Den här videon är ungefär en månad sen, men ni känner väl mig vid det här laget och hade väl inte förväntat er något annat hoppas jag? I vilket fall som helst hoppas jag att ni tycker om videon, även om INGEN bryr sig om Halloween längre. 

 

/Anna(:

Författare: Kim W Andersson

Sidantal: 132

Betyg: 5/10

Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 2)

 

I somras spenderade jag en fantastisk dag med första volymen av Love Hurts. Den var snyggt ritad, hade smarta slut, var blodig och underhållande. På Bokmässan i år plockade jag därför upp volym två och läste med höga förväntningar. Och besviken blev jag. 

 

Tecknarstilen är fortfarande precis lika trevlig och färgglad som i första volymen, men i stort sett allt annat var en besvikelse. Mest av allt saknade jag de smarta sluten som fanns i första volymen och alltid förhöjde hela novellen. I den här volymen fick jag aldrig aha-känslan eller det där lilla leendet på läpparna när jag läste den sista serierutan. Känslan var istället mer åt jaha?-hållet, och många av novellerna kändes nästan återanvända från första volymen. Som att Kim W Andersson tog samma grundkoncept men bara ändrade karaktärerna och landskapet lite. 

 

En genomgående sak i de flesta av novellerna är att karaktärerna "berättar" historien, och jag kan inte minnas att det var så i den första. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men istället för att ha dialog och bilder som driver historien framåt så är det karaktärerna som berättar: "Jag gjorde det här", "jag gillar det här", "jag ville så gärna.." Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre, men jag hatade det i alla fall. Det kändes löjligt och som att författaren inte riktigt visste hur han skulle få fram all information han ville på ett subtilt sätt. 

 

Och jag vet inte om det beror på att jag är korkad, men jag hade ofta svårt att hänga med i handlingen. I vissa noveller fick jag läsa om och om och om och om och om innan jag fattade vad som hände. Som sagt, det kan ju också ha varit jag som upplevde en drastisk IQ-förlust precis innan jag började läsa det här albumet. 

 
Flera noveller i den här volymen drog också åt science fiction-hållet och då blev det ännu svårare för mig att behålla intresset. Jag är helt enkelt inte ett särskilt stort scifi-fan, men det är ju inte precis Kim W Anderssons fel.

 

 

/Anna(:

När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer. 

 

Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna.  Vad som helst utom att låta mig se. 

 

Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år – men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen. 

 

Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen. 

 

Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt. 

 

 

/Anna(:

 

 

Titel: Slasher

Antal säsonger: 1

Antal avsnitt: 8

Avsnittslängd: ca 50 min

Årtal: 2016-

Betyg: 4/10

Finns på Netflix: Ja

 

Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare. 

 

Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.

 

Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna. 

Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).

 

Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades. 

 

 

/Anna(:

 

Hoppas ni tycker om videon!

 

/Anna(:

Det är äntligen oktober, och som jag har längtat! Varje höst kommer mitt skräcksug krypande och de senaste veckorna har jag verkligen fått stoppa mig själv från att läsa och se klart hela min lilla skräcksamling innan oktober ens hade hunnit börja. Sedan ett år tillbaka betyder ju oktober nämligen: SPOOKTOBER!!!

 

Förra året lät jag några dementorer sköta min blogg under oktober, men det kommer inte hända i år. Det tog mig nämligen åtta månader att byta dementorprofilbilden till min vanliga, och när jag väl sedan gjorde det så dröjde det ytterligare två månader innan min blogg fattade att dementorer inte passar i juli och till slut bytte tillbaka till den vackra bilden på mig. Så jag vågar inte släppa in några dementorer i år.

 

En TBR/TBW/TBE (to be experienced? funkar det?) borde komma upp inom en snar framtid. Jag har bara två krav: 1. Jag måste vara ensam hemma för att kunna filma 2. En bok jag har beställt måste komma.

 

Som den något sega pensionär jag är så har jag till slut gett med mig och skaffat Netflix. Heja mig! Om ni har sett någon bra skräckfilm eller serie där får ni därför gärna tipsa mig. Jag har kikat igenom lite själv och markerat några som jag vill se, men uppskattar alltid tips! Och om ni har något som inte finns på Netflix så går det givetvis bra det också! (jag ska försöka att inte bli en sån där Netflix-användare som tror att om en film inte finns på Netflix så existerar den inte)

HA EN RUSKIG OCH SKRÄCKFYLLD OKTOBER SÅ HÖRS VI SNART IGEN (så länge de där dementorerna inte har tagit mig...)

 

/Anna(:

Innan jag påbörjade den här boken läste jag om första delen för att fräscha upp minnet, och jag håller fast vid min åsikt att det seriealbumet är bland det bästa och smartaste gjorda som jag någonsin har läst. Jag tror dessutom att jag till och med tyckte om det mer vid omläsningen. Därför blev mina förhoppningar för andra boken såklart ännu högre, och det slutade tyvärr med att den inte lyckades leva upp till varken första boken eller mina förväntningar. Tolka mig rätt, det var fortfarande ett fantastiskt seriealbum, men inte alls i samma klass som den första volymen. 

 

En av de saker som jag älskade så mycket med första volymen var karaktärerna. Jag älskade barnen i familjen Locke - och att se hur de tacklade alla problem man stöter på under uppväxten - och i den här andra volymen tyckte jag att fokus låg alldeles för lite på dem och mer på karaktärer som jag inte tycker är lika intressanta. 

 

Om vi nu ska fortsätta den här jämförelsen med den första boken så tycker jag inte heller om den nya "fienden" lika mycket. I första volymen hade vi en människa som inte hade några som helst hämningar, och det tyckte jag var mer intressant och skrämmande än den här nya, lite halvt övernaturliga, fienden. 

 

Den här volymen innehöll en hel del tillbakablickar och avslöjande av det förflutna, och överlag kändes det väldigt mycket som en uppbyggnadsvolym inför resten av serien. Får man inte rätt ofta den känslan när det gäller andra boken i en serie?

 

Tecknarstilen i sig är jag fortfarande lika förälskad i, men samtidigt saknade jag alla smarta övergångar som fanns i den första. Det fanns några sådana även här, men inte alls lika många. Jag är ledsnare över det än vad som troligtvis är rimligt.

  

 

/DementorAnna

Min enda relation till Scream-filmerna är den väldigt kända masken som används av mördaren. Min kompis ägde nämligen en sådan, och varje år när vi gick Bus eller godis på Halloween hade hon på sig den. Trots att jag har blivit utsatt för den masken under flera år av min uppväxt har jag aldrig känt behovet av att se filmerna (kanske just därför). Vad som fick mig att börja se TV-serien, vars första säsong nyligen hade säsongsavslutning, vet jag därför inte riktigt. Jag tror att jag var ute efter något som var nytt och läskigt, och jag måste erkänna att jag fick det jag var ute efter!

 

Hur själva serien förhåller sig till och liknar filmerna har jag tyvärr ingen aning om, eftersom jag som sagt inte ens har sett en sekund av filmerna  (jag är dock sugen på att göra det nu). Men serien gillade jag i alla fall! Det är som en lite våldsammare och mörkare version av "Pretty Little Liars". Precis som i PLL handlar serien om tonåringar, och med det kommer självklart en hel del problem. Problem som ibland har mer med kärlek att göra än en maskerad mördare. Den idén funkar inte alltid, men här tycker jag att det gör det. Det är självklart lite cheesy ibland, men sådana serier behöver jag emellenåt!

Det jag ofta ogillar med skräckfilmer är att så mycket fokus ligger på skräckelementet att skaparna helt och hållet glömmer av att utveckla karaktärerna. Därför fungerar den stereotypa skräckfilmen förvånansvärt bra i serieformat! Vi får lära känna och bry oss om karaktärerna, vilket sedan gör att man oroar sig för att de kommer bli mördarens nästa offer. Dessutom dör flera stycken redan i de första avsnitten, något som leder till att man aldrig kan vara riktigt säker på vilka som kommer överleva. Ingen går säker.

 

 Något annat positivt med den här serien: DEN LYCKADES SKRÄMMA MIG! FLERA GÅNGER DESSUTOM! Det var väldigt otrevligt att mördaren kommunicerade så mycket genom sociala medier och hade sådan koll på alla (ungefär som i PLL). Dessutom var hen hela tiden inne i allas hus på kvällarna och det stressade mig. Väldigt mycket. Dessutom är den här serien väldigt självmedveten och karaktärerna skämtar alltid om när de gör något som är stereotypt för skräckfilmsgenren (som tex att dela upp sig och gå åt olika håll).  

Hela den här serien känns också väldigt 2015, med tanke på alla virala klipp (även om det kanske inte var helt realistiskt hela tiden) och det konstanta användandet av mobiltelefonerna. Det enda som jag retade ihjäl mig på var tjejen som alltid gick runt och filmade med en gammal hederlig filmkamera. I stort sett INGEN använder det längre. Häng med lite. 

 

 

Och om inte det räcker som övertalning så tänker jag ta till mitt sista vapen: Kieran

/DementorAnna

"Through the Woods" är ett seriealbum med fem serienoveller som jag har hört mycket gott om och velat läsa i mer än ett år. Därför passade jag på att köpa hem det nu när oktober närmade sig!

 

Att läsa novellsamlingar är lite som att äta buffé. Det finns alltid något som man älskar, något som är helt okej, och något som inte alls faller en i smaken. Jag måste dock säga att den här boken är en av de bättre bufféerna jag har varit på. Det var inget i den här novellsamlingen som jag inte klarade av att äta upp, men vid en eventuell påfyllning så skulle jag inte ha tagit mer av vissa av novellerna. Låt mig nu lämna den här konstiga liknelsen innan jag blir alldeles för hungrig. 

 

 Det som drar in mig i alla de här historierna, vare sig jag älskar dem eller inte, är tecknarstilen och illustrationerna. Varje novell har sin egen tecknarstil, men samtidigt passar alla ihop och gör att boken känns enhetlig. En svart bakgrund kombineras ofta med starka färger, såsom rött och blått, och det leder till en stil som ögat verkligen dras till! Dessutom är inte handlingen bunden till de vanliga serierutorna utan berättas ofta över hela sidorna, vilket är väldigt trevligt. 

 

 Mina favoritnoveller är "His Face All Red", "The Nesting Place" och "A Lady's Hands Are Cold". Alla dessa känns som klassiska skräckhistorier och stämningen i dem är väldigt bra. "The Nesting Place" har ett väldigt äckligt monster, "A Lady's Hands Are Cold" känns som en klassisk spökhistoria, och "His Face All Red" har både en huvudkaraktär och en skog som skrämmer mig.

 

Tyvärr finns det en sak som förstör varenda en av de här fem novellerna. Slutet. Varenda novell är fruktansvärt bra uppbyggda och har ett driv som gör att man inte kan vända sidorna tillräckligt snabbt. Man vill bara komma till slutet för att se vad för smart slut författaren har hittat på, och sedan blir det världens antiklimax. Varje gång. Jag fattade aldrig sluten, och det gjorde att hela berättelsen tappade lite av sin tjusning. Väldigt sorgligt, men jag tror också att det är en smaksak vad man tycker om de här lite öppna sluten. 

 

 

/Anna(:

Författare: Selma Lagerlöf

Sidantal: 22

 

Varje gång jag hör Selma Lagerlöfs namn tänker jag på en gammal dammig svensk författare vars böcker jag absolut inte kommer tycka om. Men nu har jag läst en bok och några noveller av henne, och jag har hittils tyckt om allt! Det är tydligt att jag behöver släppa mina fördomar. 

 

Det finns tre anledningar till varför jag tycker så mycket om Selma:

1. Hon lyckas väva in övernaturligheter och folktro på ett bra sätt i sina texter

2. Hennes böcker/noveller har alltid bra budskap

3. Väldigt bra språk (även om det kan vara lite svårläst för att det är gammalt ibland)

 

Slutet fick mig att fundera väldigt mycket, först för att jag inte riktigt förstod, men sedan för att det var ett väldigt tankeväckande slut. 

 

Förutom lite skrämmande stämning så var det inte särskilt mycket fokus på att det skulle vara läskigt. Jag fick istället känslan av att det handlade om kvinnans frigörelse, och hur svårt det var. Det här var en bra novell som jag gärna läser om (och då med rätt förväntningar).

 

Titel: Tjänsteanden

Författare: Selma Lagerlöf

Sidantal: 27

 

"Tjänsteanden" handlar om en skomakarlärling som vill hjälpa sin lärare att få en tjänsteande som kan ge en vad man vill. Men när lärlingen väl har fått tag i tjänsteanden så märker han att inte gärna vill göra sig av med den. 

 

Stämningen i den här novellen var P.E.R.F.E.K.T och så oktoberig. Om man vill läsa den här novellen ska man absolut passa på att göra det under hösten.

 

Även här lyckas Selma få in folktron och jag erkänner att jag är en sucker för det. Lite som dåtidens "Supernatural", fast snällare. Hur kan det inte bli bra? 

 

Trots att jag inte riktigt greppade budskapet i den här novellen (men jag känner att det finns ett) så tyckte jag riktigt mycket om den,och jag bara känner att jag måste läsa något mer av Selma Lagerlöf!

 

Titel: Huset Ushers undergång

Författare: Edgar Allan Poe

Sidantal: 34

 

Jag har tidigare läst två noveller av Edgar Allan Poe och tyckt om båda. Kanske inte älskat, men tyckt om. Det är därför jag är så förvirrad nu. Jag gillade verkligen inte alls "Huset Ushers undergång".

 

Först och främst tog det tre (!) dagar att läsa ut den här novellen som är på dryga trettio sidor. Jag kunde verkligen inte fokusera på handlingen, och jag tror att det mest hade med språket att göra. Meningarna är över lag väldigt långa, och i dessa långa meningar finns det dessutom en hel del jobbiga och ovanliga ord. Två saker som alltid bidrar till att jag har svårt att koncentrera mig på en text.

 

Sedan hjälpte det ju inte heller att handlingen var, enligt mig, utrist. De första tre fjärdedelarna av novellen handlar om typ ingenting, och i den sista fjärdedelen hände allt, men inte ens det var särskilt intressant.

 

Jag måste erkänna att det enda sätt den här novellen lyckades skrämma mig på var genom att avskräcka mig från att läsa mer Poe inom den närmaste framtiden.Den hade garanterat en skrämmande stämning, men den gick tyvärr förlorad på mig eftersom jag hade så svårt att fokusera. 

 

/Anna(:

Toleransen för skräck är väldigt personlig, och det som den ena upplever som läskigt kanske den andra bara rycker på axlarna åt. Därför tänkte jag nu ge er tips på fem bra filmer som passar att se under oktober och Halloween, och listan kommer att växa i läskighetsstyrka (om man kan säga så). Den första filmen kommer alltså vara oläskig men ändå ha Halloweenkänsla, medan den femte filmen förhoppningsvis kommer att vara åtminstone lite läskig för den mest toleranta. 

 

En sjukt rolig film om en äventyrlig människokille som råkar hamna på ett hotell för monster, ägt av Dracula. Hotellet är en frizon undan alla människor som annars vill monstren illa. Ni kan då tänka er att det inte skulle vara så populärt om monstren plötsligt fick reda på att Dracula har råkat släppa in en människa på hotellet. Därför gör han allt för att bevara sin hemlighet, samtidigt som han försöker göra sig av med människan.

Så himla härlig och rolig film, som handlar om familj, att växa upp och sedan lite kärlek också. Alla kända monster, som tex Frankenstein, gör filmen ännu bättre!  Dessutom kommer andra filmen snart på bio (så varför inte se första redan nu så att ni kan se den andra direkt på bio?)

 

 

Norman kan prata med de döda, och det gör honom ganska opopulär både hemma och i skolan. En dag får han veta att han är den enda som kan rädda staden från en farlig förbannelse.

Precis som Hotell Transylvanien är det här en film som blandar monster och humor, och dessutom har fantastiska karaktärer. Norman är en intressant - och lite introvert - huvudkaraktär, och jag gillade hans förmåga att prata med de döda. Bikaraktärerna är också underbara, och väldigt roliga! Trots att hela filmen är fylld av humor så har den också fina och sorgliga ögonblick, och slutet är ett av dem. Perfekt film att se i oktober om man vill ha något Halloweenigt som inte är läskigt.

 

Mort (spelad av Johnny Depp <3) är en ostabil författare som en dag besöks av en konstig man som hävdar att Mort har plagierat en av hans texter. Den okända mannen kräver rättvisa, och i sin jakt på det börjar han långsamt förstöra Morts liv.

Detta är en väldigt skruvad och lite halvläskig historia, med ett slut som man minns! Johnny Depp gör Mort väldigt bra, och jag älskar att se hur han går från lite ostabil i början till vääldigt ostabil mot slutet. Trots att jag har sett den tre gånger så är den fortfarande lika spännande, och det är en sådan där film jag inte tröttnar på.  Dessutom lyckas den alltid med att skrämma upp mig alldeles lagom mycket!

 

Detta var en av de första skräckfilmerna jag såg, och innan hade jag stressat upp mig själv så mycket att jag nästan kissade på mig under de fem första minuterna. Men den är inte så farlig. Även "The Shining" handlar om en författare (som Stephen Kings historier så ofta verkar göra) som bor på ett övergivet hotell över vintern tillsammans med sin familj. Låt mig bara säga att han inte klarar av den här isoleringen så värst bra. 

Alltså, den här filmen är underbar! Och Jach Nicholson är så fantastisk i den här filmen att till och med kungen skulle kasta sig framför hans fötter. Han är totalt övertygande och hur skrämmande som helst i rollen som Jack Torrance. Om ni vanligtvis oroar er för jumpscares så kan ni andas ut, eftersom den här filmen istället fokuserar på det psykologiska. Men jag kan lova er att det ändå är skrämmande så att det räcker och blir över.

 

Detta är en klassiker som man bara måste se någon gång under sin livstid!

 

 Finns det något mer skrämmande än filmer med läskiga barn? Svar: nej. Clowner hamnar ganska högt upp på listan över skrämmande saker, men barn är alltid värre. "Orphan" handlar om Esther, ett föräldralöst barn som blir adopterat av en tvåbarnsfamilj. Hon verkar normal till en början, men det dröjer inte länge innan de två barnen i familjen får se en helt annan sida av Esther.

Har ni alltid längtat efter att få se en video med mig där jag säger ordet "taggad" alldeles för många gånger för att det ska vara okej? Ni behöver inte längta längre! Här kommer nämligen min TBR för oktober, och det finns inte en chans att ni missar hur TAGGAD jag är över den här månadens TBR! Trots mitt överanvändande av detta ganska så fula ord så hoppas jag att ni ska tycka om videon!

 

 

/DementorAnna 

Jag vaknade upp imorse och när jag kollade min blogg såg den inte längre likadan ut. Självklart blev jag lite orolig, men nu har jag blivit informerad om situationen. Tre dementorer kommer driva denna blogg under oktober (snälla, snälla, rädda mig). Det är inget att oroa sig för, men innehållet kommer att vara annorlunda och troligtvis hålla högre kvalitet. Om allt går enligt planerna finns det en chans att dementorerna tar över även efter oktober månads slut. 

 

Från och med den 1 oktober kommer de nya förändringarna börja gälla, och den största förändringen är bloggens tema. För att lyckas i bloggvärlden krävs ett nischat innehåll, och dementorernas fokus kommer att ligga på skräck. En genre som växer sig allt större och som dementorerna dessutom har stor kunskap om. 

 

En TBR-video med de böcker jag kommer att läsa under oktober kommer förhoppningsvis att dyka upp inom en kort framtid. Dementorerna har också skrivit ihop en lista med skräckfilmer som de vill att jag ska se, eftersom de anser att ett skräcktema inte är komplett utan åtminstone en skräckfilm. 

 

Dementorerna ville presentera sig med ett självporträtt så nedan följer ett collage med en bild på var och en av dem.