Morden i Midsomer var min mardröm
När jag var yngre var jag alltid bitter över att jag var tvungen att gå och lägga mig trots att mina föräldrar fortfarande var vakna och såg på massa intressanta och barnförbjudna barnprogram. De dagar Vem vill bli miljonär visades på TV brukade jag alltid låtsas att jag inte kunde sova så att jag skulle få sitta uppe och se det (coolaste och trotsigaste pensionären redan i åttaårsåldern!). Vem vill bli miljonär var en ganska oskyldig sak att låta sina åttaåriga barn sitta uppe och se, även om det sändes vid niotiden, men det fanns ett annat program som skulle förfölja mig med skräckbilder och mardrömmar i många år framöver: Morden i Midsomer.
Jag kommer inte exakt ihåg hur gammal jag var när jag började se Morden i Midsomer, men jag var åtminstone tillräckligt gammal för att läsa undertexterna, så kanske någonstans mellan åtta och tio år. Ursäkta, men vart fanns mina överbeskyddande föräldrar vid detta tillfälle? DE SATT BREDVID MIG I SOFFAN OCH NJÖT AV SITT PROGRAM. Det de borde ha gjort var att tvinga mig i säng. Låsa dörren och kasta bort nyckeln. I värsta fall binda fast mig om jag vägrade lyssna. Vad som helst utom att låta mig se.
Morden i Midsomer skrämde mig utan tvekan – kanske var det därför jag ALDRIG kunde somna under några år – men det var också något fascinerande med det. Samtidigt som jag var livrädd ville jag se. Flera scener från avsnitten finns dock fortfarande etsade i mitt minne: Någon som dog inne i en gigantisk brinnande halmbock, ett barn som hade programmerat ett datorspel med gravstenar över sina offer, ORLANDO BLOOM med en högaffel genom hela kroppen.
Värst var dock introt. Tills för bara några år sedan kunde jag inte höra det utan att bli halvt skräckslagen och instinktivt hålla händerna för öronen.
Jag tänker dock glädja er med nyheten att jag och Morden i Midsomer har lagat vår tidigare så trasiga och ohälsosamma relation. För några år sedan bestämde jag mig för att komma över min rädsla genom att se ett avsnitt, och jag förvånades över att det inte alls var läskigt! Jag och mamma har de senaste somrarna tagit upp gamla tiders traditioner igen, men nu behöver hon inte längre bli väckt tjugo gånger per natt av en tioårig snorunge som inte kan somna.Och jag slipper ligga vaken till klockan tre på natten i rädsla av att gå samma öde till mötes som Orlando Bloom. Trots att det verkligen inte är läskigt så kan jag fortfarande ibland få den där obehagliga känslan nere i maggropen. Speciellt när jag hör introt.
Har ni några liknande minnen?
/Anna(:
Slasher | säsong 1
Titel: Slasher
Antal säsonger: 1
Antal avsnitt: 8
Avsnittslängd: ca 50 min
Årtal: 2016-
Betyg: 4/10
Finns på Netflix: Ja
Trots att jag är fruktansvärt kritisk händer det rätt sällan att jag springer på dåliga TV-serier. När jag hittade Slasher bland skräckserierna på Netflix var det första gången jag hörde om den och bestämde därför att ge den en chans. Antingen skulle det bli en ny favoritserie eller en stor flopp. Tyvärr kan jag meddela att det blev det senare.
Vi har den typiska skräckfilmsplotten: kvinna flyttar tillsammans med sin man tillbaka till huset där hennes föräldrar mördades brutalt av en man klädd som en bödel. Trots att den tidigare mördaren sitter bakom lås och bom börjar folk snart dö igen, och det är självklart kopplat till kvinnan och hennes förflutna.
Det som dock är intressant med plotten är sättet mördaren väljer sina offer. Hen dödar och straffar nämligen efter de sju dödssynderna, så den som tex är skyldig till vrede straffads genom att bli styckad levande, och den som är girig straffas med att kokas i olja. Jag vet inte varför, men jag är lite besatt av de sju dödssynderna.
Förutom att den här serien har väldigt bra representation (både sexualitet och hudfärg) så är serien en enda röra. Jag missade väl åtminstone halva säsongen för att jag så ofta var tvungen att blunda och ta ett djupt andetag. Katie Mcgrath, känd som Lady Morgana i Merlin, är någon som jag alltid tidigare har sett som en bra skådespelare, men som utan tvekan var sämst i den här serien. Sorgligt nog spelar hon huvudrollen. Kvalitén på Mcgraths skådespeleri går att jämföra med Kristen Stewart som Bella Swan. Ansiktsuttrycken, kroppsspråket och röstläget är i stort sett oförändrat hela tiden. De flesta andra skådespelarna är inte mycket bättre än Mcgrath, men några har sina ljusa stunder (dock för långt in i säsongen för att man ens ska få upp hoppet längre).
Där Scream-serien lyckas ta slasherfilmkonceptet och göra det till en spännande TV-serie med tredimensionella karaktärer man bryr sig om misslyckas Slasher totalt. Jag kan knappt namnet på karaktärerna – och bryr mig ännu mindre när de en efter en dör – och enda gången det faktiskt är lite spännande är i slutet av varje avsnitt då mördaren får fem minuters speltid. Det som ofta stör mig i skräckfilmer är att för mycket tid ägnas åt att göra morden intressanta och inte tillräckligt för att utveckla karaktärerna. När man inte bryr sig om karaktärerna förlorar man lite av det emotionella bandet med filmen, och då spelar det nästan ingen roll hur vidriga och blodiga morden är. Samma problem har jag alltså även med Slasher. Mot slutet var jag så avtrubbad och trött på allt att jag inte ens brydde mig när mördaren avslöjades.
Överlag är detta inte en serie jag skulle rekommendera. Visst, på vissa plan känns den rätt modern och morden är gjorda på ett intressant och ofta vidrigt sätt, men är det värt det? Nej. Man kan se en skräckfilm på 90 minuter utan problem även om karaktärerna är rätt platta, men åtta avsnitt av en serie blir för mycket. Om ni har flera skräckserier att välja mellan rekommenderar jag att inte välja denna (välj istället SCREAM!!).
/Anna(:
En film jag VÄLDIGT gärna vill se
Norman Bates på crack. Room men tjugo gånger värre. Hur kan man inte bli taggad på en sådan film? Split släpps i januari 2017 och jag känner att det antingen kommer vara en sjukt bra film med imponerande skådespelarinsatser, eller en gigantisk flopp. Jag hoppas såklart på det första.
/Anna(:
Två biofilmer
Efter några månaders biouppehåll blev det i helgen ett maraton för mig när jag klämde två filmer på två dagar: Ghostbusters och Husdjurens hemliga liv. Den ena filmen överraskade genom att vara bättre än förväntat, och den andra genom att vara sämre.
Jag har inte sett Ghostbusters-originalen, men efter att ha sett den här filmen känner jag faktiskt inte för att se dem heller. För en av de största anledningarna till varför den här filmen var så underbar var TJEJERNA. Både jag och min bästa vän (som jag gick med) var efteråt överens om att vi är så fruktansvärdt svältfödda på action- och humorfilmer där kvinnor spelar alla eller de flesta av huvudrollerna. Och alltså, GIVE ME MORE! Att få se fyra nördiga spökforskarkvinnor diskutera allt möjligt var så mycket intressantare än om det hade varit fyra män som gjorde det. För hur många sådana filmer har man inte redan sett? "För många" är svaret på den frågan.
Förutom KVINNOR så älskade jag även resten av filmen. Alla karaktärer var tredimensionella och olika (men Patty är ändå min all time favourite!), och både dialogen och själva handlingen fick mig att skratta konstant. Actionfilmer är något jag oftast är lite allergisk mot eftersom jag snabbt tappar fokus under evighetslånga actionsekvenser, men här var det helt lagom med action! En del av den sista actionscenen är faktiskt en av de mest minnesvärda och attraktiva delarna i filmen enligt mig.
Trots att det är lite irrelevant så måste jag också bara nämna pojkarna som satt bredvid mig under filmen. De var kanske runt elva år gamla och så söta. Innan ett jumpscare sa en av dem "nu ställer jag ner mina popcorn för jag tror det kommer bli läskigt". Sedan efter jumpscaret, när han hade haft rätt sa han "om jag inte hade ställt ner mina popcorn hade jag tappat dem". Så söta. Och av deras kommentarer förstod jag att de var fans av första filmen, och det gjorde mig så glad att de gick och såg den här nya utan att vara nedlåtande eller negativa för att kvinnor spelar huvudrollen (som så många andra vuxna män har varit på internet). Dock satt en av killarna ibland och drog sitt sugrör in och ut i det där plastlocket på drickan så att det väsnades, men största delen av tiden var jag så fokuserad och inne i filmen att jag inte ens märkte det.
Jag var sjukt skeptiskt till den här filmen (för att jag trodde att det skulle vara för mycket action), men alltså den var SÅ BRA! Jag älskade alla Ghostbusters-medlemmar (Kevin var också hur rolig som helst) och jag hade ont i munnen efteråt för att jag hade lett hela filmen igenom.
Husdjurens hemliga liv var en av mina mest efterlängtade filmsläpp under 2016,och redan där är det ju som upplagt för ett misslyckande av episka proportioner. Grundidén bakom den här filmen är dock verkligen briljant: vad gör husdjuren när man inte är hemma? Det var den idén jag signade upp för och som fick mig att köpa biobiljetter, men det var inte det jag fick. Jag känner mig lurad. De första tio minuterna fick vi roliga klipp och ögonblick om vad de olika husdjuren gjorde så fort deras ägare stängde dörren, men därefter blev det bara ännu en Disney-kopia om djur som ger sig ut på äventyr för att hitta sin försvunna vän. Jag skulle kunna räkna upp åtminstone tio bättre Disney-filmer med i stort sett samma handling. Snacka om slöseri med titelnamn och grundidé.
Anledningen till att den här historien har funkat tiotals gånger för Disney men inte här är troligtvis för att den här storyn helt saknar originalitet. Handlingen var dessutom all over the place och följde inte någon tydlig röd tråd. Karaktärerna var också otroligt platta och tråkiga, trots att det fanns potential i alla de olika husdjur som var med.Om man är djurägare kommer man troligtvis känna igen sig och skratta åt en del saker som händer, men det räcker inte. Skämten var också ganska hemska största delen av tiden.
Något som jag dock verkligen älskade var de vackra animerade landskapsbilderna vi då och då fick av New York.
Överlag tyckte jag att det här var en film som saknade originalitet. De hade kunnat lyckas med den här handlingen om de bara hade försökt införa något nytt och fräscht, men tyvärr kändes allt sunkigt och lite omodernt. Jag älskar fortfarande grundidén men önskar verkligen att de hade utfört den på något annat sätt. Ärligt talat förstår jag inte att minionerna och Husdjurens hemliga liv har samma skapare.
/Anna(:
Breaking Bad | Säsong 1
En serie med medelbetyget 9,5 på Imdb och som flertalet gånger har hyllats som tidernas bästa TV-serie kan ju inte annat än väcka intresse. I några år har jag gått och varit småintresserad och nu när jag äntligen hittade säsong 1 på secondhand kände jag och min syster att det var dags (något dumt eftersom jag ännu inte äger säsong 2 och därför inte kan fortsätta).
De två första avsnitten är en av de bästa introduktioner till en TV-serie jag någonsin har sett. De är otroligt roliga — något som jag för övrigt inte direkt hade förväntat mig — och jag och min syster skrattade nästan konstant åt hur de lyckades klanta till det på grund av bristen på erfarenhet. De två första avsnitten är också actionpackade och lite lagom äckliga emellanåt. Under de avsnitten förstod jag hypen och kände att det här kunde bli en ny favoritserie, men sedan fortsatte vi titta och ju fler avsnitt vi såg desto mer sjönk hoppet.
Aldrig trodde jag väl att en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka metamfetamin skulle kunna bli långsam och seg, men det är precis vad "Breaking Bad" blir vid tredje avsnittet. Inte mycket händer kring drogkokandet, istället får vi bara följa Walter och hans ootroligt tjatiga och irriterande fru. Scenerna är ofta långa och utan kvicka eller ens intressanta dialoger, och det fick mig att flera gånger tappa fokus och börja tänka på något annat (som typ att mina ben faktiskt ser bruna ut i rätt ljus). Jag älskar dock Walters son — som har något slags handikapp som jag inte vet så mycket om än — och även hans drogkokarpartner, för de har väldigt bra kemi och i deras gemensamma scener skrattade jag nästan alltid.
"Breaking Bad" är tyvärr också en väldigt vit och mansdominerad serie, och innehåller inte särskilt mycket mångfald. Jag har lite överseende med det eftersom säsong 1 spelades in 2008, då debatten om mångfald ännu inte var lika stor som den är nu, men jag hoppas verkligen att det förbättras i kommande säsonger (det skulle ju dock inte förvåna mig om serien är så stor just för att den inte är utmanande på något vis).
Sedan vill jag också nämna att jag ALDRIG har varit med om en så dålig säsongsavslutning (förutom kanske s1 av Hemlock Grove som var dålig av motsatta anledningen). Det kändes precis som vilket avsnitt som helst, och när det var fem minuter kvar väntade jag mig något som skulle leda till världens cliffhanger så att jag skulle få lust att se mer, men det kom inte. Det tog bara slut.
Något som dock var jävligt badass, och då menar jag jävligt, var att Mr White var så himla duktig på kemi och med hjälp av den kunskapen kunde ta sig ur svåra situationer. Sjukt coolt.
Säsong 1 innehåller bara sju avsnitt och bara på grund av de två första avsnitten tycker jag att det är värt att ge serien en chans. Det är högst troligt att jag och min syster även ser säsong 2 eftersom serien ändå har potential, men jag måste erkänna att jag är lite skeptisk. Om säsong två fortsätter att vara lika långsam och händelselös, med lika lite fokus på drogbranschen, är jag inte säker på att jag kommer att se vidare. Trots att det kan vara väldigt roligt ibland.
Berätta gärna för mig om ni har sett alla säsonger och om det är värt att fortsätta!
| Droger | Cancer | Kemi | Familj | Kriminalitet | Mord | Drogbranschen | Klasskillnader |
En kärleksförklaring till Bates Motel
"Vad fan är 'Bates Motel'?" undrar du kanske efter att ha läst rubriken? Ska Anna helt plötsligt bli motellrecensent också? Räcker det inte med att hon helt plötsligt har börjat blanda in filmer och TV-serier på sin BOKblogg? Kan hon inte vända sig till TripAdvisor istället om hon vill prata om motell?
"Bates Motel" är inte ett verkligt motell, utan en TV-serie baserad på den kända klassikern "Psycho", och fungerar ungefär som en prequel till filmen. Här kommer snabbgenomgången: Normans pappa dör i en mystisk "olycka". Norma och Norman flyttar för att börja om. De öppnar ett motell. Det går åt helvete typ direkt. Norma blir arg (många gånger). Det är något fel på Norman. Saker fortsätter gå åt helvete, hela tiden. Folk dör.
Förutom att älska "Bates Motel" så älskar jag ju också, som ni säkert redan vet, listor. Så varför inte kombinera de två?
7 ANLEDNINGAR TILL VARFÖR DU MÅSTE SE "BATES MOTEL"
1. NORMA "SCREW OFF SHITHEAD" BATES
Många blandade känslor för Norma Bates har passerat genom min kropp under den här seriens gång, och känslorna för henne har förändrats lika snabbt som hennes humör gör. I ena sekunden skrattar jag åt hur fantastisk hon är för att i nästa hata henne av hela mitt hjärta. I slutändan är hon i alla fall en av mina absoluta favoritkaraktärer någonsin och jag älskar henne så mycket, trots alla hennes brister. Och det finns ingen som skulle kunna ge henne lika mycket liv som Vera Farmiga har gjort.
Jag menar, hur kan man inte älska en karaktär som har en video på youtube som heter "Norma Bates' Most Hysterical Freak-Outs!" som är 3.30 min lång och då dessutom bara innehåller klipp från första säsongen? För mig är det helt ofattbart.
2. DEN SNYGGA (OCH NORMALA) BRODERN
Förutom att vara jävligt snygg fungerar Dylan som någon som både balanserar ut all galenskap i den här serien OCH samtidigt visar hur galna och dysfunktionella alla faktiskt är. Dylan lyckas även med konsten att vara 100% pure cinnamon roll som dessutom är badass nog att döda folk om det behövs. Hur fungerar det?
3. GREY IS THE NEW BLACK (OCH DÅ MENAR JAG ABSOLUT INTE CHRISTIAN GREY)
Om ni stannar till i White Pine Bay under semesterresan är Norman Bates inte den enda ni behöver passa er för. Nästan varenda karaktär har dödat någon och gjort saker man hatar, men när man tror att man omöjligt kan förlåta dem får man en förklaring till deras handlingar och kan plötsligt inte vara arg längre. Det finns ingen som är hundra procent ond, men inte heller helt igenom god, och det är en fantastisk känslosam berg- och dalbana som har fått mig att allvarligt fundera över mina värderingar.
4. MARRIED COUPLE... OR I MEAN, MOTHER AND SON. I THINK...
Antingen är Norma och Norman så nära varandra att det blir obehagligt, eller så kan de inte avsky varandra mer. Normalt skiftar det här med fem minuters mellanrum.
5. WE ALL GO A LITTLE MAD SOMETIMES
Förutom att Norma och Norman har ett ganska ohälsosamt förhållande i säsong ett, så är inte den säsongen såå galen. "Det här lite konstigt, men inte så farligt väl?" hinner man kanske tänka. Och sen kommer säsong två, och den som egentligen verkar galnast är Norma. Säsongen rullar på, och Norman blir värre, men fortfarande inte så farlig. Och sen boom kommer säsong tre och fyra som en käftsmäll och ALLT blir bara galet HELA TIDEN.
6. WALK WALK FASHION BABY
Serien är typ värd att se enbart för Normas kläder och hår (åtminstone från s2), och tänk på att det kommer från en person som har haft samma uppsättning av sju T-shirtar i åtminstone två år, och som spenderade högstadiet i mjukisbyxor.
7. FLAWLESS FREDDIE
Sedan Freddie Highmore spelade huvudrollen i "Kalle och chokladfabriken" måste han ha sålt sin själ till djävulen, för hans skådespeleri är skrämmande bra i "Bates Motel" och han nailar Norman i varje scen. Han har dessutom också skrivit ett av seriens bästa avsnitt. Wow, han har garanterat sålt sin själ...
Det här var min sjukt förkortade lista över varför ni borde se "Bates Motel". Jag skulle troligtvis kunna skriva ett inlägg varje dag om en anledning till varför ni borde se det, men även om ni inte tror mig så försöker jag faktiskt att inte tråka er till döds.
Ser ni på "Bates Motel"? Vad tycker ni i så fall? Har jag lyckats övertala er till att ge det en chans? Snälla säg att jag har det.
/Anna(:
Scream (TV-serien)
Min enda relation till Scream-filmerna är den väldigt kända masken som används av mördaren. Min kompis ägde nämligen en sådan, och varje år när vi gick Bus eller godis på Halloween hade hon på sig den. Trots att jag har blivit utsatt för den masken under flera år av min uppväxt har jag aldrig känt behovet av att se filmerna (kanske just därför). Vad som fick mig att börja se TV-serien, vars första säsong nyligen hade säsongsavslutning, vet jag därför inte riktigt. Jag tror att jag var ute efter något som var nytt och läskigt, och jag måste erkänna att jag fick det jag var ute efter!
Hur själva serien förhåller sig till och liknar filmerna har jag tyvärr ingen aning om, eftersom jag som sagt inte ens har sett en sekund av filmerna (jag är dock sugen på att göra det nu). Men serien gillade jag i alla fall! Det är som en lite våldsammare och mörkare version av "Pretty Little Liars". Precis som i PLL handlar serien om tonåringar, och med det kommer självklart en hel del problem. Problem som ibland har mer med kärlek att göra än en maskerad mördare. Den idén funkar inte alltid, men här tycker jag att det gör det. Det är självklart lite cheesy ibland, men sådana serier behöver jag emellenåt!
Det jag ofta ogillar med skräckfilmer är att så mycket fokus ligger på skräckelementet att skaparna helt och hållet glömmer av att utveckla karaktärerna. Därför fungerar den stereotypa skräckfilmen förvånansvärt bra i serieformat! Vi får lära känna och bry oss om karaktärerna, vilket sedan gör att man oroar sig för att de kommer bli mördarens nästa offer. Dessutom dör flera stycken redan i de första avsnitten, något som leder till att man aldrig kan vara riktigt säker på vilka som kommer överleva. Ingen går säker.
Något annat positivt med den här serien: DEN LYCKADES SKRÄMMA MIG! FLERA GÅNGER DESSUTOM! Det var väldigt otrevligt att mördaren kommunicerade så mycket genom sociala medier och hade sådan koll på alla (ungefär som i PLL). Dessutom var hen hela tiden inne i allas hus på kvällarna och det stressade mig. Väldigt mycket. Dessutom är den här serien väldigt självmedveten och karaktärerna skämtar alltid om när de gör något som är stereotypt för skräckfilmsgenren (som tex att dela upp sig och gå åt olika håll).
Hela den här serien känns också väldigt 2015, med tanke på alla virala klipp (även om det kanske inte var helt realistiskt hela tiden) och det konstanta användandet av mobiltelefonerna. Det enda som jag retade ihjäl mig på var tjejen som alltid gick runt och filmade med en gammal hederlig filmkamera. I stort sett INGEN använder det längre. Häng med lite.
Den här serien är inget mästerverk, men den är otroligt beroendeframkallande, lite läskig och precis en sådan serie man behöver ibland. Gillar ni PLL tycker jag garanterat att ni borde ge den här serien en chans! Det är modernt tonårsdrama kryddat med en galen mördare. Hur kan det bli fel?
Och om inte det räcker som övertalning så tänker jag ta till mitt sista vapen: Kieran
/DementorAnna
21 oktober 2015
Nu är framtiden här! Därför tänkte jag ge er tips på saker man äntligen kan börja göra idag:
1. Sluta vara en eremit
Bor du som en eremit på en ö som helt saknar kontakt med fastlandet? Frukta inte längre! Tack vare den nya Hoverboarden kan nu dina vänner äntligen komma och hälsa på dig, även om de inte äger någon båt! Dessutom kan du nu också beställa hem Linas Matkasse (och du kan själv åka in till stan oftare än vartannat år, fast varför skulle du behöva det om du ändå har Linas Matkasse?)
2. Bli lika perfekt som nya Pepsi Perfect (samtidigt som du nynnar på nya 1D-sången)
"Vad är skillnaden på en vanlig Pepsi och en Pepsi Perfect?", undrar du säkert. Svaret finns i namnet: den är perfekt. Till skillnad från vanliga Pepsi som uppenbarligen inte är det. Dessutom serveras vanlig Pepsi aldrig på samma sätt som Pepsi Perfect.
3. Släpp skoknytarskammen
Undvek du alltid att knyta upp skosnörena inför idrottslektionen för att du visste att du aldrig skulle kunna knyta dem igen? Nu kan du lämna skammen i det förflutna och stiga in i framtiden! Nike har nämligen släppt ett par skor som knyter sig själva. Förutom skammen så slipper du också förslitningsskador senare i livet på grund av att du har knutit skorna för mycket. Dessutom är de utmärkta att hoverboarda i! Hur bra de håller sig rena med tanke på att de är vita har jag dock inga uppgifter om.
4. Ingen mer fryspanik
Är du en student med väldigt begränsad storlek på din frys, men tycker ändå om pizza? Eller har du en fullstor frys men upplever ändå alltid att det inte finns någon plats för din nyinköpta frysta pizza? I framtiden existerar inte längre de problemen! De nya frystorkade minipizzorna kanske inte ser mycket ut för världen, men om du bara stoppar in dem i Black & Deckers hydrator (som du visserligen också måste köpa och som tar lite plats) så blir de precis lika stora som en vanlig pizza. Du kan alltså köpa hem pizza för en hel vecka utan att lida platsbrist i frysen (jag kom precis på att man inte ens behöver ha frystorkad mat i frysen, vilket ju är ännu bättre, men tar bort hela poängen med min aslånga text, så ignorera det)!
5. Gå på bio
Jaws 19 kommer nämligen snart ut på bio,och jag tycker att trailern talar för sig själv. Nu måste jag bara se ikapp de 18 tidigare filmerna innan jag kan se den nya på bio...
Förresten: Glad Back to the Future-dag! Har ni ännu inte sett trilogin vet jag faktiskt inte vad ni väntar på. Och säg inte att ni har tänkt se den i framtiden, för framtiden är redan här!
/Anna(:
Fem Halloweenfilmer
Toleransen för skräck är väldigt personlig, och det som den ena upplever som läskigt kanske den andra bara rycker på axlarna åt. Därför tänkte jag nu ge er tips på fem bra filmer som passar att se under oktober och Halloween, och listan kommer att växa i läskighetsstyrka (om man kan säga så). Den första filmen kommer alltså vara oläskig men ändå ha Halloweenkänsla, medan den femte filmen förhoppningsvis kommer att vara åtminstone lite läskig för den mest toleranta.
1. Hotell Transylvanien
En sjukt rolig film om en äventyrlig människokille som råkar hamna på ett hotell för monster, ägt av Dracula. Hotellet är en frizon undan alla människor som annars vill monstren illa. Ni kan då tänka er att det inte skulle vara så populärt om monstren plötsligt fick reda på att Dracula har råkat släppa in en människa på hotellet. Därför gör han allt för att bevara sin hemlighet, samtidigt som han försöker göra sig av med människan.
Så himla härlig och rolig film, som handlar om familj, att växa upp och sedan lite kärlek också. Alla kända monster, som tex Frankenstein, gör filmen ännu bättre! Dessutom kommer andra filmen snart på bio (så varför inte se första redan nu så att ni kan se den andra direkt på bio?)
2. Paranorman
Norman kan prata med de döda, och det gör honom ganska opopulär både hemma och i skolan. En dag får han veta att han är den enda som kan rädda staden från en farlig förbannelse.
Precis som Hotell Transylvanien är det här en film som blandar monster och humor, och dessutom har fantastiska karaktärer. Norman är en intressant - och lite introvert - huvudkaraktär, och jag gillade hans förmåga att prata med de döda. Bikaraktärerna är också underbara, och väldigt roliga! Trots att hela filmen är fylld av humor så har den också fina och sorgliga ögonblick, och slutet är ett av dem. Perfekt film att se i oktober om man vill ha något Halloweenigt som inte är läskigt.
3. Secret Window
Mort (spelad av Johnny Depp <3) är en ostabil författare som en dag besöks av en konstig man som hävdar att Mort har plagierat en av hans texter. Den okända mannen kräver rättvisa, och i sin jakt på det börjar han långsamt förstöra Morts liv.
Detta är en väldigt skruvad och lite halvläskig historia, med ett slut som man minns! Johnny Depp gör Mort väldigt bra, och jag älskar att se hur han går från lite ostabil i början till vääldigt ostabil mot slutet. Trots att jag har sett den tre gånger så är den fortfarande lika spännande, och det är en sådan där film jag inte tröttnar på. Dessutom lyckas den alltid med att skrämma upp mig alldeles lagom mycket!
4. The Shining
Detta var en av de första skräckfilmerna jag såg, och innan hade jag stressat upp mig själv så mycket att jag nästan kissade på mig under de fem första minuterna. Men den är inte så farlig. Även "The Shining" handlar om en författare (som Stephen Kings historier så ofta verkar göra) som bor på ett övergivet hotell över vintern tillsammans med sin familj. Låt mig bara säga att han inte klarar av den här isoleringen så värst bra.
Alltså, den här filmen är underbar! Och Jach Nicholson är så fantastisk i den här filmen att till och med kungen skulle kasta sig framför hans fötter. Han är totalt övertygande och hur skrämmande som helst i rollen som Jack Torrance. Om ni vanligtvis oroar er för jumpscares så kan ni andas ut, eftersom den här filmen istället fokuserar på det psykologiska. Men jag kan lova er att det ändå är skrämmande så att det räcker och blir över.
Detta är en klassiker som man bara måste se någon gång under sin livstid!
5. Orphan
Finns det något mer skrämmande än filmer med läskiga barn? Svar: nej. Clowner hamnar ganska högt upp på listan över skrämmande saker, men barn är alltid värre. "Orphan" handlar om Esther, ett föräldralöst barn som blir adopterat av en tvåbarnsfamilj. Hon verkar normal till en början, men det dröjer inte länge innan de två barnen i familjen får se en helt annan sida av Esther.
Att se den här filmen är en otroligt stressande och frustrerande upplevelse, men på det absolut bästa sättet. Då och då under filmens gång får man nästan trycka in sina knytnävar i munnen för att stoppa sig ifrån att skrika ut varningsord åt alla karaktärer. "Orphan" är en sådan där film som får en att frukta andra människor (och bestämma sig för att inte adoptera barn). Precis som i alla de bästa skräckfilmerna så är slutet även här oväntat och väldigt bra!
Jag hoppas att ni hittade någon bra film att se under Halloween! Ni får dessutom MER än gärna tipsa mig om bra skräckfilmer (så att jag kan göra en ännu längre lista nästa år)!
/DementorAnna
Psycho
Hitchcock är kanske det mest kända namnet inom skräckfilmsbranschen, och hans film "Psycho" är minst lika välkänd. Bara musiken till duschscenen i "Psycho" har använts hundratals gånger i flera olika skräcksammanhang. Det är kort sagt en film som många känner till, men hur många har egentligen sett hela filmen?
Jag hade inte gjort det tills för bara några veckor sedan, och det trots att jag är ett stoort fan av TV-serien "Bates Motel", som faktiskt är baserad på "Psycho", och utspelar sig innan filmens handling. Men det var just min stora besatthet av "Bates Motel" som fick mig att köpa "Psycho" när jag hittade den på ett loppis för några veckor sedan.
Och sedan såg jag den. Ska jag vara ärlig hade jag verkligen inga höga förväntningar. Överhuvudtaget. Filmen är från 1960, den är svartvit, och några veckor tidigare hade jag dessutom börjat se en annan Hitchcockfilm som var superkonstig. Ni förstår. Inte blev det heller bättre av att början i stort sett bara handlar om en tjej som snor pengar och sedan åker bil, åker lite mer bil, och sedan lite till samtidigt som det spelas supercreepy musik som inte alls passar in.
Men! MEN! men! Så fort den här bilåkande kvinnan, vars namn jag inte kommer ihåg, anländer till Bates Motel blir det genast mycket bättre. Spänningen börjar då genast byggas upp och Anthony Perkins, som spelar Norman Bates, är F.A.N.T.A.S.T.I.S.K. och hur gullig som helst. Som en liten kattunge som man bara vill klappa och gosa med! Men om vi bortser från att han påminner mig om en kattunge så gör han faktiskt Norman Bates riktigt riktigt bra, och han är garanterat stjärnan i filmen. Liksom wow. Utan honom hade den här filmen troligtvis inte blivit en sådan klassiker.
Jag blir sällan rädd när jag ser på film, men "Psycho" skrämde mig. Inte så att jag var tvungen att kolla under sängen innan jag skulle sova, men tillräckligt för att jag skulle bita ner mina naglar några millimeter längre än vad som är hälsosamt. Dessutom är det spännande! Och slutet är så himla nice och oväntat. Ni behöver dock inte oroa er för några jumpscares, utan det är mer psykologisk skräck. Lite som i "The Shining".
Jag märker nu att det låter som att den här filmen bara var bra för att mina förväntningar var lägre än när jag skulle läsa "Fifty Shades of Grey", men så är det inte. Den var på riktigt väldigt väldigt bra! Det händer ofta att jag känner mig besviken i slutet av skräckfilmer, mest för att de aldrig är tillräckligt läskiga, men jag var så nöjd när "Psychos" eftertexter började rulla. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att detta är en av de bästa skräckfilmer jag någonsin har sett.
Om ni ser "Psycho" och gillar den så är det bara naturligt att ni då också ser TV-serien "Bates Motel". Och vice versa förstås (vad menar ni med att jag försöker få folk att se "Bates Motel"? Absolut inte. Host.)
Läskighetsskala:
Så fort man kommer förbi bilåkandet
/Anna(:
The DUFF (filmrecension)
Allt Bianca trodde att hon visste om världen rasar samman när Wesley berättar att hennes vänner bara ser henne som en DUFF - en person som finns i alla gäng och som i stort sett bara existerar för att de andra vännerna ska se bättre ut. För att slippa undan DUFF-stämpeln och för att få en chans att gå ut med sin stora förälskelse, Toby, ber hon Wesley om vägledning och hjälp. Wesleys ex gillar dock inte tanken på att han umgås med en DUFF, så hon gör allt för att stoppa Bianca.
De allra bästa upplevelserna är de som man inte förväntar sig något av, men som sedan får en att tappa andan. Just en sådan upplevelse hade jag när jag såg "The DUFF" igår. Boken blev snabbt en favorit när jag läste den 2012, men när jag hörde att filmens handling skulle skilja sig mycket från boken bestämde jag mig för att inte se den. Vilken tur då att Noble Entertainment hörde av sig och frågade ifall jag var intresserad av att recensera filmen, så att jag fick mina fördomar överbevisade.
Redan under filmens inledande minuter fick jag känslan av att det här skulle bli Mean Girls 2.0, och den känslan höll sedan i sig genom hela filmen. Varken "Mean Girls" eller "The DUFF" är filmer som tar sig själva på alldeles för stort allvar, och i den här genren blir det fantastiskt. Det är klyschigt ibland, och man vet redan från början hur det kommer att sluta, men det gör ingenting när skådespelarna är så bra och skämten gör att mina kinder gör ont efteråt för att jag har skrattat så mycket.
Biosalongen var långt ifrån fullsatt, men det var länge sedan jag var i en biosalong där stämningen var så bra. För att vara på en bio skrattade jag nästan lite väl högt emellanåt, men som tur var dränktes mitt eget skratt av alla andra som också satt och gapskrattade. "The DUFF" är en otroligt rolig och lättsam film, och det som fick mig att skratta mest var hur awkward Bianca var ungefär 95% av filmen. Dessutom fick man ofta se hur Bianca reagerade inne i sitt huvud när något hände(se bilden nedanför), och det var väldigt bra gjort. Som sagt, jag har inte skrattat så här mycket till en film på länge (och då såg jag ändå "Big Hero 6" kvällen innan).
Mae Whitman ("The Perks of Being a Wallflower") spelar Bianca helt perfekt. Hon lyckas skapa en karaktär som är både älskvärd, sarkastisk och så awkward att jag upplevde starka känslor av second hand embarrassment genom nästan helt filmen. Samspelet och kemin mellan Mae Whitman och Robbie Amell var också helt fantastisk, och jag log varje gång de hade en scen tillsammans. Karaktären Bianca var också väldigt relaterbar och jag satt och skrattade åt situationer som jag (pinsamt nog) kände igen mig i.
Innan ni går och ser den här filmen vill jag dock utfärda en liten varning: filmens handling stämmer inte med boken över huvud taget. Eftersom det var en mindre evighet sedan jag läste boken, så kommer jag som tur var inte ihåg boken i detalj, och kunde därför låta filmen vara sin egen grej, utan att störa ihjäl mig på hur olika de var. Allt det som var väldigt mörkt i boken saknas helt och hållet i filmen, men det gjorde faktiskt inget, eftersom filmen gjorde mig så himla glad. Jag tror dessutom att den hade blivit klyschigare och sämre om de hade försökt göra den allvarligare.
Över lag älskade jag verkligen "The DUFF". Så fort eftertexterna började rulla sa både jag och min syster att vi ville se den igen. Grädden på moset kom när vi hörde låten i eftertexterna: "Favourite Record" av Fall Out Boy. Ett perfekt avslut på en film som gjorde mig lycklig i hela kroppen. "The DUFF" har också ett budskap som man i dagens samhälle inte kan höra för många gånger. Om ni gillar känslan i "Mean Girls" tror jag definitivt att ni kommer att tycka om den här!
Tack till Noble Entertainment för biobiljetterna till den här filmen!
/Anna(:
Maratona TV-serier men inte böcker?
Jag kan se nio säsonger av en TV-serie på raken utan att se någon annan serie emellan, men när det kommer till bokserier verkar jag behöva minst ett års paus mellan varje bok. Vad kommer det sig egentligen?
I augusti 2013 började jag se på TV-serien Supernatural. En serie känd för sitt imponerande antal säsonger. När jag började titta hade totalt åtta hela säsonger släppts, och jag dedikerade sedan helhjärtat resten av hösten till den här serien. Ca 180 avsnitt och 7200 minuter senare var jag ikapp, och löven hade sedan länge fallit från träden och täckts av snö. Trots all tid jag hade spenderat med Supernatural ville jag bara ha mer. Att det inte fanns några fler säsonger att maratona kom som en sorg för mig.
Sedan jag upptäckte fenomenet att maratona TV-serier har jag ärligt talat undrat vad jag gjorde med mitt liv innan denna upptäckt. Varför vänta för att se ett avsnitt i veckan när man hinner maratona en hel säsong på en vecka? När jag väl har börjat maratona en serie vill jag aldrig ens påbörja någon ny serie innan jag är klar med den jag redan har börjat titta på.
Varför är det då inte likadant med böcker? När det kommer till bokserier är jag istället nästan raka motsatsen. Jag läser första delen i serien, och sedan dröjer det flera år innan jag ens orkar plocka upp uppföljaren. Ibland är det inte ens säkert att jag orkar plocka upp uppföljaren eftersom jag har hunnit glömma stora delar av handlingen från första boken på de två år som har hunnit passera (*host' Beautiful Creatures *host*).
De enda bokserierna som jag ens kan komma ihåg att jag har någorlunda (någorlunda = jag har läst stora delar av serien inom bara några månader) maratonat är Pretty Little Liars, Twilight och de två första böckerna i The Murder Notebooks-serien. Ofta när jag har läst första delen i en bokserie känner jag mig nöjd och som att jag behöver en paus. Det är sällan jag känner att jag måste fortsätta läsa för att överleva, och jag kan med enkelhet plocka upp någon annan bok som inte alls är relaterad till den serien.
VARFÖR?!
Den enda teori jag hittills har lyckats knåpa ihop har med tiden att göra. Att läsa en bok tar väldigt lång tid i jämförelse med att se ett avsnitt av en TV-serie. Att se fem avsnitt på raken av en serie känns mer produktivt än att bara läsa 200 sidor från en bok (eller så känner man i båda fallen att man inte har gjort något vettigt med sin tid, som att rädda utdöende orangutanger osv). Fast jag läser sällan 200 sidor på raken, utan oftast typ 20 sidor, och då känner jag mig ännu mer oproduktiv. Dessutom får jag också känslan av att en bok oftare är mer komplett än vad ett avsnitt av en serie är. Min tanke är att en säsong av en serie = en bok.
Men om en säsong är ungefär samma som en bok, varför fortsätter jag då alltid vidare till nästa säsong av en serie, men lägger bokserien på hyllan i några år? Ja, det trodde jag att jag skulle svara på i det tidigare stycket, men det märkte jag nu att jag egentligen inte gjorde. Ursäkta för att jag slösade er tid utan att komma fram till något.
En annan gissning jag har handlar om mängden jag vill se/läsa. Jag har fler böcker och bokserier i min bokhylla än vad det känns som att jag någonsin kommer hinna läsa ut. Jag vill läsa dem alla, men har egentligen inte tid, och då är det svårt att veta vilka bokserier man ska prioritera och lägga tid på. Bland TV-serier har jag inte så mycket koll, så när jag väl hittar någon som jag gillar så håller jag mig till den tills den är slut.
Eller så blir jag bara mer indragen i TV-serier.
Ärligt talat så vet jag inte.
Är ni som jag, eller läser ni eller ser på TV-serier på något annat sätt? Berätta för mig! Vad tror ni att mitt "problem" kan bero på? Är det någon som har en bättre teori än mig (vilket inte är svårt eftersom mina teorier skulle ha fått F om det här var en skolinlämning)?
/Anna(:
OMG, hur bra ser inte det här ut?
Under 2014 läste jag "Me and Earl and the Dying Girl" (recension HÄR) och blev inte förälskad, även om jag tyckte att det var en helt okej bok. När jag sedan hörde nyheten om att den skulle bli film tänkte jag inte särskilt mycket på det, för ärligt, hur ofta är filmen bättre än boken? Men för några dagar sedan såg jag att Raeleen från Padfoot and Prongs 07 på YouTube tweetade om att trailern hade släppts, och då tog min nyfikenhet överhanden, och vad glad jag är över det! Filmen ser helt fantastisk ut, och jag är plötsligt så taggad på att se den! Dessutom visste jag inte att Olivia Cooke ("Bates Motel") skulle vara med, och hon är ju också helt amazing! Jag måste helt klart se den här filmen när den släpps!
Har ni läst boken? Är ni sugna på att se filmen?
/Anna(:
TV-serie-tips (#3)
Jag ber om ursäkt för att jag har varit väldigt frånvarande från bloggen den senaste tiden. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske har det att göra med att jag blev lite utmattad efter NaNoWriMo och för att det är mycket julklappar som behöver fixas. Jag vet itne. Men nu hoppas vi att jag ska uppdatera lite mer regelbundet framöver!
Jag hoppas att ni tycker om videon, och att ni hittar någon ny TV-serie att titta på nu i jul!
Del 1 hittar ni HÄR
Del 2 hittar ni HÄR
Ha en bra dag!
/Anna(:
Skräck på 4 minuter
Har ni lite ont om tid nu så här i Halloween-tider, eller vill ni bara inte lägga två timmar på en skräckfilm? Då har jag det ultimata tipset för er som vill bli skrämda! En kortfilm som endast är 4 minuter lång, men som har lyckats fucka upp mitt liv ändå. När ni väl har sett det här kommer ni inte kunna sluta tänka på den ett långt tag framöver. Det är dessutom baserat på en verklig händelse, kan det bli så mycket värre? Den är dock sjukt välgjord och värd att se!
Hoppas att jag inte förstörde er fredagskväll totalt!
/Anna(:
Era skräckförslag
Efter mitt inlägg för några dagar sedan fick jag några förslag på både filmer,böcker och TV-serier som faller inom skräckgenren. Därför tänkte jag nu dela med mig av de förslag jag fick. Kanske skriver jag också ett annat inlägg och tipsar om mina egna skräckförslag. Vi får se.
BÖCKER
FILMER
TV-SERIE
Tack för förslagen! (Jag testade första avsnittet av American Horror Story häromdagen, men tyckte tyvärr inte om det)
/Anna(:
TV-serie-tips del 2
Hoppas ni tycker om videon! :)
/Anna(:
TV-serie-tips del 1
Förutom böcker tycker jag också väldigt mycket om TV-serier, så i två (eventuellt tre) delar kommer jag att tipsa om TV-serier som jag tycker om och rekommenderar till er! Hoppas ni hittar någon TV-serie som ni vill se efter det här.
/Anna(:
Lucka 21: Filmrecension på "The Hobbit"
Lever ni ännu kära vänner? Det gör i alla fall jag! Därför tänkte jag nu recensera filmen "The Hobbit" som jag var och tittade på tillsammans med några av mina vänner igår. Jag är inte supervan vid att skriva filmrecensioner, men jag ska göra mitt bästa.
Efter att ha läst första boken i Sagan om Ringen-trilogion i somras bestämde jag mig för att äntligen se filmerna. Jag såg alla i ett svep (vilket betyder inom loppet av några dagar i min värld) och jag älskade dem! I just det här fallet tyckte jag att filmerna var bättre än böckerna, även om jag bara läst första boken än så länge. Eftersom jag tyckte om Sagan om Ringen så mycket var det en självklarhet att jag skulle gå och se den här. Och den gjorde mig sannerligen inte besviken!
Till en början tyckte jag att den var en aning långsam, inte tråkig, men ändå en aning långsam. Efter ungefär en timme började den bli riktigt bra och jag kände långsamt hur jag började älska den. Det som gör att jag älskar de här filmerna så himla mycket är att humor är precis perfekt avvägt med action. Jag skrattar minst lika mycket som jag sitter och biter på naglarna av spänning. Dock blir det inte löjligt roligt på något sätt, inte som en komedi kan bli.
Dvärgarna tyckte jag riktigt mycket om och de lyfte filmen något otroligt. Min favoritdvärg är helt klart Bombur, hur kan man inte älska honom? Han är tjock, har rött hår och världens gulligaste skägg!
Det var första gången jag såg en film på bio i 3D och det var helt okej. Inte så hemskt som jag hade trott, men jag hade nog klarat mig utan 3D om jag ska vara ärlig. Det tillförde inte så mycket till själva filmen, det var inte särskilt mycket 3D-effekter. Jag tror faktiskt att man ville göra filmen i 3D bara för att det är inne. Själva kvaliteten på filmen var dock perfekt. De tidigare hade lite brister bland specialeffekterna, inte konstigt med tanke på att det var ett tag sedan de gjordes, men i den här filmen kunde man inte se vad som var datorgjort och inte. Precis som i Sagan om Ringen var det mycket fina miljöer och det tycker jag bidrar till att skaffa en härlig stämning i filmen.
Eftersom jag är en nörd av filmmusik tycker jag att musiken i den här filmen ska få ett eget litet avsnitt. Ni som har sett Sagan om Ringen vet att soundtracken i alla de filmerna är totalt underbara. I "The Hobbit" fanns många av de gamla kända ledmotiven kvar, men det var också en hel del nya. En av dem nya har redan hunnit bli en stor favorit hos mig och jag kan inte sluta lyssna på den. Om ni spolar fram till 2.20 så får ni höra vilken det är!
Som ni kanske förstår älskade jag den här filmen (trots min halvbra recension). I början saknade jag det där magiska som Sagan om Ringen hade, men det kom efter ungefär en timme. Tre timmar förflöt snabbt och när filmen var slut satt jag bara där och ville ha mer. Jag ser verkligen fram emot nästa del.
Nedanför det här strecket kommer en bokbloggare varje dag ,under den här julkalendern, få ge ett boktips inom en viss genre jag valt till dem. Det är de själva som skrivit ihop tipsen med rätt lösa "regler". Hoppas ni hittar någon bok ni vill läsa här under december! Klicka bara på bilden så kommer ni till bloggarens blogg.
Dagens genre:
Vad passar bättre än dystopier den dagen det ryktas att jorden ska gå under? Precis, ingenting. Därför kommer det ny ett trevligt tips på en dystopi man enligt Sara inte får missa.
Sara från IHeartBooks
Uglies av Scvott Westerfeld
Tänk dig en framtid där världen är uppdelad i två delar. En för de vackra och en för de fula. Tally tillh ör den fula sidan men snart fyller hon sexton och kommer äntligen få göra sin operation och flytta till den vackra sidan av stan. Där alla människor är vackra, inte har några problem och festar hela dagarna. Men en dag träffar hon Shay. En tjej som ser på världen med helt andra ögon än Tally. Hon vill hellre vara fri än vacker, något som Tally omöjligt kan föreställa sig. Vad kan vara bättre än att vara vacker? Men på dagen Tally ska genomgå sin operation försvinner Shay. Tally får ett ultimatum, ge sig ut i vildmarken för att hitta Shay och hitta platsen där rebellerna bor eller för alltid leva med hur ful och äcklig hon är.
Det finns många dystopier som väcker känslor och tankar men Uglies är nog den som har fått mig att känna mest. Orsaken till det är att samhället i denna boken känns så troligt. Med alla fördomar vi har idag om att man måste vara vacker och med alla de sjuka kroppsideal vi har känns denna framtid inte så långt borta. Uglies är en dystopi om att hitta vad som verkligen är viktigt här i livet!
Pris på Bokus:
Engelsk inbunden: 128 kr
Engelsk paperback: 82 kr
De svenska är tydligen utsålda.
/Anna(:
The HungerGames
*Tidsinställt inlägg*. NU SITTER JAG PÅ BION OCH VÄNTAR PÅ ATT HUNGERSPELEN SKA BÖRJA. ANTAGLIGEN ÄR DET ALLDELES FÖR LÅNG REKLAM FÖR ATT MITT TÅLAMOD SKA KLARA AV DET, MEN JAG SITTER FAKTISKT OCH VÄNTAR PÅ ATT HUNGERSPELEN SKA BÖRJA!!!!
/Anna(:
