Vet ni vad jag älskar mest med fanfictionsystemet? TAGGARNA! Om man går in på Archive of Our Own och söker på sitt favoritship kommer man få upp massor, men själva namnen och beskrivningarna säger inte alltid så mycket, och därför används taggar. Om man vet precis vad man är ute efter är det då mycket lättare att också faktiskt få precis det man vill ha. 

 

Här har ni ett exempel på en fanfiction och dess taggar:

 

I mitt senaste inlägg berättade jag för er hur förbannat trött jag var på mina överfulla hyllor. Så trött att jag till och med rensade ut en hel hög med böcker och frågade mig själv varför jag inte bara lånade böcker på biblioteket.

 

Men eftersom jag är en evigt analyserande människa som inte bara kan skaffa sig en åsikt och sedan behålla den i resten av livet så har jag börjat tänka på vad jag egentligen sa i det där inlägget. Och jag har kommit på att det jag sa eventuellt skulle kunna tolkas fel. Jag vill ju egentligen inte alls att folk ska sluta köpa böcker. Titta bara på bokmarknaden. Det är nästan omöjligt att försörja sig som författare i Sverige idag, och det är sorgligt.

 

Dessutom såg jag för bara några timmar sedan en video från en mycket känd youtuber vid namn KickthePJ, och den väckte ännu mer tankar. PJ har nyligen släppt en serie som heter "Oscar's Hotel", och till skillnad från alla youtubevideor som vanligtvis är gratis så är man tvungen att betala för "Oscar's Hotel". Anledningen till att den inte är gratis är för att det är en påkostad serie som inte hade varit möjlig att producera utan en rätt stor budget. Men eftersom PJs vanliga videor på youtube är gratis så är det många som inte vill betala när han nu har gjort något annat.

 

Ni kan se hans video här ifall ni vill veta mer detaljerat vad han pratar om. Det är intressant även om man inte vet vem PJ är eller vad hans serie handlar om. 

 

Det här är anledningen till varför det är så himla viktigt att köpa böcker/filmer/serier som man verkligen tycker om. Det kan verka helt fantastiskt att man i dagens samhälle kan få tag på allt helt gratis (och till och med slipper vänta på att posten ska leverera det till ens hus), och jag kan inte säga att jag inte håller med, men det är samtidigt viktigt att man inte glömmer att det är någon som lägger ner hela sin själ i att skapa just den här boken/serien/filmen, som någon sedan bara laddar ner gratis utan minsta eftertanke.

 

Jag tror att det är väldigt lätt att glömma att människor som skriver böcker också har en hyra att betala.

 

När jag scrollar runt bland seriealbumen på diverse internetbokhandlar så slås jag ofta av hur fruktansvärt dyra de är med tanke på hur kort tid de tar att läsa. Ett seriealbum med 144 sidor som tar två timmar att läsa kostar lika mycket som en trehundrasidors bok som tar flera veckor att läsa ut. Sedan kommer jag på att det inte är min tid som de tar betalt för. Det är skaparens. Det tar troligtvis precis lika lång tid att skapa ett hundrafyrtiofyrasidigt seriealbum som det gör att skriva en trehundrasidors bok. 

 

I ett samhälle där det är så fruktansvärt enkelt att få tag i nästan vad som helst gratis tror jag att vi måste börja tänka ett steg längre. Gillar jag vad den här personen skapar? I så fall kanske jag borde betala för det så att hen kan fortsätta att skapa saker som jag kommer att tycka om. Författaren kommer kanske inte sluta skriva bara för att du inte köper deras böcker, men de kommer kanske inte kunna få sina texter publicerade i framtiden. 

 

 

(Det vi dock inte ska diskutera i det här inlägget är hur mycket det suger att bo i ett land där allt kommer hundra år efter att det har sänts i USA/Storbritannien/Ryssland. Liksom, hur ska man undvika spoilers på Tumblr om man inte ser avsnittet direkt? Sverige du behöver steppa upp ditt game. Det här är inte medeltiden. Eller ens 60-talet.)

 

(Sedan ska vi inte heller prata om vilken hycklare jag är i den här frågan. Det ska vi inte alls prata om. Nej.)

 

/Anna(:

År 2010, när den här bloggen ännu var i startgroparna, ägde jag högst kanske 50 böcker, och de var alla inslängda i min garderob bland pennor och annat skräp. Sedan började jag blogga, och framför allt följa andra bloggar. Därefter gick det snabbt utför, om man säger så.

 

Vi snabbspolar fram till 2015 och plötsligt har jag över 300 böcker som trängs i tre bokhyllor! Min lilla garderob har absolut inte plats för alla mina böcker längre. Hur tusan hände det? Under mina första femton levnadsår lyckades jag skrapa ihop en mager boksamling på 50 böcker, men så fort jag började blogga lyckades jag på bara fem år införskaffa mer än 250 böcker. Snacka om att min inköpskurva måste ha ökat drastiskt. 

 

 

Under femton år var jag faktiskt en stor motståndare till att köpa böcker. Tro det eller ej. Så länge biblioteket fanns förstod jag inte varför jag skulle slänga ut massa pengar på att köpa böcker som sedan bara tog upp plats (och samlade damm!) i mitt rum.

 

Hur kunde jag tappa kontrollen så fullständigt? Jag äger mer än 300 böcker varav säkert hälften är olästa. 

 

Bokbloggar och booktube är svaret på den frågan. När jag såg alla andra köpa vackra böcker att ställa i sina vackra bokhyllor ville jag också göra det. Och när jag upptäckte booktube blev det ännu värre. Jag bor i en liten håla, och mitt biblioteks utbud av engelska böcker är så magert att man hinner läsa allt man är intresserad av därifrån på mindre än en månad. Om jag ville läsa engelska böcker skulle jag alltså bli tvungen att köpa dem själv.

 

Och böcker köpte jag. Massvis. Både på internet och secondhand. Problemet var att jag inte läste dem. Och nu står jag här med över 100 olästa böcker och känner mig klaustrofobisk. 

 

Igår fick jag till slut nog och rev ut varenda bok i mina bokhyllor. Tänk er apokalypsen. Ungefär så såg mitt rum ut. 

Jag har kommit till sidan 422 nu! Och jag har fortfarande ingen koll på hur långt man skulle ha kommit till vecka två, men det spelar ju ingen roll eftersom det där schemat är helt ute ur bilden nu i alla fall. I lördags eller söndags (förra veckan, jag har inte rört boken sedan dess) läste jag faktiskt 100 sidor på en dag, och jag kan slå vad om att det har att göra med att jag dagen innan hade skrivit ett inlägg där jag klagade på hur trött jag var på att läsa. Bara för att skämma ut mig lite så bestämde den som styr mitt simsspel (aka mitt liv) att jag skulle bli sugen på att läsa. Så jag läste hundra sidor. 

 

Och jag har lite saker som jag vill diskutera. 

 

Min humor är inte alltid den mest sofistikerade, och därför kanske det inte förvånar någon att jag skrattade högt åt Ron när han sa "Can I have a look at Uranus, too, Lavender?"

 

Men alltså, det fungerar inte ALLS i översättning. "Får jag också ta mig en titt på Uranus, Lavender?" Det blir liksom inte roligt. Och om man läser den svenska översättningen går det ju inte alls att förstå varför de fick extra mycket läxa bara för att Ron ville se på Uranus. 

 

Det är synd att de som läser på svenska går miste om ett så fantastiskt skämt.

 

En av de saker som jag finner mest fascinerande med den här boken är Hermiones kamp för husalferna. Om man har levt några år på den här jorden och kanske även har läst lite i historia i skolan så kan man nog knappast undgå att märka att Hermiones kamp påminner om en del saker som har hänt i verkligheten. Och jag älskar det! Att dessutom alla är emot hennes nya idéer känns så realistiskt. Man hatar alla för att deras tankar är så idiotiska, men det känns så verkligt.  

 

Sedan kan jag inte låta bli att bara totalt förälska mig i Hermione i den här boken. Jag har alltid tyckt om henne, men det är först i den här boken som jag verkligen har börjat älska henne. Hon är ju så fruktansvärt smart och fantastisk!

Om Hermione är väldigt smart och fantastisk i den här boken så undrar jag lite vad Harry sysslar med. Liksom hela den där grejen med ägget till andra utmaningen, och att han trodde att han bara skulle ta ett bad? Okej, Cedrics ledtråd var kanske inte lika straight forward som Harrys, men liksom, vem som helst fattar väl att Cedric inte menar att han bara ska ta sig ett avkopplande bad? Hallå? Och det var ju typ samma sak under första utmaningen. Alla fick i stort sett säga precis till Harry vad han skulle göra innan han lyckades "lista ut det" på "egen hand". 

 

 

Vem är förvånad över att jag inte uppdaterade förra veckan? Vem är förvånad över att jag uppdaterar för sent även denna vecka? Vem är förvånad över att jag inte har nått upp till den här veckans mål än? Vem är förvånad över att jag precis nådde upp till förra veckans mål? Vem är förvånad över att jag egentligen inte ens har koll på vad det är för kapitel man ska ha kommit till den här veckan, eller ens förra?

 

I vilket fall som helst så har jag påbärjat kapitel 9 nu, så hurra för det! Så, till det som ni alla undrar över: Vad tycker jag? Låt oss dela upp det i några små kategorier:

 

Prologen var SÅ bra! Den var superintresseväckande och lyckades skapa en jättebra och skrämmade stämning. Det var dessutom roligt att läsa från den gamla gubbens perspektiv. 

 

 Som ni kanske minns så var jag inte särskilt förtjust i tredje boken. Jag tyckte att den var väldigt långdragen, och att hela handlingen och karaktärerna över lag kändes platta. Men vad har hänt i fjärde boken?! Helt plötsligt känns karaktärerna jätteintressanta och roliga, och handlingen är inte alls tråkig, trots att nästan inget egentligen har hänt än. Det kanske kan ha att göra med att jag inte alls är lika bekant med den fjärde bokens handling som jag var med den tredje, men jag tror inte att det bara beror på det. Enligt mig känns det redan som att den här boken har mer liv än den tredje, och jag är glad för det! 

 

Enough said.

 

Enough said, igen. Men ärligt, hur gör hon för att komma på allt?

 

Jag hoppas att jag ska hinna ta ikapp det jag ligger efter, men ärligt talat har jag inte för stora förhoppningar (som vanligt).

 

/Anna(:

 

Jag kan se nio säsonger av en TV-serie på raken utan att se någon annan serie emellan, men när det kommer till bokserier verkar jag behöva minst ett års paus mellan varje bok. Vad kommer det sig egentligen?

 

I augusti 2013 började jag se på TV-serien Supernatural. En serie känd för sitt imponerande antal säsonger. När jag började titta hade totalt åtta hela säsonger släppts, och jag dedikerade sedan helhjärtat resten av hösten till den här serien. Ca 180 avsnitt och 7200 minuter senare var jag ikapp, och löven hade sedan länge fallit från träden och täckts av snö. Trots all tid jag hade spenderat med Supernatural ville jag bara ha mer. Att det inte fanns några fler säsonger att maratona kom som en sorg för mig.

 

 

Varför är det då inte likadant med böcker? När det kommer till bokserier är jag istället nästan raka motsatsen. Jag läser första delen i serien, och sedan dröjer det flera år innan jag ens orkar plocka upp uppföljaren. Ibland är det inte ens säkert att jag orkar plocka upp uppföljaren eftersom jag har hunnit glömma stora delar av handlingen från första boken på de två år som har hunnit passera (*host' Beautiful Creatures *host*).   

 

De enda bokserierna som jag ens kan komma ihåg att jag har någorlunda (någorlunda = jag har läst stora delar av serien inom bara några månader) maratonat är Pretty Little Liars, Twilight och de två första böckerna i The Murder Notebooks-serien. Ofta när jag har läst första delen i en bokserie känner jag mig nöjd och som att jag behöver en paus. Det är sällan jag känner att jag måste fortsätta läsa för att överleva, och jag kan med enkelhet plocka upp någon annan bok som inte alls är relaterad till den serien. 

 

Den enda teori jag hittills har lyckats knåpa ihop har med tiden att göra. Att läsa en bok tar väldigt lång tid i jämförelse med att se ett avsnitt av en TV-serie. Att se fem avsnitt på raken av en serie känns mer produktivt än att bara läsa 200 sidor från en bok (eller så känner man i båda fallen att man inte har gjort något vettigt med sin tid, som att rädda utdöende orangutanger osv). Fast jag läser sällan 200 sidor på raken, utan oftast typ 20 sidor, och då känner jag mig ännu mer oproduktiv. Dessutom får jag också känslan av att en bok oftare är mer komplett än vad ett avsnitt av en serie är. Min tanke är att en säsong av en serie = en bok. 

 

Men om en säsong är ungefär samma som en bok, varför fortsätter jag då alltid vidare till nästa säsong av en serie, men lägger bokserien på hyllan i några år? Ja, det trodde jag att jag skulle svara på i det tidigare stycket, men det märkte jag nu att jag egentligen inte gjorde. Ursäkta för att jag slösade er tid utan att komma fram till något. 

 

En annan gissning jag har handlar om mängden jag vill se/läsa. Jag har fler böcker och bokserier i min bokhylla än vad det känns som att jag någonsin kommer hinna läsa ut. Jag vill läsa dem alla, men har egentligen inte tid, och då är det svårt att veta vilka bokserier man ska prioritera och lägga tid på. Bland TV-serier har jag inte så mycket koll, så när jag väl hittar någon som jag gillar så håller jag mig till den tills den är slut.

 

Eller så blir jag bara mer indragen i TV-serier.

/Anna(:

Egentligen har det som jag vill diskutera idag ingenting med en bokblogg att göra, men samtidigt vill jag diskutera det. Därför tänker jag göra det, och helt och hållet ignorera potentiella bokbloggarregler som säger att man inte får diskutera ickebokiga grejer.

 

Att gå ensam på bio klassas som en av de sorgligaste saker man kan göra. Det enda som slår det på sorglighetsskalan är möjligtvis att gå ut och äta på restaurang i sällskap av endast sig själv. Jag vill gråta över att det är så här, för det kan vara helt underbart att gå på bio ensam! Därför vill jag nu försöka övertyga er, så jag har skapat en liten lista över allt som är positivt med att gå på bio ensam. 

 

De flesta har säkert någon gång fått en superintressant film förstörd för sig för att de har tagit med sig en riktig pratkvarn till bion. Någon som hela tiden lutar sig in mot ditt öra för att viska sina kommentarer om filmen. När man går ensam SLIPPER MAN DET! Då är det bara du och filmen (och eventuella andra irriterande människor i salongen). 100% fokus. Dessutom slipper man att bli spottad i örat. Hur kan man inte tycka att det är en bra grej?

 

Filmreklamen har precis börjat, och du sticker ner handen i din extrastora popcornbägare, och möts där av en hand som inte tillhör dig själv! Personen du har tagit med dig på bio har nämligen bestämt sig för att mottot för dagen är "man ska dela broderligt" trots att hen inte ens har betalat för popcornen. Hen tar en stor näve och trycker in i munnen, och innan du ens har hunnit tugga ur har de redan stuckit ner handen igen i jakt på mer popcorn. GISSA VAD?! Om du går på bio ensam får du alla popcorn för dig själv! 

 

De flesta har vi väl säkert något minne till Twilight. Antingen var man den enda som hatade det, eller så var man, som alla andra, så förälskad av den glittrande vampyren att man inte kunde tänka på något annat. Twilight har dock gett mig så mycket mer än bara en förälskelse i en glittrande vampyr. 

 

Jag är inte helt säker när det var, men jag tror att det var under våren i 7:an. En av mina klasskompisar hade precis läst Twilight, som ännu inte hade hunnit bli superpopulär, och nu tyckte hon att jag också borde läsa den. På den tiden läste jag inte direkt ungdomsböcker,och speciellt inte ungdomsböcker som innehöll kärlek. Trots det lät jag mig övertalas. Och jag ÄLSKADE den (och vi ska inte ens gå in på hur jag överhuvudtaget inte kunde fokusera på mitt eget liv när jag läste "När jag hör din röst")! 

 

Under den här tiden hade jag en klasskamrat som jag umgicks lite med, men vi var inte vänner. Vi var bara i samma "gäng". Jag tyckte inte om henne, och nu i efterhand vet jag att hon inte tyckte om mig heller. Anledningen till det var att vi båda hade fördomar om varandra. Vi trodde båda att den andre var en sådan som hela tiden skulle veta bäst och alltid skulle ha rätt. 

 

Hon läste i alla fall också Twilight under den här tiden, och även hon älskade den. Då hade vi äntligen något att diskutera med varandra, och vi förstod då att den andra inte var så fruktansvärd och faktiskt inte alltid skulle veta bäst. Vi blev riktiga fangirls tillsammans, och vi tipsade varandra om nya saker som vi ville se och läsa. 

 

Det har gått nästan sex år sedan vi läste Twilight för första gången, och vi har varit bästa vänner ända sedan dess. Jag har inte kvar mitt intensiva intresse för Twilight, men jag har fortfarande kvar min bästa vän, och det är jag väldigt glad för! Även om jag inte älskar själva Twilight längre, så kommer jag alltid att vara tacksam för att den förbättrade mitt liv på så många sätt. Och istället för att fangirla över Twilight så fangirlar vi nu istället över en miljon andra saker, som att Jensen Ackles har skaffat Twitter, och hur roligt det där gifsetet med Señor Moriarty på Tumblr är. 

 

Det är inget fel att förälska sig i fiktiva karaktärer och världar, de kan förändra ens liv lika mycket som en kväll ute i den verkliga världen - om inte mer. 

 

(Sedan är ju Twilight också på sätt och vis anledningen till att jag ens började bokblogga, men det är en helt annan historia)

 

Jag är ofta en av de första när det kommer till att kritisera läsningen i skolan, men det betyder inte att läsningen i skolan inte också har haft några positiva sidor. I detta inlägg tänkte jag nämna vad läsningen i skolan faktiskt har lärt mig. 

 

1. GENUSTÄNK
Innan jag började gymnasiet tänkte jag sällan på genusfrågor och normer överhuvudtaget. Sedan började vi prata allt mer om det på gymnasiet, och vi började även diskutera hur det ser ut i böcker, och då började jag reagera på det, och det påverkar mig väldigt mycket i min läsning. Jag tycker att genusfrågor är så pass intressant att jag till och med skrev ett arbete om det i historian, där jag jämförde två böcker från två olika tidsperioder ur ett genusperspektiv. 

 

Jag kommer fortfarande ihåg när jag hade läst "Hungerspelen" i högstadiet och min lärare frågade mig om jag trodde att den kunde skriven som någon slags kritik till hur alla dokusåpor och TV-program fungerade nu för tiden. Hon undrade också om jag trodde att det kanske skulle kunna bli så här illa i framtiden. Jag förstod inte alls vad hon menade först. Jag hade inte ens tänkt tanken att det här skulle kunna vara någon slags kritik mot något. Det var ju bara en påhittad historia. Eller?

 

Efter det samtalet började jag fundera lite smått över det här med budskap och samhällskritik, men det var först på gymnasiet (tror jag i alla fall) som jag verkligen började fundera på det. Vad vill författaren egentligen ha sagt med den här boken? Är den bara skriven som ren underhållning, eller vill den förmedla något större? När jag väl fick upp ögonen för det här så blev läsningen plötsligt så mycket mer!

 

"Vad symboliserar regnet i den här scenen i The Great Gatsby?" "Whaaat?", kände jag mest de första gångerna jag fick frågor som liknade den här. Regnet var ju bara regn. Jag fick ganska snart därefter lära mig att regn sällan faktiskt är bara regn i skönlitteratur. Det finns ofta där för att visa på sinnesstämningen hos karaktären, eller för att symbolisera något annat. "WOW", kände jag mest då. Tanken på att minsta lilla detalj i en bok var genomtänkt gjorde mig grymt exalterad, och även det gjorde att mina ögon öppnades ännu mer. Det var ungefär vid den här tidpunkten som jag själv blev livrädd för att skriva böcker, eftersom mina aldrig var lika genomtänkta. 

 

Det här är i alla fall en av de bästa sakerna jag har lärt mig när det kommer till läsning (jag har även lärt mig det från Tumblr med tanke på alla teorier kring Sherlock som är baserade på detaljer och symbolik), för om man lär sig att se symboler så blir läsningen värd så himla mycket mer och man kan uppskatta författaren ännu mer.  

 

 

Det här lärde jag mig egentligen i Skrivande-kursen som jag läste i tvåan på gymnasiet, men den har trots det påverkat min läsning (och mitt skrivande). Den fick mig att inse att det finns två olika sätt att skriva på, och gestaltning är det som man oftast ska sträva efter. När man gestaltar så skriver man inte "Lisa blev arg när Johan gjorde slut", utan man skriver istället "När Johan gjorde slut kastade Lisa sin mobil i väggen, och när hon hade gjort det plockade hon upp tallriken som hon precis hade ätit på och kastade även den i väggen, så att den gick i tusen bitar" (väldigt bra exempel, host...). På engelska heter det "Show, don't tell" och är kanske lättare att förstå än mitt exempel. Här kan ni läsa mer om det.

 

När jag lärde mig om gestaltning fick jag i alla fall upp ögonen för varför vissa böcker var bättre på att få mig att känna saker och se dem framför mig. Nu när jag läser kan jag ibland också reagera på hur välbeskrivet vissa saker är utan att de faktiskt rakt ut säger till mig hur karaktären känner sig. Jag vet det, men inte för att författaren berättar det, utan för att hen beskriver det. Hoppas att ni förstod något av det.

 

 Till slut har skolan också lärt mig att tänka efter när jag läser (detta är något som även bloggen har lärt mig). När man har läst böcker i skolan så har man fått frågor vars svar man kanske inte ens har funderat över medan man har läst, men som får en att tänka efter i efterhand,och till slut även medan man läser. Alla de steg som jag tidigare har talat om visar ju på att jag tänker efter när jag läser, men jag är väldigt tacksam över att jag nu kan det, så jag ville att det skulle få vara en egen punkt också.

 

Om man inte tänker efter medan man läser tror jag att det är svårt att utvecklas och faktiskt lära sig något av böckerna. För att bli en analyserande människa så tror jag att det är viktigt att man reflekterar över det man läser. För några år sedan läste jag utan att reflektera alls. Då tyckte jag nästan att allt jag läste var bra, så är det inte längre. Det kanske kan tyckas sorgligt, men jag tycker inte att det känns sorgligt. Det känns istället som att mina ögon har öppnats mer nu. Jag förstår mer och har mer erfarenhet, och därför tycker jag inte om allt jag läser. 

 

Jag har såklart lärt mig ännu mer än det här, men jag kan inte nämna allt, och de här fem sakerna var de jag först kom att tänka på. 

 

 

Är dystopin på väg att utrotas? Är regeringen korrupt och luften så förorenad att dystopin nu håller på att dö ut? Kommer soldater från okända kungadömen marschera in i dystopins land med drakar dragandes på High- fantasy? För det tror jag. 

 

Först (jag har blivit skadad av rapportskrivande och känner att jag måste förklara allt) så tänkte jag bara ge er en förklaring på vad High-fantasy är. Enligt den högst pålitliga källan Wikipedia är High-fantasy/högfantasy böcker som utspelar sig i en fiktiv värld, med lågutvecklad teknik och ofta med övernaturliga inslag såsom magi, drakar och andra varelser. Den första high-fantasyn brukar man oftast säga är Sagan om Ringen. 

 

Jag vet inte om jag är den enda som har märkt det, men den senaste tiden har high-fantasyböckerna ökat i book hauls hos både svenska bokbloggare och utländska booktubers. Och jag skulle vilja lägga äran/skulden (beroende på vad ni själv tycker om genren) på en enda booktuber:

 

 

 Nämligen Regan från Peruse Project. Hon är en ganska ny booktuber, men hon blev snabbt en av mina absoluta favoriter. Hon är så himla rolig samtidigt som hon är så bra på att tipsa om böcker - man blir alltid sugen på att läsa de böcker som hon tycker om och rekommenderar. Regan är, om ni inte räknade ut det från min introduktion, ett stort fan av fantasy och då framför allt high-fantasy. Sedan hon började bli ett stort namn i booktubeosfären (högst improviserat namn) har även antalet fantasyböcker i andra människors book hauls ökat markant och jag kan förstår varför. Hon är som sagt grymt duktig på att tipsa om böcker.

 

Som ni vet håller inte allt för evigt och allt har sin tid (vilket lät mycket djupare än vad jag menade) och jag tror därför att dystopins tid börjar ta slut. Sanden i timglaset börjar rinna ut. Och personligen känner jag mig ganska glad över det. Jag fastnade aldrig riktigt på dystopikroken och faktum är att jag nog nästan bara läst runt två dystopier, men jag har desto fler stående olästa i hyllan. 

 

Om nu dystopins era faktiskt går mot sitt slut så vet jag faktiskt inte vad jag tycker om att den byts mot high-fantasy. Fantasy har jag inget emot, men så fort det finns en karta med i fram boken börjar blir jag lite oroad. Jag har nämligen oftast lite svårt att komma in i high-fantasy. Troligtvis beror det på att det ofta är så himla mycket namn att komma ihåg och dessutom ofta en HELT ny värld som man ska lära känna. Därför föredrar jag Urban Fantasy och lite "lättare" fantasy. Om det dock är så att High-fantasy bli större så kanske det betyder att även Urban Fantasy även blir populärare och det klagar jag inte på.

 

Här kommer lite förslag på high-fantasy/fantasyböcker som nämnts lite överallt den senaste tiden (klicka på bilderna för att hamna på bokens goodreadssida): 

 

Den senaste tiden har jag funderat mycket på kärlek i böcker och i TV-serier och det jag har kommit fram till förvånar mig inte direkt, men jag skulle vilja diskutera det med er och få veta vad ni tycker. 

 

Personligen har jag märkt att jag ÄLSKAR romantic/sexual tension i böcker och serier (jag använder ordet romantic, men Wikipedia verkar gilla sexual), men så fort det utvecklas till ett riktigt förhållande tröttnar jag snart. Vad är då romantic/sexual tension? Enligt min alldeles egna förklaring är det när två karaktärer gillar varandra mer än som vänner, men det är något som hindrar dem från att bli tillsammans och man får därför bara se små längtande blickar och underbara ögonblick mellan dem. 

 

Jag försöker sätta fingret på varför jag älskar romantic tension så himla mycket. Jag tror att det har att göra med att jag gillar den där lite halvhemliga, förbjudna och ångestfyllda känslan som ligger över hela grejen. Man vet att de båda karaktärerna gillar varandra, men man vet inte helt säkert om de kommer bli tillsammans eller inte. Dessutom vet inte karaktärerna om den andra personen gillar dem tillbaka och det leder ju till all möjlig underbar ångest (okej, det där lät lite fel). 

Romantic tension höjer också spänningen och gör boken så himla mycket mer bladvändarvänlig och ångestfylld. När karaktärerna väl har blivit tillsammans så är ju liksom det roliga slut. Låt mig visa med ett exempel som inte spoilar något för er: Sherlock och John från BBC Sherlock. De flesta vet antagligen att det finns många som shippar dem. Ska jag kanske förklara ordet shippa också förresten, när jag ändå är igång? Så att ingen behöver sitta här och inte förstå termerna. 

 

Shippa: Att shippa något är kort sagt att man vill att två personer ska bli ihop. Här kan ni få en lite längre förklaring.,

 

Tillbaka till det vi pratade om. John och Sherlock i serien är ju inte ett par, men det är många som vill det och jag tror att det är svårt att ens förneka att tecknen finns där. De säger saker till varandra som man kanske bara skulle säga till någon man tycker om mer än som en vän och de gör även vissa saker som tyder på det. Som ni kanske vet så shippar jag John och Sherlock, men samtidigt vill jag inte att de ska bli tillsammans. Och vill ni veta varför? För det blir så himla tråkigt då. När karaktärerna väl blivit tillsammans är det som om all tension försvinner. Då kan de röra varandra hela tiden och man får oftast se/läsa om så många kyssar att det inte ens blir speciellt längre. Det som är spännande försvinner helt plötsligt. Detta problem har jag haft med två TV-serier som jag har tittat/tittar på. Där var det några som tidigt i serien hade en hel del romantic tension och jag shippade dem som fan. Sedan blev de äntligen ihop och då tröttnade jag. Jag brydde mig inte ens längre. Alla känslor jag hade haft tidigare var borta.

 

"Ungdomslitteratur" och "skolan". Tycker ni att ni ofta hör de två orden tillsammans i en positiv mening? Det tycker i alla fall inte jag. Under min dag av bloggstafetten ska jag nämligen diskutera ungdomslitteraturen i skolan. Existerar den ens? 

 

Först och främst kommer jag utgå ifrån mina egna upplevelser (vilket kanske inte är så konstigt), eftersom jag inte vet hur ni har det där ute, ni kanske får läsa hur mycket ungdomslitteratur som helst i skolan. Grattis till er i så fall! Ta vara på det. I skolan där jag går läser vi nämligen uteslutande vuxenlitteratur och speciellt klassiker. Just klassiker i skolvärlden är jag lite kluven till. Jag anser att det på ett sätt är viktigt att läsa klassiker för att bli mer allmänbildad, men klarar de som är ovana vid att läsa av att läsa klassiker och hur ska man i så fall tänka när man väljer klassiker till sina klasser?

 

Som ni kanske vet har vi i år först fått läsa "Främlingen" av Albert Camus. En mycket filosofisk bok, men den var i alla fall rätt kort och de flesta läste ut den. Sedan fick vi "Brott och straff" av Fjodor Dostojevskij (som jag har 20 sidor kvar i när jag skriver det här! HEJA MIG). Jag kan sätta mina Pirates-filmer på att de flesta av er i alla fall har hört om den, och speciellt hur GIGANTISKT tjock den är. 630 sidor för att vara exakt. Det finns inte någon i min klass som är exalterad över den här boken. INGEN. Faktiskt så har det varit den här terminens största pest bland alla. Vi kan inte relatera till den här boken för fem öre, den är tjock, långtråkig och dessutom gammal. Hur kan man förvänta sig att ungdomar ska bli intresserade av att läsa om det här är de böckerna man får läsa och de böcker man som ovan läsare sedan kommer förknippa med läsning i resten av sitt liv?

 

Ungdomsböcker däremot är ofta inte alls lika långsamma som vuxenböcker och klassiker. Dessutom kan ungdomar ofta relatera till karaktärerna i ungdomsböcker eftersom de är i samma ålder och ofta också lider av liknande problem som t.ex. den första kärleken, svartsjuka och kompisproblem. Det är nog inte lika många i min klass som känner att de kan relatera till Raskolnikov som precis mördat en pantlånerska och nu går runt och yrar i Ryssland. Jag säger inte att klassiker är något dåligt, men kanske borde man inte läsa dem i svenskan under gymnasiet. Vi är ändå 18 år gamla, men kanske är de flesta inte tillräckligt gamla för klassiker. I litteraturkursen som jag läser just nu, där tycker jag mer att man kan förvänta sig att behöva läsa klassiker. Svenskakursen borde istället alltid försöka handla om att uppmuntra ungdomar till läsningen istället för att kväva deras lust med böcker som man hellre tänder en brasa med. Det finns många ungdomsböcker där man kan diskutera moral och andra djupa ämnen, det är inte bara vuxenböcker och klassiker som har patent på det. Vad beror då det här på? Min teori är att de flesta lärare idag inte orkar hänga med och läsa den nya ungdomslitteraturen, men om jag har fel får ni gärna säga det.

 

 Sedan finns det ju de lärare som faktiskt tar in ungdomslitteratur i undervisningen, men på något sätt verkar det också ofta misslyckas. Jag har sett några klasser som har läst "Gilla hata horan" och nu är detta bara min åsikt, men jag tyckte istället att den boken var alldeles för enkel för en gymnasieklass och avslöjade budskapet alldeles för tydligt. Något mellanting hade varit bättre. Inte "Brott och straff" men inte heller "Gilla hata horan" som mer passar en högstadieklass. 

 

Eftersom jag redan skrivit så långt behöver vi kanske inte heller gå in på det faktum att vi inte läst en enda bok av en kvinnlig författare under de tre år som jag läst svenska på gymnasiet...

 

1. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö - Håkan Nesser (faktiskt en ungdomsbok och bästa boken vi läst i svenskan!)

2. Flyga drake- Khaled Hosseini

3. Främlingen- Albert Camus

4. Brott och straff - Fjodor Dostojevskij

5. Förvandlingen- Franz Kafka

 

Som ni ser har vi läst mycket filosofiska böcker och som sagt inte NÅGOT av en kvinna. Det är deprimerande. 

 

Personen som håller i stafetten imorgon är Daniella och Rebecca

 

/Anna(: