Författare: Rick Riordan

Sidantal: 375

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Percy Jackson and the Olympians #1)

 

I högstadiet läste jag Percy Jackson för första gången, och medan jag läste den föddes min kärlek till grekisk mytologi. Jag har alltid älskat historia, och i sjuan lärde vi oss om antiken och dess mytologi, men det var först när jag läste Percy Jackson som mitt ifascination för mytologi föddes på riktigt. Det var först då jag kände att jag verkligen ville lära mig mer om alla de här gudarna. Ett tag efter Percy Jackson låg dock mitt mytologiintresse på is i några år, men sedan upptäckte jag Supernatural, och då väcktes det till liv igen. Med mitt nyuppväckta intresse bestämde jag mig för att läsa om första boken, och denna gång kanske också avsluta serien, eftersom jag aldrig gjorde det sist. 

 

Det som imponerade mig allra mest i den här första boken är världen som Riordan har skapat. Han har lyckats väva ihop den moderna världen med den grekiska mytologin på ett otroligt snyggt sätt. Förklaringen man får till varför gudarna är i USA just nu fick mig typ att tappa andan för att den var så smart. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat sno den här världen från Riordan, för det finns så mycket man kan göra med den. Förutom att världen är superintressant så lär man sig också massor, och det är någonting jag går igång på. Oklart varför. Men det är något med att läsa skönlitteratur och samtidigt lära sig massa riktig fakta som jag verkligen tycker om. 

 

Handlingen är tyvärr inte direkt något överväldigande, och det är också det som drar ner betyget. Det hände hela tiden något, och det blev egentligen aldrig en tråkig stund, och trots att det låter helt perfekt så blev jag lite trött på att det ständigt kom något nytt att slåss emot. Jag hade velat ha några andningspauser och lite mer variation i äventyren. Dessutom fick handlingen mig att tänka att Percy Jackson och hans vänner måste vara otroligt korkade. De vet att de är jagade av ungefär hela monstervärlden, och trots det går de rakt in i varenda fälla. Jag kan dock ha lite överseende med handlingen, med tanke på att det är en barnbok/ Middle Grade, och för att den annars är så himla rolig och påhittig!

 

Jag läste Percy Jackson ganska kort efter att jag hade läst klart Harry Potter 3, och jag måste säga att jag dras så mycket mer till karaktärerna i Percy Jackson. För mig känns de mer levande, och jag tycker att det är intressant att Percy har bland annat dyslexi och ADHD, för man ser inte det så ofta i YA och Middle Grade. Dynamiken mellan huvudkaraktärerna är också roligare än i Harry Potter, och Grover är ju bara helt fantastisk! 

/Anna(: