Jag var fruktansvärt uttråkad idag, och bestämde mig därför för att ta tag i mitt liv och göra några sidor i min Wreck This Journal. Hoppas ni tycker om det!

 

/Anna(:

De allra bästa upplevelserna är de som man inte förväntar sig något av, men som sedan får en att tappa andan. Just en sådan upplevelse hade jag när jag såg "The DUFF" igår. Boken blev snabbt en favorit när jag läste den 2012, men när jag hörde att filmens handling skulle skilja sig mycket från boken bestämde jag mig för att inte se den. Vilken tur då att Noble Entertainment hörde av sig och frågade ifall jag var intresserad av att recensera filmen, så att jag fick mina fördomar överbevisade. 

 

Redan under filmens inledande minuter fick jag känslan av att det här skulle bli Mean Girls 2.0, och den känslan höll sedan i sig genom hela filmen. Varken "Mean Girls" eller "The DUFF" är filmer som tar sig själva på alldeles för stort allvar, och i den här genren blir det fantastiskt. Det är klyschigt ibland, och man vet redan från början hur det kommer att sluta, men det gör ingenting när skådespelarna är så bra och skämten gör att mina kinder gör ont efteråt för att jag har skrattat så mycket. 

 

Biosalongen var långt ifrån fullsatt, men det var länge sedan jag var i en biosalong där stämningen var så bra. För att vara på en bio skrattade jag nästan lite väl högt emellanåt, men som tur var dränktes mitt eget skratt av alla andra som också satt och gapskrattade. "The DUFF" är en otroligt rolig och lättsam film, och det som fick mig att skratta mest var hur awkward Bianca var ungefär 95% av filmen. Dessutom fick man ofta se hur Bianca reagerade inne i sitt huvud när något hände(se bilden nedanför), och det var väldigt bra gjort. Som sagt, jag har inte skrattat så här mycket till en film på länge (och då såg jag ändå "Big Hero 6" kvällen innan). 

 

Mae Whitman ("The Perks of Being a Wallflower") spelar Bianca helt perfekt. Hon lyckas skapa en karaktär som är både älskvärd, sarkastisk och så awkward att jag upplevde starka känslor av second hand embarrassment genom nästan helt filmen. Samspelet och kemin mellan Mae Whitman och Robbie Amell var också helt fantastisk, och jag log varje gång de hade en scen tillsammans. Karaktären Bianca var också väldigt relaterbar och jag satt och skrattade åt situationer som jag (pinsamt nog) kände igen mig i. 

 

Innan ni går och ser den här filmen vill jag dock utfärda en liten varning: filmens handling stämmer inte med boken över huvud taget. Eftersom det var en mindre evighet sedan jag läste boken, så kommer jag som tur var inte ihåg boken i detalj, och kunde därför låta filmen vara sin egen grej, utan att störa ihjäl mig på hur olika de var. Allt det som var väldigt mörkt i boken saknas helt och hållet i filmen, men det gjorde faktiskt inget, eftersom filmen gjorde mig så himla glad. Jag tror dessutom att den hade blivit klyschigare och sämre om de hade försökt göra den allvarligare.

 

 

Tack till Noble Entertainment för biobiljetterna till den här filmen! 

 

/Anna(:

Jag kan se nio säsonger av en TV-serie på raken utan att se någon annan serie emellan, men när det kommer till bokserier verkar jag behöva minst ett års paus mellan varje bok. Vad kommer det sig egentligen?

 

I augusti 2013 började jag se på TV-serien Supernatural. En serie känd för sitt imponerande antal säsonger. När jag började titta hade totalt åtta hela säsonger släppts, och jag dedikerade sedan helhjärtat resten av hösten till den här serien. Ca 180 avsnitt och 7200 minuter senare var jag ikapp, och löven hade sedan länge fallit från träden och täckts av snö. Trots all tid jag hade spenderat med Supernatural ville jag bara ha mer. Att det inte fanns några fler säsonger att maratona kom som en sorg för mig.

 

 

Varför är det då inte likadant med böcker? När det kommer till bokserier är jag istället nästan raka motsatsen. Jag läser första delen i serien, och sedan dröjer det flera år innan jag ens orkar plocka upp uppföljaren. Ibland är det inte ens säkert att jag orkar plocka upp uppföljaren eftersom jag har hunnit glömma stora delar av handlingen från första boken på de två år som har hunnit passera (*host' Beautiful Creatures *host*).   

 

De enda bokserierna som jag ens kan komma ihåg att jag har någorlunda (någorlunda = jag har läst stora delar av serien inom bara några månader) maratonat är Pretty Little Liars, Twilight och de två första böckerna i The Murder Notebooks-serien. Ofta när jag har läst första delen i en bokserie känner jag mig nöjd och som att jag behöver en paus. Det är sällan jag känner att jag måste fortsätta läsa för att överleva, och jag kan med enkelhet plocka upp någon annan bok som inte alls är relaterad till den serien. 

 

Den enda teori jag hittills har lyckats knåpa ihop har med tiden att göra. Att läsa en bok tar väldigt lång tid i jämförelse med att se ett avsnitt av en TV-serie. Att se fem avsnitt på raken av en serie känns mer produktivt än att bara läsa 200 sidor från en bok (eller så känner man i båda fallen att man inte har gjort något vettigt med sin tid, som att rädda utdöende orangutanger osv). Fast jag läser sällan 200 sidor på raken, utan oftast typ 20 sidor, och då känner jag mig ännu mer oproduktiv. Dessutom får jag också känslan av att en bok oftare är mer komplett än vad ett avsnitt av en serie är. Min tanke är att en säsong av en serie = en bok. 

 

Men om en säsong är ungefär samma som en bok, varför fortsätter jag då alltid vidare till nästa säsong av en serie, men lägger bokserien på hyllan i några år? Ja, det trodde jag att jag skulle svara på i det tidigare stycket, men det märkte jag nu att jag egentligen inte gjorde. Ursäkta för att jag slösade er tid utan att komma fram till något. 

 

En annan gissning jag har handlar om mängden jag vill se/läsa. Jag har fler böcker och bokserier i min bokhylla än vad det känns som att jag någonsin kommer hinna läsa ut. Jag vill läsa dem alla, men har egentligen inte tid, och då är det svårt att veta vilka bokserier man ska prioritera och lägga tid på. Bland TV-serier har jag inte så mycket koll, så när jag väl hittar någon som jag gillar så håller jag mig till den tills den är slut.

 

Eller så blir jag bara mer indragen i TV-serier.

/Anna(:

 

 

Under 2014 läste jag "Me and Earl and the Dying Girl" (recension HÄR) och blev inte förälskad, även om jag tyckte att det var en helt okej bok. När jag sedan hörde nyheten om att den skulle bli film tänkte jag inte särskilt mycket på det, för ärligt, hur ofta är filmen bättre än boken? Men för några dagar sedan såg jag att Raeleen från Padfoot and Prongs 07 på YouTube tweetade om att trailern hade släppts, och då tog min nyfikenhet överhanden, och vad glad jag är över det! Filmen ser helt fantastisk ut, och jag är plötsligt så taggad på att se den! Dessutom visste jag inte att Olivia Cooke ("Bates Motel") skulle vara med, och hon är ju också helt amazing! Jag måste helt klart se den här filmen när den släpps!

 

/Anna(:

 

Författare: Øyvind Torseter

Sidantal: 64

Betyg: 5/10

 

När jag såg att den här boken fanns på svenska var jag tvungen att låna den på grund av allt gott jag hade hört om den från Ariel Bissett. Dessutom är det på riktigt ett hål igenom hela boken, hur coolt är inte det?

 

Man skulle kunna tro att ett hål rakt igenom en bok skulle vara tillräckligt för att övertyga vem som helst, men tyvärr räckte det inte för mig. Själva idén med hålet var superrolig och unik, men hela boken igenom satt jag och undrade om det var meningen att den här boken skulle ha något budskap, eller om det enda som faktiskt gjorde den här boken speciell var det där hålet. När jag sedan stängde igen boken var det med känslan att det här var en ganska meningslös bok, trots hålet. 

 

Tecknarstilen var inte heller riktigt min grej. Den var väldigt minimalistisk både i färgerna och i sättet den var tecknad på. Jag gillar oftast inte det, men det är självklart en smaksak. Det jag däremot gillade var hur hålet alltid befann sig på olika ställen i bilden, och hur man ibland nästan trodde att själva hålet faktiskt hade flyttat sig på pappret.

 

Författare: Oliver Jeffers

Sidantal: 36

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

 

Oliver Jeffers är en relativt ny bekantskap för mig, men trots det har jag redan läst alla hans böcker som har getts ut på svenska. Så vad gör man då? Man går över till de böcker som inte ännu har översatts, såklart! Det som egentligen lockade mig till att plocka upp den här boken från allra första början var det otroliga omslaget. Sedan lät själva handlingen väldigt gullig också. 

 

Om ni har läst mina tidigare recensioner av Oliver Jeffers böcker så vet ni kanske att jag inte är helt och hållet såld på hans tecknarstil. I den här boken blandas dock hans vanliga tecknarstil med lite mer landskap och bakgrunder, och det gjorde mig väldigt glad, för det lyfter boken, enligt mig. Alla landskap i den här boken är så himla vackert målade, och de får mig att tänka på bilder jag har sett från amerikanska nationalparker (väldigt specifikt, men det är något med amerikanska nationalparker som jag gillar).

 

Själva handlingen är också väldigt fin, och till skillnad från "Hålet" så har den här boken verkligen ett budskap som man kan diskutera och fundera över. Himla gullig berättelse!

 

 Jag tyckte väldigt mycket om den här bilderboken och kan nu säga att den ligger på andra plats - efter "Den sitter fast" - på listan över mina favoritböcker av Jeffers.

/Anna(: