Länge har jag tänkt tanken om att massa bokbloggare skulle skypa med varandra och prata böcker, men idén har alltid stannat i min hjärna. Därför är det ju tur att det finns människor som inte är som jag utan faktiskt tar tag i saker och ting. 

Bella på Bellas bokblogg har nämligen skrivit ett litet inlägg som just handlar om hennes idé om att bokbloggare ska skypa med varandra och prata böcker. Om ni är intresserade av att prata med bokbloggare IRL lite oftare än bara under Bokmässan, så rekommenderar jag att ni läser hennes inlägg och sedan anmäler ert intresse!  Hennes idé är fortfarande i utvecklingsstadiet, men jag tycker om tanken väldigt mycket!

Och ja, ursäkta för min flera veckors långa frånvaro. Jag vet inte vad som hände. Livet kom emellan tror jag. Men snart har jag sommarlov ( och tyvärr inget sommarjobb än, which means a lot of tid)! 

 

/Anna(:

Författare: Simona Ahrnstedt

Sidantal: 357

Betyg: 6/10

Originalspråk: Svenska

 

Första boken av den här författaren, "Överenskommelser", älskade jag. Det var en av mina absolut favoritböcker förra året. När jag plockade upp den här boken hade jag alltså skyhöga förväntningar. Tyvärr saknade den här boken ungefär allt som jag tyckte så mycket om i "Överenskommelser" och det gjorde mig väldigt besviken. Mer besviken än vad jag annars hade blivit av den här boken.

 

Det första och mest irriterande som störde mig i den här boken var språket. Språket var så annorlunda från hennes första bok att jag nästan började fundera på om det var samma person som hade skrivit den här boken. Först och främst hade den behövt minst en genomläsning av en korrekturläsare till. Det var hur mycket kommatecken som helst som saknades, och det fanns en hel del ställen där samma ord var med två gånger i en mening. Kommatecknen var dock det som störde mig mest. Det finns egentligen inga särskilda regler för när man ska ha kommatecken, men här saknades det på ställen där man vet att det ska finnas. Jag gick tillbaka till hennes första bok och kollade om hon gjorde samma misstag då, och det gjorde hon inte. Jag förstår inte. Om hon kunde i första boken, vad hände då i andra boken?

 

Dessutom upplevde jag inte att språket var särskilt väl anpassat till tidsperioden. Det var ett väldigt modernt språk, på snudd till för modernt för en skönlitterär bok överhuvudtaget. Det lediga språk som fanns i den här boken hade jag inte ens gillat i en bok som var menad att utspela sig idag och därför blev det ännu konstigare när handlingen utspelade sig på 1300-talet. 

 

En annan sak som jag gillade så mycket i första boken, men som saknades här var miljön. I första boken kändes det verkligen som om man befann sig på 1800-talet. Den känslan fick jag nästan aldrig här och det gjorde att boken tappade lite av sin charm. Jag visste att den utspelade sig på 1300-talet, men jag kände det inte. 

 

Den här boken hade inte heller samma djup som hennes första bok, och den var heller inte lika mörk. Något jag tyckte var lite synd. Karaktären Markus hade jag också stora problem med. Ibland tyckte jag om honom, men mest mådde jag illa över att han hela tiden var så dominant och hotande (tänk en mildare variant av Christian Grey). Att han dessutom hela tiden skulle berätta för Illiana att han ägde henne tyckte jag inte om. Jag vet att den här boken utspelar sig på 1300-talet och att det var annorlunda då, men jag gillar det ändå inte. Det påminner mig alldeles för mycket om "Fifty Shades of Grey" (som jag faktiskt läst). 

 

Okej, förlåt för den utläggningen, men jag var bara tvungen att få ur mig allt det där. När jag väl förstod och accepterade att den här boken inte skulle nå upp till samma nivå som "Överenskommelser" så började jag läsa den på ett nytt sätt och med nya ögon. Jag hade inte lika höga krav, utan njöt bara av handlingen. För när man väl sätter sig och börjar läsa är det sedan väldigt svårt att sluta och man blir snabbt fast i handlingen. Det händer inte supermycket (vilket irriterade mig ibland), men man vill fortfarande fortsätta att läsa hela tiden och sidorna bara flög förbi. Det var absolut det bästa med den här boken. När man väl hade plockat upp den kunde man inte sluta läsa, och när man inte läste ville man bara veta vad som skulle hända nästa gång man plockade upp den.

 

Hade inte Ahrnstedts första bok varit så bra så hade jag nog inte blivit så besviken som jag blev. När jag började läsa hennes första bok var det nämligen med inställningen att den skulle vara ungefär på samma sätt som "Betvingade" nu istället var, och därför blev det så fel. Båda gångerna. Jag vill dock bara klargöra att "Betvingade" är en väldigt underhållande bok, och går man in med inställningen att det inte är något mästerverk så tror jag att man kan njuta rätt rejält av den här boken. Det är också fler sexscener i den här än det var i "Överenskommelser", och det får jag faktiskt säga att jag föredrar med "Betvingade". Det är ju trots allt en romance, så man förväntar sig det.

 

Bästa med boken: Väldigt underhållande och lättläst

Sämsta med boken: Språket och att den inte levde upp till hennes första bok

 

/Anna(:

 

 

 

Hoppas ni tycker om videon! :)

 

/Anna(: