Vila i frid, älskade Findus

Det här har ingenting med böcker, filmer eller musik att göra, men jag vill skriva om det i alla fall. Så att ni som sagt ska veta. Det här har med mitt privatliv att göra, men jag känner ändå att jag vill dela det med er eftersom det förklarar varför jag varit väldigt nere den senaste tiden. 

 

Förra veckan var min familj i London, och när vi kom hem var båda våra katter borta och vi fick snart veta att vår äldsta katt, Findus, inte hade varit hemma på ett långt tag. Vi gick ut och letade efter honom, men trodde att han skulle komma hem snart, eftersom han alltid kommer hem. Han gjorde dock inte det och en morgon väcktes jag av att telefonen inte slutade ringa. Jag gick till slut upp och svarade och min mamma sa att min syster hade hittat Findus och jag förstod direkt att han var död. Han hade blivit överkörd. Under alla de elva år som han har bott hos oss så har han alltid aktat sig för vägen, men den här gången klarade han sig inte. 

 

Det värsta var att jag aldrig fick säga hejdå. Sista gången jag såg honom var samma dag som vi åkte till London. Jag hade en känsla då att det kanske var sista gången jag såg honom, men det var den där känslan man alltid får innan man åker bort ett långt tag. Den känslan där man tänker "tänk om planet störtar och det här är sista gången jag ser honom". Skillnaden den här gången var att känslan visade sig vara korrekt. Jag skulle aldrig mer få se honom, åtminstone inte i livet. Allt kom dessutom så plötsligt. Ena dagen var han bara bortsprungen, nästa var han död. Dessutom hade jag aldrig förväntat mig att det var han som skulle bli påkörd. Han som alltid aktade sig för vägen. 

 

Vissa som kanske aldrig haft husdjur förstår kanske inte hur det kan vara så hemskt att förlora ett husdur, men Findus var min familjemedlem i mer än elva år. Jag har vuxit upp med honom och han fanns alltid där för mig om jag bara ville bli tröstad utan att behöva prata om det. 

 

Det är bättre nu, en vecka senare, men då och då kommer jag på saker som han gjorde och som han aldrig kommer göra igen. Ibland går jag till dörren för att se om han vill in, och häromdagen slog det mig att jag nu kan fylla nedersta hyllan av min bokhylla med böcker eftersom det inte längre är någon risk att han kissar på böckerna. Tidigare ville jag fylla den nedersta hyllan, men det vill jag inte längre.  

 

Som tur var kom i alla fall min andra katt hem efter några dagar och jag antar att man får glädja sig åt det man har, men jag kommer aldrig glömma katten som jag växte upp tillsammans med. Vila i frid, Findus. Jag älskar dig så mycket.

 

 /Anna

 

Usch! Jag började gråta bara jag läste ditt inlägg. Förstår dig till fullo. Du har förlorat en familjemedlem.
:(

<3 KRAM <3

kraaaaaamar

åh, jag känner verkligen med dig Anna <3 det spelar ingen roll om det är ett djur eller en människa, det är liksom ingen skillnad. Djur är fortfarande familj. Jag har själv varit i samma situation och jag vet hur jobbigt det måsta vara för dig. Önskar jag kunde ge dig en stor bamsekram <3 Ta hand om dig! kram <3<3

Så himla ledsen :( Förlorade min kisse efter 16 år tillsammans för några månader sedan och jag kommer fortfarande på mig själv med att undra var hon är. Fick dock säga hejdå till henne eftersom hon dog av sjukdom, och jag är otroligt ledsen att du inte fick det. Förhoppningsvis är båda våra bebisar på ett bra ställe nu och leker med sina kompisar :)

Så fint inlägg. Kram på dig vännen. <3

Åh, vad sorgligt. Har själv varit med om nästan exakt samma sak och vet hur jobbigt det är. Man får verkligen ett väldigt starkt band till sina djur och det blir verkligen som att man förlorar en familjemedlem. Många kramar till dig <3

Känner med dig och skickar en styrkekram. Har själv förlorat flera älskade djur och familjemedlemmar genom åren och det är lika svårt varje gång så jag förstår precis vad du går igenom!

Jag behövde bara läsa ett par rader för att genast börja få tårar i ögonen - inte lämpligt när man sitter i mitt i en föreläsning...
Men jag visste vad jag gav mig in på, såg ditt inlägg på Bloglovin och förstod genast vad som hänt.

Jag sörjer fortfarande Saga, som blev påkörd. Strax över ett år gammal. Av telefonen som aldrig slutade ringa och när jag till slut svarade nyvaket fast klockan var 12. Av samtalet där mannen berättar om två katter som sprang över vägen, den ena före och den andra efter. Den andra för sent för att kunna väja undan för den...

Jag sörjer fortfarande Skipper, vår älskade fina katt (som återigen ger mig tårar nu) som skrek den sista tiden så fort toalettbesöken skulle utföras och inte lyckas uträtta dem på rätt ställen... 14 år är lång tid och det var dags att säga hej då. Det är nästan värre att vara med om hur en katts kropp sakta men säkert blir stelare och kallare än att få besked om en död katts kropp.

Glöm aldrig de fina ögonblick och stunder du har av Findus. Många kramar!

Åh, nej, vad tråkigt att höra. Ens djur blir ju ens familjemedlemmar, och jag är så ledsen för din skull Anna. Ta hand om dig! Kram <3

.....kram<3 Vet hur tufft det är, men det gör det aldrig bättre. Har inget att säga som kan göra det bättre för dig, men finns här om det är något<3<3<3

USCH. Det är allt jag kan säga. Usch. Finns inga ord... fixar inte när husdjur dör.

<3

Åh, nej så hemskt! Fick tårar i ögonen av ditt inlägg. Vet hur starka band man kan få till sina husdjur.

Massvis med styrkekramar till dig! ♥

Men fy vad tråkigt att höra! Jättekram från mig <3

Förstår precis vår katt som var runt 12 år dog i somras och det är verkligen familjemedlemmar! Storkram!! <3

vår kära findus...han fick det bra när han kom till er ..och levt ett bra liv...Han var också min sista katt så det klart jag sörjer också...<3 i massor från mej...kram kram