Jorden runt: Flyga Drake
Titel: Flyga Drake
Författare: Khaled Hosseini
Sidantal: 352
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Kite Runner
Amir och Hassan växer tillsammans upp i Kabul i Afghanistan. Hassan bor tillsammans med sin far hos Amirs familj och de som deras tjänare. De passar upp på Amir och hans far. Amir är pashtun och Hassan hazar och det gör att de inte riktigt lever på samma villkor. Trots detta är Amir och Hassan vänner, i alla fall när ingen annan ser. Det är nämligen inte fint för en pashtun att umgås med en hazar. Hassan är den mest lojala vän man kan ha och han står alltid upp för Amir. När det gäller gör Amir dock inte samma sak för Hassan och det får förödande konsekvenser.
Den största anledningen till att jag hade lite svårt för den här boken var nog att jag inte riktigt läste den vid rätt tidpunkt. Kanske jag inte ens läste den under rätt tid i livet. Det här är en vuxenbok och ska jag vara ärlig älskar jag inte vuxenböcker. De har oftast lite långsammare takt och jag är bara lite smått allergisk mot dem. Skolan tvingade mig att läsa den här och samtidigt som jag är glad att ha läst den önskade jag att det kanske hade kunnat ske senare i livet då jag hade kunnat relatera bättre till saker som sker.
De första 100 sidorna och slutet är det jag tycker mest om i den här boken. Början var bra för att jag då kunde relatera till det som Amir gick igenom. Amir åldrades sedan under bokens gång och jag kunde inte riktigt relatera till giftermål och liknande. Dessutom hade Hassan en större plats i början av boken och han var min favoritkaraktär. Hassan är otroligt osjälvisk och han har ett otroligt gott hjärta. Han gör aldrig något för att skada någon som tidigare inte har skadat honom. Dessutom skulle han göra precis vad som helst för Amir.
Något som gör karaktärerna otroligt trovärdiga är att de inte är antingen svarta eller vita, åtminstone inte de flesta. Det finns inte någon som bara är ond eller god. Eller egentligen skulle jag nog vilja säga att det finns en som nästan helt igenom är god och en som är nästan helt igenom ond, men det finns trots allt den sortens människor också. Alla karaktärer kändes alltså väldigt trovärdiga och tredimensionella och det visar att Hosseini är en väldigt skicklig författare.
Amir är den som jag har svårast för, samtidigt som jag förstår och tycker om honom lite. Förstår ni nu vad jag menar med trovärdiga? Han älskar att skriva och läsa och för det älskar jag honom. Tyvärr har han så himla många sidor som jag inte gillar. Han står aldrig upp för varken sig själv eller sina vänner, han är självisk och han gör otroligt många dumma val. Flera gånger under bokens gång gör hans val mig frustrerad, men ändå inte på ett dåligt sätt. Om karaktären gör mig frustrerad på ett dåligt sätt betyder det att karaktären bara är rent idiotiskt utan anledning. Så är det inte med Amir. Man förstår precis varför han gör som han gör, men det gör mig ändå frusterad. Jag vill bara kliva in i boken och skaka om honom. Det värsta är att han inte verkar förstå att han gör fel heller.
Boken blir tyvärr seg i mitten. Jag har svårt att relatera och jag skulle kunna stryka en hel del som inte hade behövt vara med. Anledningen till det är kanske att det inte sker så mycket karaktärsutveckling. Allt som hänt, och som jag inte kan gå in på, ligger bara begravt och Amir fortsätter leva sitt liv utan att reflektera särskilt mycket över det. Det är först ganska långt mot slutet som han börjar förstå sina fel och faktiskt i alla fall försöker rätta till dem. I Amirs fall överväger tyvärr de dåliga karaktärsdragen de bra och det kan vara en bidragande faktor till varför jag blir lite uttråkad under bokens gång. Jag är liksom inte särskilt intresserad av vad som händer honom.
Som jag nämnde tidigare är den här boken oerhört välskriven. Vissa saker som nämns i början av boken kommer tillbaka senare för att spela en stor roll. Hosseini gör även att man förstår hur vissa personer känner sig bara genom små enkla saker som händer. Det kan vara bjällror som låter och sådant. Karaktärer som är med i boken har även en viktigare roll att spela senare. Ingen karaktär känns överflödig.
Det är några scener i den här boken som är riktigt obehagliga och där det knöt sig i magen under tiden man läste dem. Några av de scenerna kommer leva kvar länge i mitt minne. Det kommer även boken göra. För även om jag inte älskade den så lärde jag mig mycket om Afghanistan, folket som lever där och kriget. Den var välskriven även om den var lite väl seg ibland. Hade jag inte läst den vid fel tid hade jag nog dessutom tyckt om den mer. Att jag var tvungen att stanna upp efter varje kapitel för att föra loggbok gjorde inte det hela bättre.
Om ni letar efter en bra verklighetsskildring som verkligen berör och känns trovärdig tycker jag att ni ska satsa på den här boken! Eller så väntar ni tills ni blir äldre och kanske kan uppskatta den ännu mer.
Bästa med boken: Att karaktärerna kändes så verkliga och att den var otroligt välskriven. Boken har även ett fint budskap.
Sämsta med boken: Att mittenpartiet kändes en aning för långt.
/Anna(:
Het
Titel: Het
Författare: (ett tiotal olika)
Sidantal: 246
Betyg: 8/10
Originalspråk: Svenska
Detta är då en novellsamling skriven av tio olika författare. Varje historia är totalt annorlunda från den tidigare, men det de har gemensamt är att de alla är heta.
Jag skulle inte direkt säga att jag är något stort fan av noveller. Läser sällan novellsamlingar och när jag väl läser noveller så är det oftast för att jag måste. Den här novellsamlingen måste dock ha varit annorlunda på något sätt, jag flög nämligen igenom den. Jag började läsa den samma dag som jag fick hem den som recensionsexemplar och hade läst ut den inom 24 timmar. Och det händer inte ofta.
Det som jag gillar allra mest med den här novellsamlingen är att det ungefär bara fanns en novell som jag verkligen inte tyckte om. Ofta när man läser novellsamlingar så är det ju kanske istället bara en som är riktigt bra. Här tyckte jag att de allra flesta hade lyckats väldigt bra. Det andra som jag tyckte om var att nästan varenda novell behandlade någon annan sorts kärlek än de tidigare. Därför blev det aldrig direkt tjatigt. Det fanns kärlek mellan tjej och tjej, kille och kille och tjej och kille. Det var gjort på ett väldigt fint och bra sätt!
Min favoritnovell är nog ändå Jenny Jägerfelds, eftersom den faktiskt fick mig att tänka efter (om ni inte har läst den så är jag säker på att det låter lite konstigt, men det är kanske logiskt om ni läst den). Den som var "hetast" var nog ändå Martin Jerns, och eftersom han siktade på att ha den hetaste novellen så tyckte jag han lyckades bra.
De flesta novellerna är ganska lättsamma och lätta att ta sig igenom och under tiden som jag läste den var det precis vad jag behövde! Jag rekommenderar absolut den här, speciellt till folk som kanske vanligtvis inte läser. Om ni har svårt för sexscener i vanliga böcker så är den här boken dock inte att rekommendera, men det kanske ni redan förstått.
Den slutgiltiga frågan: Är boken het? JA.
/Anna(:
Jorden runt: Tyll, svett och frusna själar
Titel: Tyll, svett och frusna själar
Författare: Jurij Korotkov
Sidantal: 202
Betyg: 6/10 (tror jag, velar mellan 6 eller 7)
Originalspråk: Ryska
Den här boken är med i min utmaning "Jorden runt på 6 månader".
Julka har inte varit hemma hos sin familj på åtta år. Hon har dels inte haft tid, men det har också berott på att familjen inte haft råd att betala resan hem. Sedan åtta år tillbaka lever Julka alltså i Moskva, på en internatskola. En internatskola som skiljer sig från vanliga skolor. Här är nämligen schemat fyllt med dans, speciellt balett.
Vi får följa Julka under hennes sista år i skolan, hur hon varje dag kämpar för att bli bättre och kanske få en plats i den berömda Bolsjojbaletten. Julka har offrat hela sitt liv för baletten, men när hon träffar Igor börjar hon plötsligt tvivla...
Att hitta en bok till världsdelen Europa skulle visa sig otroligt svårt. Så pass svårt att jag till slut valde mellan en svensk och en engelsk bok. Eftersom jag skapade den här utmaningen för att vidga mina vyer och läsa böcker från nya länder kändes det såklart lite tråkigt att jag inte lyckades hitta en ungdomsbok från ett annat land som dessutom var rätt så ny. Av en slump hittade jag ändå Tyll, svett och frusna själar i Barnbokskatalogen från 2009-2010. Trots att mitt bibliotek hade den stående på vuxenavdelningen så tänkte jag att om Barnbokskatalogen har med den i sin katalog så kan det ju inte vara något annat än en ungdomsbok. I brist på andra alternativ slutade det med att jag valde den.
Läser man brevet som Jurij skrivit i början får man reda på att detta är en sann berättelse. Jurij träffade dessa ballerinor på ett café och blev genast intresserad av deras historia. När man redan från början vet att det kommer vara en sann historia så känns det på något viss mycket värre när man läser om de hårda träningarna och det faktum att de totalt har gett upp det liv de än gång hade.
Det som jag tyckte var allra värst i den här boken var att Julka inte hade sett sin familj på åtta år, hon hade gett upp hela sitt liv och all sin fritid för dansen och i slutet blev hon ändå aldrig riktigt framgångsrik eller känd (detta är ingen spoiler utan nämns i Jurijs brev). Tänk dig att du under åtta år övar var eviga dag för att kanske någon gång bli något, men det är inte alls säkert. Kanske råkar du en dag skada foten vilket leder till att du aldrig mer kan dansa och måste ge upp din dröm direkt. Eller så blir du aldrig tillräckligt bra eller framgångsrik för att kunna tjäna pengar på det. Fy, vad hemskt!
Kärleken i den här boken är inte riktigt som i andra böcker. Ibland har jag svårt att förstå varför Julka reagerar som hon gör. Det kan räcka med minsta lilla sak som Igor säger eller gör så sticker hon iväg, arg som ett bi. Dessutom trodde jag att kärleken skulle få Julka att tänka om och kanske till och med förstå att dansen inte är allt, men eftersom detta är en sann historia så är det kanske inte så sannolikt att valen hon gör skulle vara som de val huvudpersoner gör annars i böcker. Kärleken utvecklas heller aldrig så att jag börjar känna medlidande för Julka när hon inte kan träffa Igor. Största delen av boken känns det faktiskt inte ens som att hon vill träffa honom.
Det som på ett vis förstör läsupplevelsen lite är sättet den är skriven på. Det är alldeles för lite detaljer och beskrivningar och det gör att jag som läsare ibland sitter och undrar vad det är som egentligen händer. Jag hade velat ha mer av Julkas tankar och bara mer utvecklat överhuvudtaget. Nu blev det lite platt och jag kände aldrig riktigt fullt medlidande med någon.
Julka är en karaktär som verkligen föll mig i smaken till en början. Det var hon som fick mig att fortsätta läsa. När hon inte är i danssalen påminner hon mig lite om Katniss och Rose genom att säga vad hon tycker och tänker. Jag applåderade dessutom inombords när jag fick reda på att hon inte drack alkohol. EN UNG TJEJ SOM INTE DRICKER ALKOHOL, NÄR HÄNDE DET SENAST I EN BOK LIKSOM?! Tyvärr börjar jag ogilla Julka lite mer mot slutet, av en hel del anledningar. Dock är det förståeligt varför hon gjorde som hon gjorde och jag klandrar henne egentligen inte.
Eftersom Julka spenderar det mesta av sin tid med att dansa så fick man inte se så mycket av Moskva under bokens gång. Det hade jag gärna velat göra eftersom jag hade velat se mer av hur ungdomar i Moskva lever, om det är någon skillnad mot hur vi har det här i Sverige. Dock var jag lite beredd på det eftersom jag visste vad den skulle handla om när jag plockade upp den.
Över lag tyckte jag om den här boken. Handlingen är väldigt intressant och trots att jag avskyr dans så höll den mig intresserad hela tiden. Det som tyvärr förstör helheten lite är sättet den är skriven på. Ibland var det svårt att hänga med i vad som hände och det kändes lite platt. Dansar man balett rekommenderar jag den verkligen, men den är bra trots att man inte är så insatt i dansvärlden. Det är en hel del namn och smeknamn att hålla reda på, men det finns en mycket bra namnlista i början av boken som är till stor hjälp.
Bästa med boken: Att man får veta hur balettdansare faktiskt får ge upp stora delar av sitt liv för att ens ha en chans att bli framgångsrika. Jag gillade att det var en sann historia. Det kan vara bra att läsa sådana här böcker ibland bara för att förstå hur andra har det.
Sämsta med boken: Sättet den var skriven på.
/Anna(:
Det är jag som är Caroline
Titel: Det är jag som är Caroline
Författare: Peter Barlach
Sidantal: 316 (tror dock att antalet sidor är mindre i den färdiga boken)
Betyg: 5/10
Originalspråk: Svenska
Caroline har bråkat med sin mamma i flera år,ända sedan hennes bror dog för ett tag sedan. Kanske redan innan. En dag när Caroline är 17 år gammal får hon nog och bestämmer sig helt plötsligt för att flytta ut och även hoppa av skolan. Men hon har varken boende eller jobb så det är det första hon får ge sig på jakt efter. Det sista hon vill är att behöva flytta tillbaka hem till mamma.
Peter Barlach har gett ut några ungdomsböcker innan den här, och jag har läst alla. Jag har tyckt mycket om hans tidigare böcker, de är svåra att lägga ifrån sig och mycket bra. Den här boken gjorde mig tyvärr en aning besviken, men också lite förvånad.
Även den här boken är svår att lägga ifrån sig, trots att jag inte gillar den lika mycket som hans tidigare böcker. Kapitlen är korta och gör att man hela tiden fortsätter läsa. Visst har inte boken någon speciell handling, man följer mest bara Caroline under tiden som hon försöker klara sig själv, men det gör inte så mycket. Det går dessutom rätt så bra för henne och hon lyckas bra på jobbet som hon skaffat sig. Det är nog här som det starkaste finns hos Caroline. Hon vågar kasta sig ut i det okända och vågar även ta kontakt med människor för att få arbete och boende. Men hon är inte bara stark, man märker att hon även är osäker och faktiskt inte klarar sig helt själv. Hon söker hela tiden efter umgänge och någon som kan ta hand om henne, även om det kanske inte är hennes mamma.
Det som jag tyckte var det mest intressanta med Caroline var hennes intresse, ett intresse man faktiskt inte läser om så ofta i ungdomsböcker. Caroline älskar nämligen att laga mat och det har hon ärvt från sin pappa. Det var härligt att läsa om när hon pratade om mat och även när hon lagade den. Hon var verkligen duktig på det också. Och trots att hon var så duktig så skröt hon aldrig eller låtsades att hon var bättre än alla andra.
Tyvärr kunde Caroline även göra otroligt barnsliga saker ibland som jag störde mig på något otroligt. Dessutom kändes inte alltid dialogerna riktigt trovärdiga. Caroline skulle framstå som smart för sin ålder, men ibland tyckte jag att dialogerna kändes en aning barnsliga och inte särskilt trovärdiga.
Det var även en del andra saker i den här boken som inte riktigt kändes trovärdiga och det var det jag störde mig mest på. Tyvärr kan jag inte gå in på vad det var utan att spoila handlingen, men jag tycker i alla fall att dessa saker hade kunnat utföras på andra sätt.
Det som var mest intressant i den här boken var de udda karaktärsdragen som Caroline hade och som man inte särskilt ofta träffar på i ungdomsböcker nu för tiden. Dels intresset för mat, men också att hon verkligen vågade kasta sig ut i det okända och klara sig själv. Tyvärr var det några saker som jag inte riktigt gillade i den här boken, vissa dialoger och saker som ej kändes trovärdiga, och det drog ner betyget för mig. Den här boken skulle nog ändå passa personer som inte älskar att läsa. Kapitlen är korta och handlingen är spännande trots att det inte händer så värst mycket.
Bäst med boken: Att Caroline tyckte om och var så bra på att laga mat och att den flyter på så bra.
Sämst med boken: Att den inte alltid kändes trovärdig.
/Anna(:
Awake at Dawn
Titel: Awake at Dawn
Författare: C.C Hunter
Sidantal: 383
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Serie: Shadow Falls (del 2)
SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE LÄST FÖRSTA BOKEN "BORN AT MIDNIGHT".
Trots att Kylie äntligen fått reda på att spöket som följde henne under en lång tid var hennes pappa så har livet knappast blivit lättare. Kylie trodde att han skulle kunna hjälpa henne med svar på vad hon är för sorts övernaturlig varelse, men han berättar snart att han efter sin död fick veta att han var adopterad och aldrig själv fick veta vad han egentligen var. Detta gör att Kylie måste ge sig ut på jakt för att finna sin fars riktiga föräldrar. Något som visar sig vara allt annat än lätt.
Dessutom har Kylie en hel del andra problem. Ett nytt spöke har tagit hennes fars plats och vill desperat att Kylie ska lyssna på det hon har att säga. Dock är hennes varning densamma hela tiden och Kylie har svårt att förstå den. Kvinnan upprepar att någon som Kylie tycker om kommer dö ifall hon inte gör något åt det.
Sedan har vi ju också valet som Kylie måste göra. Valet mellan två pojkar. Lucas är inte längre kvar på lägret, men Kylie kan ändå inte sluta tänka på honom, trots att hon börjar bli mer seriös med Derek. Vem ska hon välja?
När en författare skriver en hel serie kan man ofta ganska tydligt se hur författaren förbättras genom seriens gång. Man märker hur de lär sig att undvika det som inte var lika bra i de första böckerna för att skapa en så perfekt bok som möjligt. Tyvärr kände jag inte riktigt att C.C Hunter lärde av sina misstag. Det som var mindre bra i första boken följde även med in i andra boken och blev om möjligt ännu mer irriterande.
Kommer ni ihåg ( jag tvivlar på att ni kommer ihåg eftersom jag inte ens gjorde det) när jag publicerade recensionen på den första boken? Då skrev jag såhär:
HUR LÄSKIGT ÄR INTE DET PÅ EN SKALA FRÅN 1-10?! MAN KAN JU NÄSTAN TRO ATT JAG ÄR SYNSK. Som ni kanske då räknat ut så var början otroligt seg. Jag hade stora svårigheter att komma in i boken och tyckte stundvis till och med att den var tråkig. Att den var så pass seg gjorde att jag blev besviken redan från början och blev därför även negativt inställd mot resten boken trots att jag verkligen sett fram emot den.
Som jag sa i min senaste video så ligger fokuset i den här boken på helt fel saker för att jag ska bli nöjd. När jag läste baksidestexten och såg att det skulle handla om en kvinna i blodig klänning som berättade för Kylie att någon närstående till henne skulle dö om hon inte gjorde något så blev jag VÄLDIGT intresserad och ville genast plocka upp fortsättningen. Dock får man nästan inte veta något alls om det här. Kvinnan i klänningen kom på besök till Kylie en gång om dagen och upprepade SAMMA budskap varje gång. Och vad gör Kylie? HON KLAGAR SOM FAN ÖVER ATT SPÖKET KOMMER OCH VARNAR HENNE! Själv skulle jag bli väldigt tacksam om jag fick en förvarning att något hemskt kunde hända någon närstående. Visst förstår jag Kylies frustration över att hon inte fick veta vem det var eller att hon aldrig fick några fler ledtrådar, MEN FÖRSÖK LITE SJÄLV ISTÄLLET FÖR ATT GNÄLLA. För gnälla och prata om sina bröst är hon väldigt bra på. Rose Hathaway hade sannerligen hittat lösningen på problemet genom att leta febrilt och försöka. Kylie bara gnällde och klagade.
Kan vi prata om Kylie lite mer? I första boken tyckte jag faktiskt rätt mycket om henne. Hon var rolig, sarkastisk och jag kunde relatera lite till henne. I den här boken? GAH! Hon gnällde hela tiden om ALLT. Att hon aldrig får reda på vad hon är, att hon inte kan välja mellan Lucas eller Derek trots att hon har kommit över Lucas, att hennes bröst råkat växa en hel storlek bara över natten. Visst kan jag fortfarande relatera till henne på vissa punkter (inte det där med brösten dock), men det hjälper inte att jag kan relatera till henne när hon gnäller så.
När man läser en bok där ett triangeldrama finns så är det väl nästan obligatoriskt att tala om vem man gillar bäst. För det är väl därför författare skapar triangeldraman,? För att man ska välja sida. Lucas har jag aldrig gillat och gör fortfarande inte. Han känns inte ens särskilt viktig för handlingen. Dessutom är han sliskig.
Derek gillade jag väldigt mycket i början, men började irritera mig på i slutet. Han blev helt plötsligt odräglig och avundsjuk och GAH på honom också. Kanske förbättras han i tredje boken, om inte så är jag rädd att jag inte gillar någon av killarna i den här serien.
Det som gjorde att den här boken blev så jobbig att läsa ibland var för att det var så mycket som pågick. Varenda person som bor på lägret har kärleksproblem och Kylie vill hjälpa dem alla. Sedan har vi även det där med att Kylie vill ta reda på vad hon egentligen är, hitta sina adoptivföräldrar och lösa problemet med spöket. Som ni märker är det en hel del som pågår och det gör att den egentliga handlingen försvinner i bakgrunden. Tråkigt värre tycker jag.
Slutet är precis som i första boken en besvikelse. Allt går för fort och Kylie löser problemet genom en slump. Dessutom verkar hon äga alla krafter som finns. När hon behöver en speciell kraft så får hon den bara. Ungefär som någon dålig saga en åttaåring skulle kunna tänkas skriva.
Kan ni fatta att jag trots allt det här klagandet faktiskt tyckte om boken en del? Visst är jag besviken på den, men det är ändå något jag gillar. Jag gillar lägret och det är något som gör att boken flyter på så himla lätt. Trots att det finns så himla mycket som jag inte gillar med den här boken så tycker jag ändå om den. Det är långt ifrån min favoritbok, men det är en sådan där skön bok som man kan läsa när man inte orkar tänka för mycket. Jag känner inte att jag måste slänga mig över tredje boken, men jag kommer läsa den någon gång.
Om ni är på ett humör där ni kan vara väldigt förlåtande och bara försöka njuta utan att tänka på alla de irriterande sakerna så tror jag att ni kan tycka om den här boken. Den är långt ifrån perfekt, men ändå bra på något vis.
Bästa med boken: Att den flöt på så bra och lyckades hålla uppe mitt intresse när jag väl kommit in i den.
Sämsta med boken: Seg början och fokus på fel saker om jag ska fatta mig kortfattat.
/Anna(:
Dagbok för alla mina fans: Gregs bravader
Titel: Gregs bravader
Författare: Jeff Kinney
Sidantal: 223
Författare: Jeff Kinney
Sidantal: 223
Betyg: 8/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Diary of a Wimpy Kid
Serie: Dagbok för alla mina fans (del 1)
Greg har fått en dagbok av sin mamma, hon vill nämligen att han ska skriva ner vad som händer i hans liv. Man får veta hur det är första dagen i nya skolan och man lär även känna Gregs bästa vän Rowley.
Greg är inte den coolaste killen i skolan, men han har storslagna planer för att inom en snar framtid bli det. Han måste även få Rowley att bli lite coolare och förstå att man inte "leker" i deras ålder.
Den här boken läste jag och älskade redan för några år sedan, mitt bibliotek köpte dock aldrig in fortsättningarna så jag kunde inte fortsätta med serien, men efter att ha sett filmen kände jag ett begär efter att läsa om första boken så det gjorde jag.
Jag sitter och skrattar och småler stora delar genom boken, men själva överraskningsmomentet blev en aning förstört eftersom jag faktiskt hade sett filmen innan. Allt fanns inte med i filmen, men en hel del. När det är något som är roligt så brukar det ofta vara själva timingen och överraskningen av det skämtet som faktiskt är det roliga. När jag redan visste det mesta så blev det förstås inte lika roligt, men jag njöt fortfarande väldigt mycket.
Trots att Greg är en rätt så hemsk och elak person så kan jag inte låta bli att tycka om honom. Kanske för att han och jag delar ungefär samma sarkastiska humor. Det finns dock tillfällen då jag inte alls gillar honom lika mycket, ungefär alla gånger han är elak mot Rowley. Rowley är ju helt otroligt gullig och eftersom jag har filmversionen av honom fastetsad i min hjärna medan jag läser kan jag inte annat än tycka synd om honom.
Boken går mycket snabbt att läsa och det är mycket tack vare det enkla språket och bristen på text. Dock är inte bristen på text överhuvudtaget något problem då bilderna som också finns i boken höjer upp historien och gör den mycket roligare än vad den annars skulle ha varit.
Ett exempel på hur ungefär hela boken ser ut. Det är åtminstone två bilder på varje uppslag.
Letar man efter en rolig och kort "mellanbok" så kan jag verkligen rekommendera den här. Det tar inte alls lång tid att läsa ut den och man sitter och småler hela tiden åt de både dumma och roliga saker som Greg gör. Jag har redan läst tvåan och kan inte annat än rekommendera denna serie! Om du känner någon som inte tycker om att läsa är detta den perfekta boken att stoppa i deras händer.
Bäst med boken: Att den är otroligt rolig, mysig, lättläst och full med bilder.
Sämst med boken: Vet faktiskt inte
/Anna(:
Ringens brödraskap
Titel: Ringens brödraskap
Författare: J.R.R. Tolkien
Sidantal: 512
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Fellowship of the Ring
Serie: Sagan om Ringen (del 1)
När Frodos släkting Bilbo ger sig iväg på en sista resa lämnar han motvilligt kvar en ring åt Frodo. Gandalf berättar för Frodo att ringen en gång tillhört Sauron, en hemsk varelse. Sauron vill ha tillbaka ringen för att kunna styra över hela Midgård igen, men Frodo måste förhindra detta genom att ta sig in i Mordor, Saurons land, och slänga ringen i elden där den skapades för första gången.
Dock är det många som vill ta ringen ifrån honom och han måste vara modig för att ha en chans att ens ta sig till Mordor. Ringen gör folk besatta, även Frodo, så kommer han kunna skiljas från den när det är dags?
Som jag har sagt minst en miljon gånger så har jag Emelie att tacka för att jag äntligen läst den här boken. Vi läste den ju tillsammans med er läsare under juli och hade det inte varit för den läsningen så hade jag nog aldrig ens lånat hem boken. Om jag mot all förmodan hade gjort det så hade jag nog ändå slutat läsa relativt tidigt då prologen är riktigt plågsam. Glad är jag ändå att jag inte gjorde det, för det visade sig att boken ändå skulle vara rätt bra.
Det som jag gillar i den här boken är att handlingen alltid är glasklar. Tidigt i boken får man veta att denna ring är farlig och måste förstöras. Frodo får i uppdrag att göra det och svårare än så är inte handlingen. Visst är det många historier och karaktärer att hålla reda på, men det är just därför som det är så bra att själva målet och handlingen i boken är lätt att förstå: förstör ringen.
Något som gör att många struntar i att läsa den här boken är alla rykten om de helt otroligt jobbiga miljöbeskrivningarna som finns. Även jag var rädd för detta. Jag ska inte ljuga och säga att det inte alls var mycket beskrivningar, för det var det. Ändå så var det inte alls lika illa som jag hade trott. Ett problem som jag dock hade var att balansen mellan beskrivningarna inte var så värst bra. Tolkien beskrev alltid miljöerna otroligt bra, men vissa fiender de mötte fick man knappt någon beskrivning av alls.
Det som jag tyckte var värst med alla beskrivningar var det evinnerliga tjatet om väderstrecken. Om det står att något ligger i norr i en bok så blir det en aning svårt att föreställa sig var det egentligen ligger. Då föredrar jag hellre att de skriver höger, vänster, rakt fram eller bakåt. Mycket lättare att förstå. Hade jag sett filmen innan jag hade läst boken hade jag nog haft en aning lättare att föreställa mig hur saker såg ut, men nu fick jag tänka ut hur allt såg ut helt själv och det kunde bli lite svårt ibland.
Tempot är väldigt ojämnt i boken. Ibland är det otroligt långsamt, medan det andra gånger är otroligt högt. Man förklarade dock detta på ett väldigt bra sätt så jag kan nästan godta att det var lite segt ibland.
Läs det gulmarkerade. Det är en kommentar från Man och jag tycker hon förklarar anledningen till tempot i boken strålande bra!
Karaktärerna både fastnar man för och inte. Man börjar gilla dem genom boken, men det är inte riktigt som i dagens ungdomslitteratur där man verkligen ÄLSKAR och relaterar till karaktärerna. Här är det mer att man tycker om dem, i alla fall vissa. Frodo har jag faktiskt lite svårt för. Han är tråkig och gör en del dumma val. Fast de flesta av hans val finns det faktiskt ursäkter för och oftast har de att göra med ringen.
Sam och Aragorn är nog mina favoritkaraktärer ( har troligtvis blivit påverkad av filmen och vet inte riktigt om jag hade skrivit samma sak om jag skrivit recensionen innan jag såg filmen). Sam är otroligt gullig mot Frodo och vill alltid alla väl. Aragorn är mystisk men samtidigt väldigt beskyddande, och ärligt talat, vem tycker inte om det?
Språket i boken är en aning gammaldags, men det ger boken charm och det passar in med historien. Det är inte särskilt svårläst om man är en van läsare, men det kan komma mycket information på en och samma gång. Det som jag saknade under den senare delen av boken var den lite skämtsamma tonen som fanns i början. Visst blir historien mörkare genom bokens gång, men jag hade ändå inte haft något emot lite mer humor.
Den här boken tycker inte jag riktigt är en sådan där bok som man sträckläser, istället tycker jag att det funkar bättre att läsa ungefär hundra sidor i veckan. Det kan lätt bli för mycket annars. Men det kanske bara är för att jag inte är van vid den här sortens böcker.
Om ni är rädda för att läsa den här boken på grund av alla dåliga rykten ni hört om den så tycker jag ändå att ni ska ge den en chans. Den är inte så hemsk som man kanske tror. Prologen är fruktansvärt jobbig att ta sig igenom, men när man väl gjort det så flyter det faktiskt på rätt så bra. Nu när första boken har fått sjunka in lite så är jag faktiskt sugen på att läsa andra boken(måste erkänna att jag hade ett litet maraton på alla filmer förra veckan, så jag vet hur det slutar)!
Sämsta med boken: Att den var lite för utdragen ibland med alldeles för mycket beskrivningar som jag hade svårt att se framför mig.
Bästa med boken: Egentligen kan jag inte sätta fingret på varför jag gillar den här boken så pass mycket som jag gör, men jag tror att det har att göra med allt det andra som jag faktiskt tycker om i den här boken.
/Anna(:
Pelle Svanslös på äventyr
Titel: Pelle Svanslös på äventyr
Författare: Gösta Knutsson
Sidantal: 140
Betyg: 8/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Pelle Svanslös (del 1)
Pelle Svanslös är en nyfiken liten katt utan svans. När han bara är en liten kattunge hoppar han in i en bil som är på besök på bondgården och ägaren till bilen märker honom inte förrän han redan är hemma. Mannen tar hand om katten och helt plötsligt har Pelle fått en ny familj.
Han följer med familjen på äventyr och får snart vänner för livet. Men det finns också de som är elaka mot Pelle.
Den här boken hittade jag billigt i reakällaren i stadens bokhandel. Jag fastnade direkt för omslaget och bestämde mig för att köpa den, trots att jag aldrig tidigare ens tänkt tanken att läsa Pelle Svanslös. Eftersom den var så kort började jag läsa den samma dag, och älskade den totalt! Visst är det en barnbok, men oj som jag skrattade.
Det som är det allra bästa med den här boken, och också det som jag alltid skrattade åt, var att det verkligen kändes som att Pelle var berättaren. Han var som ett litet barn som såg världen för första gången, men självklart märkte man också tydligt att det här var tankarna från en katt (som jag tänker mig att katter tänker i alla fall). Det är så himla roligt att se hur Pelle reagerar på olika saker i människovärlden. Jag väljer att lägga in ett citat här så att ni ska förstå hur himla gullig Pelle är.
" Men nu fick han annat att tänka på, för det kom nånting slingrande mellan stenarna.
Det var ju en svans utan katt! Aldrig hade Pelle sett något så märkvärdigt! Han lade huvudet på sned och tittade noga. Ja, visst var det en svans utan katt!
'En sån där fin och lång svans skulle man ha!' suckade Pelle,men just då väste svansen , och Pelle blev så rädd, att han tog ett jätteskutt ner i gräset och sprang en lång bit vidare på gångstigen."
'En sån där fin och lång svans skulle man ha!' suckade Pelle,men just då väste svansen , och Pelle blev så rädd, att han tog ett jätteskutt ner i gräset och sprang en lång bit vidare på gångstigen."
Pelle Svanslös på äventyr- Gösta Knutsson s.54
Det som jag tyvärr störde mig på en aning var överanvändandet av kommatecken. De användes alldeles för ofta och ibland på ställen där det inte ens passade. Kanske ser ni det där uppe i citatet.
Bill och Bull är riktigt roliga de också. Jag älskar att de säger nästan precis samma saker hela tiden. Först så säger den ena något och precis efter säger den andra något som låter snarlikt, men med lite andra ord. Det märks också att de inte är så himla smarta och det är typiskt att elaka katter som Måns umgås med sådana katter. De förstår ju inte riktigt allt han ber dem göra.
Texten är stor och man tar sig lätt igenom boken. Det märks nästan inte alls att boken skrevs 1939 och jag tycker att den är ovanligt skämtsam för att vara så gammal.
Det finns inte direkt jättemycket att säga om den här boken, men den var riktigt bra och rolig! En av de roligaste böckerna jag läst på länge! Visst riktar den sig mer till yngre, men jag tycker att den passade mig alldeles utmärkt. Jag har redan lyssnat på andra boken som ljudbok och jag planerar att läsa trean och fyran snart. Om ni behöver en kort och lätt mellanbok så rekommenderar jag verkligen den här!
Bästa med boken: Att den var så himla rolig och att man fick se världen genom en katts ögon.
Sämsta med boken: Överanvändandet av kommatecken
Det kan förresten bli lite dåligt på uppdateringsfronten då jag ska åka iväg i några dagar.
/Anna(:
Last Sacrifice
Titel: Last Sacrifice
Författare: Richelle Mead
Sidantal: 584
Betyg: 10/10
Originalspråk: Engelska
Serie: Vampire Academy (del 6)
SPOILERVARNING FÖR DE SOM INTE LÄST TIDIGARE DELAR I DENNA SERIE!
Morois drottning är död och Rose sitter inlåst som huvudmisstänkt. Trots att hon inte har gjort det så är det ingen utom hennes vänner som tror på henne. Hon får hjälp att fly från fängelset för att kunna sticka och gömma sig någonstans långt från hovet.
Samtidigt som Rose måste bevisa sig oskyldig vill hon även bevisa att Lissa har rätt till sin plats i rådet. Beskyddarna får inte upptäcka Rose för då åker hon tillbaka till fängelset, eller så skjuter de henne direkt.
Trots att hon får hjälp av sina vänner så är dessa problem inte de lättaste att lösa.
Jag vill inte förstå att en av mina absoluta favoritserier faktiskt är slut nu. Det tog mer än ett år innan jag läste sista delen, men när jag väl tog mig tid att göra det förstod jag hur mycket jag hade saknat alla karaktärer och världen de lever i. Den här boken gjorde mig inte alls besviken!
Handlingen tog fart direkt i den här boken. I några av de andra delarna har det inte hänt så mycket just i början, men sedan blivit desto mer actionpackat i slutet. Den här tyckte jag var spännande hela tiden. Jag älskar också hur perfekt själva handlingen är upplagd. Trots att Rose sitter i fängelse och i vissa stunder är tiotals mil från hovet och Lissa så kan hon fortfarande se vad som pågår där tack vare bandet de har mellan varandra. Jag tycker det är otroligt smart eftersom man då inte behöver sitta och undra vad som faktiskt sker på hovet. Det är dessutom lite mer originellt än att prata i mobiltelefon.
Som jag skrev tyckte jag att boken var spännande hela tiden och när jag väl satte mig för att läsa hade jag svårt för att lägga ner boken. Sista dagen läste jag så mycket att jag fick huvudvärk och ögonen hade svårt för att fokusera ordentligt flera timmar efteråt.
Att läsa den här boken på engelska kan ha varit ett av mina bättre val här i livet. Jag äger den både på svenska och engelska och jag började till och med läsa den på svenska i början. Sedan märkte jag att jag störde mig på den mediokra översättningen och bestämde mig för att läsa några sidor i den engelska utgåvan för att se om jag märkte stor skillnad. Snacka om skillnad! Jag kände mig mycket närmare själva karaktärerna, handlingen och ungefär allt i den engelska utgåvan. Jag kunde äntligen uppskatta Meads fantastiska språk till fullo. Hon skriver sarkastiskt och hon lyckas verkligen med konsten att fånga sin läsare. Jag måste helt enkelt läsa om hela serien på engelska nu för jag vet att jag kommer älska den ännu mer då.
I den här serien finns några av mina absoluta favoritkaraktärer. Rose är helt fantastisk och jag önskar att jag var lika rolig och Kick-ass som hon är. Hon är supersarkastisk och bra på att slåss, men genom böckerna har hon även mognat något otroligt. Jag satt till och med med tårar i ögonen vissa stunder när jag märkte hur mycket hon faktiskt har växt genom de sex böckerna. I början kastade hon sig huvudstupa in i slagsmål utan att tänka sig för. Hon bråkade med alla och var faktiskt en aning naiv. I den här sista boken märker man verkligen hur mycket hon har mognat. Fina, fina Rose. Jag önskar att hon fanns på riktigt så att vi hade kunnat bli vänner.
Jag vet att det råder lite delade meningar kring vem Rose borde vara tillsammans med. Dock har jag aldrig tvivlat på att hon ska vara tillsammans med Dimitri. Ännu en av mina favoriter. Jag älskar hur bra Rose och Dimitri passar ihop. Visst irriterade han mig en aning i femte boken, men jag förlåter honom verkligen nu.
Adrian har jag tyvärr aldrig gillat, men det är nog för att jag inte vill att Dimitri ska ha någon konkurrens. Det irriterade mig när hon blev tillsammans med Adrian eftersom jag inte alls tycker att de passar ihop.
Sydney tyckte jag till en början var dötrist och förstod inte alls hur Bloodlines skulle kunna vara intressant om hon var huvudkaraktären. Hon växte dock under bokens gång och det visade sig att hon faktiskt skulle bli en ganska trevlig karaktär i slutet av boken. Även hon ganska rolig. Tyvärr tror jag inte att hon överhuvudtaget kommer kunna konkurrera med Rose.
Det känns som att jag har missat att säga något om den här boken som jag tänkte på medan jag läste...
Har ni ännu inte läst den här serien rekommenderar jag verkligen att ni gör det. Jag älskar karaktärerna och min puls stiger otaliga gånger när de är i knipa. Jag märkte flera gånger att jag inte andades normalt för att det var så spännande.
SÅ OTROLIGT BRA!
Bästa med boken: Allt
Sämsta med boken: Att Sydneys och Sonyas namn ser så lika ut att jag alltid läste fel
Vad jag vill göra nu? Antingen börja läsa om serien eller beställa hem Bloodlines.
/Anna(:
Stinkis
Titel: Stinkis
Författare: David Walliams
Författare: David Walliams
Sidantal:183
Betyg:7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Mr. Stink
När Chloe en dag går förbi en parkbänk i staden ser hon en uteliggare. Han är känd som Stinkis och det finns en god anledning till det, han stinker. Trots att han stinker går Chloe fram och pratar med honom. Detta ska visa sig vara början på en mycket god vänskap. Chloe tycker synd om Stinkis och erbjuder honom boende i ett förråd på hennes tomt. Hennes familj vet ingenting, men det är inte heller möjligt då hennes mamma avskyr uteliggare.
Det dröjer dock inte länge förrän Stinkis börjar bli en krävande gäst och det blir svårt att hålla honom hemlig...
Som ni kanske ser på omslaget så är detta en bok som i första hand riktar sig till yngre läsare. Vad var det då som fick mig att fastna för den här boken på biblioteket? För det första så kände jag igen tecknaren,Quentin Blake. Han har illustrerat nästan alla Roald Dahls böcker. Genom att kolla på framsidan och läsa den roliga titeln anade jag att den kanske också skulle vara lite som Roald Dahls böcker. Det visade sig att jag skulle ha rätt.
Det som jag först och främst älskar med den här sortens böcker är humorn. Den är alltid överdriven och i andra böcker skulle det bli för mycket, men här passar det alldeles utmärkt. Jag sitter och småskrattar hela tiden, speciellt när man får läsa om Chloes systers fullsatta veckor. Det är nog den del i boken som jag kommer komma ihåg mest för den var bara så otroligt överdriven och rolig.
Även karaktärsmässigt liknar boken Roald Dahls. Han har ofta föräldrar eller någon lärare som är otroligt elaka (jag kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt) och likadant här. Kanske inte lika mycket som Roald Dahl men ändå på samma sätt. Här är det mamman som är den onda och jag tycker att hon är väldigt rolig. Pappan är däremot en mes och vågar aldrig säga emot mamman. Däremot är han snäll mot Chloe när mamman inte märker något.
Vänskapen som växer fram mellan Chloe och Stinkis uppskattar jag, antagligen för att jag tycker om att läsa om personer som är kompisar med varandra trots att det skiljer mycket i ålder. Chloe är en väldigt fin och hjälpsam människa och jag tycker att det är fint att man i den här boken visar att uteliggare faktiskt också är människor.
Boken är snabbläst och rolig. Gillar man böcker skrivna av Roald Dahl så är chansen stor att man även gillar den här. Trots att den egentligen riktar sig till yngre så rekommenderar jag den ändå.
Bästa med boken: Humorn och den mysiga historien.
Sämsta med boken: Att det kunde bli lite för löjligt ibland. Dock inte ofta.
/Anna(:
Härligt oärligt
Titel: Härligt oärligt
Författare: Ally Carter
Sidantal: 292
Betyg: 5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Heist Society
Kat är en mästertjuv. Eller mer korrekt: hon var en mästertjuv. Nu har hon lagt det på hyllan och försöker istället skaffa sig ett nytt liv genom att gå i skolan. När hon börjar vänja sig vid skolan så förstör dock en gammal vän allt. Han ser till att hon blir avstängd från skolan, men det visar sig att han har ett vettigt skäl. Kats pappa är nämligen misstänkt för att ha stulit tavlor från en mycket rik och högt uppsatt person. Mannen som ägde tavlorna är säker på att det är Kats pappa som har tagit tavlorna, och nu vill han att hon ska fixa tillbaka dem. Uppdraget betyder kort deadline och inbrott på ställen hon aldrig trodde att hon skulle bryta sig in på. Men hon måste bevisa att hennes pappa är oskyldig!
Enligt en stor skara människor är detta en av de bästa böckerna som finns just nu. Den ska vara något totalt speciellt med helt underbara karaktärer som man kärar ner sig i direkt. Efter att ha läst allt detta på en miljon olika bloggar undrade jag bara en sak under tiden jag läste: har jag verkligen läst samma bok som alla andra?
Början var så otroligt seg och det tog mig flera dagar att bara läsa femtio sidor. När jag väl hade kommit in i den lite blev den en aning intressantare och jag läste ungefär 100 sidor på en dag. För mig är det mycket, men jag vet inte om lässuget verkligen hade med boken att göra. Kanske var jag bara sugen på att läsa. Som sagt var hatade jag de första 50 sidorna och förstod inte alls varför jag inte tyckte om den. Jag fastnade inte riktigt för språket och karaktärerna var inte några jag brydde mig om särskilt mycket heller.Efter de 100 sidorna av sträckläsning gick det segt igen. Det tog mig ännu några dagar att läsa ut de återstående sidorna.
Karaktärerna fastnade jag som sagt var inte direkt för. Visst fastnade jag en aning för Hale, men hallå,det var liksom meningen att man skulle fastna för honom. Han var skapad för att jag skulle förälska mig i honom och det gjorde att jag blev lite tvär och vägrade förälska mig i honom. Ni vet hur man kan bli ibland... Vad jag dock gillade var när alla i "Kats familj" hängde ihop. Då kände man verkligen samhörigheten och lite då och då önskade jag att jag också kunde bli tjuv så att jag hade chans att få en så underbar extrafamilj (fast alla bokbloggare kan räknas till en lite mer laglydig extrafamilj tycker jag).
Den stora anledningen till att jag nog inte tyckte om den här boken var för att det nog helt enkelt inte var min genre. Jag tittar sällan på filmer om spioner och tjuvar och jag läser ännu mer sällan böcker om dem. Detta gör att jag känner mig ganska efterbliven när karaktärerna i boken kommer på en superlistig plan, för jag förstod ibland inte planerna. Ibland satt jag där och undrade vad som hände. Jag satt också och tänkte att den här boken hade passat bättre som film, då hade man verkligen märkt alla de smågrejer som de gjorde för att planen skulle klaffa perfekt. Den största anledningen till att jag inte gillade filmen( jag skriver 'filmen' hela tiden trots att jag menar 'boken') tror jag alltså var min egen okunskap och efterblivenhet när det kommer till den här genren.
Visst tyckte jag väl att boken var genialisk rätt ofta, för det krävs lite smarta idéer och planer för att skriva en sådan här bok, men det är ju inte roligt när det känns som att jag inte har alla indianer i kanoten(detta lilla talessätt använder jag bara för att Emelie tycker om det) eftersom jag inte förstår.
Det bästa med den här boken är helt klart samhörigheten som man känner mellan Kat och hennes vänner. Hur de alla gör vad som helst för att hjälpa varandra. Och jag erkänner väl då att jag gillade Hale en del.
Det sämsta var väl kanske att jag inte riktigt hängde med hela tiden och att den var otroligt seg ibland. I alla fall enligt mig.
Detta är tyvärr inte någon bok som jag skulle rekommendera, men jag vet att många andra tycker om den. Så jag tycker ändå att du borde försöka dig på den. Det kanske bara är jag som är konstig.
/Anna(:
Sju minuter över midnatt
Titel: Sju minuter över midnatt
Författare: Patrick Ness
Sidantal:214
Betyg:7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: A Monster Calls
Conor drömmer varje natt en mycket hemsk mardröm om ett monster. När han en dag tittar ut och ser ett monster förväntar han sig att det ska vara det monstret, men det är ett annat monster. Monstret har kommit för att berätta tre historier och när han har gjort det vill han ha sanningen av Conor.
Conor har det jobbigt hemma och i skolan. Hans mamma är allvarligt sjuk och i skolan är det ingen utom mobbarna som ser honom. Alla slutade prata med honom när de fick veta att hans mamma var sjuk. Men vad är det egentligen för sanning som monstret vill ha från Conor?
Den här boken hade jag sett fram emot mycket. Den levde upp till mina förväntningar, men nu i efterhand har jag märkt att jag inte riktigt kommer ihåg den.
Det första man märker är att den är väldigt fint ritad och berättad. Den är sorglig och eftersom Conor inte direkt har någon att vända sig till så förstår jag verkligen att han är som han är. Han får utbrott och vägrar lyssna på de som försöker hjälpa honom. Han vet inte riktigt hur han ska handskas med sin mammas sjukdom och det känns som att hans mamma hela tiden försöker verka positiv och säga att hon ska överleva när Conor anar att hon faktiskt inte kommer göra det.
Conor är en karaktär som jag faktiskt gillar och jag tror att det beror på att det är Patrick Ness som har skapat honom. På sätt och vis påminner han lite om Todd i Tystnaden i bruset, speciellt all sarkasm som de båda använder sig av. Conor är väldigt sarkastisk och det var även Todd. Sarkasm är något som jag gillar och i den här boken känns det verkligt. Conor är heller inte någon perfekt pojke och jag tycker att han reagerar otroligt naturligt på att hans mamma är sjuk.
Det är något med Patrick Ness skrivspråk som jag verkligen gillar. Jag gillar att han alltid lämnar en liten cliffhanger i slutet av kapitlet som gör att man vill fortsätta läsa. En aning sarkastiskt är det också som sagt. Det som var allra bäst var den där sanningen som monstret sa att Conor var tvungen att avslöja efter att han hade berättat de tre historierna. Att de hela tiden tog upp det gjorde att man hela tiden ville fortsätta läsa. Även här kan man finna likheter med Tystnaden i bruset då det också var en stor sanning som skulle avslöjas i slutet. Tyvärr tyckte jag kanske inte att sanningen var lika storslagen som jag hade hoppats, men den fick mig verkligen att tänka efter.
De sagor som monstret berättade tyckte jag mycket om. De gjorde att man fick lite sagokänsla. Jag kände att dessa sagor hade djupa budskap och meningar, men tyvärr lyckades jag inte knäcka budskapen varje gång och det tycker jag är tråkigt. Hela boken är förresten fylld med budskap och jag är inte alltid superbra på att att förstå budskapen så jag blev lite frustrerad när jag förstod att orden som stod på pappret egentligen betydde något helt annat.
Bilderna var fina och boken var bra och rörande, jag grät till och med lite i slutet, men på något vis har jag lite svårt att komma ihåg den. Det var inte riktigt så att boken etsade sig fast i min hjärna så att jag över huvud taget inte kunde sluta tänka på den, men den var ändå väldigt bra.
En fin bok som jag verkligen rekommenderar!
/Anna(:
Tre små minirecensioner-Grafiska romaner
Titel: The Rabbits
Författare: John Marsden och Shaun Tan
Sidantal: 32
Originalspråk: Engelska
Ännu ett mästerverk av Shaun Tan! Bilderna var underbara och ju mer man tittade desto mer såg man. Texten, som jag antar att John Marsden har skrivit, passade perfekt till bilderna och trots att det inte alls var mycket text lyckades de ändå skapa en historia som väckte eftertanke och berörde.Som jag sa så innehöll den precis lagom med text och det gjorde att man kunde fokusera på bilderna. Den här är uppbyggd som en bilderbok för barn, men om man ska förstå den djupare innebörden behöver man nog faktiskt vara lite äldre. Jag älskade att de använde sig av kaniner för att berätta en historia som egentligen inte alls handlade om kaniner utan människor. Fint budskap och fina bilder och jag skulle nog kunna säga att jag faktiskt gillade den här bättre än Ankomsten av Shaun Tan.
Rekommenderas till alla, även till de som är som mig och egentligen inte läser så mycket grafiska romaner.
Titel: Elin under havet
Författare: Sofia Malmberg
Sidantal:127
Originalspråk: Svenska
Den här grafiska romanen innehåller också ett tyngre ämne, nämligen övergrepp på barn. Elin får knappt någon uppmärksamhet hemma eftersom hennes föräldrar alltid är upptagna och inte tar sig tid för att lyssna på henne. När hon letar efter en kampsportsklubb i närheten av där hon bor får hon kontakt med en man som hon börjar chatta med. Till en början pratar han om kampsport och att han skulle vilja träffa och hjälpa henne, men han har egentligen andra tankar med mötet.
Jag hade lite svårt att greppa den här romanen eftersom Elin ibland hamnade i någon annan slags värld. Jag vet inte om det var för att hon tänkte eller dagdrömde. Det som i alla fall var skickligt var att man tydligt hade markerat när hon var i den vanliga världen och när hon var i drömvärlden. När hon var i den vanliga världen var sidkanterna vita och när hon var i sin andra värld var sidkanterna svarta. Dock hade jag lite svårt att verkligen förstå vad det nu var som hände när hon gick över till den andra världen(eller vad det nu var egentligen).
Förutom min svårighet med världarna så var det en bra grafisk roman. Den hade ett allvarligt tema och de grafiska romanerna jag läst på senaste tiden har visat att bara för att det är ett seriealbum så behöver den inte vara löjlig. Det temat som är i den här boken är alltid viktigt och den här tror jag även kan passa yngre barn eftersom den inte var alldeles för hemsk med själva detaljerna av övergreppet, om ni förstår vad jag menar.
Hela serien är svartvit(om jag minns rätt) och det gillade jag. Visst är det fint med färg, men det är också trevligt med en helt svartvit ibland. Lite för mycket text tyckte jag att det kunde bli, men det hade definitivt kunnat vara värre.
Kanske inte min favorit av de grafiska romaner jag läst hittills, men den behandlar fortfarande ett viktigt ämne och är läsvärd!
Titel: Det röda trädet
Författare: Shaun Tan
Sidantal: 32
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Red Tree
Om ni läst allt annat jag skrivit om Shaun Tan så vet ni redan att jag är lite smått förälskad i hans böcker. Inget undantag här. Bilderna är väldigt fina och det är även historien. Den här har inte lika mycket anknytning till verklig historia som de andra jag läst av honom, men den var fortfarande riktigt fin. Efter att ha läst den så blev man faktiskt på lite bättre humör(och jag var på rätt dåligt humör innan eftersom det var i samma veva som min dator hade fått virus och allt var bara bajs.). Teckningarna gillade jag kanske inte riktigt lika mycket som i andra böcker av honom, just på grund av att de här var lite mer avskalade. Fast det är fortfarande helt magiskt fint.
Jag rekommenderar även den här boken väldigt mycket, trots att jag kanske gillade The Rabbits av honom lite mer. Men den här är verkligen bra den också! Nu vill jag gärna ha Borttappad som jag har reserverat på biblioteket.
/Anna(:
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag
Författare: Sara Ohlsson
Sidantal: 299
Betyg: 5/10
Originalspråk: Svenska
Olivia är 17 år och har precis blivit dumpad av John som hon varit tillsammans med i fyra år. Hon har ingen aning om hur hon ska klara sig utan honom och hon kan inte förstå att han inte längre älskar henne. Därför inleder hon en operation för att få tillbaka honom. Hon ska vara perfekt så att han vill ha tillbaka henne, men hon ska även göra honom svartsjuk så att han förstår vad han går miste om. Hon börjar träffa massa andra killar och festa för att antingen få tillbaka eller glömma John.
Jag har hört en hel del blandat om den här boken. Vissa hatar den medan andra tycker att den faktiskt är väldigt bra. Jag ligger nog någonstans mittemellan. Jag hatar inte boken, skulle jag ha hatat den hade den behövt vara otroligt mycket sämre än vad den var, men jag älskade den inte heller.
Det som var det mest irriterande med den här boken var att den i stort sett inte innehöll något annat än alkohol,fest och sex. Själv är jag inte den som jublar högt när en affisch om en fest sätts upp på skolan, men jag tror inte ens att de i min klass som älskar att festa festar lika mycket som Olivia gör. Det känns nästan som att hon festar varenda dag, eller så är det så att vi bara får läsa om de dagar då hon festar för att det är enda gången det händer något någorlunda spännande i hennes liv. Dricker tonåringar verkligen så mycket som Olivia och hennes vänner gör? Jag vet att många i min ålder dricker betydligt mer än jag(mängden alkohol jag dricker är noll), men jag tror ändå inte att de dricker lika mycket som Olivia. Jag tror heller inte att de ligger runt lika mycket som hon gör.
Olivia har jag otroligt svårt att känna igen mig i. Inte bara på grund av att hon festar och super dagarna i ända, men också för att jag förhoppningsvis inte hade reagerat som hon om jag hade blivit dumpad av någon jag hade varit tillsammans med i flera år. Hon är otroligt naiv och det klarar jag inte av. Trots att John gjorde slut så vägrar Olivia tro på att han inte vill vara tillsammans. Hon tjatar hela tiden på honom genom att smsa och ringa, det gör mig tokig! Hade jag blivit dumpad hade jag inte hela tiden bönat och bett om att han skulle bli tillsammans med mig igen.
Karaktärsutvecklingen i boken är nästan obefintlig. Olivia är naiv i början av boken, i mitten av boken och i nästan hela slutet också. Det är bara några sidor kvar av boken när hon skärper till sig och tar tag i sitt liv. Jag hade velat att denna process skulle ha börjat någonstans i mitten av boken. Nu blev det bara irriterande att läsa om hur dum Olivia var genom hela boken, hon verkade dessutom aldrig lära sig.
Det som faktiskt var bra med den här boken var de korta kapitlena. De gjorde att boken gick snabbt att läsa och man flög fram genom sidorna. Trots att boken kanske inte var så bra alla gånger så gick det ändå fort att ta sig igenom den eftersom man hela tiden tänkte: oj, vilket kort kapitel, jag kan lika gärna läsa lite till. Korta kapitel i böcker är faktiskt lite av en favorit eftersom jag då blir taggad att läsa vidare. Är kapitlena däremot långa kan det hända att jag inte orkar sätta mig ner och läsa. Tyvärr blev kapitlen lite för korta ibland och det blev istället hackigt.
Om jag skulle rekommendera den här boken till någon så skulle det faktiskt vara någon som jag vet helst inte läser utan hellre festar. Boken har korta kapitel och gör att personen orkar läsa vidare samtidigt som de kanske kan relatera till innehållet mer än vad jag som regelbunden läsare(och ofestig person) kan. Dock är det en skön bok att läsa som mellanbok eftersom man inte behöver tänka särskilt mycket och det flyter på bra. Den rekommenderas även till personer som befinner sig i en lässvacka.
/Anna(:
Ankomsten
Titel: Ankomsten
Författare: Shaun Tan
Sidantal: -
Betyg: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Arrival
Jag tänker inte skriva någon handling på den här boken eftersom jag tycker att en av fördelarna med den är att man får tolka den som man vill. Det är en ordlös grafisk roman och hela berättelsen drivs med hjälp av bara bilder. Jag har läst några få grafiska romaner tidigare, men jag har inte riktigt fastnat för någon. Dessutom räknar jag inte riktigt Twilight-seriealbumet som en riktig grafisk roman eftersom den är en bok från början. Jag har som sagt var inte alls gillat grafiska romaner/seriealbum tidigare av den enkla anledningen att jag har haft så svårt att njuta av bilderna och texten samtidigt. När det är alldeles för mycket text kan jag inte fokusera på de fina bilderna och jag blir även lite förvirrad eftersom jag inte vet om jag ska lägga mest vikt på att läsa texten eller titta på bilderna. Det var därför Ankomsten passade mig som handen i handsken. Ingen text som kunde störa mig och alltså kunde jag fokusera på att titta på bilderna istället.
Jag trodde inte att det skulle vara möjligt att driva en berättelse framåt med bara bilder. Jag trodde inte alls att jag skulle fatta vad som hände. Ack så fel jag hade. Man förstod precis vad som hände! Vissa gånger fick jag sitta och tänka ett tag innan jag verkligen förstod och ibland fick jag göra som jag gör när jag inte förstår ett ord i en engelsk bok. Jag fortsätter bara och läser för att se om jag förstår sammanhanget. Efter att ha suttit och klurat ett tag förstod jag även här vad som egentligen hände och fick en liten aha-känsla.
Det allra bästa med den här grafiska romanen måste nog ha varit teckningarna. Shaun Tans bilder fångar verkligen min uppmärksamhet och jag kan sitta och stirra på dem i en mindre evighet. De är så fina och ju mer man tittar desto mer finner man. Det är en hel del saker som är gömda i bilderna som man inte ser när man tittar första gången men som man ser efter att ha tittat ett tag.
När jag plockade upp Ankomsten trodde jag att det skulle vara en bok med vanliga bilder från en vanlig värld, jag hade fel. Tan ritar realistiskt på ett sätt eftersom handlingen i den här boken är väldigt verklig, medan själva teckningarna visar en värld som är snarlik vår, men med en hel del annorlunda byggnader, djur m.m.
Själva handlingen är också otroligt fin. Ankomsten handlar om emigration och hur det är att börja ett nytt liv i ett helt okänt land. Trots att världen Tan målat upp inte alls ser ut som USA så får jag ändå en känsla av att det kunde ha varit så här för en person som emigrerade till USA under 1800-talet.
Jag kommer inte sätta något betyg på den här boken eftersom jag inte direkt har något att jämföra med. Trots det kan jag i alla fall säga att jag ÄLSKADE den här boken och jag kan inte sluta tänka på den. Dessutom blev jag lite smått beroende av Shaun Tans bilder och lånade därför några fler av hans böcker på biblioteket igår. En av dem läste jag igårkväll och det var The Rabbits. Troligtvis kommer jag recensera den eftersom jag älskade även den otroligt mycket. Kanske är jag en noob på grafiska romaner eller så är de bara riktigt bra!
Även om ni inte gillat grafiska romaner tidigare så tycker jag verkligen att ni ska försöka er på att "läsa" den här. Shaun Tans bilder är förtrollande och jag skulle vilja äga varenda bild så att jag kunde tapetsera mitt rum med dem. Den här får ni inte missa!
/Anna(:
The Day Before
Titel: The Day Before
Författare: Lisa Schroeder
Sidantal: 307
Betyg: 9/10
Originalspråk:Engelska
Det är dagen innan Ambers liv kommer förändras drastiskt. Hemma vill hon inte vara för hennes föräldrar kommer bara vara ledsna och det kommer påverka även henne. Därför bestämmer hon sig för att åka ensam till stranden. Hon har inte gjort upp några direkta planer, istället tar hon dagen som den kommer. När hon är på ett akvarium för att titta på fiskar träffar hon Cade. Det visar sig att även han rymmer från något, precis som Amber. De spenderar dagen tillsammans och trots att de har lovat varandra att inte tala om vad de försöker rymma ifrån så kan inte Amber låta bli att fundera och undra.
Böcker skrivna på vers är något jag har börjat uppskatta på senare tid. Sonya Sones har varit en stor favorit hittills, men efter min första bok av Lisa Schroeder tror jag att även hon kan vara en favorit. Det här var också min första versbok på engelska och den var enkel att förstå. Självklart fick jag läsa om en del meningar ibland eftersom det är uppbyggt lite annorlunda när det är skrivet på vers, men det gick fint ändå.
Jag älskar att handlingen är en aning mystisk. Först undrar man varför Amber rymmer hemifrån. Vad är det egentligen som kommer hända henne dagen efter? Man spekulerar och jag var väl rätt nära att gissa rätt, men samtidigt inte. För att man ska bli lite mer fundersam fanns det även brev till Amber som var underskrivna av personer som man inte riktigt vet vilka de är. Det får man dock reda på lite längre in i boken.
Ambers hemlighet får man reda på ganska tidigt, men man får vänta på Cades längre, och det gör absolut ingenting. Det ökar bara spänningen i boken.
Tyvärr var slutet en aning kliché och inte riktigt perfekt. Eller det var alldeles för perfekt. Mot slutet förstod man precis hur det skulle sluta. Jag har dock märkt att böcker som är skrivna på vers har lätt för att bli lite klichéartade och lite för perfekta. En sida av mig störs sig på det här medan den andra faktiskt inte bryr sig så mycket.
När jag hade kommit in ordentligt i boken kunde jag verkligen inte lägga ner den. På kvällen fick jag tvinga mig själv att lägga ner den, annars hade jag suttit uppe hela natten för att läsa ut den.
Jag gillade både Cade och Amber väldigt mycket, men jag gillade dem ännu mer tillsammans. När de körde sina lekar och att de gillade musik och hade så mycket gemensamt. Det var roligt när de gjorde något speciellt och den ena frågade: har du sett filmen? och om den hade sett filmen så... strunt samma, jag vet inte hur jag ska förklara det. Det var bra i alla fall.
Språket är nog det allra bästa i den här boken. Det är fint och alldeles lagom med text. Trots att man inte får veta alls lika mycket som i andra böcker så får man ändå en tydlig bild av hur allt ser ut och vad som händer. Det är underbart att de som skriver böcker på vers oftast lyckas förmedla mer känslor än de som skriver vanliga böcker. Jag grät till den här boken för att den var så fin och sorglig ibland.
Budskapet i boken är så otroligt fint och derssutom är det inte så tydligt utpekat. Kanske är det inte ens ett speciellt budskap med boken, men jag tyckte i alla fall att det kändes så.
När man läser den här boken blir man sugen på att bara dra hemifrån och låta slumpen bestämma allt för en dag. Troligen skulle det inte bli som i boken, men man kan ju alltid hoppas.
Som ni märker tyckte jag mycket om den här boken och jag vill gärna läsa något mer av Lisa Schroeder. Hade jag varit miljonär hade jag nog redan suttit här med Chasing Brooklyn som är den bok av henne som jag vill läsa härnäst. The Day Before är en otroligt fint skriven bok och själva historian är också fin!
Bästa med boken: Sättet den var skriven på och typ allt annat för den delen.
Sämsta med boken: Att slutet var en aning för perfekt.
Rekommenderar verkligen den här boken!
/Anna(:
Eld
Titel: Eld
Författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Sidantal:634
Betyg:8,5/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Engelsforstrilogin (del 2)
SPOILERVARNING FÖR DE SOM ÄNNU INTE LÄST CIRKELN! LÄS PÅ EGEN RISK!
De utvalda ska snart börja andra året i gymnasiet och under sommaren har det varit lugnt. Men när skolan börjar igen tar även en ny organisation fart i staden: Positiva Engelsfors. Meningen med den här organisationen är att personerna i Engelsfors ska lära sig att se det positiva istället för det negativa. Det är Elias mamma och pappa som leder organisationen och den växer fort.
Tjejerna lär sig även mer om sina krafter och varandra för att kunna möta demonerna i den sista striden. Samtidigt som allt detta pågår är det något som inte står rätt till. Det är otroligt varmt, elen går då och då och en hel del andra mystiska saker inträffar. Men vem är det som ligger bakom det?
När jag hade läst ut den här boken bestämde jag mig för att titta när jag senast läste en så tjock bok som Eld. Jag har skrivit ner varenda bok jag läst sedan sommaren 2009 och trots att jag febrilt bläddrade bland sidorna hittade jag inte en enda bok med mer än 634 sidor. Detta är alltså kanske den tjockaste boken jag läst i hela mitt liv. Det känns lite stört. 600 sidor är ju ändå inte såå mycket. Visst är jag inte världens största fan av tjocka böcker, men det känns ändå inte som att 600 sidor är det värsta man kan stöta på (Harry Potter 5 är mycket värre).
Handlingen i den här boken är väldigt bra. Jag gillar att läsa om de olika tjejernas krafter och när de utövar magi. Det som gör den här boken speciell från andra böcker i den här genren är att huvudpersonerna är normala och går att relatera till. Kanske har det att göra med att den är svensk. Jag brukar ofta ha lättare att relatera till karaktärer i svenska ungdomsböcker än i vissa utländska. Det är i alla fall något jag uppskattar och det kommer jag ihåg att jag gjorde i Cirkeln också. Tjejerna har normala pojkvänner och de har normala problem också och det är trevligt för så är det inte alltid i böcker i den här genren.
Boken blev som mest spännande i slutet och då hade jag svårt att lägga ner boken. I mittenpartiet var det dock en aning segt. Ett tag kändes det nästan inte som att de var häxor överhuvudtaget utan bara var vanliga ungdomar eftersom det inte blev så mycket magi.
Den är också skrämmande ibland. Positiva Engelsfors får mig att tänka på det som hände under Andra Världskriget och det skrämmer mig. Ni som har sett filmen The Wave vet att det nästan är likadant där och jag tycker bara inte om att det är så lätt att hjärntvätta folk.
Karaktärerna är som jag tidigare sagt väldigt bra. Jag kan relatera till dem och jag tycker om dem. Den här boken är också väldigt karaktärsdriven, då är det ju en fördel att karaktärerna är bra! Den jag kan relatera allra mest till är Minoo. Jag känner helt enkelt igen mig i det hon tänker på och hur hon är som person.
Vanessa är en annan favorit. Jag är inte alls som henne, men jag älskar att läsa hennes tankar. Kanske för att hon är motsatsen till det jag är. Hon är vild och älskar att festa. Hon bryr sig också något otroligt mycket om andra och det är fint för det kom jag inte ihåg att hon gjorde.
Dock måste jag erkänna att jag i början hade oerhört svårt att skilja på karaktärerna. Jag blandade ihop dem hela tiden och speciellt Ida och Linnéa men också Minoo och Anna-Karin. Vanessa hade jag dock inga som helst problem med. Det blev bättre efter några hundra sidor och sedan hade jag inte alls några problem med det.
Karaktärsutvecklingen i den här boken är stor. Alla blir så mycket mognare och de börjar också bry sig om varandra på riktigt. Till och med Ida som inte tycker om att vara en av De utvalda eller att behöva umgås med de andra.
En sak som jag saknade var att jag hade velat se lite mer utveckling i en speciell kärleksrelation som jag är ett stort fan av. Tänker inte säga vilken, men ni kanske kan gissa.
Tjejernas krafter utvecklas också i den här boken och de lär känna sig själva bättre. Jag älskade några av (jag kommer verkligen inte på vad jag ska kalla det) förtrollningarna som de gjorde när de använde sina krafter tillsammans. Under en av förtrollningarna blev det riktigt rörigt i min lilla hjärna, men jag älskade det! Det var helt otroligt bra, dock hade det varit lite roligt om någon nästan hade avslöjat sig. Ni som läst boken förstår nog vilken passage jag menar. Den delen var nog kanske min favorit i hela boken bara för att den så himla välgjord och förvirrande.
I Eld blandar man magi och vanligt ungdomsliv och enligt mig är det en superbra blandning för jag älskar att läsa böcker om vanliga ungdomar, men jag tycker också om lite övernaturliga inslag.
Något som kanske tyvärr inte var lika bra var att man ganska snabbt förstod vad som var hotet, långt innan tjejerna själva förstod det. Jag hade velat ha mer av ett överraskningsmoment så att jag hade suttit där med min mun öppen och undrat hur jag överhuvudtaget hade kunnat missa det, så blev det tyvärr inte riktigt nu.
Annars var boken riktigt bra, den var bättre än Cirkeln eftersom det blev mer magi och spänning i den här boken. Jag rekommenderar verkligen den här serien och jag kan ännu en gång säga att jag är stolt över att vara svensk efter att ha läst en sådan här bok.
Bästa med boken: Karaktärerna och magin. Och min favoritförtrollning då förstås. Sedan gillar jag även Engelsfors.
Sämsta med boken: Att det hände lite för lite då och då och att jag snabbt räknade ut var hotet kom ifrån.
/Anna(:
En sån där vidrig bok där mamman dör
Titel: En sån där vidrig bok där mamman dör
Författare: Sonya Sones
Sidantal:319
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: One of Those Hideous Books Where the Mother Dies
Rubys mamma dog nyligen av en sjukdom och därför måste nu Ruby flytta hem till sin pappa som bor i Los Angeles. Hon måste flytta ifrån sin bästa vän och även sin pojkvän. Dessutom har hon aldrig träffat sin pappa tidigare. Enda gångerna hon sett honom är på bioduken, han är nämligen en känd skådespelare. Ruby hatar sin pappa för att han bara stack innan hon ens var född och hon tänker absolut inte vara trevlig mot honom bara för att hon ska bo där.
Jag har läst två böcker av Sonya Sones tidigare och älskat dem. Jag var nästan säker på att jag skulle älska även den här och jag hade inte fel. Jag kan nu också säga att Sonya Sones är en av mina favoritförfattare och att jag älskar böcker skrivna på vers. I alla fall Sones böcker på vers.
Handlingen är kanske inte världens mest trovärdiga, men det är faktiskt inte något man bryr sig om. Visst känns det en aning fånigt att hennes pappa är en känd skådespelare och att hon nu ska bo med honom, men det bryr man sig inte heller om.
Boken är även en aning(eller rätt mycket) förutsägbar, men än en gång så är det inte något man bryr sig om för man älskar den ändå.
Ruby har blivit en av mina absoluta favoritkaraktärer av den enkla anledningen att hon är otroligt sarkastisk och rolig, något som jag älskar. Hon är alltid sarkastisk och skämtar om sin situation och det gör att jag skrattar när jag läser. Det händer otroligt sällan att jag skrattar medan jag läser böcker, men det gjorde jag verkligen i den här boken. Jag tror att en av anledningarna till att jag skrattade var för att den var skriven på vers, det gör skämten lite mer effektfulla. Jag hade tänkt visa er den sida där jag skrattade som mest(jag var dessutom i skolan då) och som jag tyckte var otroligt rolig. Det är dock en liten spoilervarning så jag lägger bara in en liten bild så att ni som inte läst boken och inte vill bli spoilade kan slippa.
Det här var alltså den sidan i boken som jag tyckte var allra roligast, det är okej att tycka att jag har sjuk humor, men den kom bara så plötsligt och jag hade inte förväntat mig det så jag blev lite paff. Det fanns även massa andra ställen i boken som var sjukt roliga.
Jag gillade även de andra karaktärerna rätt så mycket, men tyvärr fick man inte riktigt lära känna dem. Den jag gillade allra bäst var Max. Pappan gillade jag dock inte alltid så mycket, han var lite för på ibland.
När jag läste den här boken fick jag även en känsla av Anna and the French Kiss ibland och det var underbart!
Skrivstilen i den här boken är såklart väldigt annorlunda från de flesta andra böcker eftersom den är skriven på vers. Ändå tycker jag verkligen att Sones lyckas skildra känslor otroligt bra med tanke på hur få ord hon använder. Hon är mycket bättre på att få en att känna något än vad många andra författare är som skriver milslånga böcker med otroligt mycket text. Jag skulle kunna sträcka mig så pass långt som att säga att jag faktiskt älskar Sonya Sones! Hennes sätt att skildra känslor är otroliga och jag älskar hennes sätt att skriva. Både känslosamt och otroligt roligt!
Som ni säkert förstår rekommenderar jag verkligen den här boken. Den var väldigt förutsägbar, men det gjorde ingenting för Ruby och sättet den är skriven på väger verkligen upp det. Jag kan utan att överdriva säga att detta är en av de bästa böcker jag har läst hittills i år. Om ni undrar vilken den bästa är så är det självklart Anna and the French Kiss, inget snack om saken.
Ni har verkligen inget att förlora på att läsa den här. Den tar inte ens lång tid att läsa så inte ens det har ni att skylla på!
Bästa med boken: Ruby, humorn och alla känslor.
Sämsta med boken: Att den var lite för förutsägbar och även att handlingen kanske inte var alltför trovärdig.
Läs den!
/Anna(:
Själlös
Titel: Själlös
Författare: Gail Carriger
Sidantal: 365
Betyg:7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Soulless
Serie: Parasollprotektoratet (del 1)
Alexia Tarrabotti bor i England under 1800-talet. Hon är 25 år och ogift och som om inte det vore nog under den här tiden så är hon även själlös. Hon lever även i ett land där vampyrer och varulvar lever tillsammans med de vanliga människorna. Själlösa personer vet de dock inte så mycket om och de försöker hålla Alexias krafter gömda eftersom hennes själlösa egenskaper gör att hon kan neutralisera varulvar och vampyrers superkrafter och alltså göra dem till vanliga människor under tiden hon håller i dem.
Helt plötsligt börjar varulvar och vampyrer försvinna och det skapas även nya. Något som oroar de varulvar och vampyrer som styr eftersom det visar att något inte står rätt till. Vad är det egentligen som händer?
Handlingen är det som drar ner betyget på den här boken lite, den och själva världen. Men åter till handlingen. Under nästan hela boken tycker jag att själva "uppdraget" i boken är en aning luddigt. Varulvar och vampyrer försvinner och de gör sitt bästa för att ta reda på vad det är som händer. Dock lyckas de knappt komma på några ledtrådar och det gör att det inte blir särskilt spännande. Inte löser de själva gåtan heller, de bara ramlar rakt in i problemet utan att ha kommit på något alls vad det är som händer. De bara befinner sig mitt uppe i det helt plötsligt. Detta är inte något jag gillar, om handlingen drivs framåt av att de försöker ta reda på vad som händer så skulle det ju också vara roligt om det var de själva som kom på vad det var som hände istället för att de bara råkade snubbla rakt in det.
Dessutom så ligger egentligen inte särskilt mycket fokus på att lösa problemet(kanske det som är anledningen till att de faktiskt inte själva lyckades med det), utan istället sticker boken bara iväg åt massa sidospår. Det allra mesta är romantik.
Världen är också en aning luddig enligt mig. Hela boken igenom blir man påpressad massa information om hur landet styrs av vampyrer och varulvar och vanliga människor och allt möjligt. Det är hur rörigt som helst och dessutom är det massa speciellt med varulvarna,vampyrerna och de själlösa. Jag tyckte bara att det blev för mycket information för att jag riktigt skulle hinna ta upp allt och förstå hur hela världen var uppbyggd. Även allt det här med svärmar och utstötta varulvar m.m. gjorde mig förvirrad för jag kunde inte hålla reda på allt.
Den själlösa förmågan är i den här boken en av de viktigaste. Jag tyckte att det var otroligt coolt att själlösa kunde neutralisera övernaturliga människors krafter så att de blev som vanliga människor under tiden den själlösa höll i dem. Det gillade jag otroligt mycket för det var nytänkande. Dock hade jag velat ha mer information om de själlösa( i ena stunden klagar jag på att det är för mycket information, i andra stunden att det är för lite. Fördelningen av information var kanske lite dålig i så fall). Om man är själlös borde man väl vara helt annorlunda än vanliga människor? Eller? I själen brukar man ju säga att hela personligheten sitter och om man inte har någon, hur är man då? De diskuterar själen ganska mycket i boken, men jag tycker inte att jag får svar på alla frågor jag har och det stör mig lite att Alexia ändå är i stort sett som alla andra människor.
Karaktärerna tyckte jag faktiskt väldigt mycket om. De var nog kanske det bästa i boken. Alexia är väldigt rolig och dessutom annorlunda. Jag älskar att hon alltid tänker på mat och kakor (precis som jag), att hon alltid har svar på tal (ett av mina favoritdrag hos en karaktär) och att hon bara var väldigt bra överhuvudtaget. Visst tjatas det en del om att hon är 25 år och fortfarande ogift, men så var det ju på den tiden så det tänker jag inte klaga på.
Lord Maccon var också rätt bra. Han hade ett väldigt hett temperament och han blev väldigt lätt irriterad. Det gillade jag också för han var inte direkt som alla andra killar. Om han nu ens kan räknas som kille, han var rätt gammal.
Man kände ganska direkt att en romans skulle växa fram mellan Alexia och Lord Maccon. Till en början kändes det som att det gick alldeles för fort,speciellt eftersom de hela tiden klagade på att de störde sig på varandra. Fast i och för sig så var de ju attraherade av varandra hela tiden utan att de erkände det. Som sagt var så var den här boken fylld med väldigt mycket kärlek. Jag tyckte nästan att man la mer tid på att utveckla romansen i den här boken än vad man la på att till exempel lösa bokens huvudproblem.
Tempot i boken gick upp och ner. Ibland var boken så otroligt intressant att jag inte kunde sluta läsa, i nästa stund orkade jag inte med den mer. Så var det hela tiden och jag hade föredragit ett mer jämnt tempo.
Språket är lite speciellt i den här boken. En del udda ord används och det tar ett tag innan man vänjer sig vid det. Efter att man hade gjort det så tänkte man inte något vidare på språket, det var inte särskilt speciellt.
Boken är en aning luddig i handlingen och jag hade svårt att lära mig allt som var speciellt med de olika övernaturliga varelserna. Tempot varierade ganska mycket, men trots det tycker jag ändå att den var rätt bra. Den var rolig ibland och Alexia är en väldigt bra karaktär.
Bästa med boken: Alexia och själva idéen med själlöshet. Hoppas bara man får lära sig mer om själlösheten i nästa bok.
Sämsta med boken: Att den var en aning luddig på sina ställen och också hade ett varierande tempo.
/Anna(:
Tystnaden i bruset
Titel: Tystnaden i bruset
Författare: Patrick Ness
Sidantal:412
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Knife of Never Letting Go
Serie: Kaostrilogin(del 1 av 3)
I staden där Todd bor kan man höra varandras tankar. Todd hör allt som männen i byn tänker och anledningen till att han inte hör vad kvinnorna tänker är för att det inte finns några. Alla kvinnor dödades av ett virus.
En dag när Todd är ute i träsket stöter han på en märklig tystnad, han har ingen aning om vad det är, men han blir nyfiken och vill verkligen ta reda på vad det är. Men när han kommer hem efter promenaden så får han höra att han genast måste ge sig av. Allt är tystnadens fel. Han får en karta, en bok och en väska och han måste ge sig av. Han vet inte vart eller varför, men han har bestämt sig för att ta reda på det...
Till en början näst intill hatade jag den här boken. Den var otroligt seg, jag kom inte in i själva världen och dessutom var den skriven på ett irriterande sätt med grammatiska fel. Men jag är otroligt glad för att jag inte slutade läsa den, som jag nästan planerade att göra.
Handlingen är underbar. Till en början tyckte jag som sagt att den var en aning seg, men när jag väl kom in i hela tänket och förstod mig på världen så var boken otroligt bra. Jag gillade hela den mystiska handlingen och att man hela tiden satt och undrade vad som egentligen hade hänt.
I slutet blev dock handlingen en aning enformig. De sprang väldigt mycket, så pass mycket att det inte verkar troligt. Ingen orkar springa varje dag från morgon till kväll utan att varken sova eller äta. Det störde mig lite för det var inte särskilt verklighetstroget.
Karaktärerna var också otroligt bra. Jag älskade Todd för han var sarkastisk och rolig. Dessutom tyckte jag att hans förändring genom boken verkligen var till det bättre. I början brydde han sig nästan inte om någon annan än sig själv, men så var det inte alls i slutet. Todd har en hund som heter Manchee, han kan prata och det är roligt. Man känner verkligen att det är en hund som pratar eftersom språket han använder inte är särskilt intelligent. Ni som har läst boken vet att det också finns en annan karaktär som har ganska stor plats i boken, men eftersom jag inte vill spoila något så kommer jag inte berätta vem. Jag gillade i alla fall denna karaktär otroligt mycket.
De onda karaktärerna var också riktigt onda, det var så att jag nästan själv fick hjärtstopp varenda gång de kom. Dessutom gillade jag de småkaraktärer som man fick lära känna. Tänker inte gå in på detaljer här eller eftersom det skulle spoila.
Det som nästan är mest originellt med den här boken är språket. Till en början tyckte jag mest att det var en smula jobbigt, i alla fall felstavningarna, men det började jag gilla till slut. Jag gillade grejen med bruset redan från början speciellt eftersom bruset var så himla speciellt från person till person. Hade det inte varit det så hade det nog inte varit lika lyckat för alla människor tänker ju olika. Det var också tur att bruset skilde sig mellan hundar och människor eftersom hundar inte är lika intelligenta som människor.
Det som var roligt efter att jag hade läst den här boken var att jag blev så fast i tänket med bruset att jag i de senaste böckerna jag läst har suttit och hållit andan för att huvudpersonen tänkt något riktigt hemskt som jag då tänkt att den andra hört. Då har man verkligen fastnat i tänket i en bok, hahaha.
Världen och alla hemligheter som fanns i den älskade jag också. Jag älskade att de pratade om Gamla världen som antagligen är jorden. Nya världen som de bor i nu är på en planet ganska långt från jorden.
Något annat jag verkligen gillar med den här boken är att varje kapitel slutar med cliffhangers,ungefär som i Hungerspelen, och det gör att man verkligen vill fortsätta läsa boken. Hela boken slutar också med en stor cliffhanger och det gjorde att jag ville börja läsa del 2 direkt!
Jag tyckte otroligt mycket om den här boken och jag har förstått att jag faktiskt tycker om dystopier för de två jag hittills läst har varit riktigt bra! Jag är sugen på att läsa del 2 och hoppas att den kommer ut i pocket snart. Jag rekommenderar verkligen den här boken, den kan vara svår att komma in i men efter att man gjort det så är den otroligt bra.
Bästa med boken: Språket och hela konceptet med bruset. Så himla originellt(även om det nog hade varit jobbigt att själv kunna höra andras tankar). Dessutom var den rolig!
Sämta med boken: Att jag hade svårt att komma in i den.
Förlåt om recensionen inte är bra, jag är trött och... konstig idag(eller alltid)
/Anna(:
