När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer.
Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna. Vad som helst utom att låta mig se.
Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år – men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen.
Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen.
Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt.
Har ni några liknande minnen?
/Anna(:
