Författare: Benjamin Alire Sàenz

Sidantal: 359

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Alla minns garanterat den här boken bara efter att ha läst den imponerande långa titeln, men är det något som stannar kvar i minnet även efter att man har avslutat den? Svar: JA.

 

Ett av de största bevisen på att jag gillar någonting riktigt mycket är att jag blir totalt tom efter att jag har avslutat vad det nu är. Jag kanske gråter som en dåre under bokens/filmens/seriens gång, men när den är slut sitter jag bara och stirrar ut i luften, oförmögen att ens röra mig. När jag såg Brokeback Mountain första gången stirrade jag bara framför mig i tio minuter innan jag kunde gå och lägga mig, för att jag kände alldeles för mycket känslor. Mina känslor får liksom kortslutning. Samma sak hände förstås efter att jag hade läst ut den här boken. Under läsningens gång ÄLSKADE jag inte riktigt boken. Jag tyckte verkligen om den, och älskade språket, men det var inte förrän jag hade läst ut den som jag kände den där tomhetskänslan.

 

 Anledningen till att jag knöt så starka band till just den här boken och dess karaktärer kan ha att göra med att jag kunde känna igen mig så mycket i Aris situation, och det gav mig tröst att veta att jag inte var den enda som kände på det viset. Jag markerade flera citat som satte ord på känslor som jag själv upplevde, men inte riktigt visste hur jag skulle beskriva. 

 

Ari är kanske inte den mest positiva karaktären, och jag tror att han kan upplevas som ganska negativ och gnällig, men jag tycker om honom så himla mycket, och han känns så verklig för mig. Och sedan har vi ju också Dante som är typ raka motsatsen till Ari, men samtidigt inte. Dante är liksom positiv och glad, men samtidigt bär han också på det där mörka, även om han inte är riktigt lika uppslukad av det som Ari. Och deras vänskap. Så fin. Alltså verkligen. Så fin. De har en speciell kemi som inte alla författare lyckas skapa mellan sina karaktärer.

 

 Någon handling har den här boken egentligen inte över huvud taget. Man läser bara om deras liv, som egentligen är ganska händelselösa, men samtidigt så intressanta. Men när språket är fantastiskt och karaktärerna känns som ens egna vänner så behöver man inte någon särskild handling.

 

Och nu när vi ändå kom in lite på språket så kan vi ju passa på och ta tillfället i akt och avhandla det också. Benjamin Alire Sàenz har verkligen den sortens språk som jag föredrar framför alla andra. Det är inte krångligt eller svårläst, men samtidigt är det så kraftfullt och lyckas sätta de perfekta orden på känslor. Lite som Neil Gaiman. 

 

 

Bästa med boken: Karaktärerna och språket

Sämsta med boken: Vet faktiskt inte. 

 

/Anna(: