Författare: Natalia Batista

Sidantal: 167

Betyg: 6/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Ja (del 1)

 

Det här seriealbumet handlar om en omvänd värld. En värld där kvinnorna styr och där kvinnorna är normen. Batista har i den här boken vänt på könsrollerna och kvinnor får de roller som män annars har i vårt samhälle. Samtidigt utspelar seriealbumet sig i en miljö som de allra flesta känner till mycket väl: sagovärlden. 

 

Idén med de omvända könsrollerna tyckte jag supermycket om, och det får en att reflektera och reagera. När man vänder på rollerna förstår man hur mycket vi påverkas av dem och också hur löjliga de faktiskt är. Toppenbra idé och väl utförd på ett sätt som är lätt att förstå!

 

Att själva historian är som en traditionell saga gör att handlingen inte blir särskilt speciell, eftersom man har läst om samma handling hur många gånger som helst tidigare. Men samtidigt känner jag att det är det bästa sättet att göra det på. Om Batista inte hade följt den traditionella sagan så hade man inte lagt märke till könsrollerna och stereotyperna lika väl som man gjorde nu när man visste hur en saga egentligen skulle ha varit. Så även om det gjorde att handlingen blev förutsägbar så tror jag inte att man hade kunnat gjort det på något annat sätt och fått samma resultat. 

 

Tecknarstilen tyckte jag var väldigt fin och seriealbumet var underhållande och då och då satt jag och smålog för mig själv. Speciellt när hästen kom med sina roliga kommentarer!

 

 

Bästa med boken: Intressant med de omvända könsrollerna!

Sämsta med boken: Att handlingen blev lite väl förutsägbar ibland

 

Författare: Per Nilsson, Daniel Ahlgren

Sidantal: ca 200

Betyg: 7/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

Handlingen i den här boken kan beskrivas med endast en mening: en kille sitter bredvid en tjej på en bänk och filosoferar. Mer komplicerad än så är inte handlingen. Jag vann den här boken för flera år sedan på mitt bibliotek och har många gånger funderat på att göra mig av med den, men sedan en dag bestämde jag mig för att bara läsa den och ge den en ärlig chans. Baksidan var grymt hemlighetsfull och eftersom den var så kort kunde jag inte komma på någon anledning till varför jag inte skulle läsa den. Den blev sedan utläst på mindre än en dag och jag blev positivt överraskad av det jag precis hade läst.

 

Hela den här boken är egentligen en inre monolog (gillar engelskans "stream of consciousness" bättre) hos huvudpersonen. Han sitter på bänken bredvid den här kvinnan och tänker sådana där tankar som man alltid gör ( i alla fall jag) när man sitter bredvid en främling. Man funderar över deras bakgrund, vad som skulle ske om man blev tillsammans med dem, om man vågar hälsa på dem osv. Jag tyckte väldigt mycket om det här och ibland lyckades författaren verkligen sätta ord på en del tankar man själv har haft många gånger. 

 

Det är en väldigt snabbläst bok eftersom varje uppslag består av en bild och sedan några rader med text. Den har dessutom en väldigt okomplicerad handling som ändå lyckas vara väldigt intressant. Jag håller såklart inte alltid med om huvudkaraktärens tankar, men det är kul att känna igen den där tankeprocessen man själv har när man sitter bredvid någon man aldrig tidigare sett. 

 

Illustrationerna i boken var inte mina favoriter, men det beror väl helt enkelt bara på att jag inte gillar just den stilen. Annars var det trevligt att boken var illustrerad eftersom det lyfte boken och dess handling.

 

 

 

/Anna(:

 

Författare: Teri Terry

Sidantal: 439

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (del 1)

 

Jag är en av få personer som aldrig hoppade på dystopitåget, och min kunskap sträcker sig ungefär till The Hunger Games. Om ni vill ha ett utlåtande från ett dystopiproffs när det gäller den här boken är detta alltså inte rätt recension att läsa.

 

Själva tanken bakom boken tyckte jag var mycket intressant. Hela grejen med att regeringen faktiskt kontrollerar befolkningen genom att radera deras minnen ifall de inte beter sig som de vill är väldigt skrämmande, och inte allt för overklig. Det skulle kunna hända, och det skrämmer mig. Personerna som hade fått sina minnen raderade fick också en apparat som kontrollera att de varken var för arga, ledsna eller glada. Även det är skrämmande och väldigt intressant! Dock tyckte jag inte att världen - åtminstone i början - var tillräckligt utvecklad. Många gånger glömde jag till och med av att den här boken utspelade sig i framtiden. Tekniken verkade inte ha utvecklats särskilt mycket alls, och därför fick jag ofta för mig att den utspelade sig i nutid. 

 

Karaktärerna var också rätt platta, och jag brydde mig inte särskilt mycket om någon av dem. Kyla var väl lite intressant ibland, och det var även vissa andra av de mindre karaktärerna, men kärleksintresset (vars namn jag inte längre kommer ihåg) var SÅÅ tråkigt. Nej, karaktärerna kände jag inte särskilt mycket för överhuvudtaget. Det som gjorde karaktärerna lite intressantare var att man inte visste vilka man kunde lita på. De som verkade trevliga till en början behövde inte alltd vara det.

 

Själva mysteriet är det som är bokens starkaste sida och jag vill läsa vidare bara för att få reda på vad som hänt med Kyla, och vad regeringen egentligen döljer. Världen är också väldigt intressant och jag vill se hur den kommer att utvecklas. Första boken kändes väldigt mycket som en introduktion och man fick läsa lite väl mycket om Kylas vardagsliv, men jag tror att resten av böckerna kommer att vara bättre och utveckla världen mer!

 

Jag tror dock inte att den här boken är särskilt originell. Det känns inte som att den är det. Jag kan ju inte säga säkert, men jag tror inte det. Jag har trots allt läst baksidestexter på en del dystopier och den här sticker inte ut supermycket ur mängden. Som ett noob på dystopier tyckte jag dock att den var intressant och om jag skulle kunna låna andra boken någonstans så skulle jag läsa den, men jag kommer nog inte köpa den.

 

Bästa med boken: Mysteriet kring Kylas tidigare liv och även själva mysteriet kring samhället. Vad håller regeringen egentligen på med?
Sämsta med boken: Karaktärerna var trista och ibland kände man inte att det utspelade sig i framtiden. Handlingen kunde också bli lite långtråkig ibland eftersom fokus låg på Kylas vardagsliv.

 

/Anna(:

 

 

Spiegelman har också lekt lite med språket i den här boken. Varje gång Vladek berättar på riktigt så är det en hel del grammatiska fel - det var troligtvis så hans pappa pratade - och då gillade jag att han också hade skrivit ner det med grammatiska fel och inte försökt rätta till det. Ibland kunde det dock vara lite svårt att hänga med i vad de sa, men det berodde oftast på att man inte riktigt var säker på vem det var som pratade. 

 

Själva historian och handlingen är väldigt hemsk, och eftersom det här är en människas verkliga historia så har jag inget att säga om den förutom att det är hemskt hur man kan behandla människor på det här viset. Boken ger mig också en extra tankeställare när jag tänker på åt vilket håll samhället går idag. Det gör mig rädd. Och det är just därför det är så viktigt att ALLA läser de här böckerna och förstår att det inte får hända igen! 

 

/Anna

Författare: Simona Ahrnstedt

Sidantal: 357

Betyg: 6/10

Originalspråk: Svenska

 

Första boken av den här författaren, "Överenskommelser", älskade jag. Det var en av mina absolut favoritböcker förra året. När jag plockade upp den här boken hade jag alltså skyhöga förväntningar. Tyvärr saknade den här boken ungefär allt som jag tyckte så mycket om i "Överenskommelser" och det gjorde mig väldigt besviken. Mer besviken än vad jag annars hade blivit av den här boken.

 

Det första och mest irriterande som störde mig i den här boken var språket. Språket var så annorlunda från hennes första bok att jag nästan började fundera på om det var samma person som hade skrivit den här boken. Först och främst hade den behövt minst en genomläsning av en korrekturläsare till. Det var hur mycket kommatecken som helst som saknades, och det fanns en hel del ställen där samma ord var med två gånger i en mening. Kommatecknen var dock det som störde mig mest. Det finns egentligen inga särskilda regler för när man ska ha kommatecken, men här saknades det på ställen där man vet att det ska finnas. Jag gick tillbaka till hennes första bok och kollade om hon gjorde samma misstag då, och det gjorde hon inte. Jag förstår inte. Om hon kunde i första boken, vad hände då i andra boken?

 

Dessutom upplevde jag inte att språket var särskilt väl anpassat till tidsperioden. Det var ett väldigt modernt språk, på snudd till för modernt för en skönlitterär bok överhuvudtaget. Det lediga språk som fanns i den här boken hade jag inte ens gillat i en bok som var menad att utspela sig idag och därför blev det ännu konstigare när handlingen utspelade sig på 1300-talet. 

 

En annan sak som jag gillade så mycket i första boken, men som saknades här var miljön. I första boken kändes det verkligen som om man befann sig på 1800-talet. Den känslan fick jag nästan aldrig här och det gjorde att boken tappade lite av sin charm. Jag visste att den utspelade sig på 1300-talet, men jag kände det inte. 

 

Den här boken hade inte heller samma djup som hennes första bok, och den var heller inte lika mörk. Något jag tyckte var lite synd. Karaktären Markus hade jag också stora problem med. Ibland tyckte jag om honom, men mest mådde jag illa över att han hela tiden var så dominant och hotande (tänk en mildare variant av Christian Grey). Att han dessutom hela tiden skulle berätta för Illiana att han ägde henne tyckte jag inte om. Jag vet att den här boken utspelar sig på 1300-talet och att det var annorlunda då, men jag gillar det ändå inte. Det påminner mig alldeles för mycket om "Fifty Shades of Grey" (som jag faktiskt läst). 

 

Okej, förlåt för den utläggningen, men jag var bara tvungen att få ur mig allt det där. När jag väl förstod och accepterade att den här boken inte skulle nå upp till samma nivå som "Överenskommelser" så började jag läsa den på ett nytt sätt och med nya ögon. Jag hade inte lika höga krav, utan njöt bara av handlingen. För när man väl sätter sig och börjar läsa är det sedan väldigt svårt att sluta och man blir snabbt fast i handlingen. Det händer inte supermycket (vilket irriterade mig ibland), men man vill fortfarande fortsätta att läsa hela tiden och sidorna bara flög förbi. Det var absolut det bästa med den här boken. När man väl hade plockat upp den kunde man inte sluta läsa, och när man inte läste ville man bara veta vad som skulle hända nästa gång man plockade upp den.

 

Hade inte Ahrnstedts första bok varit så bra så hade jag nog inte blivit så besviken som jag blev. När jag började läsa hennes första bok var det nämligen med inställningen att den skulle vara ungefär på samma sätt som "Betvingade" nu istället var, och därför blev det så fel. Båda gångerna. Jag vill dock bara klargöra att "Betvingade" är en väldigt underhållande bok, och går man in med inställningen att det inte är något mästerverk så tror jag att man kan njuta rätt rejält av den här boken. Det är också fler sexscener i den här än det var i "Överenskommelser", och det får jag faktiskt säga att jag föredrar med "Betvingade". Det är ju trots allt en romance, så man förväntar sig det.

 

Bästa med boken: Väldigt underhållande och lättläst

Sämsta med boken: Språket och att den inte levde upp till hennes första bok

 

/Anna(:

 

 

Författare: Cassandra Clare

Sidantal: 424

Originalspråk: Engelska

Jag har hört rätt mycket dåligt om den här boken, och gick därför in med förväntningen att den troligtvis inte skulle vara särskilt bra. Att jag inte förväntade mig för mycket tror jag var bra eftersom jag då istället blev positivt överraskad. Den här var inte alls så dålig som jag hade trott, men den levde samtidigt inte riktigt upp till de tidigare böckerna i serien - något som jag hade förväntat mig.

 

Början av boken tyckte jag var otroligt långsam. Cassandra Clares böcker brukar alltid vara lite långsammare i början för att sedan bli mer actionpackade mot slutet, men när nästan halva boken passerar utan att något egentligen händer så börjar man ju undra. När det dock sedan väl hände något så skedde ALLT på en och samma gång. Om det hade varit en mer jämn spridning på händelserna så tror jag att början hade varit mer intressant.

 

Karaktärerna var som vanligt väldigt bra och jag gillar att se hur och att de utvecklas, alla utom Jace. Jace har alltid varit min absoluta favoritkaraktär, men i den här boken sjönk han lite i mina ögon. Jag märkte att han knappt har utvecklats något sedan seriens början, och jag blir så trött på att han inte ens har fått lite bättre självförtroende. Clary nämner hela tiden - det är faktiskt nästan det enda hon säger till honom - att hon aldrig kommer lämna Jace och att hon älskar honom. Trots hennes eviga kärleksförklaringar verkar Jace aldrig förstå och det irriterar jag ihjäl mig på. Om han fortsätter så här i femte boken finns en risk att jag själv kliver in i boken och skakar om honom. 

 

Alec och Magnus däremot. Ge.Mig.Mer. De var knappt med något i boken, men varenda liten sekund de hade en scen i boken tillsammans var jag tvungen att läsa långsammare och riktigt njuta. De var hur gulliga som helst och jag hoppas på att få se mer av dem i nästa bok.

 

Slutet var tyvärr inte riktigt min favorit heller. Det var väldigt utdraget och blev till slut lite tråkigt istället för spännande. Att det sedan slutade som det gjorde var jag inte heller särskilt lycklig över. Det känns som att det som hände var så himla typiskt och har redan skett flera gånger i de tidigare böckerna. Jag hade föredragit lite variation. 

 

Något som jag dock älskar med den här serien i allmänhet och den här boken i synnerhet är mytologin. Väldigt mycket av det som händer (som Mark of Cain och en viss karaktär) är kopplat till riktiga saker tagna från Bibeln och jag älskar det. Visst är det kul när en författare hittar på en värld helt själv, men inget slår när de använder sig av mytologi som redan existerar.

 

Jag upplevde inte heller att den här boken var lika rolig som de tidigare. Jag markerade knappt några roliga citat, och i de tidigare böckerna har jag nästan fått köpa hela bokhandelns citatlappslager för att täcka alla roliga citat. Jag antar att det kanske mest beror på Jaces tillstånd under 90 procent av boken, men ändå. 

 

 

Bästa med boken: Alec och Magnus förhållande och mytologin

Sämsta med boken: Långsam början och slut, och Jaces ickeutveckling

 

/Anna(:

Författare: Louis Sachar

Sidantal: 206

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Holes

 

Den här boken har jag varit intresserad av ett tag, men anledningen till att jag överhuvudtaget plockade upp den nu var för att jag ville ha med mig en bok på flygresan med korta kapitel och som jag inte skulle gråta blod över ifall jag råkade skada själva boken lite medan den var nerpressead i min väska. Därför föll valet på "Ett hål om dagen". Som ni vet ÄLSKAR jag korta kapitel och det gjorde att jag flög igenom den här boken (med lässvackemått mätt. Det tog ju BARA två veckor att läsa ut den och den hade knappt 200 sidor.Som sagt, jag flög igenom den...). 

 

Handlingen tycker jag är det absolut starkaste med den här boken. Den är till en början sjukt intressant och jag älskar tiden de spenderar på lägret, trots att de nästan bara gräver hål. Det är dock intressant att fundera över varför de faktiskt gräver de här hålen. Handlingen tyckte jag tyvärr inte var lika intressant mot slutet, men den var inte så ointressant att boken blev tråkig. 

 

Den här boken är dessutom väldigt smart skriven. Vissa kapitel fokuserar t.ex. enbart på en livsfarlig ödla som bor i öknen, eller på något som hände i staden innan staden blev öken . Man får reda på massa viktiga smådetaljer som gör att man till sist sitter och håller andan varje gång någon ens nämner solrosfrön eller persikor eftersom man har fått en förklaring tidigare i boken som gör att de här objekten knyts samman med något annat. Min förklaring suger säkert, men det var sjukt smart gjort och gjorde boken spännande trots att handlingen kanske inte är den mest actionfyllda. Man känner att författaren tänkt igenom handlingen i den här boken innan han satte sig och skrev den och jag uppskattar det väldigt mycket.

 

Karaktärerna är bokens svagare del. Karaktärerna är trevliga, men man vet inte särskilt mycket om dem. Samtidigt som jag läste den här boken tittade jag nämligen även på TV-serien "Orange is the New Black" och jag kunde inte annat än se likheterna och skillnaderna mellan de båda, eftersom handlingarna på sätt och vis är lite lika varandra. Det jag märkte då var att man inte visste mycket alls om karaktärerna i den här boken, inte ens huvudkaraktären. Det är synd, men handlingen vägde upp det så det påverkade mig inte särskilt negativt. 

 

Bästa med boken: Hur välgenomtänkt handlingen kändes och alla små detaljer som knöt ihop nutid och dåtid. 

Sämsta med boken: Att man inte lärde känna karaktärerna.

 

/Anna (:

Titel: A Study in Scarlet

Författare: Sir Arthur Conan Doyle

Sidantal: 71

Betyg: 5/10

Originalspråk: Engelska

 

Den här boken är den första som skrevs om Sherlock Holmes och även den första jag läste. Tack vare BBC Sherlock blev jag sjukt intresserad av att faktiskt läsa originalen och började därför från början. 

 

Jag läste den här på engelska och redan där blev det kanske lite fel. Detta är en ganska gammal bok, den är dessutomskriven rätt vetenskapligt och strikt och det gjorde att jag hade ganska svårt att läsa den. Det tog lång tid och det var bara rätt så kämpigt och det drog ner betyget lite (orättvist nog).

 

Ett annat problem som jag hade med den här berör själva handlingen. I ungefär mitten får man helt plötsligt följa ett nytt perspektiv och det gör man ganska länge. Eftersom jag ville läsa om Sherlock och hur han löste brottet blev det här sidospåret ganska tråkigt. Det var inget sidospår egentligen eftersom det hade med mordet att göra, men jag tyckte ändå inte om det. 

 

Det jag tyckte om var förstås Sherlock och Watson och det man faktiskt kände igen från serien. Det är som alltid roligt att se John och Sherlock tillsammans och att få höra hur Sherlock löser brotten.

 

Första intrycket av original-Sherlock var som ni märker kanske inte det bästa, men trots det gav jag inte upp. 

 

Titel: Nikkis dagbok

Författare: Rachel Renée Russell

Sidantal: 283

Betyg: 3/10

Originalspråk: Engelska 

Originaltitel: Dork Diaries #1

Serie: Ja (del 1)

 

Upplägget på den här boken påminner väldigt mycket om Diary of a Wimpy Kid-serien som jag tycker väldigt mycket om. Jag hade dock hört att den här inte skulle vara riktigt bra och därför plockade jag upp den utan allt för höga förväntningar och tur var väl det. 

 

Både Diary of a Wimpy Kid riktar sig till ungefär samma åldersgrupp, men medan Diary of a Wimpy Kid lyckas intressera mig - trots att jag är mycket äldre än den tänkta åldersgruppen - så faller Nikkis dagbok platt. Först och främst är huvudkaraktären Nikki så sjukt barnslig och hon bara gnäller om allt hela tiden. Greg är väl inte direkt den mest optimistiska personen i världen heller, men hans klagomål och gnäll görs i alla fall på ett roligt sätt och han lär sig av sina misstag.  

 

Resten av karaktärerna i den här boken är ungefär lika tråkiga som Nikki och det är där jag tror boken skiljer sig mest från Diary of a Wimpy Kid. I DoaWK (förkortning för Diary of a Wimpy Kid) finns det så himla många galna och intressanta karaktärer. Greg själv råkar alltid i trubbel och han är ganska elak, hans bästa kompis vill alltid bara väl men råkar alltid ut för trubbel ändå, Gregs bror är sjukt elak på ett roligt sätt, hans lillebror sätter alltid Greg i knipa och hans föräldrar är också roliga. I Nikkis dagbok finns det inget sådant. Alla karaktärer som finns är antingen supertråkiga, stereotypa eller så får man bara aldrig veta något om dem. 

 

Sedan har vi humorn också. I DoaWK skrattar jag nästan hela tiden, men här drog jag inte ens på smilbanden. Jag såg var skämten var menade att vara, men jag tyckte verkligen inte att det var roligt. Dessutom hjälper bilderna i DoaWK till för att skapa en rolig stämning och för att göra det de råkar ut för ännu roligare, men så är det inte i Nikkis dagbok. Bilderna var inte alls roliga. 

 

Som ni kanske förstår var jag inte alls förtjust i den här boken. Det är som en riktigt dålig version av DoaWK och det kände jag nästan direkt när jag började läsa. Om ni vill ha en rolig lättläst bok med bilder föreslår jag verkligen att ni plockar upp Diary of a Wimpy Kid istället. 

 

Bästa med boken: Gick snabbt att läsa ut

Sämsta med boken: Kändes alldeles för löjlig, karaktärerna var inte roliga och humorn var inte heller något att hurra för. 

 

/Anna(:

 

Titel: Den store Gatsby

Författare: F Scott Fitzgerald

Betyg: 4/10

Sidantal: 207

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Great Gatsby

 

Nick Carraway kommer till New York för att bli aktiemäklare. Han flyttar in i en villa på Long Island och börjar umgås med det flärdfulla paret Tom och Daisy Buchanan. Till granne får han en ytterligt gåtfull och kolossalt förmögen man som ger storslagna fester, oftast utan att själv visa sig. Grannens namn är Jay Gatsby. (Text från Bokus hemsida).

 

 

 

 

 

 

Det här är absolut inte en av mina favoritklassiker (låter som att jag har många favoritklassiker vilket jag inte har). Så nu var det sagt. Första delen av boken läste jag på engelska för skolan, men jag tyckte att den var så himla jobbig att läsa på engelska att jag halvvägs igenom började läsa den på svenska istället. Det hjälpte dock inte direkt för att göra förbättra min uppfattning. 

 

Det som jag tycker är mest intressant med den här boken är karaktärerna. Ingen av dem är direkt skapta för att man ska tycka om dem och det gör den här boken originell, det brukar åtminstone finnas några älskvärda karaktärer i de flesta böcker.

 

Tyvärr tyckte jag att den här boken var alldeles för långsam och jag störde mig på alla de symboler och budskap som jag inte förstod. Jag förstod liksom att hela boken egentligen var smockfull av symboler och budskap, och jag kunde plocka ut vilka grejer som skulle vara symboler, men jag förstod inte direkt vad de betydde. Det gjorde att boken blev ganska platt för mig eftersom jag bara fick ytan och inte förstod djupet. 

 

Om ni känner att ni är intresserade på den här (eller om ni vill se filmen) kanske ni ska ge boken en chans. Det finns många som gillar den, men jag är inte en av dem. Jag hatade den inte, men jag tyckte inte heller om den.

 

Bästa med boken: Det var originellt med så många karaktärer som man inte tyckte om.

Sämsta med boken: Den var rätt långsam och jag förstod inte budskapet med den.

 

/Anna(:

Författare: James Bowen

Sidantal: 252

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: A Street Cat Named Bob

 

Den här boken stötte jag på för första gången när jag besökte London i somras. Jag och mitt ressällskap tyckte att den verkade hur mysig som helst, men ingen av oss funderade på att köpa den. Jag slutade sedan tänka på den, men när jag såg att den hade kommit ut på svenska bestämde jag mig för att jag var tvungen att läsa den, som den kattälskare jag är. Det hör inte till vanligheterna att jag läser självbiografier, jag föredrar att försvinna bort i påhittade världar, men den här kände jag att jag bara var tvungen att läsa. Och jag ångrar mig verkligen inte.

 

När jag började läsa den här boken var jag väldigt exalterad och pepp. Det dröjde dock inte lång tid innan jag började tvivla. Språket var nämligen inte alls som jag hade förväntat mig och det gjorde att jag inte kunde fokusera på själva handlingen. Språket känns väldigt mycket som talspråk och ord som "typ" används ofta. I vanligt chattspråk eller i talat språk har jag inget emot ordet "typ", men jag tycker inte om det i tryckta böcker. Dessutom var språket väldigt upprepande och kändes över lag väldigt simpelt. Språket är viktigt för mig när jag läser böcker och jag var rädd att det skulle förstöra den här boken för mig. Jag tror dock att översättningen kan ha haft lite att göra med språket också, men det är svårt att veta. 

 

Jag kämpade lidande igenom runt 100 sidor och kände hur besvikelsen forsade över mig. Jag hade ju målat upp den här boken som en superfin bok som jag skulle älska redan efter första sidan. Efter ungefär 100 sidor började jag i alla fall vänja mig vid språket och det var även då som handlingen blev mer som jag hade hoppats på från början. När handlingen blev bättre kunde jag fokusera mer på den och det var då jag började älska boken. Varje gång jag la ner boken fortsatte jag tänka på Bob och han var ofta med i mina konversationer med min familj under tiden jag läste boken. 

 

Den här boken är dock inte bara en fin bok om en man och en katt. Man får även så himla mycket information om hur svårt hemlösa och folk som jobbar på gatan har det. Det var jättemånga människor som kom fram till James i boken och tyckte att han skulle skaffa sig ett riktigt jobb. Den här boken fick mig verkligen att ändra uppfattning och se saker ur ett nytt perspektiv. Jag såg hur himla svårt det faktiskt är att jobba på gatan som tidningsförsäljare eller gatumusikant. Oftast jobbade James nästan hela dagen, men ändå fick han bara in så pass mycket pengar att han klarade sig bara den dagen. Som jag nämnde så fick det mig verkligen att se saker ur ett nytt perspektiv. Jag tror alltså att man kan lära sig mycket av den här boken även om man inte tycker om katter, för det är inte det enda den handlar om.

 

 

Bästa med boken: Att den berörde mig så himla mycket och att den fick mig att tänka. Den var dessutom väldigt fin och vacker.

Sämsta med boken: Språket, som jag hade rätt så svårt för. Men låt inte det förstöra boken för er. 

 

/Anna(:

Författare: John Green

Sidantal: 313

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Svensk titel: Förr eller senare exploderar jag

Serie: Nej

 

 

Skulle jag beskriva den här boken med ett ord skulle jag nog beskriva den med ordet "perfekt". Den har originella karaktärer och den är både sorglig och vacker samtidigt som den är superrolig ungefär hela tiden. Handlingen blir aldrig långtråkig och språket är bra. Trots all denna perfektion älskar jag den inte. 

 

John Green är jag någorlunda bekant med sedan tidigare. Jag har tidigare läst "Var är Alaska?" och tyckte inte om den särskilt mycket. Språket passade inte riktigt mig eftersom jag inte kände att det flöt på och eftersom det ibland blev lite för filosofiskt för mig. "Var är Alaska?" läste jag dock på svenska, så jag hoppades att jag skulle få en annorlunda syn när jag läste på originalspråk. Det fick jag till viss del. Jag tycker bättre om John Green på originalspråk än på svenska, men jag älskar fortfarande inte hans språk. För att jag ska tycka om språket i en bok ska det helst bara flyta på och man ska inte behöva stanna upp hela tiden och tänka igenom vad författaren egentligen försöker säga. När jag läser John Green får jag känslan av att sitta på en stadsbuss som stannar varje minut istället för ett X2000-tåg som bara stannar till då och då och som där emellan går med superhög fart. Nu menar jag inte att "The Fault in Our Stars" är en långsam bok, men jag hoppas ni förstår hur jag menar.

Som jag redan har nämnt tycker jag supermycket om både Augustus och Hazel. De har båda väldigt starka personligheter och de är inte klyschiga eller stereotypa. Dessutom är de väldigt kloka för sin ålder. Mot slutet av boken satt jag faktiskt och grät så pass mycket att jag knappt inte såg texten på grund av deras öde. Just precis när jag hade läst ut boken tyckte jag faktiskt väldigt mycket om den. Det var först när jag hade stoppat tillbaka den i bokhyllan som jag förstod att den här boken inte stannade kvar hos mig. En riktigt bra bok är en bok man inte kan sluta tänka på en lång tid efter det att man har läst ut den. I det här fallet försvann mina tankar om boken samtidigt som jag stoppade tillbaka den i bokhyllan.

 

Som ni kanske märker förstår jag inte själv varför jag inte älskade den här boken. Den hade egentligen allt man kan begära från en bok och trots det älskade jag den inte. Det har gått mer än ett halvår sedan jag läste ut den och jag kan fortfarande inte förstå varför. Kanske är den bara för perfekt.

 

Trots att det här inte blev min nya favoritbok så rekommenderar jag den fortfarande. Det är en väldigt välskriven bok och det är många som tycker att det är en av de bästa böcker som någonsin skrivits. Jag kanske får läsa om den någon gång och se om jag byter uppfattning då.

 

Bästa med boken: Att den blev originell trots en handling som lätt hade kunnat bli klyschig. Att den var både sorglig och glad.

Sämsta med boken: Att jag har lite svårt för John Greens språk och att jag inte älskade den lika mycket som alla andra.

 

/Anna(:

Titel: Liftarens guide till galaxen

Författare: Douglas Adams

Sidantal: 191

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Hitchhiker's Guide to the Galaxy

Serie: Ja (del 1)

 

Den här boken läste jag i somras (som ni kanske ser på den underbara bilden, så fint är knappast vädret nu för tiden), men av någon underlig anledning tog jag mig aldrig tid att skriva en recension på den. Nu ska det dock bli av eftersom så många ville se en recension på den. 

 

Böcker som skrivs med det huvudsakliga syftet att vara roliga kan antingen få mig att frusta till lite försiktigt av skratt eller också får de mig att vilja krypa ihop till en boll och bara sluta läsa eftersom jag märker av vart humorn är men inte alls tycker att det är roligt. I det här fallet blev det den första kategorin (och till och med lite värre). Den var lite svår att komma in i till en början, men man förstod tidigt att det här skulle bli helt galet och dessutom roligt. 

 

Språket i den här boken är ganska komplicerat och man måste tänka efter mycket medan man läser. Det är inte en bok där språket knappt märks och där sidorna bara flyger förbi. Det är vissa jobbiga ord, men framför allt är meningarna uppbyggda på ett sådant sätt att man ibland får läsa om meningen flera gånger för att förstå den. Dessutom var meningarna ofta långa. Långa meningar brukar inte gå hem hos mig, och visst störde det väl mig lite här också, men samtidigt kändes det som att den här skrivstilen passade väldigt bra till den här boken.  En sak som var lite tråkigt med den svenska översättningen var att man förlorade vissa skämt eftersom de inte gick att översätta och få lika roliga. Dock tror jag att jag kanske hade tyckt att det hade varit jobbigt att läsa boken på engelska.

 

Låt oss gå in på det mest intressanta: den helt sinnessjuka handlingen. Medan man läser den här boken sitter man och skrattar rakt ut flera gånger (det händer inte ofta att jag gör det så det är en väldigt stor komplimang) samtidigt som man undrar vad fan det är som egentligen händer och hur någon kan komma på någonting så sjukt. För den är verkligen helt absurd och man kan inte sluta skratta åt den på grund av det. 

 

Som ni kanske förstår rekommenderar jag den här boken väldigt mycket. Humorn kanske inte passar alla, men nedan har jag skrivit ett litet citat som jag tyckte var roligt så kan ni se vad ni själva tycker. 

(Liftarens guide till galaxen,Douglas Adams, s.69)

 

Den här boken tär dock en del på krafterna och jag tror inte att man ska läsa mer än en bok i taget av den här serien. Man kanske inte heller ska läsa hur mycket som helst ur den här boken på samma gång eftersom den som sagt verkligen är helt galen och annorlunda och man blir lite utmattad av den (på ett bra sätt). Jag hoppas att ni läser den och att ni i så fall tycker om den!

 

Bästa med boken: Humorn och att den är så himla annorlunda och galen

Sämsta med boken: Att språket ibland var lite jobbigt och att vissa skämt försvann i översättningen. 

 

/Anna(:

 

Författare: Fjodor Dostojevskij

Sidantal: 635

Betyg: 1/10

Originalspråk: Ryska 

Serie: Nej

 

Ni som läser min blogg regelbundet vet garanterat redan vad jag tycker om den här boken. Jag avskydde den. En stor anledning till mitt starka hat för den är garanterat kopplat till att jag blev tvingad till att läsa den i skolan och att jag nu dessutom måste skriva en rapport på något från den. I och för sig hade jag garanterat inte plockat upp den här boken om jag inte hade varit tvungen, det är inte som att jag var intresserad av den direkt. 

 

Först och främst är det här en otroligt långsam bok. Alltså, suuuperlångsam. Det fanns några ynka tillfällen där jag faktiskt fortsatte läsa för att det var intressant, men de tillfällena kan jag räkna på min vänstra hand. Största delen av den här boken var väldigt upprepande och ungefär 300 sidor gick säkert åt till att Raskolnikov yrade och kanske ångrade sig, men han visste inte säkert. Sedan var det ungefär 200 sidor som gick åt till att berätta om andra människor som man ändå inte brydde sig om. 

 

Karaktärerna var väl inte heller särskilt intressanta. Visst var det väl intressant att se hur Raskolnikov betedde sig, men ärligt talat brydde jag mig inte om honom. Jag ville bara att boken skulle ta slut. Ur ett psykologiskt perspektiv är de här karaktärerna dock väldigt intressanta. Det betyder dock alltså att de passar bättre om man har ett visst forskningssyfte, de passar inte lika bra som underhållning eller som några karaktärer man fäster sig vid. Dessutom innehåller boken minst en miljon karaktärer som dyker upp för första gången på sidan 50 och sedan inte kommer tillbaka förrän efter ungefär 300 sidor. Eftersom alla dessutom har väldigt svåra namn (i alla fall för den som är ovan vid ryska) kan det vara svårt att hålla isär karaktärerna. 

 

Den här boken behandlar även filosofi en hel del och jag kan bara tacka för att jag har läst filosofi i år för annars hade jag väl skjutit huvudet av mig på grund av uttråkning (jag var nära att göra det i alla fall). Om ni har läst något om Nietzsche och hans övermänniskor och tycker att han är intressant så tycker ni kanske även att Raskolnikov är intressant att läsa om. 

 

Själva handlingen är som jag redan har nämnt ganska händelsefattig. Han mördar gumman och det är den stora grejen som sker i boken (det får man nog dock reda på bara man läser på baksidan). Sedan sker det inte direkt något mer "spännande". Det här anses dock vara en klassiker och jag är väl medveten om att det här inte är en bok som har släppts de senaste åren och att den därför är annorlunda mot dagens böcker, men om en bok inte kan fortsätta att vara intressant över århundradena kanske den inte borde kallas en klassiker. 

 

Jag är mycket väl medveten om att det här bara är min tanke om boken, det finns hur många som helst där ute som älskar den här boken, men jag är inte en av dem. För mig var den här boken alldeles för långsam och seg och Raskolnikov genomgår knappt någon karaktärsutveckling alls förutom i de sista kapitlen och i epilogen. För en sexhundrasidorsbok som dessutom är karaktärsdriven tycker inte jag att det duger att han knappt förändras något förrän så sent i boken. Som ni kanske förstår rekommenderar jag verkligen inte den här boken, men om ni vill läsa den så tycker jag absolut att ni ska göra det. Det finns ju trots allt en hel del som verkar gilla den. Skyll bara inte på mig sen om ni väljer att läsa den. Jag uppmuntrar er verkligen inte till att göra det. 

 

Bästa med boken: När den äntligen var slut och jag kunde fira

Sämsta med boken: Att det tog så lång tid innan den var slut och jag kunde fira. Och att den var så seg att jag höll på att somna varje gång jag hade läst en sida.

 

/Anna(:

Författare: Camilla Läckberg

Sidantal: 317

Betyg: 3/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Ja (del 2)

 

Efter att äntligen ha läst ut "Brott och straff" hoppades jag att jag skulle slippa mer dåliga skolböcker. Som vanligt hoppades jag på för mycket. Jag ogillade nästan den här boken mer än vad jag ogillade "Brott och straff". Kanske berodde det på att jag faktiskt hade trott att den här skulle vara bra. Redan efter de första sidorna förstod jag dock att den här boken skulle kunna umgås med "Brott och straff" på listan över böcker jag inte tycker om.

 

Vad var det då som var så hemskt? Först och främst var det språket. Språket var det som störde mig från allra första början. För mig kändes språket väldigt simpelt och rätt så amatöraktigt. Det var många uttryck som kändes klyschiga och jag hade väldigt svårt för dialogen. Många gånger, speciellt när Patrik pratade och skojade med sin fru, gjorde det nästan fysiskt ont inombords eftersom jag inte alls tyckte att dialogerna kändes realistiska. Enligt mig pratar man inte på det sättet. 

 

Sedan har vi det här med hundra olika perspektiv. Nästan varje karaktär som finns i den här boken får man någon gång titta in i hjärnan på och jag gillar det inte. Först och främst blir det svårt att hålla ordning på alla släktband och vem som egentligen är vem. Sedan blir det ALLDELES för mycket drama. Verkligen ALLDELES för mycket. Många gånger satt jag och undrade vad som egentligen var meningen med den här boken. Var det att lösa brottet eller var det att få så många hemska livsöden och så mycket drama som möjligt? Jag vet fortfarande inte vilket. I vilket fall tyckte jag att alldeles för lite fokus låg på att lösa brottet och jag tröttnade efter bara några kapitel på allt drama. 

 

Läckberg var en författare som jag faktiskt hade sett fram emot att läsa, men jag tyckte inte alls att boken levde upp till de förväntningar jag hade. Deckare brukar ofta ha förmågan att dra in en så att man inte vill sluta läsa, men så kände jag aldrig under tiden jag läste den här boken. Det finns många mycket bättre deckare där ute (säger jag som knappt har läst några deckare), som till exempel något om Wallander eller något från Agatha Christie. Vill man däremot ha en bok med mer fokus på drama och relationsproblem istället för på själva mordet så kanske det här är en passande bok. 

 

Bästa med boken: Den blev lite intressantare mot slutet

Sämsta med boken: Språket och att det var så himla mycket drama och relationsproblem.

 

/Anna(:

Författare: Kody Keplinger

Sidantal: 291

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Som sista bok 2012 läste och älskade jag "The Duff" av Kody Keplinger. Sedan dess har jag velat läsa något mer av henne och därför köpte jag hem den här boken lagom till jullovet och jag är väldigt glad att jag gjorde det. Den var inte riktigt lika bra som "The Duff", jag blev inte fast på riktigt samma sätt, men den var fortfarande väldigt bra. Allt som fanns i "The Duff" fanns även med i den här boken. 

 

Det som jag tycker så himla mycket om med Keplinger är hennes sätt att behandla sex och festande/alkohol. Väldigt många amerikanska författare struntar ofta i att behandla de här ämnena, men Keplinger är inte alls rädd för att göra det. Det är inte lika grovt som det ofta kan vara i svenska ungdomsböcker, men Keplinger gör det på ett sätt som man sällan ser i svenska ungdomsböcker. I Keplingers böcker är festandet och sexet ofta ett sätt för hennes karaktärer att fly från det jobbiga i verkligheten och det gör boken mörkare, djupare och bättre än den hade blivit annars. Man börjar tänka efter mer och sympatisera med huvudkaraktären. Den här boken fokuserar inte endast på kärlek utan behandlar även en hel del familjeproblem och problem man kan ha med att finna sig själv och den man vill vara. Jag gillar det!

 

Whitley är en ganska sarkatisk och ibland till och med en väldigt elak person, men eftersom man hela tiden får följa hennes tankar förstår man varför hon reagerar som hon gör och man börjar tycka om och bry sig om henne i alla fall. Whitley förändras dessutom väldigt mycket genom bokens gång och det är alltid roligt när karaktärerna faktiskt gör en tydlig förändring. De andra karaktärerna tyckte jag också mycket om även fast jag tyckte att kärleksintresset Nathan kanske var lite föör perfekt. Man fick veta att han hade haft en lite rörig bakgrund, men som man fick se honom i boken var han nästan helt perfekt och det var lite tråkigt, men inte något som egentligen störde mig när jag läste boken utan först nu i efterhand. 

 

Kan ju även nämna att jag fangirlade ihjäl mig lite halvt när Bianca och Wesley från "The Duff" gjorde ett litet besök i boken. Jag älskar när författare gör så!

 

Tempot i boken var mycket bra och eftersom kapitlen var väldigt korta hände det ofta att man bara fortsatte att läsa trots att man kanske hade tänkt lägga ner boken. För mig var det länge sedan sidorna bara flög förbi när jag läste en bok, men det gjorde de verkligen i den här boken. Visst är även den här boken - precis som "The Duff" - lite klyschig, men det är inget man stör sig på eftersom Keplinger har behandlat det så bra. 

 

 

Bästa med boken: Att den känns så himla realistisk och behandlar ämnen som inte så många amerikanska YA-författare skriver om. Dessutom är det en väldigt rolig bok att läsa,sidorna bara flyger förbi!

Sämsta med boken: Att Nathan och slutet av boken var lite för perfekt.

 

/Anna(:

 

Författare: Julien Neel

Originalspråk: Franska

 

Det här är en serie som jag pratat om minst en miljon gånger de senaste månaderna och jag pratade inte om den för att den var dålig. Tvärtom faktiskt. Innan jag började läsa den hade jag ganska låga förväntningar eftersom den verkade ganska barnslig, men när jag väl satte igång att läsa märkte jag att så inte var fallet. Den här boken är väldigt lättsam och rolig, men den känns samtidigt inte löjlig eller barnslig och trots att jag är 18 år njöt jag av den till fullo.

 

Serien började väldigt bra och de fyra första böckerna tyckte jag väldigt mycket om. Sedan började det tyvärr gå utför. Femte boken var rätt bra, men den tog en vändning i slutet som jag verkligen inte hade väntat mig och som förstörde boken (speciellt när jag hade läst sjätte boken och märte att problemet inte hade löst sig). Sjätte boken var dock ÄNNU sämre. Jag hade varit superexalterad över att läsa den och lånade den därför så fort den fanns på biblioteket. Och så besviken jag blev! Sjätte boken var inte alls som de fem tidigare böckerna och jag ville bara gråta av besvikelse. När jag började läsa den trodde jag till och med att jag skulle kunna känna igen mig ännu mer i boken eftersom Lou var äldre nu, men det visade sig bara att boken var superförvirrande och inte alls bra. Så om ni ska läsa serien rekommenderar jag att ni struntar i sjätte boken.

 

Själva tecknarstilen älskar jag - att tecknarstilen tilltalar mig är som ni vet mycket viktigt - och jag tyckte även om att hela serierna var i färg. Pluspoäng för det!

 

 

 

Mamette är ännu en serie som jag har pratat om väldigt mycket den senaste tiden. Själva serien handlar om en tants liv och som ungdomspensionär kan jag inte annat än älska det här seriealbumet. Min enda fråga är: när kommer Wibom Books släppa fortsättningen?

 

Mamette själv är supergullig, men min favorit är nog nästan hennes halvdöva vän. Hon hör ständigt fel och jag skrattade varje gång hon svarade på något eftersom det alltid var ett helt konstigt svar.

 

Tecknarstilen är även i det här albumet underbart, jag gillar nog faktiskt den här stilen mer än den i Lou, och även hela detta album är i färg. Kan nästa del släppas helst igår?

 

 

Författare: Shaun Tan

Originalspråk: Engelska

 

När jag fick veta att en ny bok av Shaun Tan skulle släppas på svenska började jag fangirla lite smått. Shaun Tan är nämligen min favoritillustratör och jag har läst allt som hittills släppts av honom på svenska + The Rabbits. 

 

När jag äntligen fick hem boken läste jag den och förundrades av de gigantiska och underbart vackra bilderna som täcker hela sidorna. Historien tyckte jag var lite svårtolkad första gången jag läste den, men sedan läste jag den igen direkt efter och fick redan en lite klarare bild. Jag tror att detta är en bok där man själv får tolka väldigt fritt och även om jag är lite av ett kontrollfreak så tyckte jag ändå att det var mysigt. Man måste inte alltid förstå allt. 

 

 

 

/Anna(:

Titel: Miss Peregrine's Home for Peculiar Children

Författare: Ransom Riggs

Sidantal: 352

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja, första delen

 

Jakobs farfar (morfar?) har under hela Jakobs uppväxt berättat om ett hem han bodde på  som barn där det fanns barn som inte var som alla andra. När Jakob var liten trodde han på historierna, men nu när han är tonåring tror han inte att de är något annat än sagor. 
  Men så en dag hittar Jakob sin farfar/morfar död i skogen och samtidigt ser han en mystisk varelse. För att bearbeta sorgen tycker hans psykolog att han ska besöka ön där barnhemmet sägs ligga och det bestämmer de sig för att göra. Väl där får Jakob veta sanningen om de mystiska barnen och han blir förvånad över vad han hittar.

Detta är en bok som blivit väldigt hypad, men som också fått en hel del blandad kritik. Själv har jag haft den stående i bokhyllan i nästan två år, men nu bestämde jag mig för att plocka upp den eftersom jag tyckte att den verkade passa för Halloween. Det gjorde den kanske inte riktigt, men jag är ändå glad att jag plockade upp den. 

 

Min första tanke när jag tänker på den här boken är: ROLIG. Inte på det sättet att man skrattar rakt ut, men idén är helt underbar och under hela tiden jag läste boken kunde jag inte tänka något annat än att den här bokens handling är superkul och superintressant. 

 

Det som gjorde mig intresserad av den här boken från första början är så klart bilderna. Bilder i böcker är så sjukt kul och mysigt att jag inte förstår varför fler böcker använder sig av samma koncept. Det är hur vanligt som helst bland barnböcker, men det finns inte alls lika mycket av det i YA. Att bilderna dessutom är riktiga gamla fotografier gör det bara ännu bättre för det gör att man börjar undra vad de här människorna egentligen hade för liv när de levde. Bilderna är det enda i den här boken som gör den någorlunda läskig ibland, bilderna kunde vara rätt så creepy. Problemet med bilderna var dock att man hela tiden längtade till att se nästa bild och då kunde ibland texten bli lite av en transportsträcka.

 

Miljön i den här boken är fantastisk och helt underbart bra beskriven. Ön har verkligen en mystisk känsla över sig och jag tycker verkligen att Ransom Riggs har lyckats beskriva en liten ö med liten befolkning mycket bra. Nu när vi ändå pratar om språket kan jag ju även passa på att nämna att språket var underbart. Språket tillförde mycket till boken och det var många gånger väldigt vackert. 

 

HANDLINGEN. Låt oss prata lite om den nu. Handlingen är den stora anledningen till att jag uppskattade den här boken så pass mycket som jag gjorde. När jag började den här boken hade jag egentligen aning om vad den skulle handla om och jag tror att det var bra. Därför ska jag försöka att inte nämna för mycket av det roliga i handlingen för er. I vilket fall så har den här boken jättemånga roliga element med både typ tidsresor och loopar och allt var bara så roligt uttänkt och så annorlunda från allt annat jag har läst tidigare!

 

Själva takten i boken är ändå rätt långsam, dock var det inte något som störde mig under mesta delen av tiden. När jag läste den här boken hade jag väldigt mycket i skolan och det gjorde att jag när jag väl läste så läste jag inte så mycket och därför tog det en månad att läsa ut den. På grund av detta så påverkades jag inte så mycket av att takten var rätt långsam. Den var dock inte seg så att jag aldrig var sugen på att plocka upp den. Det är inte "Brott och straff" vi pratar om nu. Ett minus var dock att kapitlen var milslånga och det är aldrig bra. 

 

Karaktärerna var bokens lite svagare punkt. Mot slutet kände jag efter för att se om jag verkligen brydde mig om karaktärerna och jag kände: nej, egentligen inte. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag inte brydde mig om dem, men något var det och det var synd. Hade karaktärerna varit bättre och takten kanske lite snabbare så hade jag nog tyckt om den här boken ännu mer!

 

Bästa med boken: Den unika handlingen och fotografierna.

Sämsta med boken: Lite långsam ibland och sedan brydde jag mig inte direkt om karaktärerna.

 

/Anna(:

 

Titel: Lida

Författare: Stephen King

Sidantal: 406

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Misery

 

 Det här är den första boken jag någonsin har läst av Stephen King. Jag har sett The Shining som film, men jag har inte läst något av honom tidigare. Eftersom King ibland räknas som den största skräckförfattaren hade jag hoppats på att den här boken skulle skrämma mig så pass mycket att jag inte skulle kunna somna på kvällen (lite konstig önskan, jag vet), men så blev det tyvärr inte. 

 

Istället för att vara LÄSKIG är den här boken mer sjuk (så sjuk...). Annie har verkligen inga spärrar överhuvudtaget och vissa saker hon gör är helt sjuka och grymt äckliga. Men det är inte direkt läskigt och ibland blir det lite segt. Som jag nämnde så plockade jag upp den här boken just för att bli skrämd, men jag tyckte att det var rätt mycket transportsträckor, speciellt i början, som gjorde boken långsam ibland. Jag fortsatte dock ivrigt vända blad eftersom jag trots allt var intresserad av vad som skulle hända. 

 

Det som var segt var att det under ganska många sidor kunde vara Paul som fortsatte skriva på boken och så fick man även läsa några kapitel från den. Jag vill inte läsa hans bok, jag vill se honom plågas. Okej, nu låter det kanske som att jag är världens mest brutala människa, men det är jag verkligen inte. Men om man läser skräck så läser man ju skräck och då vill man ha skräck. För att göra den mer spännande hade man kunnat korta ner den lite och ta bort en del långsamma delar. De sista 150 sidorna var dock riktigt bra och SJUUKA, men tro inte att resten av boken är dålig på grund av det. Trots att den var lite långsam ibland lyckades den ändå behålla mitt intresse hela vägen igenom eftersom jag vill se vad som skulle hända. 

 

Att se Pauls förändring var också väldigt intressant. Från början var han väldigt sarkastisk och sa vad han själv tyckte, men med tiden förändrades han och försökte ofta göra allt för att inte väcka Annies vrede. Flera gånger när han gjorde henne arg satt man dock och bet på naglarna och försökte få honom att förstå att det inte tjänar något till att säga emot.

 

Något som tyvärr fick mig att slita mitt hår av frustration var alla metaforer och liknelser, speciellt i början. I början använde King även samma metaforer hela tiden och jag blev bara så frustrerad eftersom det bara blev töntigt efter ett tag. Det bättrade sig dock mot slutet och jag slutade störa mig på det. 

 

Sammanfattningsvis tyckte jag att den här boken var väldigt bra trots att den inte var läskigt på det sättet som jag hade hoppats. Den var dock riktigt sjuk och inte lik något som jag tidigare har läst (kan bero på att jag inte läser skräck och thrillers vanligtvis) och jag gillade det på något konstigt sätt. Läs den ifall ni vill ha något sjukt nu i Halloweentider! Jag har väldiga cravings efter skräck för tillfället och det är kul att få läsa lite från en genre som jag inte läser från så ofta. 

 

Bästa med boken: Att den var så sjuk och att man ville fortsätta läsa hela tiden

Sämsta med boken: Inte så läskig som jag hade hoppats och lite långsam emellanåt. 

 

PS: Den här boken finns också som film och jag funderar på om jag ska se den eller inte. Den är rätt gammal, men det känns som att det kan bli läskigare att faktiskt se det hemska. 

 

/Anna(:

 

Titel: Vi måste sluta ses på det här sättet

Författare: Johanna Lindbäck, Lisa Bjärbo

Sidantal: 335

Betyg: 8/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

Om jag skulle beskriva den här boken med endast ett ord skulle det nog vara originell, för det tycker jag att den är. Visst, den känns väldigt mycket som en svensk ungdomsbok, men den har så många element som gör den speciell och som gör att jag kommer komma ihåg den i framtiden. Hur många gånger har man egentligen läst en ungdomsbok där den ena faktiskt har barn. Vad jag kan komma på har jag aldrig gjort det och det var så himla intressant! Det var kul att se hur Jens verkligen tog papparollen på allvar och att det faktiskt skapade ett problem i deras relation.

 

Om jag skulle sätta in den här boken i någon genre skulle det nog vara New Adult (som är en genre jag egentligen inte utforskat överhuvudtaget, men det känns som om den här boken skulle passa in där). Karaktärerna är ganska gamla, 18 och 24, men jag känner att det passar mig. Många karaktärer i ungdomsböcker är typ runt 16 eller 17 och det passar inte riktigt mig längre eftersom jag nu för tiden är en riktig gamling, hela 18 år. Nej, jag kan uppskatta böcker med yngre karaktärer också eftersom karaktärerna ofta är ganska mogna, men det var kul att läsa en bok där en av huruvdkaraktärerna är lika gammal som mig. 

 

Bokens kapitel är hyfsat korta och det gjorde att jag hade mycket svårt att lägga ifrån mig den här boken när jag väl plockade upp den. Dessutom kändes den så annorlunda att jag faktiskt inte var riktigt säker på hur det hela skulle sluta och det gjorde att jag blev mer sugen på att fortsätta läsa.

 

Karaktärerna var bra och det var kul att man fick läsa från bådas perspektiv. Hanna var nog min favorit, jag tyckte helt enkelt att det var roligare att läsa från hennes perspektiv. Men det var intressant att läsa från Jens också eftersom han hade lite mer problem i sitt liv. Både när det kom till hans gamla flickvän och hans barn. Som sagt var hans karaktär väldigt speciell och inte någon man läser om i ungdomsböcker särskilt ofta.

 

Det som dock gjorde mig lite besviken var det här med vad boken handlade om, eller hur ska jag säga. När jag först läste vad boken skulle handla om fick jag för mig att det skulle vara en sådan här elev-blir-kär-i-lärare-bok, (Ezra och Aria-style) men det var det tyvärr inte. Jag var nämligen sugen på det för tillfället och det var inte riktigt det jag fick. Jag hade velat ha lite mer förbjuden kärlek, men jag vet inte om det kanske bara var jag som inte läste handlingen ordentligt och sedan tolkade som jag själv ville. 

 

 

Bästa med boken: Att den var annorlunda mot andra ungdomsböcker

Sämsta med boken: Att den inte handlade om förbjuden kärlek som jag först trodde

 

 

Btw, var så himla länge sedan som jag skrev recensioner att det känns som att jag har glömt hur man gör.

 

/Anna(:

Den här boken har så mycket potential att bli något fantastiskt, och när jag öppnade boken var det också med den inställningen. Jag hade läst tusen hyllningar på den här boken och jag kände på mig att det här skulle bli något bra.Till en början stämde det också, men cirka 100 sidor in gick det bara nedför. Okej, inte bara nedför. Se det mer som en berg- och dalbana. 

 

Först och främst skulle jag vilja klaga på baksidetexten. Den hintar inte det minsta om att det faktiskt sker perspektivbyten genom hela boken. Det var ett av de största problemen jag hade medan jag läste. Cassies röst älskade jag. Hon var sarkastisk och det var intressant att läsa om det hon hade gått igenom och hur hon handskades med det. Efter ca 100 sidor bytte det perspektiv och jag tappade direkt intresset. Visst blev det ganska intressant när man kom tillbaka till Cassie igen, men jag hade föredragit att bara ha Cassies perspektiv.

 

Ett annat problem jag hade med den här boken var riktningen den tog. Jag hade tänkt mig en överlevnadsbok och lite fler attacker, istället fick jag någon bok där de förberedde sig för krig. Det intresserade mig inte över hvuud taget och jag kunde inte vara mer ointresserad än när de var på det där lägret. 

 

Cliffhangers och plottwists var något annat jag saknade i den här boken. När jag läste baksidan fick jag känslan av att den här boken skulle ha ungefär lika mycket plottwists som "The Knife of Never Letting Go" ("Tystnaden i bruset" på svenska). Istället hade den INGA plotwists. Det kändes som att författaren kanske försökte få till plottwists men i så fall misslyckades BRUTALT. Inte en enda gång blev jag förvånad över det som hände eftersom jag redan hade räknat ut allt ungefär 100 sidor tidigare.

 

Sedan har vi någon slags instalove som jag över huvud taget inte förstår mig på. Varför skulle den ens behöva finnas i boken. Jag undrar hela tiden om Cassie verkligen tycker om den här personen eller om hon bara låtsas för att få hjälp, så lite känns det som att hon bryr sig. Och någon som bryr sig ännu mindre, om det nu är möjligt, är jag. Jag brydde mig inte för fem öre vad som hände med hennes pojkvän (eller vad han nu var).

 

Det som drog mig till den här boken från allra första början var konceptet och handlingen. Den verkade så himla intressant! Och det var den faktiskt, till en början. Det var jätteläskigt och samtidigt superintressant att läsa om de olika vågorna eftersom de var så smarta och faktiskt skulle kunna hända på riktigt. Tummen upp för det. Sedan tappade jag ju tyvärr intresset eftersom boken inte alls utvecklades åt det håll jag från början hade hoppats på. I början tyckte jag att handlingen var väldigt unik, men nu vet jag inte riktigt. Den påminner en aning om "The Host" ("Genom dina ögon" på svenska) och även om ett avsnitt i Doctor Who och det gjorde mig lite besviken. Jag är dessutom inte så bevandrad i dystopivärlden (eller om det är här postapokalyptisk bok) så kanske är den inte alls så värst unik trots allt, det kanske bara är jag som inte läst så mycket sådant.

 

Som ni märker blev jag VÄLDIGT besviken på den här boken. Själva konceptet, skrivstilen och Cassie tycker jag dock om väldigt mycket och om den här boken hade varit uppbyggt på ett annat sätt hade jag nog kunnat älska den, men nu blev det tyvärr inte så. Jag hade så gärna velat älska den här boken med tanke på hur cool den hade kunnat bli, men det gjorde jag inte och jag är inte alls särskilt sugen på att läsa fortsättningen.

 

Bästa med boken: Konceptet och Cassie. 

Sämsta med boken: Att fokuset inte låg på det jag hade hoppats och trott på. 

 

/Anna(: