Breaking Bad | Säsong 1
En serie med medelbetyget 9,5 på Imdb och som flertalet gånger har hyllats som tidernas bästa TV-serie kan ju inte annat än väcka intresse. I några år har jag gått och varit småintresserad och nu när jag äntligen hittade säsong 1 på secondhand kände jag och min syster att det var dags (något dumt eftersom jag ännu inte äger säsong 2 och därför inte kan fortsätta).
De två första avsnitten är en av de bästa introduktioner till en TV-serie jag någonsin har sett. De är otroligt roliga — något som jag för övrigt inte direkt hade förväntat mig — och jag och min syster skrattade nästan konstant åt hur de lyckades klanta till det på grund av bristen på erfarenhet. De två första avsnitten är också actionpackade och lite lagom äckliga emellanåt. Under de avsnitten förstod jag hypen och kände att det här kunde bli en ny favoritserie, men sedan fortsatte vi titta och ju fler avsnitt vi såg desto mer sjönk hoppet.
Aldrig trodde jag väl att en serie om en kemilärare som får cancer och börjar koka metamfetamin skulle kunna bli långsam och seg, men det är precis vad "Breaking Bad" blir vid tredje avsnittet. Inte mycket händer kring drogkokandet, istället får vi bara följa Walter och hans ootroligt tjatiga och irriterande fru. Scenerna är ofta långa och utan kvicka eller ens intressanta dialoger, och det fick mig att flera gånger tappa fokus och börja tänka på något annat (som typ att mina ben faktiskt ser bruna ut i rätt ljus). Jag älskar dock Walters son — som har något slags handikapp som jag inte vet så mycket om än — och även hans drogkokarpartner, för de har väldigt bra kemi och i deras gemensamma scener skrattade jag nästan alltid.
"Breaking Bad" är tyvärr också en väldigt vit och mansdominerad serie, och innehåller inte särskilt mycket mångfald. Jag har lite överseende med det eftersom säsong 1 spelades in 2008, då debatten om mångfald ännu inte var lika stor som den är nu, men jag hoppas verkligen att det förbättras i kommande säsonger (det skulle ju dock inte förvåna mig om serien är så stor just för att den inte är utmanande på något vis).
Sedan vill jag också nämna att jag ALDRIG har varit med om en så dålig säsongsavslutning (förutom kanske s1 av Hemlock Grove som var dålig av motsatta anledningen). Det kändes precis som vilket avsnitt som helst, och när det var fem minuter kvar väntade jag mig något som skulle leda till världens cliffhanger så att jag skulle få lust att se mer, men det kom inte. Det tog bara slut.
Något som dock var jävligt badass, och då menar jag jävligt, var att Mr White var så himla duktig på kemi och med hjälp av den kunskapen kunde ta sig ur svåra situationer. Sjukt coolt.
Säsong 1 innehåller bara sju avsnitt och bara på grund av de två första avsnitten tycker jag att det är värt att ge serien en chans. Det är högst troligt att jag och min syster även ser säsong 2 eftersom serien ändå har potential, men jag måste erkänna att jag är lite skeptisk. Om säsong två fortsätter att vara lika långsam och händelselös, med lika lite fokus på drogbranschen, är jag inte säker på att jag kommer att se vidare. Trots att det kan vara väldigt roligt ibland.
Berätta gärna för mig om ni har sett alla säsonger och om det är värt att fortsätta!
| Droger | Cancer | Kemi | Familj | Kriminalitet | Mord | Drogbranschen | Klasskillnader |
Kommentarer
Trackback
