Ångesten har det senaste året varit som en kvävande tung matta i mitt liv. Tidigare har jag kunna gömma undan den och fortsätta precis som tidigare, men kroppen vill inte samarbeta och gömma längre. Nu är det som en on/off-knapp jag inte själv kan styra. Oftast är ångesten där för att hälsa mig godmorgon redan när väckarklockan ringer första gången. De flesta dagarna lyckas jag trotsa den och ta mig iväg till jobbet, trots känslan av att ha ett bälte spänt runt bröstet, men ibland bryter jag ihop redan när jag ser mig själv i badrumsspegeln. 

 

Men det finns också ångesten som bara dyker upp, till och med på de bra dagarna. Ena sekunden sitter jag och skrattar åt ett skämt från en kollega, och i nästa andetag är trycket över bröstet plötsligt där igen och skrattet på mina läppar dör ut lika snabbt som ångesten dök upp. Jag vill fly. Från konversationen, men också från min egen kropp. 

 

 När ångesten väl kommer släpper den ogärna greppet om mig på flera veckor. Den andas inte alltid hetsigt in i mitt öra, men den är hela tiden någonstans i rummet, väntandes på det rätta tillfället. Motståndskraften tar slut och trycket över bröstet exploderar. Jag får svårt att andas, rummet snurrar, delar av kroppen domnar bort, jag svettas och det går inte att fokusera längre. Paniken kommer och jag måste bort. Tårarna bränner i ögonen och andningen går från ytlig till hyperventilation. Jag kastar mig in på närmsta toalett och låser dörren om mig. De kommande minuterna är evighetslånga. När de äntligen är över och jag ser mig själv i spegeln kommer panikgråten nästan tillbaka igen när jag inser hur svullna och rödsprängda mina ögon har blivit. Hur ska jag förklara för resten av världen varför det ser ut som att jag har förlorat en nära släkting trots att absolut ingenting har hänt. Hur ska jag förklara att det bara är lite ångest?