Som vi alla vet är jag en otroligt intressant person, och eftersom jag sällan pratar om mig själv så förstår jag att det är mycket ni inte vet men skulle vilja veta om mig. Därför hade jag nu tänkt spela in en Q&A, och förmodligen kommer det bara strömma in frågor, så om ni inte vill försvinna bland de miljoner frågor jag kommer få rekommenderar jag att ni skriver era frågor snabbt. 

 

Skämt åsido, jag har varit sämst på att spela in videor den senaste tiden, och skulle gärna vilja komma in i det igen. För att göra det så svårt som möjligt för mig själv bestämde jag alltså att det roligaste (men svåraste att redigera och spela in) borde vara att göra en frågestund. Dessutom tror jag faktiskt inte att jag någonsin har haft en Q&A här under mina sex år?!

Så skicka gärna in de frågor ni har! De kan handla om typ vad som helst, som tex vilken senap som är min favorit (om ni nu faktiskt undrar det). När jag kommer spela in videon vet jag inte riktigt än, men kanske någon gång nästnästa vecka då jag har lite lediga dagar. 

 

 

/Anna(:

Om en bok har mer än 600 sidor krävs det något speciellt för att man ska orka läsa ända till slutet. En bok med 300 sidor kan man ofta plåga sig igenom hur tråkig och intetsägande den är, men 600 sidor är en utmaning att ta sig igenom även om boken är sjukt bra. Och det är därför jag tror att jag har bestämt mig för att inte läsa klart "Nattfilm" av Marisha Pessl. Den hade en otroligt intresseväckande prolog, men efter att ha lidit igenom 300 sidor av något som inte alls lever upp till prologen - och knappt verkar vara skrivet av samma person - har jag bestämt mig för att sluta. Här kommer några anledningar till varför jag inte klarade av boken. 

 

• Marisha Pessl är en ordbajsar-författare av högsta rang, och hade kunnat korta ner sin bok med 300 sidor utan problem. Halvvägs igenom undrar jag Dessutom fortfarande vad poängen med boken är. Tror han att Ashleys självmord i själva verket är ett mord, eller är han bara intresserad av hennes självmord? Samtidigt är den väldigt konstig och orealistisk. De senaste sidorna har det hänt så sjuka och overkliga saker att jag bara har kunnat skratta. I ena sekunden drabbas de av en förbannelse genom svart magi, för att i nästa befinna sig på en superhemlig fest som är som hämtad från en dålig spionfilm. 

• Kursivt. Så mycket kursivt som inte tillför någonting, och egentligen inte ens borde ha funnits i texten från första början. Jag är för evigt traumatiserad av alla kursiva meningar.

• Fruktansvärda och långsökta liknelser och metaforer à la Stephen King. Här får ni ett litet trevligt exempel som innehåller både den här och den senaste punkten: 
          "Jag såg inte ut som om jag var på ett cocktailparty, utan på en flygplats, i väntan på att livet skulle lyfta. 
  Evigt försenad."
   (s.39) 

• Karaktärerna är plattare än Mike Teavee från "Kalle och chokladfabriken" efter att han blivit dragen genom koladragaren. I en bok med nästan 700 sidor kan det ju kännas rätt viktigt att man har intressanta och tredimensionella karaktärer som lyckas hålla boken intressant under så lång tid, men det verkar inte ha varit något som Pessl har oroat sig över, eftersom jag fortfarande inte vet något viktigt om karaktärerna. De är som tråkig platt jävla kartong.
  

• Bland vårt härliga gäng av karaktärer har vi också huvudkaraktären som är en TYPISK Middle Aged White Male™. En av hans favoritsysselsättningar är att tänka irriterande kommentarer om kvinnors utseende och kroppar varje gång han möter någon. Dessutom är whisky hans livsdryck och han verkar skita totalt i att han har ett barn att ta hand om. Det enda som imponerar mig med huvudkaraktären är hur Pessl, som är en kvinna, lyckades så fullständigt med att skriva en så trovärdig (och tråkig) man

• Början var dock faktiskt bra, och kanske anledningen till att jag fortsatte läsa så långt som jag gjorde. Prologen är faktiskt en av de bästa prologer jag någonsin har läst. Skrämmande och läskig. Och det fortsatte bra med alla bilder och dokument, men sedan föll det platt. Som ett flygplan som störtar mot marken (ignorera mitt hånfulla försök till att likna författaren). 
  
   

 

Den senaste veckan har jag kärat ner mig fullkomligt i en vegansk youtubekanal. Är jag vegan? Nej. Är jag vegetarian? Nej, inte ens det. Det mesta jag kan skryta med är väl att jag försöker äta vegetariskt åtminstone en gång i veckan (än så länge), och sakta men säkert lär jag mig mer och mer om den här sortens mat. Dessutom tycker jag att det är mycket roligare att se veganska matlagningsvideor eftersom det ofta finns sådan kreativitet och påhittighet bakom rätterna. Kanske känner jag bara så för att jag själv är uppvuxen med kött till varje måltid. Men nog om mig, låt oss prata om den här fantastiska youtubekanalen istället. So You're Dating a Vegan heter den. Redan på namnet känner man att det måste vara något fantastiskt man är på väg att bevittna.

 

 

Och nu undrar ni: Jaha, Anna, varför är just den här kanalen så mycket bättre än alla andra kanaler som testar vegansk mat? Let me tell you why.

 

1. En vegan plus en icke-vegan. Liz och Duncan är ett par, och Duncan är vegan medan Liz äter kött. Men på den här kanalen lagar Liz vegansk mat för att se om en måltid verkligen behöver animaliska produkter för att vara god. Det är väldigt kul att se resan hon gör genom alla avsnitt.

6. Inte världens nyttighetshets (okej, det ordet såg konstigt ut). Blir trött på veganska youtubekanaler som  bara fokuserar på hur nyttigt allt är

  

 

Och sedan en sak jag inte riktigt gillar (kanske för att jag själv fortfarande äter kött):

1. Ibland känns det som att Liz blir lite attackerad för att hon äter animaliska produkter. Liksom, jag förstår hur man som vegan känner på det här sättet, men ibland tycker jag bara att det kan bli lite obekväm stämning (fast det kanske egentligen inte heller är något negativt när det gäller den här frågan?). Men som sagt, det kan bero på att jag äter kött och tar åt mig.

 

Annars är den här kanalen HELT fabulous och jag såg typ alla videor på två dagar. Det var två väldigt hungriga dagar...

 

/Anna(: