Half Bad: ondskans son
Titel: Half Bad: ondskans son
Författare: Sally Green
Sidantal: 357
Betyg: 5/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Half Bad
Serie: Ja (del 1/3)
Nathan är hälften svart häxa och hälften vit.Dessutom är han son till den farligaste svarta häxan i landet. De vita häxorna som styr Storbritannien vet inte vad de ska göra med Nathan, så de låser in honom i en bur, trots att han inte har visat tecken på att vara farlig. Nathan måste ta sig ur buren och hitta sin pappa, och han kan inte lita på någon.
Det fanns två anledningar till att jag ville läsa Half Bad. Den första och också största var att Sally Green skulle komma till Bokmässan och jag skulle gå på ett mingel där hon skulle prata om boken. Den andra anledningen var att jag hade hört att boken skulle vara fylld med blod och hemsk tortyr. Nu låter det kanske som att jag är någon hemsk sadist, men jag kan inte ens döda en mygga så det behöver ni inte oroa er för. Det finns dock inte så många YA-böcker som faktiskt är rätt våldsamma och därför var jag intresserad av att se hur den här skulle vara. Jag blev besviken (när blir jag inte det?).
Folk har sagt till mig att de mådde illa under tortyrscenerna i den här boken, och i så fall måste det vara något fel på mig för jag kände ingenting förutom att jag var uttråkad. Han blev slagen hela tiden och det gav mig ingenting. Hade alla scener tagit borts där han blev slagen så hade boken säkert blivit hundra sidor kortare, och själva bokens handling hade inte ens påverkats nämnvärt.
Sally Greens språk kändes väldigt simpelt och var inte alls i min smak. De korta meningarna gjorde boken snabb att läsa, men det var också det enda positiva. Den här bokens handling är ungefär som alla texter jag själv har skrivit under NaNoWriMo: flera hundra sidor passerar, men inget har direkt hänt. Och när det väl hände något så var det inte särskilt originellt. Hur många böcker har man inte läst om svarta och vita häxor? Och hur många gånger har man inte läst böcker där huvudkaraktären är annorlunda och hatad av de styrande i samhället och därför väljer att fly som sista utväg? Det är inget fel att använda sådant som har använts tusen gånger tidigare i böcker, men om man ska göra det får det gärna kännas lite fräscht och nytänkande.
Det fanns två anledningar till att jag ville plocka upp den här boken från början, och i slutändan fanns det också bara två saker jag tyckte var bra. Nummer ett är att den var snabbläst. Trots att det egentligen inte hände så mycket så flög sidorna förbi, och den här boken lyckades ta mig upp ur en ganska djup lässvacka. Den andra saken var Gabriel. Jag skulle på riktigt kunna läsa andra boken bara för att få se hur Nathans och Gabriels relation utvecklas.
Den här boken föll tyvärr ganska platt för mig. Allt travade på i sin lugna takt och inget gav något bestående intryck. Det här är verkligen en sådan där typisk mellanmjölksbok. Jag tycker att den här boken saknar passion och kreativitet, men jag hatar den inte. Den var liksom okej, men verkligen inget mer. Om någon frågade mig vad jag tyckte om den skulle jag bara rycka på axlarna. Jag erkänner att jag flög igenom den och att den var lättläst, men förutom det gav den mig inte så mycket.
Bästa med boken: Gabriel och att den gick så snabbt att läsa ut
Sämsta med boken: Inte mycket hände, väldigt stereotyp handling, hela boken kändes oinspirerad och språket var tråkigt.
/Anna(:
Kommentarer
Trackback
