Titel: The Summoning

Författare: Kelley Armstrong

Sidantal: 390

Betyg: 5/10

Originalspråk: Engelska

Serie: The Darkest Powers (del 1)

 

När jag plockade upp den här boken hade jag haft den oläst på min hylla i ungefär två och ett halvt år. Jag köpte den för att jag tyckte att den verkade intressant, men också för att jag tyckte att omslaget var snyggt. Om jag hade läst den när jag köpte den hade det säkert slutat med att jag tyckte om den, men nu märkte jag att jag hade vuxit ifrån den. Jag gillar inte paranormal romance särskilt mycket längre och det känns som att inte en enda bok i den här genren skiljer sig särskilt mycket från alla de andra. Det gjorde inte heller den här. 

 

Till en början tyckte jag att den här boken var helt okej och väldigt lättläst. Jag bara flög igenom första halvan av boken. Det var inget nytt mästerverk, men jag led inte av att läsa den heller. Sedan gick det utför. När jag hade kommit igenom halva boken började jag helt enkelt tröttna. Inget hände ju och när något faktiskt väl hände orkade jag bara inte bry mig. Det kändes som att boken saknade mening. Boken handlade dessutom inte om något och jag undrade många gånger vad som egentligen var meningen med boken. Vad skulle hända?  Visst handlade det om att hitta Chloes sanna identitet, men vi som läsare visste ju redan från början att hon inte var schizofren utan faktiskt såg spöken på riktigt. Alltså var ungefär hela handlingen förstörd eftersom det var det enda den handlade om. 

 

Chloe var en ganska trist karaktär och jag kommer knappt ihåg henne nu en månad senare. Jag har för mig att hon kanske skulle föreställa att vara tuff och sarkastisk, men ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg. Derek var däremot rätt intressant, trots att jag aldrig riktigt fick något grepp om honom. Han var inte den här typiska snygga killen och det var kul, men samtidigt hade jag svårt att greppa om det var meningen att han ens skulle vara involverad med Chloe på ett kärleksaktigt sätt. För jag fick mer sådana vibbar från Dereks bror och i så fall är det som vanligt inget speciellt att Derek kanske inte är den snygga. 

 

Men ja, slutet på den här boken tyckte jag tyvärr inte heller om. Jag hade hört att den skulle bli spännande i slutet, men det tyckte jag inte att den blev. Jag läste mest de sista 80 sidorna bara för att få det överstökat och jag brydde mig inte nämnvärt om vad som hände. Vid den tidpunkten hade jag redan bestämt mig för att inte läsa resten av serien så jag orkade bara inte fokusera ordentligt. 

 

Bästa med boken: Den var ändå rätt så lättläst och konceptet hade kunnat bli unikt. 

Sämsta med boken: Den var en typisk paranormal romance och den hade ingen direkt handling.

 

/Anna(:

 

Titel: För evigt

Författare: Maggie Stiefvater

Sidantal: 352

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Forever

Serie: The Wolves of Mercy Falls (del 3)

 

Den här boken hade jag skjutit upp hur länge som helst innan jag under Läs-A-Lot äntligen tog tag i den. Eftersom det var två år efter att jag hade läst del ett och två hade jag tyvärr lite svårt att komma ihåg allt som hade hänt och det gjorde att jag inte riktigt förstod allt som de pratade om, men trots det tyckte jag att den var mycket bra!

 

Som jag har sagt om Maggies andra böcker så är inte det här några böcker för människor som gillar actionpackade historier. Här är det mer fint och lugnt. Fast jag måste ändå erkänna att jag satt med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen i slutet av boken. 

 

Grace och Sam är väldigt gulliga karaktärer, men jag måste erkänna att de är liite tråkiga. Om boken endast hade varit ur deras perspektiv tror jag inte att den här boken hade varit så rolig. De är liksom lite trista. De som verkligen lyfter den här boken tycker jag är Isabel och Cole. Speciellt Cole. Jag älskar Cole! Han är så underbar just för att han inte är perfekt och han är lite som Damon i Vampire Diaries - han vågar göra det som måste göras. Isabel och Cole hade ett jätteintressant "förhållande" som jag hade hoppats på att få se mer av i "För evigt", men jag tyckte inte riktigt att jag fick allt jag hade hoppats på. Jag hade hoppats på mer känslor och mer utveckling av deras förhållande.

 

Själva boken är som sagt långsam, men trots det tyckte jag att det gick snabbt att läsa. Man ville fortsätta läsa nästan hela tiden. Slutet tyckte jag riktigt mycket om och jag satt på helspänn de sista 30 sidorna. Sedan så grät jag lite och ville bara inte tro att det var sant. 

 

Det är skönt att äntligen vara färdig med den här serien. De senaste två åren har jag gått och tänkt att jag verkligen borde läsa den sista boken. Jag önskar dock att jag hade läst den lite tidigare då jag faktiskt hade de två första böckerna lite färskare i minnet. Dessutom var jag mer intresserad av den här sortens böcker för några år sedan. Men annars tyckte jag att det var en bra avslutning, dock kanske man glömmer den lite lätt. Det är inte en sådan där bok som sitter kvar i flera dagar och som man inte kan sluta tänka på.

 

Bästa med boken: Fint skriven och COLE!

Sämsta med boken: Sam och Grace är inte superintressanta och ibland kunde det bli liite långsamt

 

/Anna(:

Titel: Torsdagsbarn

Författare: Sonya Hartnett

Sidantal:254

Betyg: 5/10

Originaltitel: Thursday's Child

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Okej, idag är ännu en sådan där dag då jag hoppas att verkligen ingen ens orkar lägga ner tid på att läsa mina egenkomponerade infotexter om böckerna. Så dålig är den. Men när jag tänker efter kan jag faktiskt inte komma på hur jag skulle beskriva den här boken annars. Det händer inte så mycket annat. 

 

Det som jag tycker är lite konstigt med den här boken är att den är lite konstig (ÅH VILKEN SUPERBRA FÖRKLARING). Nej, men jag fick aldrig riktigt grepp om den. Det är en bok om en fattig familj som utspelar sig i Australien under 1940-talet, men det är också en bok om en pojke som gräver tunnlar och blir helt konstig. Det känns som två helt olika böcker. Den med pojken känns liksom inte särskilt 1940-talets Australien utan mer typ konstig övernaturlig värld eller något. Jag vet inte. Det känns lite som när man var liten och desperat försökte få ihop pusslet genom att bara trycka pusselbitarna hårt mot varandra i hopp om att de skulle passa ihop trots att det aldrig kommer gå utan att man förstör pusslet (okej, jag vet inte. Antar att det börjar bli för sent på kvällen när jag blir så här djup).

 

Språket tyckte jag dock väldigt mycket om. Det var fint och annorlunda och höjde den här boken. Dock hade det ju varit lite kul om det faktiskt hade kunnat hända något också. Den här boken har fått någon jättefin utmärkelse och det står även att boken är "en underjordiskt stormande roman som kräver plats åt ungdomslitteraturen som en del av världslitteraturen". URSÄKTA, MEN NEJ. Den här boken borde inte få representera ungdomslitteraturen bland världslitteraturen eftersom det inte är så här som de flesta undomsböckerna är! Det här känns mer som en vuxenbok (jag har inte supermycket erfarenhet av vuxenböcker, men i alla fall) och det stör mig att ungdomslitteraturen bara får plats bland världslitteraturen om den är ungefär som vuxenböcker. 

 

Men ja, den här boken var okej. Språket var bra, men resten var liksom trist och grått och jag läste mest bara för att jag hade ett läsflow och var sugen på att läsa. Hade jag läst den här under en lässvacka hade den nog aldrig tagit slut.

 

Bästa med boken: Att den hade ett vackert språk.

Sämsta med boken: Att det inte hände så mycket.

 

/Anna(:

 

Titel: Dödsritten

Författare: Maggie Stiefvater
Sidantal: 335

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: The Scorpio Races

Serie: Nej

 

Den här boken skulle jag beskriva som Maggies andra böcker. De har alla ett mycket unikt koncept och de är mycket välskrivna, men de är ingenting för personer som tycker om actionfyllda böcker där man inte kan sluta läsa. Maggies böcker fokuserar mer på karaktärerna än på action. 

 

Konceptet är i den här boken väldigt intressant, intressantare än det som är i "The Wolves of Mercy Falls" eftersom man inte riktigt hört om sådana här hästar tidigare. Maggie driver också handlingen framåt på ett mycket snyggt sätt och det var nog det som gjorde mig mest imponerad i hela den här boken. Hon berättar nämligen ingenting rakt ut. Ofta när man läser andra böcker är prologen och början av boken först lite förvirrande och man fattar ingenting, men sedan kommer det en lång förklaring på hur allt är. Så är det inte här. Här får man ta reda på allt själv. Maggie visar oss hur karaktärernas liv ser ut och hur de tar hand om Vattenhästarna och sedan får man själv dra sina egna slutsatser om hur de fungerar och på vilka sätt man kan tygla dem. Mycket snyggt gjort!

 

Själva boken är dock rätt så seg. "Frost" har ett mycket bättre driv trots att den också har en långsam takt. I den boken vill man fortsätta läsa. Här var det mer: okej då, det är ju trots allt ett rätt kort kapitel. Jag längtade aldrig efter att plocka upp boken. Dessutom saknade jag faktiskt spänningen. Hela boken går åt till att träna till loppet och sedan sker loppet på ungefär två sidor och det är inte ens särskilt spännande. Det här ska ju dessutom vara någon slags kärlekshistoria och det kände jag inte riktigt. Inget började ens hända förrän man var ca 2/3 igenom boken och det gjorde slutet lite overkligt och kändes inte så troligt. Så trots att kärleken inte kom förrän efter 2/3 kändes det ändå som insta-love.

 

Nu kanske det låter som att den här boken var helkass, men det var den inte. Jag gillade att läsa om deras liv på ön, och hur de handskades med de här livsfarliga hästarna (förstod dock aldrig riktigt varför de gjorde det). Även i den här boken blev jag provocerad när jag läste om hur kvinnor behandlades. Puck blir nämligen typ trakasserad för att hon vill ställa upp i loppet. HON ÄR JU KVINNA. HERREGUD, DET GÅR INTE FÖR SIG. INGEN KVINNA HAR VARIT MED I LOPPET TIDIGARE OCH DET SKA MAN INTE ÄNDRA PÅ. Som sagt, hon skildrar ö-livet med få invånare som alltid bott där på ett mycket bra sätt.

 

Men ja, den här boken hade sina mycket fina delar, men jag blev besviken eftersom jag tyckte att den inte riktigt hade samma driv som till exempel "Frost". En bok behöver inte bli långsam och seg bara för att den saknar action, den kan vara bra i alla fall. Men jag tyckte inte att Maggie riktigt lyckades med det den här gången. 

 

Bästa med boken: Sättet den är skriven på och hur väl hon byggt upp ö-livet.

Sämsta med boken: Att den var seg och att kärleksgrejen inte skedde förrän sent i slutet.

 

 

/Anna(:

 

Titel: Överenskommelser

Författare: Simona Ahrnstedt

Sidantal: 384

Betyg: 9/10

Originalspråk: Svenska

 

Jag kan redan från början säga att det här är en svensk romance-bok ifall ni inte visste det. Fokuset ligger alltså på kärlek. Att den just klassas som romance gjorde att jag hela tiden tänkte på att den endast skulle handla om sex. I de flesta recensioner jag har sett har det också stått att det varit rätt mycket sex och även min mormor sa det. Därför gick jag in med den felaktiga inställningen att detta bara skulle vara ännu en Fifty Shades of Grey som råkade utspela sig på 1800-talet. Ännu en gång visade det sig att jag hade fel. Det värsta var att det dessutom tog ett tag innan jag förstod det. 

 

Början av den här boken, de 150 första sidorna, var en aning seg. Men jag tror att det kan ha lite med vad jag förväntade mig av den här boken. Jag hade väntat mig att deras kärleksrelation skulle börja redan mycket tidigt i boken. Det gjorde den förstås, men inte helt och hållet på riktigt. I början var det mest lite flörtande och sådant där och jag hade ju tänkt mig pangpånuärvikära. Kanske bra att det inte blev som jag hade tänkt ändå...

 

Som sagt trodde jag att den här boken skulle vara en ytlig sexbok som bara råkade utspela sig under 1800-talet. DET ÄR DET VERKLIGEN INTE! Den här boken är så himla välskriven att det kändes som att läsa en riktigt bra och spännande faktabok om 1800-talet. Sättet man ser på kvinnor i den här boken är exakt som det var på den tiden och överlag tycker jag verkligen att Simona har lyckats beskriva den här tiden helt fantastiskt bra. Hon lyckades dessutom måla upp en bild av den här tiden utan att använda sig av allt för mycket målande beskrivningar som blev tjatiga i längden. Det kändes seriöst som om jag befann mig på 1800-talet. BRA GJORT!

 

Den här boken väckte väldigt starka känslor inom mig och ett flertal gånger satt jag med knytna nävar och gnisslande tänder på grund av hur provocerande den här boken var. Sättet som kvinnorna behandlas på  gjorde mig så irriterad, men det var samtidigt också sanningen för de kvinnor som levde då. Det finns några riktigt rysliga scener med i den här boken som verkligen påverkade mig och som jag inte kommer glömma i första taget.

 

Själva kärleksbiten känns ganska förutsägbar när man börjar läsa boken, men under bokens gång börjar man faktiskt tvivla. Kommer det verkligen ordna upp sig? Det finns väl inte en chans att det här ska gå bra? Man sitter där och biter ner naglarna så långt det går av spänning, samtidigt som man verkligen hoppas på att de ska bli lyckliga.

 

Karaktärsutvecklingen är också väldigt fin och bra i den här boken. Karaktärerna går igenom väldigt mycket under bokens gång, både sorgligt och fint, och det är kul att se att de faktiskt växer och förändras av det som de utsätts för. 

 

Bästa med boken: Hur välskriven den är och väl perioden skildras.

Sämsta med boken: De första 150 sidorna som var lite sega.

 

/Anna(:

Titel: Vid din sida

Författare: Anne Cassidy

Sidantal: 288

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Killing Rachel

Serie: Ja (del 2). Första boken heter "Tid att dö"

 

 

Efter att ha läst ut "Tid att dö" plockade jag direkt upp tvåan. Det händer sällan att jag läser två böcker i samma serie direkt efter varandra, men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag ville veta vad som skulle hända med Rose och Joshua. Tyvärr blev jag en aning besviken på att det inte hände rikigt lika mycket i den här boken som i första.

 

Fram till sidan 180 ungefär tyckte jag inte att det hände så mycket. 180 sidor är mer än halva boken och då tycker jag att man kan kräva att boken är superspännande. Det var den inte riktigt. Dock kunde jag ändå inte sluta läsa när jag väl plockade upp den. Även denna bok flög man igenom och man märkte inte när man bytte blad. Efter 180 sidor blev det däremot riktigt spännande och jag kunde inte lägga ner den alls. Även under läsningen av denna bok var jag vaken mycket längre än jag borde bara för att få läsa ett kapitel (eller flera) till.

 

I första boken nämndes Rachel mycket, men man fick aldrig riktigt veta vad hon gjorde för fel eller varför Rose ogillade henne så starkt. I den här boken fick man dock hela historian kring Roses och Rachels vänskap och det var rätt intressant. Tyvärr tyckte jag att det fokuserades lite för mycket på det och det var det som gjorde att boken inte blev riktigt lika spännnande som sin föregångare.

 

Precis som första boken har även den här två mysterier som behöver lösas, men jag tyckte inte att mysteriet med Rachel var lika intressant som det som fanns i första boken. Trots att jag kanske låter negativ så betyder det inte alls att den här boken inte var bra. Jag tyckte att den var väldigt bra, men den var inte riktigt lika bra som första boken. Mysteriet med föräldrarna blev en aning djupare i den här boken och fler krångliga element blev inblandade. Jag ser fram emot hur det här med föräldrarna ska utvecklas i de kommande böckerna. 

 

Något annat jag tyckte var synd var att Skeggsie nästan inte var med något alls i den här boken. Som ni kanske kommer ihåg älskade jag Skeggsie och jag shippar honom med Joshua. Eftersom Skeggsie knappt var med något alls blev inte boken riktigt lika intressant. Jag älskade ju de små ögonblicken mellan Joshua och Skeggsie och jag tyckte även om när Skeggsie hjälpte dem med att lösa något. Han fick vara med lite igen mot slutet och det var ju bra. 

 

Även i den här boken tyckte jag att dialogerna kändes en aning löjliga och overkliga i början, men även här ändrades det efter ett tag. Jag kan fortfarande inte avgöra om det är för att jag vande mig eller för att det helt enkelt blev bättre. 

 

Så fort jag hade läst ut den här boken gick jag in på Anne Cassidys hemsida för att se när nästa bok skulle komma ut. Till min stora förtvivlan märkte jag att den inte skulle komma ut förrän 2014. Hur jag ska överleva det är en mycket bra fråga och just nu skulle jag mer än gärna bara kasta mig över nästa bok. Det här är nackdelen med att läsa klart alla böcker som finns i serier. Det är kanske också anledningen till att jag så sällan faktiskt gör det.

 

Bästa med boken: Att den flyter så bra och på något sätt är spännande hela vägen igenom trots att det kanske inte händer så mycket hela tiden.

Sämsta med boken: Den var inte riktigt lika bra som den första. Mysteriet var inte riktigt lika bra tyvärr och dialogerna kunde fortfarande kännas konstiga ibland. SEDAN VAR JU INTE SKEGGSIE MED SÅ MYCKET HELLER...

 

/Anna(:

 

Titel: Aya från Youpougon

Författare: Marguerite Abouet

 

Det här seriealbumet handlar om Aya och hennes vänner. De bor på Elfenbenskusten i Afrika. Författaren till det här seriealbumet har sagt att hon vill visa Afrika från en ny sida. Nästan alltid när man läser något som utspelar sig i något land i Afrika så handlar det om svält och elände och hon ville ändra på det. Jag tycker verkligen att hon lyckas. Flickorna i den här boken har problem som vilka ungdomar som helst och jag kan till och med relatera till Aya. Hon och jag är väldigt lika. 

 

Det här seriealbumet lånade jag hem på impuls en dag när jag var på biblioteket och blev sugen på ett seriealbum. Jag ångrar mig sannerligen inte! Den här var hur bra som helst! Jag älskade att man följde tre olika karaktärer och att de stötte på olika problem som vi alla kan råka ut för. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta läsa förrän det var slut (boken var ju inte superlång, men ändå).

 

Själva bilderna är i färg och hur fina som helst! De lyfte verkligen upp den här boken. Om ni har chansen att läsa det här seriealbumet tycker jag verkligen att ni ska göra det för det var toppenbra! Tyvärr finns bara första delen översatt till svenska och på baksidan står det att den sjätte och sista boken skulle komma ut i Frankrike. Det är ju alltid lite trist när man inte kan läsa hela serien. Speciellt när den är väldigt bra, som den här. 

 

Titel: Rubinröd

Författare: Kerstin Gier

Sidantal: 366

Betyg: 7/10

Originalspråk: Holländska

Originaltitel:Rubinrot

Serie: Ädelstenstrilogin (del 1)

 

Om ni såg min bok-till-film-tag såg ni kanske att jag förklarade den här boken lite som en chiclit med tidsreseinslag och jag skulle vilja hålla fast vid det påståendet. Det här är nämligen en mycket lättsam och skön bok och man flyger bara igenom den. Den var väldigt rolig för stunden, men nu så här i efterhand känner jag inte riktigt att den stannade kvar hos mig.

 

Det som jag nog uppskattade allra mest i den här boken var Gwen. Att vara i hennes tankar var väldigt roligt! Hon är väldigt sarkastisk och rolig. Det som gör henne så speciell från många andra YA-karaktärer är att hon inte bara accepterar och förstår allt helt plötsligt. Många karaktärer i YA blir ofta introducerade till en helt ny värld och det tar inte mer än några sidor innan de har anammat den nya världen och förstår alla dess regler. Så är det inte för Gwen. Hon fattar ungefär precis lika mycket som läsaren, om inte till och med mindre. Det känns nästan som att hon är lite hysterisk för att hon inte fattar något, men jag tycker om det. För så hade jag troligtvis reagerat själv om jag helt plötsligt hade hamnat i England under 1800-talet. Inte ens i slutet kände man att hon hade fått kläm på världen och det gör det ännu mer realistiskt. Om detta är något som hennes kusin tränat för under hela sin uppväxt hade det ju bara varit konstigt om hon klarade av det på mindre än en vecka. 

 

Tidsresorna tyckte jag var rätt så intressanta, men jag är säker på att mer intressanta saker kommer hända i de andra böckerna. Nu var det liksom mest: stanna kvar där du hamnar och gå ingenstans. Som en van tittare av Doctor Who vill man ju helst bara att hon ska gå och se sig omkring och upptäcka den nya miljön. 

 

Anledningen till att den här boken inte riktigt stannar kvar hos mig vet jag inte. Men det hade väl antagligen med att göra att den var väldigt lättsam och inte berörde mig så värst. Den hade inga direkta budskap och det fanns inga hjärtskärande ögonblick. Kanske kommer det i senare böcker, vi får se. 

 

 

 Bästa med boken: Gwens berättarröst och att hon inte lärde sig allt direkt.

Sämsta med boken: Att den av någon oförklarlig anledning inte stannade kvar hos mig efteråt. 

 

 

/Anna(:

Titel: Cirkoli

Författare: Patrik Stigsson

Sidantal: 490

Betyg: 5/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

 

Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här boken när jag började läsa. Hela grejen med tivolit/cirkusen verkade otroligt intressant och jag hade läst första kapitlet en gång för länge sedan och blivit väldigt intresserad. Till min stora besvikelse levde boken inte riktigt upp till mina förväntningar.

 

Först och främst skulle jag vilja diskutera handlingen. Den känns nämligen lite spretig och jag får egentligen aldrig reda på vad "problemet" är i boken. Om man läser bokens baksida så verkar det som att boken ska handla om själva Cirkoli. När man läser de första hundra sidorna tror man också det. Men sedan börjar det spreta åt något annat håll och resten av boken handlar nästan inte alls om Cirkoli och det tyckte jag var lite konstigt. Visst handlade det om monster som från början kom från Cirkoli, men jag hade ändå velat ha lite mer fokus på själva Cirkoli. Jag trodde liksom att Cirkoli skulle förändras och att man skulle börja bygga upp det och så igen, men i slutet var Cirkoli ungefär likadant precis som i början av boken och det gjorde mig besviken. Det känns inte riktigt som att jag fick vad jag blev lovad.

 

Sedan har vi själva takten i boken. Tyvärr, tyvärr,tyvärr tyckte jag att boken var väldigt långsam. Många gånger satt jag och bläddrade för att se hur långt det var kvar tills kapitlet var slut (det var dock korta kapitel så pluspoäng för det) och det är alltid trist när det blir så. Man skulle kunna säga att det var mycket snack och lite verkstad i den här boken och man skulle ha kunnat korta ner den här boken rätt mycket... Dessutom kunde det bli lite för mycket beskrivningar ibland av både miljö och hur de olika monstren såg ut. 

 

Svordomar skulle jag vilja prata lite om också. Den här boken ska vara riktad kanske först och främst till barn, men den innehåller hur många svordomar som helst. Det är inte som att jag anser att barn borde skyddas mot svordomar, men jag tycker bara att det blir fel att använda så många svordomar i barnböcker. Speciellt eftersom vissa föräldrar kanske faktiskt inte vill att deras barn ska utsättas för svordomar. Dessutom känns det så konstigt när karaktärer svär i böcker. Fråga mig inte varför. Det känns bara onaturligt och man hakar upp sig på varje svordom. 

 

Något som jag dock vill hylla är fantasirikedomen! Allting i den här världen var väldigt fantasirikt och jag förstår inte riktigt hur man kan komma på så många annorlunda djur och världar. Stor tumme upp till det!

 

En annan sak jag skulle vilja hylla är huvudkaraktärerna. Trots att de är barn är de smartare än många andra ungdomar i dagens YA. Bara för att någon säger att de kan lita på dem så gjorde de inte det. Det händer ju ofta i dagens YA att ungdomarna litar blint på alla och det irriterar mig till fullo.

 

Tyvärr var inte det här någon bok för mig, men jag tyckte ändå om att barnen inte var så lättlurade och att boken var väldigt fantasirik!

 

Bästa med boken: Fantasirikedomen!

Sämsta med boken: Att den inte handlade om det jag trodde och att den var lite för lång. 

 

/Anna(:

 

Titel: Tid att dö

Författare: Anne Cassidy

Sidantal: 320

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Dead Time: The Murder Notebooks

Serie: Ja (del 1)

 

Tidigare har jag läst en bok av Anne Cassidy, Besatt, och jag tyckte riktigt mycket om den. Sedan dess har jag velat läsa något mer av henne och när Rabén & Sjögren frågade om det var någon som ville läsa första och andra boken i den här serien var jag inte sen med att tacka ja. Den var inte riktigt lika bra som Besatt, men det var inte långt ifrån. 

 

Redan vid första sidan anade jag att jag skulle tycka om den här boken. Lite tveksam blev jag ungefär 80 sidor in, men ett kort tag därefter kunde jag inte sluta läsa! Sidorna bara flög förbi och det hände flera kvällar att jag stannade uppe längre än jag borde bara för att läsa. Jag kommer ihåg att jag hade precis samma känsla när jag läste Besatt. Trots att kapitlena inte är superkorta kan man ändå inte sluta läsa. Dessutom flyter språket så himla bra. 

 

Något som var riktigt smart gjort var det faktum att boken egentligen innehåller två olika fall som de ska lösa. Det finns det lite större som handlar om vad som hänt deras föräldrar och sedan finns det det fallet som handlar om Roses skolkamrat. Hade det bara handlat om ett av dessa fall hade det troligtvis blivit lite långtråkigt. 

 

Huvudkaraktären Rose är ganska komplex. I ena sekunden gillar man henne, i nästa hatar man henne. Ibland gör hon otroligt dumma saker och hon kan dessutom vara väldigt hård och elak. Dock hatar man henne inte på ett dåligt sätt eftersom alla dumma saker hon gör har en anledning och man förstår varför hon gör som hon gör och varför hon ibland blir sur. Man ser tydligt att det hänger ihop med det hon har gått igenom och då tycker man bara om att hon inte är perfekt istället. Att hon inte är perfekt gör henne så himla levande. 

 

På tal om karaktärer så kan jag säga att det är två karaktärer jag shippar väldigt mycket i den här boken. Joshua bor nämligen tillsammans med en annan kille som heter Skeggsie och jag shippar dem så himla mycket. Vissa saker de gjorde och sa fick mig att känna att de skulle passa ihop. Jag trodde till och med ett tag att de var tillsammans. Jag skulle älska Cassidy om hon faktiskt parade ihop dem. Dock är jag orolig för att något mycket värre kommer hända på kärleksfronten som jag inte kommer tycka om alls... Skeggsie är förresten en himla underbar karaktär och trots att han spenderar mycket tid framför datorn och kan uppfattas som lite dryg så tycker jag mycket om honom. 

 

Nu skulle jag vilja göra en liten jämförelse med den förra boken jag recenserade, Anna klädd i blod. Som ni kanske kommer ihåg (om ni orkade läsa den recensionen) tyckte jag inte alls att den var läskig. Det var däremot den här boken. En kuslig stämning vilade över boken och läskiga saker hände lite då och då. Det hände flera gånger att jag gick och la mig med en olustig känsla i kroppen. Tummen upp för det! Efter att inte ha blivit rädd av Anna klädd i blod var det härligt att få bli lite skrämd av den här boken. 

 

Till slut skulle jag vilja klaga på något, tyvärr, och det är dialogerna. Till en början kändes de inte riktigt verklighetstrogrna. Det som karaktärerna sa kändes inte som något man skulle säga i verkligheten. Om det blev bättre senare i boken eller om jag helt enkelt bara vande mig vet jag inte, men det tyckte jag var lite synd i varje fall.

 

Bästa med boken: Att den var så fruktansvärt spännande, läskig och samtidigt hade en hel del fokus på karaktärerna. Karaktärerna blev inte bara några som skulle lösa mordet. De var riktiga människor med bra egenskaper likväl som de hade dåliga egenskaper.

Sämsta med boken: Att dialogerna ibland kändes lite konstlade

 

/Anna(:

 

Titel: Anna klädd i blod

Författare: Kendare Blake

Sidantal: 282

Betyg: 4/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Anna Dressed in Blood

Serie: Ja (del 1)

 

Ni vet de där böckerna som alla älskar utom en själv? De där man nästan börjar undra om man själv haft en konstig uppväxt eller något? Det här var en sådan bok. Efter att ha hört alla superbra recensioner på den här boken kunde jag inte tro att den ens skulle kunna vara dålig. Jag hade fel (som jag ofta har).

 

Först och främst kan vi tala om att detta ska vara en spökhistoria och dessutom en SKRÄCKhistoria. Skräckhistorier ska krypa under huden och när man lägger ner dem för att släcka lampan och sova ska man vara så rädd att man kollar under sängen minst två gånger innan man går och lägger sig. Dessutom ska man tveka några sekunder på lampknappen innan man vågar släcka. När man väl har släckt ligger man där livrädd för minsta ljud, säker på att någon är ute efter en. Det jag vill ha sagt är att jag inte tycker att det här är skräck. Seriöst. Jag blev pyttepyttelite rädd EN endaste gång när jag läste den här boken och det försvann inom en minut. Och då är jag ändå inte van vid skräck. Jag hatar skräckfilmer och ser inte särskilt ofta på dem. Men att Anna sliter någon i två delar är för mig bara lite halväckligt och inte alls läskigt. 

 

Sedan har vi Cas, huvudkaraktären i den här boken. Han var så himla tråkig! Han kändes så himla dryg och jag förstår egentligen inte varför någon från allra första början ville bli kompis med honom. Visst blev han bättre när de väl började känna varandra, men han kunde fortfarande vara otroligt överlägsen. Som att han var den enda som kunde något. Dessutom kändes det som att det var meningen att han skulle vara rolig. Jag skrattade inte en enda gång åt något han sa.

 

Själva handlingen tyckte jag inte direkt heller var något att hänga i granen. Jag satt konstant och kollade hur många sidor det var kvar tills boken skulle ta slut och tills kapitlet var slut. Om jag ska vara ärlig (vilket jag ska vara) tyckte jag endast att det fanns ett enda kapitel i den här boken som jag tyckte var riktigt bra och där jag inte kunde sluta läsa. Resten var mest "meh" som Emelie hade sagt. 

 

Sedan har vi det här med romansen, något som ungefär varenda en som recenserat den här boken klagat på. Varför? Varför,varför,varför,varför? Om jag ogillade den här boken innan så blev det ännu värre när romansen kom in i bilden. Först och främst var det insta-love även om Cas inte riktigt fattade att det var kärlek. Sedan kändes det mest bara konstigt. Här har vi Anna som mördar folk och sliter dem i stycken och det första Cas gör är att gå och bli kär i henne. Jag vet inte, det känns lite konstigt. 

 

Slutet var tyvärr en lika stor besvikelse som resten av boken. Jag hade hoppats på att det skulle hända något riktigt epic som hade kunnat rädda den här boken. Tyvärr hade jag fel. 

 

Som ni kanske märker är jag RIKTIGT besviken på den här boken. Det kändes som att författaren ville få sin bok känd och omtyckt av ungdomar och därför valde att skriva något med kärlek som dessutom inte var för läskigt eller konstigt. Enligt mig blev det bara tråkigt och förutsägbart istället. Nej, den här boken rekommenderar jag inte.

 

Bästa med boken: Det där lilla kapitlet som jag faktiskt tyckte var bra. Det som handlade om hur Anna dog.

Sämsta med boken: Att den inte höll vad den lovade. Och romansen var ju inte heller något att ha. 

 

/Anna(:

 

 

 

 

 

Titel: Pumans dotter

Författare: Monica Zak

Sidantal:193

Betyg: 8/10

Originalspråk: Svenska

 

Det var otroligt länge sedan jag läste den här boken, i december. Trots det kan jag inte sluta tänka på den och det har hänt någon gång varje vecka att jag sneglat på den i bokhyllan och fått dåligt samvete över att jag aldrig skrev den där recensionen. För folk förtjänar att höra om den här boken. Idag tog jag äntligen tag i mitt liv och bestämde mig för att skriva den här recensionen,trots att det var så länge sedan jag läste ut den. 

 

Först och främst vill jag berätta att det här är en bok baserad på verkliga händelser. Monica Zak har varit i Guatemala/Mexico för att prata med indianer som faktiskt har råkat ut för det som händer i den här boken. Att det faktiskt är sant gör den här boken hundra gånger bättre, men självklart också hundra gånger värre och hemskare. 

 

Boken handlar om förföljeserna och massakrerna på indianer i Guatemala under 1980-talet (om jag inte har fel). Det som skedde i Guatemala under den här tiden var folkmord. Jag tror att vi ofta tänker att morden på hela folkslag dog ut med Hitler, men det gjorde det inte och det visar Zak i den här boken. Ofta lyfter vi bara upp det hemska som hände under Andra Världskriget och berättar inte att folkmorden faktiskt har fortsatt även till vår tid. Detta är åtminstone inte något som jag har läst om i skolan, det är ett som är säkert. Och som man märker i boken verkar det inte vara något man helst talar om ens i Guatemala eller Mexico heller eftersom det då finns risk att man blir dödad.

 

Det här skulle kunna bli en så otroligt tung bok. En sådan där bok som man inte orkar ta sig igenom för att den innehåller alldeles för mycket smärta och ångest och dessutom lite för mycket ord. Men Zak lyckas på något vis   balansera det och inte bara göra det hopplöst. Det finns hopp och det finns kärlek i den här boken. En annan bok som har precis samma sak och som jag skulle jämföra "Pumans dotter" med skulle kunna vara "Strimmor av hopp" av Ruta Sepetys som också hade kunnat bli en otroligt tung bok, men som innehåller kärlek och hopp som gör det hela mindre jobbigt. Dock är boken självklart inte helt fri från ångest. Den fick mig att tänka till. 

 

Språket är mycket okomplicerat och det har så klart att göra med att det först och främst är en barnbok. Men jag tycker även att det passar historian. Monica Zak berättar historian precis som den är, en aning censurerad, men fortfarande rätt så grafisk och hemsk för att vara en barnbok. Det jag vill ha sagt är att hon använder orden för att beskriva hur det verkligen gick till och inte för att försöka skapa så vackra meningar som möjligt. Det kanske låter som att det blir någon tråkig faktabok,men så är det alls inte. Språket är perfekt för det hon vill berätta.

 

Något som tyvärr drog ner bokens betyg lite var en grej som jag gärna hade läst mer om. I boken är det nämligen så att alla har en egen nahual och det är typ som ett "låtsasdjur" som man bara själv ser och som hjälper en i livet. Jag tyckte att det var ett otroligt intressant koncept, men tyvärr fick man inte veta så mycket om det om jag hade hoppats. Men det var väl också det enda dåliga med den här boken. 

 

Bästa med boken: Att den var så ärlig och att den fick mig att tänka efter

Sämsta med boken: Det där med låtsasdjuren. 

 

/Anna(:

 

Titel: Chanslös

Författare: Gail Carriger

Sidantal: 376

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Changeless

Serie: Del 2 i Parasollprotektoratet. Första heter Själlös.

 

EFTERSOM DETTA ÄR DEL TVÅ I SERIEN FINNS DET RISK FÖR SPOILERS OM NI INTE LÄST FÖRSTA.

För någon vecka sedan läste jag min recension på första boken och märkte att jag var måttligt imponerad av den. Jag tyckte att språket var en aning irriterande och att mysteriet löstes på ett dåligt sätt. Vilken tur då att författaren har förbättrats i andra boken!

 

 Eftersom jag försökte få ihop en bra text och misslyckades bestämde jag mig för att skapa små rubriker över varför jag gillar den och sedan förklara under. 

 

Alexia är intelligent och sarkastisk, men hon är fortfarande bara en vanlig människa med dåliga egenskaper. JAG ÄLSKAR DET. Sedan är det underbart hur hon och Lord Maccon är när de är tillsammans. Det är liksom inte sådär puttnuttigt och perfekt utan de bråkar och tjatar på varandra, men det är ändå med en kärleksfull underton. Det känns friskt att läsa om ifall man är fast i YA-bubblan. 

 

För det första: hur underbar är inte Miss Hisselpenny? Visst, hon är typ lika intelligent som en skalbagge (fast jag vet inte, de kanske är intelligenta), men hon är ändå så himla underbar. Det är så roligt också att hon är kompis med Alexia för det blir så komiskt på något sätt. Alexia är typ i världens kris medan Miss Hisselpenny klagar över sina kärleksproblem. Systern är även hon underbar, på ett ytterst irriterande och störande sätt. 

 

Sedan har vi även en ny karaktär i boken. Var det Madame Lefoux hon hette? I vilket fall som helst så gillade jag henne. Eller jag gillade när hon och Alexia hade några moments tillsammans. Förhoppningsvis är hon med i framtida böcker.

 

Tidigare störde jag mig på språket, men jag måste säga att det verkligen passar den här boken som hatten i handsken (ja, "hatten i handsken" råkade jag faktiskt skriva först. Men jag skyller på att de tjatar om hattar i boken tiden och låter det därmed stå kvar). Men språket är en aning humoristiskt och ibland även sarkastiskt och det gör att den här boken inte blir tråkig även om takten ibland är lite långsammare. 

 

Förra bokens mysterium tyckte jag löstes alldeles för lätt eftersom de bara råkade snubbla på svaret istället för att faktiskt lösa det. Så var det inte i den här boken. Här lyckades de faktiskt lösa gåtan #applåder# (jag hittade inte den där stjärnan man vanligtvis har på min laptop så jag fick ta hashtags) Något som var negativt med det var ju dock att jag redan hade listat ut de två sakerna som Alexia listade ut i slutet. De två viktigaste sakerna förstås. Och no me gusta förutsägbarhet. DOCK MÅSTE JAG GE ER EN LITEN VARNING. LÄS INTE BAKSIDAN OM NI KOMMIT UNGEFÄR HALVVÄGS EFTERSOM NI DÅ KOMMER FATTA SJÄLVA LÖSNINGEN. GÖR INTE SAMMA MISSTAG SOM MIG.

Annars tyckte jag att handlingen var bra och jag hade svårt för att lägga ner boken när jag väl började läsa. Hade kapiten varit kortare hade jag nog faktiskt aldrig ens lagt ner den. Långa kapitel är inte bra. 

 

Förresten så var det lätt att komma in i boken trots att det var ett år sedan jag läste första boken. Jag kom genast ihåg alla karaktärer och sådär!

Den där cliffhangern på slutet gjorde mig sugen på att börja läsa tredje boken DIREKT! Dock håller jag på att läsa ut alla mina rec-ex för tillfället så det kommer inte på fråga inom den närmaste framtiden. 

 

Bästa med boken: Att den är originell och rolig med härliga karaktärer. 

Sämsta med boken: Att man aldrig får veta vad mer som är speciellt med att vara själlös och att den faktiskt var lite förutsägbar.

 

Jag ursäktar för att jag verkar ha tappat förmågan att skriva recensioner och hoppas att förmågan har kommit tillbaka tills jag ska skriva en recension nästa gång. Kanske har jag drabbats av samma grej som de övernaturliga i England, vem vet?

 

/Anna(:

 

Titel: Tio små negerpojkar

Författare: Agatha Christie

Sidantal: 183

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: And then there were none (det är i alla fall den titel boken har nu)

 

 

När ni läser titeln på den här boken vill jag först och främst meddela er om att detta är en gammal utgåva och om boken gavs ut på nytt skulle den troligtvis få ett annat namn. Så, nu när vi diskuterat titeln kan vi gå vidare.

 

Den här boken var FRUKTANSVÄRT bra och spännande. Jag fick den av min mormor förra året när hon skulle flytta och sedan dess har den suttit på min mammas bokhylla i hopp om att bli läst. Det som krävdes för att få mig att plocka upp den var TV-serien Sherlock som jag förälskade mig i direkt. Efter att ha sett färdigt de ynka sex avsnitten som finns av serien behövde jag mer. Jag krävde ett riktigt bra deckarmysterium. Eftersom jag vanligtvis inte läser deckare så fanns det inte särskilt många böcker i min bokhylla som kunde stilla mitt begär. Då kom jag plötsligt att tänka på den här boken och bestämde mig för att läsa den. Och vilken tur att jag gjorde det. 

 

Jag satt som på nålar hela boken igenom och det tog mig ungefär bara två dagar att läsa ut boken. Något som är relativt kort tid för mig. Ända från början undrade man vem det egentligen var som hade bjudit dit dem och varför. Ännu läskigare och spännande blev det när en grammofonskiva plötsligt började spelas som avslöjade en hel del intressanta saker. Hela boken igenom satt jag och undrade vem mördaren var och hur hen bar sig åt. Självklart visade det sig att jag hade fel i slutändan och det är så en riktig deckare ska vara. Slutet var helt otroligt smart och inte alls som jag hade förväntat mig. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat räkna ut det. 

 

Att det var så många karaktärer var något som tyvärr gjorde det lite svårt. Jag ville verkligen försöka att lösa den här deckargåtan och det blev inte särskilt lätt när man var tvungen att hålla koll på tio olika personer, deras yrken och deras egenskaper. Det blev dock lättare efter ett tag eftersom folk försvann som på löpande band. Trots att det var lite jobbigt med så många karaktärer så tror jag inte att det hade fungerat med färre. Hade det varit färre hade det inte varit lika spännande och dessutom tror jag att det var meningen att man skulle bli förvirrad så att man inte skulle lista ut det allt för snabbt. 

 

Titeln "Tio små negerpojkar" kommer ifrån att mördaren följer en sorts barnramsa för sina mord. Även det var otroligt intressant och läskigt och varje gång någon blivit mördad gick man tillbaka till ramsan för att se hur nästa person skulle bli mördad. 

 

Språket i boken är inte något speciellt, men det menar jag på ett bra sätt. För att vara så pass gammal var den mycket lätt att förstå och boken hade inte varit alls lika spännande om man hela tiden hade hakat upp sig på svåra ord och krångliga meningar. Det enkla språket gav boken ett flyt som gjorde att man bara ville fortsätta läsa hela tiden.

 

Efter denna fantastiska bok läser jag hemskt gärna något mer av Agatha Christie och jag rekommenderar verkligen den här boken! LÄS DEN!

 

Bästa med boken: Att den var så oförutsägbar och spännande!

Sämsta med boken: Att det kanske var lite svårt att hålla reda på alla karaktärer

 

/Anna(:

 

 

Här kommer två recensioner på "seriealbum" jag läst den senaste tiden. Anledningen till citationstecknena är att det ena egentligen inte är något serialbum utan mer en bilderbok. 

 

Titel: The Duff

Författare: Kody Keplinger

Sidantal: 280

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: -

 

 

Det som gjorde att jag till en början inte gillade den var för att de svor så himla mycket och använde sådana uttryck som Ana gjorde i "Fifty Shades of Grey". Som ni förstår var jag fortfarande lite skadad efter den boken och var orolig att jag aldrig mer skulle bli återställd. Dessutom tyckte jag att boken var alldeles för ytlig och klyschig till en början. Klyschigheten fortsätter dock genom hela boken, men jag måste säga att det inte var på ett dåligt sätt. Redan när man läste första sidan visste man hur det skulle sluta, men det gjorde inte mig särskilt mycket vid den tidpunkt då jag läste boken.

 

Att boken visade sig vara så mörk var något som faktiskt förvånade mig. Den var inte mörk som i supermörk och hemsk med personer som skär sig och sådant, men jag kände mig ändå lite obehaglig till mods i början. Bianca använder ju Wesley till en början bara för att fly från sina känslor och det som är jobbigt i hennes liv. Det var just den här delen som fick mig intresserad och verkligen talade till mig. Jag älskade att de flydde från något och de olika sätten man kan göra det på och så vidare. Det var det som verkligen gjorde den här boken speciell och omöjlig att lägga ifrån sig. 

 

Karaktärerna är väldigt bra och även om Wesley är en aning klyschig så tycker jag ändå att han har en egen personlighet. Bianca är en väldigt stark karaktär och det tyckte jag också om. Sedan var hon ju en aning irriterande ibland, men vilken karaktär är inte det?

 

Boken var otroligt lättläst och jag läste ut den på bara några dagar (snabbt för att vara mig). När jag väl plockade upp den kunde jag omöjligt sluta läsa och jag måste erkänna att jag faktiskt fick lite "Anna and the French Kiss"-feelings. Den nådde inte samma standard som "Anna", men den var trots det riktigt bra. Klyschig som jag nog nämnt hundra gånger, men om man känner att man kan se förbi det så är den här boken faktiskt riktigt bra och jag läser gärna något mer av Keplinger. Hon gjorde mig inte besviken!

 

Bästa med boken: Att den var både lite mörk och ljus samtidigt

Sämsta med boken: Att den var lite väl förutsägbar

Passar för: Er som söker en härlig och lättsam contemporary

 

/Anna(:

 

Titel: Döda flickors dans

Författare: Rachel Caine

Sidantal: 319

Betyg: 5/10
Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Dead Girls Dance

Serie: Del 2 i Vampyrerna i Morganville

 

 

 

Om ni läste handlingen jag skrev om boken (troligtvis gjorde du inte det, men jag klandrar dig inte) så märker ni kanske att jag inte verkar komma ihåg så mycket av den här boken. Det stämmer till 100 procent. När jag försöker minnas handlingen i den här boken går det inte särskilt bra och det finns bara två troliga anledningar till det: antingen har jag drabbats av minnesförlust eller så var den här boken inte särskilt intressant. Jag vet inte vilken ni gissar på, men eftersom jag kommer ihåg att Franska revolutionen började 14 juli 1789 så gissar jag på det sistnämnda.

 

Anledningen till att jag ens läste den här boken var för att jag dumt nog bad om den som recensionexemplar för ungefär jättelänge sedan (tänker inte nämna hur länge eftersom det är pinsamt).Den stod där i hyllan ett tag och för varje dag som gick fick jag mer och mer skuldkänslor över att jag inte läste den. Därför tog jag äntligen tag i den i december. Ni som läst min blogg ett tag vet att jag läste första boken för ungefär ett år sedan och gillade den inte alls. Jag tyckte att den var korkad och löjlig och att Claire inte alls var så smart som alla påstod. Låt oss säga så här, allt dåligt som fanns i första boken var med även i den här, dock inte lika extremt.

 

Claire. Hon beskrivs som en av de smartaste i sin ålder och hon får till och med gå med äldre personer i skolan bara för det. Synd bara att man ALDRIG får se det. Hon klarar sig aldrig ur en enda knipa på egen hand genom att tänka, istället är det något otrovärdigt som inträffar som gör att hon lyckas fly. Dessutom är hon så jävla irriterande när det kommer till faror. Det finns typ en miljon människor som vill döda henne och ändå ska hon envisas med att gå till skolan och riskera att bli mördad. Ärligt, vem gör så? Om jag var mordhotad skulle jag stanna hemma från skolan. SLUTA VARA SÅ NAIV OCH JOBBIG.

 

Eftersom jag inte kommer ihåg så mycket av den här boken så tycker jag att vi kan gå över till det som faktiskt var bra (eller bättre) med den här boken. Det första som var bra och som fanns med även i första boken är flytet. När man väl plockar upp boken vill man helst inte lägga ner boken även om den är lite sådär halvbra. Det tar inte alls lång tid att läsa ut den här boken eftersom flytet är riktigt bra och man bara flyger igenom den.

 

Dessutom måste jag säga att den här boken faktiskt är bättre än första (märks dock inte på betyget). Kanske har det att göra med att jag inte hade lika höga förväntningar den här gången. I alla fall tyckte jag inte att handlingen var lika dum och att Claire kunde göra några smarta saker i alla fall ibland. Boken slutar även så att man vill läsa fortsättningen, MEN JAG TÄNKER INTE BLI LURAD ÄNNU EN GÅNG! Som ni kanske märker kommer jag troligtvis inte läsa tredje boken.

 

Bästa med boken: Flytet gör att man bara flyger igenom boken

Sämsta med boken: Att Claire är så himla irriterande

 

Om ni vill ha något lättsamt att läsa som dessutom innefattar vampyrer antar jag att jag rekommenderar den här boken. Eller ja, jag vet att många andra gillar den så de rekommenderar den antagligen. Jag gör det nog inte.

 

 

Dessutom borde jag väl lägga upp frågorna till vecka 3 och 4 i Sagan om Ringen-läsningen snart. När jag har tid och lust lovar jag att de kommer! Har så himla mycket för tillfället bara.

 

 

Titel: Hitta Violet Park

Författare: Jenny Valentine

Sidantal: 204

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Finding Violet Park

 

 

 

Själva handlingen skulle jag vilja säga är rätt originell. Åtminstone i början. Allt det här med urnan och det var speciellt. Även det om att han ville ta reda på vem kvinnan faktiskt var. Det hela vävdes ihop med ett försvinnande av Lucas pappa. Pappan stack ganska tidigt i Lucas liv, trots det har han påverkat Lucas något otroligt och han är så gott som helgonförklarad. Att se hur synen på pappan faktiskt förändras under tidens gång, allt eftersom Lucas lär känna hans riktiga jag, var mycket intressant! 

 

Det som jag till en början störde mig riktigt mycket på var alla långa meningar. För att få till en text som är lätt att läsa brukar man ofta tjata om en balans mellan långa och korta meningar. I början fanns det ingen sådan balans över huvud taget och alla meningar var så pass långa att jag inte kunde komma ihåg hur de började. Under bokens gång tror jag att det blev bättre. Eller så vande jag mig bara. Annars var språket rätt bra och jag gillade de fina och tänkvärda citaten som kom ibland.

 

Det är några saker som förstörde helhetsintrycket av den här boken, enligt mig. Det första är trovärdigheten. En del saker som hände i boken kändes inte trovärdigt och det förstörde stämningen lite. Vissa saker var till exempel alldeles för lätta att hitta och en del andra saker bara löste sig.

    En annan sak är kärleken. Enligt mig är den nästan helt onödig för den här historian och dessutom är det så mycket insta-love som det kan bli. I ena kapitlet träffas de (kapitlen är ungefär tre sidor långa) och i nästa är de tillsammans. Dessutom visade sig inte kärleken vara särskilt viktig i slutet heller så jag förstår inte meningen med den.