jag själv har känt många gånger i mitt liv. Han lyckades sätta ord på många av de tankar som jag själv inte har kunnat sätta ord på. 

 

Det Gaiman skrev kändes heller aldrig krystat. Ibland kan kloka ord och vackra citat i böcker lätt kännas lite famtvingade och ansträngda, som att författaren försöker för mycket, men så kände jag ALDRIG när jag läste den här boken. Allt var bara vackert och underbart och jag kunde känna igen mig i så mycket. Gaiman lyckades dessutom verkligen fånga hur man ser på barndomen när man är liten, men också hur man ser på den när man har vuxit upp. 

 

Själva handlingen tyckte jag var väldigt intressant, även om jag inte alltid förstod vad som hände. Eller jag förstod ju vad som hände i handlingen, men jag kunde inte låta bli att fundera över vad allt symboliserade och om det som hände verkligen hände på riktigt eller om det bara är någon metafor för något. Den här boken klassificeras ofta som fantasy, men jag tycker mer att det känns som en saga eller sägen. 

 

Det här är en bok som, enligt mig, vinner på att läsas långsamt, så att man hinner ta in alla vackra ord och formuleringar. Jag skulle också rekommendera att ni läser den på engelska, eftersom jag tycker att Gaimans underbara språk förtjänar att läsas i original. Språket är som sagt inte alls svårt heller, så även om ni inte är så vana vid att läsa på engelska så tror jag att ni kan klara av den här. 

 

 

I do not miss childhood, but I miss the way I took pleasure in small things, even as greater things crumbled.
The Ocean at the End of the Lane - Neil Gaiman (s.199)

 

Bästa med boken: Språket och all igenkänning

Sämsta med boken: Det kunde bli lite långsamt ibland, men det hände inte många gånger

 

/Anna(:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har ni någon gång läst en bok som ni har blivit så förälskade i att ni bara vill att alla ska läsa den? Och när ni försöker berätta om varför alla borde läsa den så märker ni att ni oroar er för att er beskrivning inte ska vara tillräckligt bra och lockande. Så känner jag just nu. Jag vill få alla att läsa den här, och det ger mig prestationsångest. Tänk om min recension inte är tillräckligt bra för att övertyga er?

 

Fem näsdukar och fler hade behövts. Är det tillräckligt för att övertyga er? Den här historian var så otroligt vacker, verklighetstrogen, smärtsam och hemsk. Vill ni läsa något där man garanterat kommer att gråta på slutet rekommenderar jag den här. Det som händer under de 70 sista sidorna är så himla sorgligt, men samtidigt så verklighetstroget, att man inte kan annat än att sitta och storböla. Inget småsnyftande här inte. Jag fick hålla igen för att inte väcka resten av min familj. Trots att jag höll igen kunde jag knappt andas på grund av att min näsa blev helt täppt från allt grinande. Men låt oss strunta i min snoriga näsa nu och istället prata om boken. 

 

Först och främst älskar jag tidsperioden som historian utspelar sig i. Nu när jag tänker efter är jag tveksam om jag någonsin har läst något som utspelar sig under 60-talet (den utspelar sig också under 70- och 80-talet), och jag älskade att det verkligen kändes som om man befann sig under den här tiden. Eftersom det utspelar sig i USA så inträffar också en del intressanta händelser som vävdes in i historian på ett väldigt bra och verkligt sätt, som till exempel Vietnamkriget. 

 

Karaktärerna är också väldigt älskvärda och man får verkligen ett band till dem. När de är ledsna eller mår dåligt mår man själv dåligt, och när de är glada är man själv glad. Som ni kanske förstår av mina fem näsdukar så var det mer av den första kategorin. Alla karaktärer är också väldigt olika och man har inga svårigheter att minnas eller skilja dem åt. 

 

Språket är också otroligt bra och jag älskar hur författaren använder sig av liknelser som är kopplade till tidigare scener i boken. Till exempel besöker de havet en gång, och därefter använder sig författaren av liknelser som knyter an till havet och besöket de gjorde. Språket gör, som sagt, också att allt känns väldigt verklighetstroget och man kan nästan tro att författaren själv har varit med om allt det här. 

 

Det som drar ner bokens betyg lite är de första 80 sidorna där det är insta-love på hög nivå och allt är lite för bra. Efter de 80 sidorna vägs det dock upp på ett otroligt bra sätt genom att relationen faktiskt blir problematisk,  och jag - som vanligtvis stör ihjäl mig på insta-love - kan utan problem ignorera det faktum att det var insta-love, för den här historian är så mycket mer än det. Att boken sedan utspelar sig under en tidsperiod på ca 20 år gör det ännu bättre, och jag älskar att man får se hur många år av deras liv som faktiskt har påverkats. 

 

Medan jag läste den här boken kunde jag omöjligt sluta läsa, och jag satt uppe alldeles för sent varje natt. Jag var vaken till halv ett de två första dagarna, och den sista dagen till halv två. När jag väl hade läst ut den kunde jag dessutom inte sluta tänka på den och det händer fortfarande att den dyker upp bland mina tankar - minst en gång om dagen. 

 

Sedan för att avsluta den här recensionen tänkte jag bara nämna att det här är en fanficiton baserad på karaktärer från TV-serien Supernatural. Anledningen till att jag väntade med att nämna det var för att det inte alls påverkar den här boken. Karaktärerna skiljer sig väldigt mycket från hur de är i serien och handlingen är helt fristående och utspelar sig i en fullständigt annan värld. Så ni kan garanterat läsa och älska den här även om ni aldrig ens har hört talas om Supernatural. 

 

Här får ni också en av mina nya favoritlåtar som får mig att tänka på den här boken:

 

Bästa med boken: Att den kändes så himla verklighetstrogen, var så välskriven och fick mig att känna så mycket.

Sämsta med boken: Insta-loven, men jag kan acceptera den på grund av hur bra resten är!

 

/Anna(: