Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Sidantal: 438
Betyg: 6/10
Originalspråk: Engelska
Serie: Nej
Cath ska börja första året på college, men redan innan året ens har börjat förstörs hennes vision av collegelivet, då hennes tvillingsyster berättar att hon inte vill dela rum med henne. Cath är vilsen och vill helst inget annat än att stanna på sitt rum och försvinna in i den fanfiction som hon skriver. Hon vågar inte gå och äta i matsalen, och i skrivarklassen känner hon ingen. Men med tiden lär hon känna människor som hon faktiskt tycker om att umgås med, även om hon känner sig lite obekväm först.
Ni vet när man verkligen tror att man ska tycka om en bok? När det verkar som att författaren till och med har skapat den med dig i åtanke? Vet ni då också hur det känns när man har fel? När man inte alls faller lika hårt som alla andra? Fangirl var precis en sådan bok för mig.
Det är egentligen inget som är dåligt med Fangirl, men för mig saknades livsgnistan genom hela boken. Jag fick aldrig något band till någon av karaktärerna - trots att Cath i många avseenden är väldigt lik mig - och jag funderade sällan på boken när jag inte läste i den. Men trots att jag inte älskade handlingen så sögs jag ändå in i boken, och hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl satte mig och läste (fråga inte varför, för jag vet inte).
Levi - kärleksintresset - är det väl meningen att man ska bli helt kär i, men precis som med Cath så kände jag inte särskilt mycket för honom. Han kändes aldrig verklig för mig. Visst var han gullig ibland, men jag tyckte att han kändes ganska platt. Något som jag dock älskade med Caths och Levis relation var själva läsningen. Det var faktiskt så himla gulligt att jag ville svimma. Jag vill inte spoila, så jag lämnar det lite vagt. Förhoppningsvis kan ni som har läst boken förstå vad jag menar.
Okej, låt oss diskutera lite andra intressanta saker från boken. Först ut är fanfiction. De bitar av Caths fanfiction som vi fick läsa i boken blev jag inte riktigt klok på. Vad var meningen med den? Jag hade föredragit om det Cath skrev hade speglat saker som hände i hennes liv, så att det åtminstone hade känts som att den spelade någon roll. Nu blev det mest bara konstigt. Samtidigt hade jag inte velat radera hennes fanfiction helt, eftersom jag då skulle ha varit nyfiken på vad hon egentligen skrev. Fanfictiondelarna i den här boken förde dock med sig något gott, och det var att jag blev väldigt sugen på att läsa mer fanfiction, så det har jag spenderat de senaste veckorna med (om det är bra eller dåligt går väl att diskutera, med tanke på att det stör min "riktiga" läsning).
En sak jag som jag verkligen gillade var Caths utveckling genom boken. Eller rättare sagt brist på utveckling. Innan jag började läsa bad jag till alla existerande litterära gudar att det här inte skulle vara ännu en bok där en introvert nördig karaktär förändras till något helt oigenkännligt i slutet av boken. I början bet jag lite på naglarna, för det kändes som att det var på väg åt det hållet, men som tur var blev det inte så. Jag är så glad över att det åtminstone finns någon fiktiv karaktär som kan visa att det är okej att nörda ner sig i böcker och älska att skriva fanfiction. Man måste inte förändra sig för att bli omtyckt. Jag är också glad över att det finns en karaktär som inte tycker om att festa och därför inte gör det, trots att alla tjatar.
Som jag nämnde tidigare så finns det egentligen inget som är dåligt med boken, och därför är det så himla svårt att sätta fingret på varför jag inte blev överväldigad. När jag läste Rowells andra bok - Eleanor & Park - kände jag så himla mycket känslor, men den här boken berörde mig inte det minsta. Egentligen är jag superlik huvudkaraktären, men av någon konstig anledning knöt jag inte direkt an till henne. Jag är faktiskt fruktansvärt besviken och ledsen över att jag inte tyckte om den här boken mer. Den gav mig idéer på en hel del saker att diskutera, men inte mycket mer. Kanske drabbades jag av det som kallas För-höga-förväntningar-sjukan.
/Anna(: