Världen är elak (del 1)
Titel: Världen är elak
Författare: Pia Olofsson
Sidantal: 93 (del 1 som sagt)
Originalspråk: Svenska
(kommer ej sätta något betyg eftersom detta bara är första delen, ej hela boken)
”Året är 2107
Världens länder har slutat lita på varandra -
ett tredje världskrig tar sin början.
Sverige har tagit ett extra steg i utvecklingen och landet skyddas numera av mänskliga vapen med krafter som mänskligheten tidigare aldrig varit kapabel till att skapa.
Det är när ett ännu större hot än de någonsin kunnat vänta sig tar sig in över gränserna runt landets kuster, och en brutal attack mot högkvarteret sätter deras säkerhet på prov, som drastiska åtgärder måste dras.
Adrian, en stolt ung landsbeskyddare som innerst inne plågas av skulden för hans väns död, utser sig frivillig till att ta sig in till fiendelandet och rädda de som blivit kidnappade. Med sig har han en trupp modiga vänner, och en man som Adrian misstänker har något att göra med attacken mot Sverige.”
Texten är inte skriven av mig utan av författaren själv!
Ni som är bokbloggare vet säkert vem Pia Olofsson är(och kanske även ni som inte är bokbloggare). Det är hon som driver bloggen Bookrelated. Som projektarbete på gymnasiet har hon valt att skriva en bok som hon sedan har lagt upp på internet för att folk ska kunna läsa och recensera den. Jag tog självklart tillfället i akt eftersom jag har varit otroligt förväntansfull inför att läsa den här boken. Det är ju dessutom extra roligt när man på sätt och vis har kontakt med den som skrivit boken.
Den delen som ligger ute nu är som sagt var bara första delen, alltså inte hela boken. Anledningen till att det bara är första delen tror jag är för att Pia inte hann skriva färdigt hela boken inom tiden som de fick till projektarbetet. Jag tror att jag läst någonstans på hennes blogg att hon ska försöka få upp del 2 till sommaren.
Vad tyckte jag då? Jag blev faktiskt glatt överraskad! Handlingen kom igång direkt och man behövde inte sitta och tragla sig igenom 200 sidor innan boken blev spännande(sådana böcker har jag läst mycket på senaste tiden). Detta är något jag uppskattar eftersom jag nästan alltid hatar inledningen i böcker.
Huvudkaraktären Adrian tyckte jag mycket om. Han känns verklig och trovärdig. Ännu har jag inte riktigt hunnit lära känna honom,men det är inte något man kan kräva efter 93 sidor. Det jag läst om honom än så länge har varit mycket lovande!
Karaktärerna Alexis och Celia tyckte jag också om.Speciellt när de var tillsammans. Man kände verkligen att de passade ihop och att de tyckte om varandra.
När jag började läsa boken satt jag och tänkte på att de nog befann sig i Göteborg. Ni skulle sett min förvåning när jag bara någon sida senare förstod att jag hade rätt! Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades pricka in rätt stad. Scenerna var beskrivna väl och jag lyckades få tydliga bilder framför mig hur det såg ut. I vissa böcker får jag inte det ,och det är något negativt för mig, men det fick jag i den här.
Slugaren fick mig att tänka mycket på Kraken i Pirates of the Caribbean och det gjorde att jag hade lätt för att föreställa mig den också. Antagligen ser den inte ut som Kraken, men det är i alla fall så som den ser ut i mitt huvud.
Tempot i boken är bra, man sitter hela tiden och undrar vad det är som kommer hända och det tycker jag mycket om. Att man dessutom får vänta lite innan man får svar på sina funderingar är något jag uppskattar för det gör att man vill fortsätta läsa.
Världen gillade jag väldigt mycket. Speciellt de olika sorters människorna som fanns. Jag gillade att de hade olika förmågor. Den jag gillade bäst att läsa om var den när de kunde Försvinna. Det var intressant att man kunde fastna i Mittemellan och aldrig hitta därifrån. Hur själva Försvinnandet fungerade var något som var otroligt genomtänkt och det gillade jag.
Något jag tyvärr hade lite problem med var att hålla isär namnen på alla människor med olika förmågor. Jag kom aldrig riktigt ihåg vad de hette och jag kunde inte para ihop dem med förmågan de hade. Dessutom hade de en speciell ögonfärg beroende på vilken förmåga de hade, den lyckades jag heller aldrig hålla isär. Förhoppningsvis lär jag mig namnen på förmågorna när jag läst lite mer.
Något annat som var lite svårt att hålla isär i början var alla namn och karaktärer, men jag antar att det blir lite färre viktiga karaktärer nu i del 2 och att jag då kommer få bättre koll på dem. Dessutom lär jag nog känna dem mer då.
Den här boken lämnar mig dock en aning frustrerad(på ett bra sätt). Den tog nämligen slut PRECIS när det började bli otroligt spännande. Man fick veta vad själva huvudsyftet med boken skulle vara och sedan slutade den med värsta cliffhangern. JAG VILL HA MER. Jag är rätt säker på att det som kommer nu i del 2 kommer vara väldigt bra.
Jag blev positivt överraskad av den här boken. Jag gillade att den utspelade sig i Sverige och jag gillade syftet de här människorna tjänade. Att de var här för att försvara Sverige. Jag älskade även de olika förmågorna som de hade(även om jag inte skulle kunna rabbla alla utantill ännu), speciellt då idéen bakom Försvinnandet.
Bästa med boken: Själva idéen och de olika förmågorna som personerna hade. Dessutom gillade jag slutet på del 1 för det fick mig att verkligen vilja läsa vidare. Att boken också började med action direkt!
Sämsta med boken: Att jag hade en aning svårt att hålla reda på namnen till förmågorna och vilka namn som hängde ihop med vilka förmågor.
Och till Pia: du borde känna dig stolt för det här är verkligen bra och inte något som jag bara säger.
/Anna(:
Glashuset
Titel: Glashuset
Författare: Rachel Caine
Sidantal:312
Betyg:5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Glass Houses
Serie: Vampyrerna i Morganville
Claire har nyss börjat på en internatskola i Morganville. Hon är bara sexton år gammal, men hon fyller snart sjutton, och hon är otroligt smart. Så smart att hon fått hoppat över en årskurs.
Men tjejerna på skolan är inte särskilt snälla mot Claire, hon blir mobbad och en dag dödar de henne nästan. Det är då hon bestämmer sig för att flytta ifrån internatskolan. Men hon kan självklart inte säga något till sina föräldrar, de skulle aldrig tillåta att hon flyttade ifrån skolan.
Hela dagen ringer hon runt till olika ställen för att hitta någonstans att bo, inget ställe passar förrän hon ringer till Glashuset. Samma dag tar hon en taxi till Glashuset och där flyttar hon ganska snart in. Där bor redan tre tonåringar och det tar inte lång tid innan de blir vänner. Det dröjer heller inte lång tid innan Claire blir inblandad i något som har med vampyrer att göra...
Jag kan väl börja med att säga att jag hade mycket höga förväntningar på den här boken. Jag hade hört otroligt mycket bra om den och jag var sugen på att läsa en vampyrbok där vampyrerna faktiskt var elaka. Boken levde tyvärr inte upp till mina förväntningar...
Handlingen rörde sig ganska fort framåt, något som var både bra och dåligt. Det gjorde att jag lätt kom in i boken och att jag fortsatte läsa. Redan i början kändes dock inte handlingen särskilt trovärdig. Claire blir misshandlad av tjejerna i skolan och man får inte någon särskild anledning till varför, bara att hon varit mobbad tidigare. Antagligen har det att göra med att hon är smart, det brukar aldrig leda till något bra. I alla fall så trodde jag inte riktigt på handlingen att tjejerna misshandlar henne så svårt att hon nästan dör, hon går till doktorn och doktorn knappt bryr sig om vad som hänt utan bara skriver ut lite medicin. Att hon sedan slutade gå till skolan i flera dagar, när hon tydligen aldrig hade skolkat förut, borde ju väcka en del misstankar.
Ibland gick dessutom både handlingen och dialogerna så snabbt fram att man inte hann förstå vad som hände. Som exempel tar jag en gång när Claire var tillbaka i skolan och råkade hamna i klorna på de elaka tjejerna. De slog henne först massa och hotade henne med att de skulle döda henne. Sedan blev Claire värsta tuffingen och kaxade(som hon förresten gör typ hela tiden trots att hon vet att hon kan bli dödad) och ja, sedan lät de henne gå. Bara sådär. Jag bara: WTF?! Vad händer nu eller? Varför går hon? Varför gör de inget?! Varför dödar de henne inte?
Karaktärerna är också sådär. Claire är beskriven som typ smartare än 90% av jordens befolkning. Smartheten visar sig dock inte särskilt bra för hon lyckas aldrig klara sig ur några problem själv utan det är alltid något annat som hjälper henne. Som att bilen åker på ett gupp eller något liknande. Krävs inte särskilt mycket hjärna till att klara sig ur en sådan situation. Och just det, när man blir hotad till livet och vet att man kommer bli dödad om man går till skolan, DÅ GÅR MAN INTE TILL SKOLAN OCH FÖRSÖKER SPELA TUFF. För ärligt talat, vem som helst fattar ju hur det kommer gå. Om en karaktär är beskriven som smart, då ska den helst vara smart också. Tack.
De elaka tjejerna är sjukt läskiga och jag tror inte på dem för en sekund. Ledaren i gänget borde verkligen skickas till psykhem. För hon har inte alla indianer i kanoten. Så sjukt skruvad är hon.
Shane gillar jag faktiskt väldigt mycket. Han är en ganska typisk snygg-kille-som-man-alltid-hittar-i-ungdomsböcker-nu-för-tiden men jag gillar honom ändå av någon oförklarlig anledning. Claire tycker förresten också att han är snygg. Precis som att hon tycker att Michael är snygg.
På tal om Michael. Han ska vara typ 18 år gammal och alltså, det enda jag såg framför mig var en femtioårig man. Det förstörde verkligen min syn av honom och Claires smak. Allt han gjorde kändes liksom femtioårigsaktigt på något sätt.
Vampyrerna är en besvikelse också. Alla säger att de är så himla onda i den här serien, men jag tycker inte det. Onda vampyrer dödar folk lite hur som helst bara för att det är roligt. De här vampyrerna gjorde inte alls det. Fast pluspoäng för konceptet med vampyrerna ändå.
Trots att jag blev frustrerad och irriterad på många saker i innehållet i den här boken så vill jag ändå fortsätta med serien. I alla fall en bok till. Jag vill se om det blir bättre. Och för att jag gillar Shane.
Trots att det inte var någon superbok så tog det inte lång tid att läsa ut den för handlingen flöt på bra och den var ändå spännande på sätt och vis. Men om nästa bok inte blir bättre så kommer jag nog inte fortsätta med serien.
OCH JUST DET. Jag måste bara klaga på en sak som VERKLIGEN irriterade mig. Det står att man glömmer av att Morganville existerar om man flyttar därifrån. Okej, det köper jag. Flyttar man sedan tillbaka till staden kommer man ihåg Morganville igen. HUR KAN MAN ENS BESTÄMMA SIG FÖR ATT FLYTTA TILL EN STAD SOM MAN INTE VET EXISTERAR?!
Bästa med boken: Shane och flytet i boken.
Sämsta med boken: Alla saker som jag verkligen inte trodde på. Och att Claire inte alls var smart egentligen.
/Anna(:
Hungerspelen bok- och filmrecension
Titel: Hungerspelen
Författare: Suzanne Collins
Sidantal:304
Betyg: 10/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Hunger Games
Serie: Hungerspelstrilogin (del 1)
Där USA tidigare låg ligger nu Panem som är uppdelat i 12 distrikt och en huvudstad. Varje år hålls Hungerspelen där två personer, en kille och en tjej, från varje distrikt ska åka till en arena och döda varandra tills det bara återstår en person. Detta är segraren och han eller hon får åka hem till sitt distrikt igen och bli firad som en vinnare.
Katniss bor i Distrikt 12, det fattigaste av dem alla. Hennes far omkom för några år sedan i en gruvolycka och sedan dess har hon fått skaffa mat till sin familj. Det gör hon genom att jaga tillsammans med sin kompis Gale.
När det är dags att välja spelare till årets Hungerspel blir Katniss syster Prim utvald. Eftersom Katniss är helt säker på att Prim inte skulle klara en dag inne på arenan väljer hon att ta hennes plats.
Katniss skickas genast iväg till huvudstaden för att göras i ordning inför spelen. Några dagar innan spelen börjar får hon öva, lägga upp taktiker och även delta i en del intervjuer. När väl spelen börjar gäller det bara för Katniss att överleva så att hon blir sist kvar. Så att hon får komma hem till sin familj igen. Fast chansen är inte särskilt stor...
Jag bestämde mig för att läsa om den här boken inför biopremiären eftersom jag läste den för första gången 2009. Jag blev otroligt förvånad över hur mycket jag faktiskt kom ihåg från första gången, trots att det var tre år sedan! Boken måste alltså ha gjort ett riktigt stort intryck på mig. Fast det hade jag kunnat berätta utan att ha läst om den.
Handlingen är något helt otroligt och nyskapande. Jag är inte någon van läsare av dystopier och det gör att jag finner den här idéen helt otrolig, jag vet inte om den är det men. Trots att det tar nästan 120 sidor innan spelen ens börjar så är det inte en tråkig stund innan dess. Katniss vanliga liv och förberedelserna inför spelet är minst lika intressant som själva spelet.
Det som gör att den här boken blir så himla lyckad tror jag är att Suzanne inte har några problem med att döda sina karaktärer på hemska sätt. Handlingen är inte censurerad och det är trevligt att för en gångs skull inte läsa något från USA som känns censurerat. Handlingen är hemsk och rå, men när man läser det känns Hungerspelen som något helt naturligt. Jag kände att det var missuppfattningsvarning på den meningen också. Självklart är Hungerspelen hemska och det är helt sjukt att de i huvudstaden ens kan njuta av att se på dödandet av tonåringar, men boken är så himla bra skriven att Hungerspelen känns helt självklara i den världen.
Som sagt var är handlingen aldrig någonsin tråkig, tempot är faktiskt otroligt högt hela tiden. Jag älskar till exempel att läsa om när Katniss bara går runt i skogen för att hitta mat. Det gör att jag blir sugen på att leva i vildmarken i några dagar.
Karaktärerna känns också helt otroligt verkliga och Katniss är en av mina absoluta favoritkaraktärer. Jag älskar att hon är så himla stark och tuff trots att hon är en tjej( och vad jag menar med det är att tjejer ofta är klena och svaga i böcker nu för tiden). Hennes lite arroganta sätt är också något som tilltalar mig. Hon tror också att bara för att hon är på det sättet så tycker ingen om henne. Det visar sig att hon har fel om det för det är många som tycker om henne. Trots att hon är en aning arrogant ibland så slåss hon för de personer hon tycker om och det är alltid fint att läsa om.
Vem vinner då kampen mellan Peeta och Gale? När jag läste boken första gången var jag helt klart Team Gale, och det är jag fortfarande. Jag gillar faktiskt inte alls Peeta särskilt mycket och det har jag aldrig gjort. Gale är mycket bättre.
Haymitch är också en av mina favoriter i boken. Han är smart och någonstans långt där nere har han även ett hjärta. Visst har han problem med alkoholen, men vem kan klandra honom. Jag tror knappast man kan förstå hur påfrestande det måste vara inne på arenan. I början får man känslan av att Haymitch bara bryr sig om Peeta, men man känner också att han tror på Katniss. Det märks ju även senare i boken eftersom han bara skickar gåvor till henne.
Många anser att kärlek har en stor plats i den här boken, men jag håller inte med. Och nu pratar jag om KÄRLEK alltså. Inte att Katniss tycker om sin syster eller så. Anledningen till att jag inte tycker att den här boken handlar särskilt mycket om kärlek är för att den inte direkt gör det. Hela boken igenom känns det bara som att Katniss låtsas att hon är kär i Peeta för att locka sponsorer. Känns ju väldigt romantiskt, eller hur?
Visst håller de på lite i grottan lite senare i boken, men jag tycker ändå inte att det känns romantiskt på något sätt. Visst är Peeta kär i Katniss, men det känns verkligen inte som att Katniss är kär i Peeta. Hon utnyttjar honom bara. Det är i alla fall så jag känner. Trots att hon senare börjar känna sig lite kär i honom.
Språket är otroligt fint och beskrivande. När jag först läste boken tyckte jag att språket var lite svårt och ibland hände saker lite för snabbt. Så var det absolut inte nu. Boken är beskriven så bra att jag får en klar bild över hur exakt allt ser ut.
Den här boken är alltså något alldeles extra och jag tyckte om den minst lika mycket andra gången jag läste. Tempot och språket är otroligt bra och det finns inte en tråkig stund i hela boken. Kanske måste jag även läsa om tvåan snart. När jag läste den första gången blev jag inte riktigt såld, men det kanske jag skulle bli nu.
Bästa med boken: Att den verkligen känns verklig, att karaktärerna är superbra och att man verkligen kan leva sig in i boken.
Sämsta med boken: Omöjligt att komma på något, enligt mig har den här boken allt och den brister inte någonstans.
Har du inte läst den här boken än( något jag verkligen tvivlar på) borde du verkligen göra det nu för jag ger inte ut 10:or bara för att det är roligt!
Hade bara tänkt slänga in en lite recension på filmen också. Eller kanske mer som en lite jämförelse mellan boken och filmen.
För det första: det finns ingen chans att filmen någonsin kan slå boken.Så nu var det sagt.
När filmen började la jag först märke till två saker:
1. Filmen var otroligt suddig. Tog jag av mig mina glasögon såg jag precis lika bra som med dem på(och ja, jag ser dåligt på långt håll) och det är ju inte något att eftersträva.
2. Filmen skakade som tusan. Det var skakigt och närbilder och allt bara snurrade. Jag brukar aldrig bli illamående på bio, men det blev jag den här gången. Jag trodde att detta skulle försvinna ett tag in i filmen, att det bara skulle ge en liten extra touch åt livet i Distrikt 12. Jag hade fel. Även vid stillbilder där skådespelarna inte rörde sig särskilt mycket skakade kameran och det var bara riktigt irriterande. I slagsmålen skakade det dessutom så mycket att man inte kunde se vem som hade övertaget.
Början var bra, jag gillade själva slåttern och jag kan erkänna att jag grät då. Men jag tyckte att själva början, fram till spelen, nästan hann kännas lite seg och det är ju inte roligt eftersom den inte alls känns seg i boken.
Dessutom gillade jag inte alls när de åkte runt i de där vagnarna. Elden såg ganska patetisk ut. Ärligt talat. Ungefär som när vargarna talade i Breaking Dawn.
Inte mycket såg ut som jag hade tänkt mig, men så är det ju alltid. Jag satt hela tiden och viskade till min syster och sa att det inte skulle se ut så där. Hon höll med, men när jag började förklara hur det skulle se ut höll hon aldrig med. Alla får ju sin helt egen bild och det går inte att tillfredsställa alla.
Resten av filmen var faktiskt riktigt bra och jag gillade Jennifer Lawrence som Katniss. Hon spelade henne otroligt bra! Han som spelade Gale(Liam Hemsworth?) gjorde honom också bra. Dock gillade jag inte riktigt han som spelar Peeta. Han ser verkligen inte ut som den Peeta jag hade tänkt mig.
När Rue dog (hade kunnat vara en spoiler om inte ALLA redan visste detta) grät jag något helt otroligt. Tur att jag inte började snyfta högt som tusan i biosalongen. Men den scenen var ungefär som jag hade tänkt mig och den var väldigt fin.
Slutet är jag besviken på. Det som är läskigt med muttarna är ju att de har de gamla deltagarnas ögon. Eftersom de inte hade det i filmen blev det inte riktigt lika läskigt. Dessutom var hallucinationerna inte alls vad jag hade förväntat mig. Trots att hallucinationerna i boken var rätt äckliga så hade jag ändå velat se dem, bara för att jag själv är lite äcklig.
Filmen var väldigt bra, ingen ny favorit och den slår inte på långa vägar boken, men den var fortfarande väldigt bra!
Nu ska jag verkligen sluta skriva för jag har skrivit på tok för mycket redan!
/Anna(:
Gör vad du vill
Titel: Gör vad du vill
Författare: Erlend Loe
Sidantal:158
Betyg: 4/10
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Muleum
Julies hela familj har omkommit i en flygplansolycka. De var på väg till Afrika när flygplanet störtade. Julie var inte med för hon var hemma för att plugga. Hennes värld slås i spillror när hon blir ensam kvar i det stora huset, de enda hon har kontakt med är sin kompis, sin psykolog och hantverkaren som jobbar på Julies hus. Julie är 18 år gammal så hon får ta hand om sig själv helt och hållet. Allt blir för mycket för henne och hon bestämmer sig för att begå självmord. Tyvärr misslyckas det och Julie blir ännu mer deprimerad än innan. Hon bestämmer sig för att bara resa bort från sitt hus. Och hon reser med flygplan. Julie flyger världen runt, men för det mesta sitter hon bara på flygplatserna...
När jag fick den här boken förklarad för mig så var det inte alls på detta sättet. Jag fick den förklarad som att Julie skulle stanna hemma hela tiden och bli kär i hantverkaren. Dessutom fick jag förklarat för mig att den skulle vara väldigt rolig. Lite sådär sarkastisk alltså. Den var inte alls som jag trodde. I själva verket stannade hon inte alls kvar hemma och blev kär i hantverkaren. Hon gav sig ut i världen och flög runt hela tiden till olika länder. Dessutom hade hon otroligt deprimerande tankar, så värst rolig var den väl inte om jag kommer ihåg rätt. Visst var den väl lite smått sarkastisk, men ändå.
Jag hörde om den här boken på ett bokcafé och jag blev otroligt sugen på att läsa den. När jag väl plockade upp boken blev jag otroligt sugen att inte läsa den. Den var så himla tråkig i början att jag knappt tog mig till sidan 42, där det äntligen började hända saker. När det väl började hända saker blev den bättre, men fortfarande inte bra. Det var nästan en månad sedan jag läste ut den och jag kom inte ens ihåg vad huvudpersonen hette, så något större intryck gjorde den inte på mig.
Handlingen var rätt så annorlunda, men jag tyckte ändå att den hade kunnat utföras på ett mycket bättre sätt. Eftersom boken var så kort så kändes allt förhastat och hon bara flög fram och tillbaka mellan olika länder.
Julie var en otroligt deprimerande karaktär, med god anledning då förstås. Hennes familj har omkommit och dessutom misslyckas hon med att begå självmord. Klart man blir deppig liksom. Men på något sätt gillar jag henne inte riktigt. Hon känns lite platt och det är alldeles för deprimerande.
Boken är skriven i dagboksform(frustration,frustration,frustration). Jag klarar inte av böcker i dagboksform. Den här boken och En prinsessas dagbok samma månad gjorde att jag inte orkade fortsätta läsa Mitt klimatkatastrofala liv eftersom den också var skriven i dagboksform. Suck. Dagboksformen drar självklart ner betyget.
Slutet kommer precis som allt annat, utom början, alldeles för förhastat. Jag tänker inte gå in på vad som händer, men helt plötsligt sker en helomvändning och det irriterar mig.
Det här var alltså inte någon superbok och jag tror inte att jag skulle rekommendera den. Visst var den lite annorlunda, men inte tillräckligt bra skriven för att man ska uppskatta det annorlunda. Dessutom var början så dålig att jag höll på att sluta läsa. Enda anledningen att jag fortsatte var för att min kompis läste boken samtidigt och hade lyckats komma förbi den hemska början.
Bästa med boken: Den lite originella idén, även om den inte var så värst bra utförd.
Sämsta med boken: Början som var så himla tråkig!
Läs den om ni vill, men det är ingen bok jag kommer rekommendera till andra.
/Anna(:
Det borde finnas regler
Titel: Det borde finnas regler
Författare: Lina Arvidsson
Sidantal:317
Betyg: 8/10
Originalspråk: Svenska
Mia är 14 år gammal. Hon är inte särskilt populär, men hon lyckas ta sig in på en del fester ändå ibland. En stor anledning till det är att hon hänger med Mirjam. Alla killar gillar Mirjam, till och med äldre. Just nu för tillfället är Mirjam tillsammans med en gubbe som heter Per, han är runt 40 år gammal. Mia vill också ha en pojkvän. Det är då hon träffar Vlad som har ett eget band. Han är äldre än Mia, hela 17 år, och hon faller för honom direkt.
Till en början hade jag svårt att vänja mig vid språket i den här boken. Den är skriven på ett väldigt talspråkigt sätt och det gör att det tar ett tag, i alla fall för mig, att vänja sig vid det. Det kunde hända att jag fick läsa om meningarna eftersom jag inte riktigt förstod dem första gången jag läste.
När jag hade kommit längre in i boken och nästan helt vant mig vid språket kom jag på mig själv med att faktiskt gilla boken riktigt mycket. Det var längesedan jag läste en tonårsbok från Sverige och kanske är det anledningen till att jag gillade den så mycket. Det är skönt att läsa något där man inte behöver tänka allldeles för mycket, men där man ändå kan relatera. För det kunde jag verkligen. Det var flera passager i boken där jag verkligen kände igen mig i texten och det är underbart när man gör det.
Handlingen var till en början en aning seg. Det kändes som att det var ganska mycket introduktion innan något verkligen började hända, men när det väl började hända något hade jag otroligt svårt att lägga ner boken. Något som gjorde det ännu svårare att lägga ner den var att det inte fanns några kapitel i boken. Både bra och dåligt. Det gör att man aldrig riktigt slutar läsa för det bara flyter på så bra. Nackdelen är att det är svårt att veta var man ska sluta läsa när man verkligen behöver lägga ner boken.
Handlingen i den här boken är ungefär som i alla andra ungdomsböcker från Sverige. Kärlek och hur det är att växa upp.
Karaktärerna var bra. Mia gillade jag rätt så mycket, inte så mycket att hon är någon ny favorit, men jag gillade hennes tankar ibland.
Mirjam förstod jag mig inte alls på riktigt. Hon var som den där populära tjejen, förutom att hon inte var direkt populär. Dessutom var alla killar intresserade av henne, men hon flörtade med 70-åriga gamla gubbar som lyssnade på Bach. Jag förstod inte riktigt det. Jag trodde att man skulle få veta någon slags hemlighet varför Mirjam bara valde äldre män, men det fick man inte. I alla fall tyckte jag att hon var rätt konstig. Och naiv. Hon oroade sig liksom inte för något och gjorde dumma saker utan att tänka sig för.
Mias andra kompis Karl gillade jag. Han var smart och han stannade hellre hemma och läste istället för att gå ut och festa. Det är inte särskilt ofta sådana karaktärer finns i böcker och det är alltid roligt när det finns, då kan ju jag få känna igen mig och förstå att det är okej att stanna hemma en fredagskväll och läsa istället.
I den här boken var det mycket rökning och alkohol och jag antar att det är det som vanliga tonåringar roar sig med. Eller har jag fel? För jag håller inte på med något av det så jag förstår inte riktigt meningen.
Även om jag låter negativ så är jag faktiskt positivt överraskad av den här boken. Det var längesedan jag läste en tonårsbok från Sverige och den här var absolut bra. Efter halva boken hade jag stora problem med att lägga ifrån mig den. Det absolut bästa var att jag kände igen mig så himla mycket i Mias tankar.
Ibland kände jag mig dock för gammal för den här boken. Till exempel när Mia pratade om att Vlad var så himla mycket äldre än hon och så himla erfaren. Han var sjutton år. För mig känns ju inte det särskilt gammalt eftersom jag också är sjutton.
Här kommer ett citat som jag verkligen gillade:
Det konstiga med smarta människor som pluggar mycket, är att dom ofta blir typ föraktade, istället för beundrade. I alla fall är det så på högstadiet. Folk förstår sig liksom inte på smarthet här.Det enda som gäller är att bli populär.
s.37
Vill ni ha en tonårsbok som är bra och som man kan känna igen sig i så rekommenderar jag absolut den här boken!
Bästa med boken: Att man kände igen sig så himla mycket i vissa delar.
Sämsta med boken: Att jag hade lite svårt att komma in i den i början och att jag inte riktigt förstod mig på Mirjam.
/Anna(:
Lola and the Boy Next Door
Modell: Min syster Linda
Titel: Lola and the Boy Next Door
Författare: Stephanie Perkins
Sidantal: 338
Betyg:9/10
Originalspråk: Engelska
Serie: En companion (ord på svenska?) till Anna and the French Kiss
Lola älskar att klä sig annorlunda, i färgglada galna kläder. Och hon har dessutom som nyårslöfte att aldrig bära samma outfit. Något annat hon älskar är sin några år äldre pojkvän Max som spelar i ett band. Hennes pappor älskar tyvärr inte honom och de tycker inte att han är passande för Lola. Speciellt inte eftersom han är så mycket äldre. Lola är däremot säker på att Max är den rätte. Hennes liv är näst intill perfekt när familjen Bell flyttar tillbaka till huset bredvid hennes. Och tillsammans med familjen Bell kom självklart deras son, Cricket. Lola får panik när hon får veta att Cricket är tillbaka, hon är verkligen inte redo för att träffa honom igen efter det han gjorde innan han flyttade sist. Trots att hon hatar Cricket måste hon snart börja fundera på om känslorna som fanns för honom innan kanske är kvar, trots det han gjorde...
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken! Den är skriven på precis samma underbara sätt som Anna and the French Kiss. Man tycker att den är så himla fin, karaktärerna känns verkliga och man vill för allt i världen inte sluta läsa. Ändå var det något som inte riktigt var lika bra som i Anna, och jag har funderat i veckor på vad det kan vara. Jag lyckas inte riktigt komma på det...
Karaktärerna är underbara i den här boken, men jag kan inte riktigt relatera till dem på samma sätt som i Anna and the French Kiss( jag vet att det är elakt att hela tiden jämföra den med Anna men det är tyvärr så det kommer bli). Lola är inte riktigt som jag. Jag näst intill hatar kläder och det gör det lite svårt för mig att tycka om Lola eftersom vi inte riktigt har samma intressen. I och för sig tyckte jag ändå om Lola, även om hon betedde sig lite barnsligt ibland.
Cricket är också en bra karaktär. Jag tror att jag gillar honom mer än Lola. Han är blyg, men samtidigt vågar han säga vad han tycker. Han är också lite nördig eller vad man ska säga och det gillade jag.
Min favoritkaraktär(förutom Anna och Étienne) i den här boken är nog ändå Lolas kompis Lindsey för jag kunde relatera till henne. Det var roligt att hon tjatade om att hon inte skulle skaffa kille innan hon var färdig med skolan eftersom jag ofta också brukar tjata om det.
Sedan har vi ju också Anna och Étienne. Fy vad glad jag blev när jag förstod att de skulle ha en ganska stor roll även i den här boken. Jag blev glad varenda gång någon av dem var med i boken.
Sedan får vi ju inte glömma Lolas pappor. Trots att de var överbeskyddande älskade jag dem för att de brydde sig så mycket om Lola och var så himla gulliga.
Den här boken utspelar sig i San Francisco, tyvärr inte alls riktigt lika magiskt som Paris. Alltså,jag blir nästan arg på mig själv för att jag sitter och jämför Lola med Anna hela tiden.Förlåt. Men i alla fall, omgivningen är inte något man tänker på lika mycket i den här boken och det är ju synd.
Handlingen i boken tycker jag om mycket. Jag gillar att det är huvudpersonen den här gången som redan har en pojkvän för då får man se hur svårt det verkligen är att bryta sig ut från det man från början trodde var rätt och som nu känns säkert. Till en början gillade även jag Max, han var rätt gullig sådär. Fast när Lola började träffa Cricket mer och mer så började jag ogilla Max.
När man väl plockade upp den här boken så ville man bara fortsätta läsa och jag hade svårt att lägga ner den när jag behövde sova. Dessutom blev jag aldrig uttråkad eller trött av att läsa, något jag brukar bli av andra böcker efter ett tag av läsning.
Inte riktigt lika bra som Anna alltså, men det hade jag på känn. Jag visste inte riktigt hur Stephanie Perkins skulle lyckas toppa Anna, och det gjorde hon tyvärr inte riktigt heller. Trots att jag kanske låter riktigt nedlåtande mot den här boken så gillade jag den fortfarande riktigt mycket. Den är mysig, rolig, hjärtskärande, frustrerande m.m. Man vill vara fortsätta läsa. Och nu kan jag nästan inte vänta tills jag får Isla and the Happily Ever After som troligtvis utspelar sig i Paris igen. Yey!
Bästa med boken: Att Stephanie Perkins alltid lyckas få allt att kännas verkligt,att jag fick återse Anna och Étienne och att den var så himla mysig att man aldrig ville sluta läsa.
Sämsta med boken: Att den inte riktigt levde upp till mina minst sagt skyhöga förväntningar(mest mitt eget fel antar jag).
Som ni vet rekommenderar jag verkligen de här böckerna varmt. Stephanie Perkins är ett geni!
/Anna(:
Var är Alaska?
Titel: Var är Alaska?
Författare: John Green
Sidantal:223
Betyg:6/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Looking for Alaska
Miles är trött på sitt liv och sina klasskompisar i skolan han går på. Därför bestämmer han sig för att flytta och börja på internatskolan Culver Creek i Alabama som hans pappa tidigare gått på. Miles är duktig i skolan och han har inte direkt några kompisar. Dessutom samlar han på människors sista ord.
På internatskolan får Miles bo med en kille som kallas Översten. De blir genast vänner. Det tar heller inte lång tid innan Miles får träffa Alaska, och han faller för hennes charm på direkten. Miles får för första gången riktiga vänner och tillsammans gör de saker som Miles aldrig gjort tidigare.
Anledningen till att det har tagit så lång tid att recensera den här boken är för att jag inte vet vad jag ska skriva. Tyckte jag om den? Tyckte jag inte om den? Jag har funderat och funderat och jag vet ärligt talat inte. I och för sig ljuger jag lite. Jag har inte direkt funderat febrilt för hos mig stannade boken inte direkt kvar särskilt länge efter att jag hade läst ut boken.
Karaktären Miles kunde jag relatera till rätt så bra i början då han var en plugghäst utan vänner. Och tolka det inte som att jag inte har några vänner, men jag pluggar rätt mycket och är alltså kanske inte den populäraste personen i skolan. Dock tog det inte särskilt lång tid innan jag slutade relatera till Miles. När han kom till Culver Creek förändrades han direkt. Han började röka och helt plötsligt kändes det inte som att han brydde sig om skolan. Kanske kom han bara på att det fanns viktigare saker i livet än att plugga, vad vet jag. Tyvärr hade jag lite svårt att relatera till den nye Miles. Det roligaste med Miles var att han samlade på människors sista ord. Jag har aldrig hört någon ha den hobbyn förut och det var roligt att hans hobby fick spela en ganska stor roll i boken
Alaska kan jag inte direkt heller relatera till. Anledningen till det är väl för att man egentligen inte lär känna henne så himla bra. Hon är med i stora delar av boken, men man lär ändå inte känna henne särskilt bra. Fast John Green har nog också tänkt sig att man inte ska lära känna henne, det är en stor del av boken eftersom Miles inte direkt heller lär känna henne.
De andra karaktärerna var väl också okej, men det fanns inte direkt någon karaktär i den här boken som jag verkligen fastnade för vilket var en aning tråkigt.
Handlingen är lite annorlunda. I stor del av boken är det inte någon direkt handling. Han är mest bara på internatskolan och man får läsa om hans vardagsliv. Det kunde bli en aning långrandigt ibland, men för det mesta flöt det på bra. Problemet var att det tog sjukt lång tid att läsa en sida i den här boken. Jag har ingen aning om varför. Jag kunde sitta och läsa hur länge som helst och ändå knappt komma någonstans.
Det som gör att spänningen hålls kvar är att boken är uppdelad i ett Före och ett Efter. Det gjorde i alla fall mig nyfiken. Före vad?
Boken tog enligt mig en väldigt oväntad vändning även om man säkert hade kunnat lista ut det om man var lite mer skärpt än vad jag är.
Så trots mina klagomål på att jag inte visste vad jag skulle säga så lyckades jag ändå få ner en hel del text.
Tyvärr tror jag inte riktigt att det här var en bok för mig. Jag kunde inte riktigt relatera till någon karaktär och det var bara något som saknades i boken för att jag skulle älska den. Det kan ha något att göra med John Greens språk. Ibland skriver han roligt, men det händer också att han skriver på ett enligt mig ganska jobbigt sätt. Man måste läsa om och läsa lite långsammare för att förstå ibland. Fast nu låter det som att jag är trög. Jag menar bara att han skriver rätt filosofiskt och ibland har jag svårt att fatta vad han vill förmedla för filosofiska tankar.
Bästa med boken: Oj, vad svår den här var att komma på. Det bästa var Före och Efterdelen. Man vill verkligen veta vad Efter skulle vara. När Efter kom blev man dessutom förvånad.
Sämsta med boken: Den var inte riktigt min stil och jag gillar inte riktigt språket ibland.
/Anna(:
Till er tjänst
Titel: Till er tjänst
Författare: Meg Cabot
Sidantal: 220
Betyg:4/10
Serie: En prinsessas dagbok (del 4)
Originalspråk:Engelska
Originaltitel: Princess in Waiting
Spoilervarning för er som inte läst de tidigare delarna.
Mia är i Genovia för första gången och dessutom har hon precis blivit ihop med Michael. När hon är i Genovia längtar hon bara efter Michael, men tänk om han inte längtar efter henne? Han kanske redan har glömt henne och dejtar någon annan mycket snyggare och smartare än hon själv? Han kanske inte ens tycker om henne på det sättet, han kanske bara vill att de ska vara vänner. Detta oroar sig Mia för hela tiden i Genovia, och inte blir det bättre när hon väl kommer hem...
Har ni väl läst min lilla förklaring av boken (osäkert om ni gjort det)så behöver ni inte läsa något mer, tro mig. För det där är ungefär det enda som boken handlar om. Hela boken igenom sitter Mia och funderar över om Michael verkligen gillar henne eller inte. Ena sekunden är hon helt säker på att han dejtar någon annan och vilken sekund som helst kommer göra slut med henne. I nästa stund är hon säker på att Michael inte är en sådan person och att han inte alls kommer göra slut med henne. Fast är det verkligen säkert? Oj, nu måste jag visst gå på en tråkig prinsesslektion med min dumma farmor och även fast jag vet att min farmor är dum och självisk så går jag på allt hon säger för det enda jag kan tänka på är: Gillar Michael verkligen mig?
Okej, visst. Jag kan hålla med om att man säkert kan känna igen sig i det här med att man tvekar på om man verkligen duger för att man själv inte direkt tycker om sig själv, men jag fattade det redan på första sidan. Resten av boken ville jag mest bara strypa Mia varenda gång hon tänkte eller pratade om Michael. Hela tiden alltså. Boken är inte särskilt tjock (tur det), men trots det lyckas författaren upprepa sig minst en miljon gånger.
De första böckerna i serien var inte mina favoriter av Meg Cabot, men de var ändå rätt så okej. Trean började i och för sig bli tjatig så jag borde väl ha förstått hur det skulle fortsätta...
Visst tog den slut fort eftersom den är kort och har korta kapitel, men jag hade gärna sluppit allt tjat. Ni märker ju själva att jag inte ens kan skriva en otjatig recension för det enda jag kan kommentera är hur tjatig den var.
Kommer jag läsa fortsättningen? Troligtvis inte. Jag har verkligen fått nog av namnet Michael och planerar inte att döpa något av mina framtida barn till det just för tillfället. Om några år kanske jag har kommit över den så kallade Michael-chocken.
Samtidigt som jag nästintill hatar den här boken så kan jag ändå inte låta bli att tycka att den är lite bra. Jag avskyr den inte på samma sätt som Dandy, jag är mer frustrerad över den här boken.
Bästa med boken: Att den hade korta kapitel
Sämsta med boken: Ja, vad skulle det kunna vara?... ATT HON TJATADE SÅ OM MICHAEL SÅKLART!
Jag rekommenderar er faktiskt inte att läsa den här boken, som ni kanske förstår.
/Anna(:
Strimmor av hopp
Titel: Strimmor av hopp
Författare: Ruta Sepetys
Sidantal:352
Betyg:9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Between Shades of Grey
Året är 1941 och en dag rusar den sovjetiska polisen in hos Linas familj. De tar Lina, hennes mamma och hennes bror, men de har ingen aning om vad som hänt med pappan. Lina och hennes familj blir inknuffade i en lastbil som redan är full med människor. Dessa människor har alla olika yrken och olika personligheter. Vissa personer är det tufft att leva tätt tillsammans med, men för att överleva måste alla samarbeta. I flera dagar sitter de i en tågvagn och när de väl får stiga av måste de direkt börja arbeta. Under tiden blir de behandlade som ohyra av de sovjetiska män som ser efter dem. Linas familj kommer från Litauen och det här är historien om hur de behandlades av Stalins män.
Den här boken berörde mig verkligen. Jag visste redan från början att personerna i denna bok inte var verkliga och att många personer råkat ut för det här hemska på riktigt, men att just dessa personer var påhittade. Det gjorde dock ingen skillnad. Under vissa kapitel i boken satt jag och grät så mycket att jag ärligt talat inte kunde läsa vad som stod på sidorna.
Karaktärerna var en av de saker som berörde mig mest i den här boken. Lina irriterade jag mig lite på ibland för hon höll inte direkt tyst om att hon hatade Sovjet och Stalin. Om fel person hade hört hennes utrop hade det kunnat sluta illa både för henne och hennes familj. Fast även om jag irriterade mig på henne ibland så tyckte jag också mycket om henne. Att hon faktiskt vågade ha sin egna åsikt och inte bli kuvad bara för att hon i stort sett var fånge hos de sovjetiska männen.
Alla karaktärer som de reste med under hela den här tiden gillade jag också skarpt för alla var de olika. Det var en man som alltid var pessimistisk och tjurig, men på något sätt gillade jag honom ändå. En konstig sak med honom var dock att han tidigt i boken bröt benet men poliserna lät honom ändå leva. På något vis känns det inte särskilt troligt för han kan ju inte arbeta och det är ju det de har personerna till. Usch vad det lät okänsligt, men ni förstår min tanke.
Min absoluta favorit var ändå Linas mamma Elena. Hon var helt fantastisk. Hon var osjälvisk och tänkte alltid på andra även om hon själv hade det svårt.
En annan sak som var underbart att läsa om var hur alla stöttade varandra och samarbetade. Den svåra situationen de var i gjorde att de växte samman och hjälpte varandra. När någon var på väg att förlora hoppet så kom det alltid någon och försökte muntra upp dem så att de skulle hålla ut och inte ge upp. Trots att de var utsatta för sådana hemska saker så hade de fortfarande hoppet kvar. Det var himla fint att läsa om...
Handlingen var förstås hemsk. Det här är en bok som utspelar sig under Andra världskriget och de har en tendens att vara hemska och även om jag ofta tycker att de är obehagliga känner jag verkligen att det är viktigt att alla läser de här böckerna så att vi kan se till att det inte händer igen. Dessutom hade jag ingen aning om att även litauer och deras "grannar" behandlades så här. Jag trodde förut bara att det var judarna som råkade ut för det här hemska.
Boken har korta kapitel och det gör att man hela tiden fortsätter läsa. Som ni vet föredrar jag korta kapitel.
Det här är alltså en bok som alla borde läsa för den behandlar ett viktigt ämne. Trots att boken är hemsk så lyser ändå hoppet och kärleken igenom i denna bok och det gör att den samtidigt,även om det säkert låter konstigt, är en mycket fin bok.
Den här recensionen blev inget vidare, jag hade svårt att uttrycka mig idag. Hoppas att ni förstod vad jag menade.
Bästa med boken: Att den behandlar ett viktigt ämne och belyser en händelse som inte så många vet om. Det är också en bok som handlar om kärlek och hopp.
Sämsta med boken: Vissa saker kändes inte riktigt verkliga (missuppfatta inte).
/Anna(:
En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret
Titel: En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret
Författare: Brian Selznick
Sidantal: 530
Betyg: 7/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Invention of Hugo Cabret
Hugo är föräldralös. Hans pappa dog i en brand och sedan dess har han bott hos sin farbror och hjälpt honom med hans jobb. Men sedan hans farbror mystiskt försvann för ett tag sedan har Hugo fått sköta jobbet som klockskötare på Paris tågstation på egen hand. Hugo älskar allt som har med klockor att göra och han älskar att bygga grejer med hjälp av material som han tar från en leksaksaffär i närheten. Men en dag blir Hugo påkommen när han försöker sno en leksaksmus. Mannen som äger butiken blir rasande på Hugo och som straff tar mannen en anteckningsbok som ligger Hugo mycket varmt om hjärtat. Han fick den nämligen av sin far. Dessutom innehåller den ritningar som ingen annan än Hugo har tillåtelse att se. Just den här dagen kommer förändra Hugos liv för alltid.
Den här boken intresserade mig inte ett dugg innan jag såg den i en video på Youtube. Personen som hade läst den tyckte väldigt mycket om den och hon sa att den fanns som film. När hon dessutom vissade att den var full av bilder bestämde jag mig för att läsa den. Det tog inte lång tid innan jag fick reda på att filmen hon pratade om faktiskt var ny och inte ens hade kommit på bio i Sverige än. Detta gjorde att jag skyndade mig att börja läsa boken så att jag skulle hinna läsa den innan den kom på bio. Det är ju som ni vet alltid roligare att läsa boken innan man ser filmen.
Till en början var det mycket bläddrande. För när jag säger att det är mycket bilder i så menar jag att det är mycket bilder i. De 50 första sidorna har knappt ens en sida text sammanlagt. Vad tyckte jag då om bilderna? Bilderna var underbara. De var nog det bästa i boken! De var verkligen välgjorda och vackra och de berättade en historia. Ungefär som en film. Något som jag tror att författaren eftersträvade(boken har rätt så mycket att göra med filmskapande).
Själva handlingen var också bra. Jag är ganska säker på att jag hade älskat boken om jag bara var några år yngre men jag tyckte absolut att handlingen var bra och mysig ändå.
Även den här boken utspelade sig i Paris. Året 1931 för att vara exakt. Här fick jag tyvärr inte alls samma känsla som jag fick av Anna and the French Kiss. Jag blev inte alls sugen att åka till Paris. Jag tänkte faktiskt knappt på att de var där vilket var synd.
Språket tilltalade mig tyvärr inte alls. Till skillnad från bilderna så var språket ganska platt och tråkigt. Texten fanns bara där för att beskriva det som man inte kunde visa med bilder. Rätt synd tycker jag, hade språket varit bättre och mer levande så hade jag antagligen gillat boken mer än vad jag gjorde. När jag väl kom till textdelarna så tog det också lång tid att läsa dem för jag började alltid tänka på annat.
Karaktärerna var rätt bra och jag gillade Hugo och hans kompis Isabelle. De var inget direkt speciellt, men kanske har även det att göra med språket. De var gulliga barn och jag kände för dem då och då. Även Hugo,precis som Anna i Anna and the French Kiss nu när vi ändå jämför de två böckerna, gillade filmer och det var roligt att få lära sig om gamla filmer. Den här boken är ju faktiskt på sätt och vis baserad lite på en gammal filmskapares liv.
Den här boken innehåller alltså underbara bilder och en mysig handling. Språket var tyvärr inget som jag fastnade för och det förstörde tyvärr lite för bokens helhet. Jag känner ändå att jag verkligen rekommenderar den på grund av sin originalitet.
Ett litet smakprov på de underbara bilderna ritade av Brian Selznick!
Lägger in trailern till filmen också som verkar helt otroligt bra! Filmen kommer på bio 16 mars i Sverige.
Bästa med boken: De underbara bilderna och den fina och mysiga handlingen.
Sämsta med boken: Språket som tyvärr inte tilltalade mig.
/Anna(:
Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Titel: Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö
Författare: Håkan Nesser
Sidantal: 247
Betyg:8/10
Originalspråk: Svenska
"Det kommer bli en hård sommar" sa Eriks pappa och han hade rätt. Eriks mamma har cancer och hon kommer troligtvis inte överleva. För att sommarlovet ska bli lite mer lättsamt för Erik tycker Eriks pappa att Erik, Henry och Edmund, en kille i skolan som Erik inte känner alls särskilt bra, ska åka till sommarhuset Genesaret och spendera sommaren där.
De sista veckorna innan sommarlovet kommer en vikarie till skolan. Hon är nog det vackraste Erik någonsin har sett. Hon heter Ewa Kaludis och hon är tillsammans med en känd handbollsspelare vid namn Berra.
Sommarlovet blir en riktig höjdare, och Erik och Edmund blir allt bättre kompisar, fram tills Det Fruktansvärda inträffar.
Jag blev "tvingad" att läsa den här boken i skolan och till en början var jag inte särskilt positivt inställd. Erik använde hela tiden uttryck som han hade lärt sig av vuxna såsom "Jämna plågor" och det irriterade mig i. Dessutom tyckte jag också att det var svårt att hänga med i början för den var skriven lite konstigt. Det tog dock inte lång tid innan jag ändrade min uppfattning. Det slutade med att jag hade svårt att sluta läsa.
Karaktärerna är väldigt mysiga. Huvudpersonen är Erik och man följer hela tiden hans tankar. Ibland kändes det som att han var lite lillgammal för han filosoferade väldigt mycket, men det kanske jag och alla andra också gör. Jag vet inte riktigt.
Edmund tyckte jag också mycket om. Han var pratsam och han hade inga svårigheter med att prata om sina problem. Dessutom gillade jag Erik och Edmund tillsammans. De kunde vara tillsammans utan att behöva prata med varandra, till skillnad från Eriks andra kompis. Jag kände att Erik uppskattade det och det tror jag att jag också gör för ibland kan det vara skönt att bara vara istället för att prata.
Ewa Kaludis framställdes ungefär som en gudinna. Varken Edmund eller Erik hade i stort sett skådat något vackrare. Var det något som irriterade mig? Nej, faktiskt inte. Det kändes liksom normalt för ett par tonårskillar att tycka så.
Ibland störde jag mig faktiskt lite på Erik. Han vägrade att prata om svåra saker som t.ex. sin mammas cancer. Edmund försökte få Erik att prata om det men han vägrade. Dessutom lät han inte Edmund prata ut om de saker som var jobbiga i hans liv. När Edmund började prata om hur svårt han hade haft det så var det precis som att Erik vände dövörat till. Otroligt irriterande. Dock börjar jag ana att jag kanske själv också är som Erik...
Handlingen flyter på bra. Under stor del av boken händer det inte särskilt mycket, man får bara följa med Erik och Edmund när de njuter utav sommarlovet och jag älskade faktiskt att läsa om det. Enligt mig blev det inte långrandigt en enda gång. Dessutom varvades texten med att Erik ofta nämnde att Det Fruktansvärda snart skulle inträffa. Något som gjorde att man ville fortsätta läsa för att få reda på vad Det Fruktansvärda var. Men eftersom detta klassas som en deckare kan man ganska snabbt räkna ut vad det är som ska ske.
Stället som det utspelar sig på gillar jag. Genesaret var en mysig och perfekt plats för ett sommarlov. Om jag dessutom glömde nämna det så utspelar sig boken under 1960-talet och det var nog tur för man fick se lite hur det var då. Dessutom tyckte ju Erik och Edmund om att komma ut till Genesaret även om de hade utedass och ingen TV, det hade säkert inte varit så om den utspelade sig i nutid.
Slutet hatar jag, jag blev så himla frustrerad, mer tänker jag inte säga om det. Med risk för spoilers.
Dessutom kändes slutet alldeles för förhastat.
Detta är en bok jag aldrig hade plockat upp om jag inte hade blivit tvingad. Jag är glad att jag blev tvingad för jag tyckte faktiskt väldigt mycket om den. Den är dessutom inte riktigt som andra deckare eftersom mordet inte utspelar sig i början av boken.
Bästa med boken: Karaktärerna, stämningen i en stor del av boken m.m
Sämsta med boken: Det allt för förhastade slutet och SLUTET så att säga.
Som ni vet är ju Håkan Nesser ett stort namn i deckargenren och vill man läsa något som är skrivet lite mer för ungdomar så kan man försöka sig på denna. Den innehåller en del gamla ord men det är inget man stör sig på när man väl kommer in i boken. Dessutom är den lite rolig då och då.
/Anna(:
Järnkonungen
Titel: Järnkonungen
Författare: Julie Kagawa
Sidantal:397
Betyg: 5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Iron King
Meghan Chase trodde att hon var en helt vanlig tonåring. Tills den dag då hennes bror blir kidnappad och bortförd till älvlandet. Hon får då reda på att hon är dotter till en mäktig älvkonung. Meghan ger sig iväg för att rädda sin bror samtidigt som hon lär sig mer om sig själv och sina krafter. Hon blir dessutom kär i en Vinterprins vars känslor för henne verkar vara en aning kyliga. Tillsammans med sin bästa vän Puck och Ash ger hon sig iväg för att rädda sin bror, men vem är det egentligen som har tagit honom. Och varför?
Jag hade rätt höga förväntningar på den här boken med tanke på allt bra jag har hört om den. Dock blev injag inte särskilt imponerad av den. För det första har vi en mycket irriterande huvudkaraktär. Hon tänkte efter alldeles för lite och gjorde överenskommelser med älvor hela tiden även om hon blev varnad minst lika ofta att det är otroligt dumt att göra överenskommelser med älvor. Dessutom nämnde de minst hundra gånger att Meghan var lojal och hon tänkte mer på sin släkt och vänner än vad hon tänkte på sig själv. Ja,precis. Det är just därför hon lämnar sin bästa vän inlåst i en bur, där han möjligtvis kan bli kvar i några århundraden, utan att ens försöka hjälpa honom. Det enda hon tycker är hemskt med det är att hon nu inte längre har någon som kan hjälpa henne att hitta sin bror. Ja! En så lojal kompis skulle jag också gärna vilja ha! Var hittar man dem?
Ash, Vinterprinsen, tyckte jag dock väldigt mycket om. Väldigt mycket. Han var absolut min favoritkaraktär i hela boken och jag hade gärnat velat läsa mer om honom. Han var nog den enda som jag verkligen brydde mig om ifall det hände honom något. Visst kanske han kan verka lite tråkig, men jag gillar honom ändå. Jag har försökt komma på varför jag gillar honom och det har inte gått något vidare som ni märker. Fast jag gillar att han inte berättar så mycket om sig själv och istället är tyst om sitt förflutna.
Handlingen kändes förhastad i stort sett hela tiden. På en sida i boken kunde hon bli kidnappad av hästar (jag hittar på det här nu), de släpade med henne hem till sig och på nästa sida hade hon på något otroligt vis lyckats fly. Allt hände så snabbt och det gjorde att det inte blev riktigt spännande.
Världen tyckte jag ändå mycket om. Den innehöll mycket läskiga och farliga varelser och det gillar jag. Dessutom kändes världen magisk och sagolik, något som jag uppskattade.
En annan sak jag störde mig på var att på ena sidan i boken ropade Ash på Meghan genom att använda hennes namn. Sidan efter ropade han på henne igen genom att använda hennes namn och då blev hon helt överväldigad för det var enligt henne första gången någonsin som han hade kallat henne Meghan. Host. Jag tröstar mig med att hon kanske bara hör lite dåligt.
Ännu en sak som irriterade mig var att författaren trodde att jag skulle veta vad alla läskiga djur och monster var. Jag läser i stort sett aldrig älvböcker och då hade det gärna varit trevligt med lite bättre förklaring av alla hemska odjur.
Man får också en känsla av att Kagawa har skrivit den här boken för att klaga på all ny teknik som "förstör" barn.
Detta var ingen toppenbok, men nästan helt okej. Världen var trevlig och Ash också. Jag försöker få grepp över vad jag inte riktigt gillar med den här boken, men det är inte lätt. Jag har svårt för älvor och kanske är det delvis därför, men jag känner bara att jag inte riktigt brydde mig alls om vad som hände de flesta av karaktärerna. Dessutom hade jag svårt att koncentrera mig när jag läste.
Bästa med boken: Världen det utspelade sig i och karaktären Ash.
Sämta med boken: Huvudkaraktären Meghan som jag inte alls gillade. Att handlingen gick alldeles för fort framåt och en del andra saker.
/Anna(:
Anna and the French Kiss
Titel: Anna and the French Kiss
Författare: Stephanie Perkins
Sidantal: 372
Betyg: 10/10
Originaltitel: Anna and the French Kiss
Originalspråk: Engelska
Finns boken på svenska? Inte ännu
Anna skickas iväg till Paris av sin pappa som vill att hon ska gå på en internatskola där. I ett helt år! Anna förstår inte alls varför han har bestämt något så dumt. Hon skulle ju börja sitt sista år i High School och dessutom var hon på gång med en kille som jobbade på samma biograf som henne. Nu måste hon lära känna nya vänner och dessutom bo i ett land där hon inte förstår språket. Vännerna finner hon snart och dessutom lär hon känna Étienne St.Clair, en otroligt snygg kille med brittisk dialekt. Det enda problemet med honom är att han redan har en flickvän...
Jag älskade den här boken! Så. Himla. Mycket. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på den sedan jag läste ut den för mer än en vecka sedan. I början var jag dock inte riktigt lika imponerad av boken. Jag var väldigt kritiskt inställd till boken från första början bara för att alla älskar den. Jag har en förmåga att bli extra kritisk då och anmärka på i stort sett allt. Som tur var lyckades jag inte vara kritisk särskilt länge. Det dröjde inte lång stund innan jag älskade den. Jag har aldrig läst ut en engelsk bok så snabbt tidigare och den sista dagen satt jag bara och läste och läste och läste och läste. Tills boken var slut. Jag hade knappt tittat på klockan en enda gång. Detta är något som heller inte händer mig så ofta.
Karaktärerna i den här boken är helt underbara och jag älskar både Anna, Étienne och de andra lite mindre karaktärerna. Étienne älskar jag för han är känslig och försöker inte spela cool samtidigt som han kan skämta och vara rolig. Dessutom tycker han om historia och är rätt så allmänbildad i största allmänhet.
Anna älskade jag också. Hennes fascination för film var underbar. Ända sedan jag läste boken har jag velat gå på bio. Ensam till och med. Jag har aldrig velat gå på bio ensam tidigare, men nu vill jag det helt plötsligt. Jag skulle dessutom vilja gå på bio på en liten biograf i Paris. Enligt boken verkar det helt underbart.
Till Paris vill jag också resa. De som känner mig kommer häpna för jag brukar inte direkt vilja åka utomlands, men nu skulle jag mer än gärna åka till Paris och uppleva Paris på samma sätt som Anna gjorde det. Alla ställen hon besökte skulle jag gärna vilja besöka. Att den här boken utspelar sig i Paris gör boken tusen gånger bättre än vad den redan är. Jag älskade att Perkins hade blandat in franska fraser och lite sådant eftersom jag läser franska. Roligt när man kan förstå lite franska ibland...
I slutet av boken blev jag en aning frustrerad och jag slet nästan mitt hår av förtvivlan. På ett bra sätt antar jag. När jag väl hade avslutat boken kändes det verkligen fruktansvärt. Fruktansvärt. Det känns hemskt att bara lämna Anna och Étienne och veta att jag inte kommer få läsa mer om just dem. Jag vill så gärna ha Lola and the Boy Next Door. Minst en gång om dagen sitter jag och funderar på om jag ska beställa den direkt istället för att önska mig den till min födelsedag (En. Hel. Månad.Kvar.). Samtidigt vill jag inte läsa Lola, det känns som att jag sviker Anna. För tänk om jag tycker bättre om Lola (som så många gjort) än vad jag gjorde om Anna and the French Kiss. Det känns bara hemskt just för tillfället för det känns verkligen som att jag lärde känna Anna under tiden jag läste boken.
Den här boken borde verkligen alla läsa. Och då menar jag alla. Den är så himla underbar att jag blir alldeles varm i kroppen bara av att tänka på den och jag är så himla glad att jag har den i min bokhylla och att jag kom på den lysande idén att faktiskt läsa den.
Bästa med boken: Läs det ovanstående så förstår du nog.
Sämsta med boken: Att den tog slut.
Om inte min recension var tillräckligt tydlig: LÄS DEN. Annars kommer jag komma hem till er, sno alla era böcker och det enda som kommer finnas kvar är en lapp där det står: Så här gick det för att du inte läste Anna and the French Kiss.
Okej, så hård kanske jag inte kommer vara,men ni förstår mitt budskap. Så jävla bra, om vi nu ändå ska slänga oss med kraftiga uttryck.
/Anna(:
Erebos
Titel: Erebos
Författare: Ursula Poznanski
Sidantal:423
Betyg:7/10
Originaltitel: Erebos
Originalspråk: Tyska
CD-skivor med ett hemligt innehåll har börjat spridas på Nicks skola och han har ingen aning om vad de innehåller. Han frågar runt för att få veta innehållet på skivan men de han frågar vägrar att berätta. Till slut får han en egen CD-skiva, men först måste han själv lova att inte berätta för någon. Skivan visar sig innehålla ett dataspel, Erebos. Nick älskar dataspel och så fort han kommer hem sätter han igång spelet och det dröjer inte lång stund innan han är fast. Spelet är så annorlunda mot alla andra spel därute. Det är precis som att spelet känner Nick, det pratar med honom och ger honom uppdrag i verkliga livet. Men för att få spela måste Nick lova att inte prata med någon om spelet, då åker han ut. Snart börjar alla på skolan bete sig konstigt, även Nick. Dessutom blir uppdragen värre och värre... Och var är egentligen meningen med uppdragen?
Jag vet ännu inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Början var lite seg enligt mig och jag hade svårt att komma in i den. Samtidigt hade jag svårt att lägga ner boken ibland, verkligen svårt alltså.
Något jag i alla fall gillade riktigt mycket med den här boken var själva handlingen. Den var originell och det var roligt att läsa om de två olika världarna. När man var i dataspelsvärlden så tänkte man att Sarius ( Nicks karaktär) var huvudpersonen och eftersom han hade tankar så kändes han väldigt mycket som en riktig person. När man läste om den riktiga världen så tänkte man på Nick som huvudpersonen. Man kanske tror att det här kan vara rörigt, men det är det faktiskt inte och det är ju alltid positivt när man inte blandar ihop.
Enligt spelets regler fick man inte prata om spelet i verkligheten och jag blev alltid så himla spänd och satt och tänkte "sluta prata om spelet nu, Budbäraren kommer få reda på det och ni kommer åka ut ur spelet" när de gjorde det. Det gillade jag, jag älskar när man är så spänd och nervös att man försöker teleportera budskap till de i boken så att de ska förstå att de inte borde göra så(hoppas ni förstod min konstiga förklaring).
Dessutom är själva handlingen på sätt och vis lite skrämmande också. Alla som spelar spelet gör massa uppdrag på grund av att en dator säger åt dem. Det visar väl hur lättpåverkade vi är och att vi lätt litar på andra och slutar tänka efter vad som verkar rimligt. Om en dator skulle börja prata med mig skulle jag bli livrädd och absolut inte svara tillbaka.
Karaktärerna var kanske inte världens mest minnesvärda eller bästa karaktärer. Jag kommer till exempel nästan bara ihåg namnet på huvudkaraktären. I och för sig var det några veckor sedan jag läste den, men ändå. Nick hade en bästa kompis, för mig kändes han inte alls som en bästa kompis. Mer som en flyktig bekant. Något som inte är särskilt positivt då författaren inte lyckats att förmedla känslan av att de ska vara bästa kompisar. Karaktärerna var alltså inte det bästa i den här boken, något som faktiskt är ovanligt. Många böcker brukar faktiskt lägga mest vikt på att ha älskvärda karaktärer som man kommer ihåg och älskar för evigt. Här är det istället handlingen som känns mest älskvärd och speciell.
Om jag inte har sagt det redan så gillade jag dataspelsvärlden väldigt mycket. I början hade man svårt att förstå allt, men det gjorde det bara mer verkligt eftersom man aldrig fattar något i början av ett spel. Jag brukar i alla fall inte göra det utan brukar frustrerat sitta och slita mitt hår tills det helt plötsligt går upp ett ljus för mig och jag förstår hur det fungerar. Det kan ta lång tid.
I mitten av boken tog handlingen en oväntad vändning. Jag hade verkligen inte förväntat mig det som hände och det gjorde mig först irriterad, men efter några sidor började jag gilla vändningen istället.
Det var också väldigt roligt att läsa en bok som från början var på tyska. Det allra mesta jag läser är antingen svenska böcker eller böcker från UK eller USA.
Detta var alltså en bok som jag hade svårt att sluta läsa ibland, idén till handlingen var originell och språket var mycket trevligt och även det annorlunda. Tyvärr var inte karaktärerna lika bra som jag hade hoppats och början var en aning seg.
Bästa med boken: Handlingen och det mesta som hade med den att göra.
Sämsta med boken: Början av boken och karaktärerna.
/Anna(:
Johnny Depp
Titel: Johnny Depp
Författare: Nick Johnstone
Sidantal: 127
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Johnny Depp: The Illustrated Biography
År den släpptes: 2006
Den här boken köpte jag på Bokmässan i september nästan helt gratis och det är ju alltid roligt. Det tog ett tag innan jag började läsa den av den enkla anledningen att jag inte tycker om "självbiografier". Jag visste inte att jag skulle tycka om biografin om Johnny Depp, något jag borde förstått då jag gillar i stort sett allt med honom.
Jag bestämde mig för att läsa den en dag när jag skulle förbereda en redovisning om Johnny Depp. Jag började läsa och hade stora problem att sluta och jag kan erkänna att jag läste boken istället för att jobba på redovisningen. När jag hade läst färdigt boken så visade det sig att den hade all information som jag skulle behöva till redovisningen, vilket självklart är något väldigt positivt då man ofta vill ha mycket fakta om personen när man läser en självbiografi (fortfarande inte riktigt säker på om det är en självbiografi,men jag antar det).
Så vad tyckte jag då om boken? Jag älskade den! Det var fullt med bilder, texten var underhållande att läsa och jag lärde mig väldigt mycket. Jag gillade att man fick reda på det mesta om hans barndom och hur det gick till när han blev känd m.m.Det enda problemet kunde väl vara att den var från år 2006 och alltså är det mycket som han har gjort som inte finns med i boken, fast det är ju bara på grund av att den är gammal. Han kommer ju fortsätta jobba länge till och de får väl fortsätta att skriva nya böcker om honom. Tyvärr tror jag att detta är den enda översatta boken om Johnny Depp just för tillfället.
Ja, det finns inte så mycket mer att säga om den här boken än att den var mycket bra och att jag rekommenderar den till personer som gillar eller älskar Johnny Depp. Den är ett måste för alla fans!
Som ni ser, mycket trevliga bilder och rätt mycket text!
Ni får ursäkta för att den här recensionen inte blev något vidare, jag är inte särskilt bra på att recensera böcker som inte är skönlitteratur.
/Anna(:
Vi är väl vänner!
Titel: Vi är väl vänner!
Författare: Marie-Chantal Long
Sidantal: 163
Betyg: 8/10
Originalspråk: Svenska
Jon älskar att läsa och han har knappt några vänner. Detta stör dock inte honom, för de i hans ålder förstår sig inte på Jon och han förstår sig inte på dem. Men en dag kommer en ny lärare till klassen, Liselotte. Liselotte och Jon får genast kontakt med varandra och Jon är glad över att ha en vän som förstår honom.Vad han inte vet är att Liselotte vill vara mer än vänner...
Jag tyckte väldigt mycket om den här boken! Den var lättläst men innehöll ändå väldigt mycket känslor och den berörde mig verkligen. En stor anledning till att den berörde mig var på grund av Jon, han var en helt fantastisk karaktär som jag verkligen kunde relatera till på många sätt. Jag kände igen mig i sättet han tänkte på och så.
En annan sak jag gillade med boken var att det inte var en bok där killen faktiskt blir kär i läraren, nej det är läraren som blir kär i eleven och eleven förstår det inte direkt. Hon utnyttjar honom alltså utan att han vet om det.Så brukar det inte vara eftersom det nästan alltid handlar om att eleven känner på samma sätt.
Jon hade även en del familjeproblem hemma vid den här tiden och jag älskade att hon lyckades blanda båda dessa problem i en så kort bok och samtidigt göra det så himla bra! Det kändes verkligt och realistiskt hela tiden.
Jag vill verkligen rekommendera den här boken för den får en att tänka efter riktigt mycket även fast den är så pass tunn. Dessutom är karaktärerna verklighetstrogna och mysiga (Liselotte är inte mysig, men det är heller inte meningen).
Bästa med boken: Själva problemet som boken tog upp och Jon.
Sämsta med boken: Jag vet inte, för även om boken var kort så skulle jag inte vilja göra den längre eftersom allt som behövdes fanns med i boken för att man skulle bli berörd.
Jag tycker verkligen att ni borde läsa den här boken!
/Anna(:
Born at Midnight
Titel: Born at Midnight
Författare: C.C Hunter
Sidantal: 398
Betyg:8,5/10
Originalspråk: Engelska
Kylie har en hel del problem för tillfället, hennes mormor dog nyss, hennes föräldrar har precis skilt sig och dessutom så ser Kylie Soldier Dude, en person som ingen annan än hon själv kan se.
När hon och hennes kompisar blir arresterade på en fest, för att det funnits droger, blir hennes mamma rasande och bestämmer sig för att skicka henne till ett sommarläger i Shadow Falls.
När hon går på bussen till Shadow Falls märker hon att alla andra som ska dit är helt knäppa. En kille kan tydligen ändra ögonfärg, en tjej har tagit med sig en padda.
Det dröjer inte länge förrän Kylie får reda på att de inte är knäppa, de är bara övernaturliga, och lägerledaren hävdar att Kylie också är övernaturlig. Men hon vägrar tro på det och gör sitt bästa för att hitta bevis för att hennes teori stämmer så att hon så snart som möjligt kan lämna Shadow Falls och åka hem. Men när hon lär känna två supersnygga killar, Derek och Lucas, och dessutom skaffar sig nya vänner börjar hon fundera på om hon verkligen vill åka hem...
Det var nästan tusen år sedan jag läste ut den här boken(eller cirka tre veckor i alla fall), men ni behöver inte oroa er, jag har skrivit en recension på den på engelskan i skolan så jag kommer ihåg rätt mycket ändå.
I början tyckte jag att den gick alldeles för fort fram, efter 20 sidor hade hon i stort sett redan fått ett rum på lägret, men kanske var det bra för då kom man in i den direkt. Det var inte så att man satt där med öppen mun och ett frågetecken hängande över huvudet. Man förstod allt, men det kändes ändå som att den gick lite för fort fram.
Det ändrades dock ganska fort. I mitten var boken lite seg då och då, eller ja, kanske inte seg, men i alla fall händelselös, fast ändå inte riktigt händelselös.Takten blev långsammare.
Som ni märker så följer den här boken ett speciellt mönster, den var alltså väldigt förhastad i slutet också ( början på andra boken är alltså säkert långsamt) och jag tyckte att man fick svar alldeles för snabbt på de frågor man gått och väntat på hela boken. Jag ogillade alltså slutet mest. Det kändes verkligen som att det fanns så himla mycket frågor att spinna vidare på, det hade kunnat bli en storslagen avslutning, tyvärr blev det inte riktigt det.
Jag vet att det kanske låter som att jag inte alls tyckte om boken( jag har en förmåga att alltid låta negativ fast jag egentligen inte menar det), men det gjorde jag faktiskt. Först var den inte riktigt vad jag hade förväntat mig och det gjorde mig besviken, men jag tycker fortfarande väldigt mycket om boken. Jag hade tänkt mig lite mer action än vad jag fick.
Kylie, huvudkaraktären, var en bra karaktär. Jag kunde relatera till henne och jag gillade att läsa om henne när hon oroade sig och tänkte tillbaka på sitt gamla liv där hon inte riktigt hade passat in. Hennes vänner var också väldigt trevliga och trovärdiga. Jag älskade att hon fick just Della och Miranda som rumskompisar för det var riktigt mysigt att läsa om när de var tillsammans. Jag fick verkligen känslan att de var bästa kompisar. Dessutom var det väldigt underhållande att läsa när Della och Miranda bråkade med varandra, som de gjorde hela tiden.
Derek och Lucas är killarna som hon faller för. Jag föll direkt för Derek, anledningen till det kan vara att man tidigt i boken får veta att Lucas hade dödat hennes katt. Jag kände liksom redan då hur ett hat växte mot honom, även om jag kanske inte riktigt direkt hatade honom, fast jag föredrar verkligen Derek. Han var gullig, rolig och han brydde sig om Kylie.
De här killarna tog dock vääldigt mycket plats, mer plats än vad jag från början hade trott. Det kändes som att Kylie fokuserade på vem av killarna hon skulle välja medan hennes värld föll samman för att hon aldrig såg till att lösa mer väsentliga problem. Så lite minus för det.
Annars gillade jag verkligen den här boken, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför, och jag kan inte vänta tills jag får läsa fortsättningen(håll tummarna för att jag får den i julklapp).
Bästa med boken: Jag gillade miljön där boken utspelade sig, karaktärerna m.m
Sämsta med boken: Den mycket ojämna takten. Den var förhastad på ställen där den inte skulle vara det och långsam på ställen där den inte skulle vara det. Dessutom tyckte jag att det inte hade behövt vara så mycket kärlek som det var. MER ACTION ÅT FOLKET!
Förresten så är jag ledsen för att det var så längesedan jag bloggade, jag har inte orkat eller haft tid. NaNo och alla andra skriftliga inlämningar har sugit musten ur min skrivlust. Plus att jag har mycket läxor den här veckan. MEN SNART ÄR DET JULLOV!!
/Anna(:
Besatt
Titel: Besatt
Författare: Anne Cassidy
Sidantal: 283
Betyg: 9/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Just Jealous
Elise har varit kär i sin granne Carl så länge hon kan minnas, men hon har aldrig vågat berätta det för honom.
En dag börjar en ny tjej i skolan och Carl blir tillsammans med henne. Elise blir helt förstörd och bestämmer sig för att göra sitt bästa för att sära på dem. Hon sprider lögner samtidigt som hon till och med hånglar med andra killar. Samtidigt har hon det svårt hemma, hennes mormor dog nyss och hennes bror sitter i fängelse.
Dessutom förvirrar Carl henne. Ibland är han väldigt närgången och vill vara nära henne, andra gånger vill han inte ens prata med henne.
Den här boken berörde mig väldigt mycket. I början tyckte jag dock att den var lite seg men jag ändrade mig efter ett tag.
Det största temat i den här boken är avundsjuka och boken handlar i stort sett bara om det. Elise är avundsjuk på Carl och hans nya tjej, samtidigt som Carl också är avundsjuk av sig. Jag tror att den här boken vill visa hur långt man faktiskt kan gå på grund av avundsjuka. Det är det som gör att den här boken skrämmer mig lite för man kan relatera till den. Man känner igen sig i anledningarna till att de är avundsjuka och man börjar fundera på om man själv är lika jobbig och konstig.
Både Carl och Elise är som sagt var avundsjuka, men på olika sätt och det tycker jag är bra. Man kan relatera till båda två, men jag kunde nog ändå relatera bäst till det sättet som Carl var avundsjuk på.
Så vad tyckte jag om karaktärerna. Jag gillade dem i början, men sedan började jag ogilla dem och om jag ska vara ärlig så tror jag att det var meningen. För avundsjuka gör människor oattraktiva(eller hur man ska uttrycka sig) och jag tyckte att man slutade tycka om personerna när de var så avundsjuka.
Hela boken var väldigt väl planerad och jag tyckte mycket om den. Slutet var väldigt bra och man fick svar på de frågor som spelade någon roll. Jag tyckte om början också för när man hade läst den förstod man att något spännande skulle hända i slutet men man förstod inte vad förrän man kom till slutet.
Så den här boken var om avundsjuka och jag älskar temat. Dessutom älskar jag hur himla bra Cassidy hade lyckats med själva ämnet.
Det här var en sådan där bok där man börjar fundera på sina egna handlingar efter att man avslutat boken. Ungefär som Tretton skäl varför av Jay Asher.
Mycket bra bok! Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en bok som får en att tänka efter efteråt. Detta kanske inte är den mest spännande boken men den är ändå väldigt bra och jag läste ut den väldigt snabbt för jag ville verkligen veta vad som skulle hända. Fast jo, den var nog ganska spännande ändå.
Bästa med boken: Temat och hur bra hon hade lyckats skriva boken på det temat.
Sämsta med boken: Att början var lite seg och att jag inte gillade att Elise aldrig varit inne i Carls rum fastän de bodde grannar och hade varit kompisar så länge.
Jag rekommenderar absolut den här boken!
Förresten så behöver jag inte göra några armhävningar eftersom jag skrev recensionen nu i helgen! Tjoho!
/Anna(:
En gång
Titel: En gång
Författare: Margaret Wild
Sidantal: 244
Betyg: 7/10
Originaltitel: One night
Bram är en riktig partyfixare. Han fixar fester i personers hus medan deras föräldrar är borta. Men han är samtidigt en väldigt noggrann festfixare. Han tar kort på hela huset innan festen börjar så att alla saker kan ställas på rätt plats efter att festen är slut. Allt för att föräldrarna inte ska ana något.
Hans kompisar Gabe och Al är också med och fixar festerna. Gabe ser till att alla kommer dit, speciellt tjejerna. Al är den som fixar spriten.
Gabe har aldrig haft ett seriöst förhållande, han träffar nya tjejer varje fest och hånglar med dem, men han dumpar dem lika fort som han träffade dem.
Men sedan kommer Helen och det kommer göra att Gabes liv förändras totalt.
Anledningen till att jag lånade den här boken överhuvudtaget kan förklaras med ett enda namn: Clara
Hon gav den en lysande recension och jag blev sugen på att se vad det var. Och jag blev både häpen och förvånad. Boken handlade inte alls om vad jag först trodde. Och jag tänker heller inte säga vad den handlar om för det är lite av tjusningen med boken. Men jag blev förvånad i alla fall.
Den här boken är skriven i diktform, något som har blivit mer populärt på sistone, eller är det bara jag som tycker det?
Även om boken inte innehåller så mycket text så tycker jag ändå att man lär känna karaktärerna. Jag gillade Helen väldigt mycket, hon var en stark och självständig karaktär och det gillade jag. Jag gillade att läsa om Helen och allt som händer i hennes liv.
Gabe kanske jag inte gillar riktigt lika mycket,men jag gillar honom på något vis ändå.
Jag gillade också alla olika familjeproblem som man fick läsa om i en så pass kort bok med lite text. Man blev berörd. Det behöver inte alltid vara mycket text för att man ska bli berörd.
Så mycket mer finns inte att säga om den. Det är inte den bästa bok jag läst,men den är absolut läsvärd!
Bästa med boken: Helen och alla olika familjeproblem man fick läsa om. Och det oväntade ämnet.
Sämsta med boken: Att den inte riktigt levde upp till mina höga förväntningar.
/Anna(:
Dandy
Titel: Dandy
Författare: Andreas Carlsson
Sidantal:287
Betyg: 3/10
Originalspråk: Svenska
När Andrew är liten blir hans pappa satt i fängelse och Andrew själv blir satt på barnhem. Det är på barnhemmet han lockas av Krazys musik. Han smyger ut varje kväll och Krazy lär honom allt han kan. När Andrew blir vuxen och äntligen får flytta från barnhemmet åker han till Platinum City och tar artistnamnet Dandy.
Han blir snart den största stjärnan staden någonsin skådat och alla älskar honom.
Jag älskar då i varje fall inte Dandy. Kan nog faktiskt vara den sämsta bok som jag läst i år om jag ska vara riktigt ärlig. Och här kommer några anledningar till varför jag verkligen,verkligen ogillar den:
1. Dialogerna känns inte trovärdiga.
2. Allting känns alldeles för förhastat samtidigt som det känns långdraget.
3. Alldeles för mycket adjektiv. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket adjektiv. Det slutade med att man inte orkade tänka hur saker såg ut för det fanns så mycket adjektiv att det bara blev rörigt.
4. Könsdiskriminering- Alla killar är rika, har makt och fullt med KVINNLIGA städerskor i sitt hus som har jättekorta kjolar på sig. De har ungefär 20 städerskor och sedan massa andra kvinnor som bara är där för att.
5. Man fattar inte varför Dandy är så bra som han egentligen är för det beskrivs (tro det eller ej) inte. Det enda man hela tiden får veta är att han går runt i en lila kostym och att det tydligen är superudda.
6. Alla har så överdrivna namn-Krazy, Bling, Bigwhig, Diamond.
7. Andrew står enligt boken riktigt nära sin pappa, men han kallar honom inte för pappa utan för Diplomaten(det kan ha något att göra med att de faktiskt har samma förnamn).
8. Det står i boken att Diplomaten (Andrews pappa) var en ensamvarg, men ändå har han ca 20 kvinnor springandes i hemmet hela dagarna.
Okej, det var lite av de grejer som jag störde mig på, och jag ska nog inte gå på mer, för då känner jag mig bara elak. Men jag tyckte inte att detta var en bok för mig, jag vet inte om det hade med temat att göra eller att det helt enkelt inte bara var min stil för jag vet två stycken som har läst den som fullkomligt älskar den (fast jag vet ännu fler som inte gillar den).
Men är ni intresserade av musik(jag är ju intresserad av musik) så kanske ni borde testa den, fast jag rekommenderar den inte. Så skyll inte på mig.
MEN: Det fanns faktiskt vissa avsnitt i boken som jag verkligen gillade, då jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Dessutom så gillade jag Starlet och Suzie, de var mysiga. Plus att låttexterna var bra.
Bästa med boken: Suzie och låttexterna (om någon som heter Suzie skulle vilja bilda ett band får du gärna använda mitt supernamn som jag precis kom på. VI VÄLKOMNAR SUZIE OCH LÅTTEXTERNA IN PÅ SCENEN!)
Sämsta med boken: Vänligen läs punkt 1-8
/Anna(:
