Ni vet när man verkligen tror att man ska tycka om en bok? När det verkar som att författaren till och med har skapat den med dig i åtanke? Vet ni då också hur det känns när man har fel? När man inte alls faller lika hårt som alla andra? Fangirl var precis en sådan bok för mig.

Det är egentligen inget som är dåligt med Fangirl, men för mig saknades livsgnistan genom hela boken. Jag fick aldrig något band till någon av karaktärerna - trots att Cath i många avseenden är väldigt lik mig - och jag funderade sällan på boken när jag inte läste i den. Men trots att jag inte älskade handlingen så sögs jag ändå in i boken, och hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl satte mig och läste (fråga inte varför, för jag vet inte). 

 

Levi - kärleksintresset - är det väl meningen att man ska bli helt kär i, men precis som med Cath så kände jag inte särskilt mycket för honom. Han kändes aldrig verklig för mig. Visst var han gullig ibland, men jag tyckte att han kändes ganska platt. Något som jag dock älskade med Caths och Levis relation var själva läsningen. Det var faktiskt så himla gulligt att jag ville svimma. Jag vill inte spoila, så jag lämnar det lite vagt. Förhoppningsvis kan ni som har läst boken förstå vad jag menar.

 

Okej, låt oss diskutera lite andra intressanta saker från boken. Först ut är fanfiction. De bitar av Caths fanfiction som vi fick läsa i boken blev jag inte riktigt klok på. Vad var meningen med den? Jag hade föredragit om det Cath skrev hade speglat saker som hände i hennes liv, så att det åtminstone hade känts som att den spelade någon roll. Nu blev det mest bara konstigt. Samtidigt hade jag inte velat radera hennes fanfiction helt, eftersom jag då skulle ha varit nyfiken på vad hon egentligen skrev. Fanfictiondelarna i den här boken förde dock med sig något gott, och det var att jag blev väldigt sugen på att läsa mer fanfiction, så det har jag spenderat de senaste veckorna med (om det är bra eller dåligt går väl att diskutera, med tanke på att det stör min "riktiga" läsning). 

 

En sak jag som jag verkligen gillade var Caths utveckling genom boken. Eller rättare sagt brist på utveckling. Innan jag började läsa bad jag till alla existerande litterära gudar att det här inte skulle vara ännu en bok där en introvert nördig karaktär förändras till något helt oigenkännligt i slutet av boken. I början bet jag lite på naglarna, för det kändes som att det var på väg åt det hållet, men som tur var blev det inte så. Jag är så glad över att det åtminstone finns någon fiktiv karaktär som kan visa att det är okej att nörda ner sig i böcker och älska att skriva fanfiction. Man måste inte förändra sig för att bli omtyckt. Jag är också glad över att det finns en karaktär som inte tycker om att festa och därför inte gör det, trots att alla tjatar.

 

 

/Anna(:

 

 

 

Jag och min syster presenterar idag en lite annorlunda video för er, och jag hoppas att ni ska tycka om den! Som ni kan se på själva titelbilden så innehåller videon en hel del roliga reaktioner, och jag har mått illa i stort sett hela dagen efter den här videon. Först efter det jag åt, och sen på grund av att jag var tvungen att redigera den och se allt igen, hahah. Som sagt, hoppas att ni gillar!

 

/Anna(:

Författare: J.K. Rowling

Sidantal: 317

Betyg: 6/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Harry Potter #3)

 

Jag känner mig som en mugglare, som inte ser magin i de här böckerna. Med risk för att uteslutas ur bokbloggarsfären, och i värsta fall bli avrättad av någon självutnämnd bödel, ska jag nu skriva den här recensionen. Den kommer inte att vara lika positiv som alla andra recensioner om Harry Potter-serien. Om du känner att ditt blod redan börjar koka, så ber jag dig att sluta läsa nu i förhoppningen att vi då kommer att undkomma både ett mord och ett långt fängelsestraff. 

 

För att vara helt ärlig så hade jag fruktansvärt svårt att komma in i den här boken, och medan jag läste den hamnade jag faktiskt i en liten lässvacka. Jag var tvungen att tvinga mig själv att plocka upp den för att den överhuvudtaget skulle bli utläst. Kom också ihåg att jag läste den här under en veckas lång Läs-A-Lot, och ändå bara kom 140 sidor. Jag tror dock att det kan ha lite att göra med att jag i stort sett visste hela handlingen redan innan jag började läsa, så det var inte så mycket som var spännande. 

 

Språket tycker jag inte heller är särskilt speciellt, och som ni märkte så lyckades det aldrig hålla kvar mig i boken. Jag är dock väldigt glad för att jag läste den på originalspråk, för Rowling använder en hel del väldigt typiska brittiska ord som skapade en speciell stämning, och den stämningen hade nog gått förlorad om jag hade läst boken på amerikansk engelska eller på svenska. 

 

Något som däremot är riktigt bra är självklart världen. Den här världen innehåller så himla mycket påhittiga och roliga saker, och jag är helt förbluffad över att Rowling till och med lyckas göra Quidditch så intressant att läsa om. Jag är vanligtvis ingen älskare av sport, men det var faktiskt spännande att läsa de scenerna. Rowling har verkligen lyckats skapa en värld som känns så himla verklig och tredimensionell, och det är garanterat inte lätt. 

 

Karaktärerna pendlar jag mellan att tycka om och att inte bry mig om alls. Karaktärer som jag tycker om är Neville, Hagrid, Hermione och Dumbledore, men de andra kände jag inte särskilt mycket för överhuvudtaget, och jag brydde mig sällan om vad som hände med dem.

 

Hela boken igenom undrade jag vad som egentligen är fel med mig. Det är en grej att inte tycka om tex Twilight och Divergent, men att inte tycka om Harry Potter är ju nästan en synd, och man tror knappt att det är möjligt att någon inte blir helt förtrollad av HARRY POTTER!

 

/Anna(:

Författare: Rick Riordan

Sidantal: 375

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (Percy Jackson and the Olympians #1)

 

I högstadiet läste jag Percy Jackson för första gången, och medan jag läste den föddes min kärlek till grekisk mytologi. Jag har alltid älskat historia, och i sjuan lärde vi oss om antiken och dess mytologi, men det var först när jag läste Percy Jackson som mitt ifascination för mytologi föddes på riktigt. Det var först då jag kände att jag verkligen ville lära mig mer om alla de här gudarna. Ett tag efter Percy Jackson låg dock mitt mytologiintresse på is i några år, men sedan upptäckte jag Supernatural, och då väcktes det till liv igen. Med mitt nyuppväckta intresse bestämde jag mig för att läsa om första boken, och denna gång kanske också avsluta serien, eftersom jag aldrig gjorde det sist. 

 

Det som imponerade mig allra mest i den här första boken är världen som Riordan har skapat. Han har lyckats väva ihop den moderna världen med den grekiska mytologin på ett otroligt snyggt sätt. Förklaringen man får till varför gudarna är i USA just nu fick mig typ att tappa andan för att den var så smart. Jag önskar verkligen att jag hade kunnat sno den här världen från Riordan, för det finns så mycket man kan göra med den. Förutom att världen är superintressant så lär man sig också massor, och det är någonting jag går igång på. Oklart varför. Men det är något med att läsa skönlitteratur och samtidigt lära sig massa riktig fakta som jag verkligen tycker om. 

 

Handlingen är tyvärr inte direkt något överväldigande, och det är också det som drar ner betyget. Det hände hela tiden något, och det blev egentligen aldrig en tråkig stund, och trots att det låter helt perfekt så blev jag lite trött på att det ständigt kom något nytt att slåss emot. Jag hade velat ha några andningspauser och lite mer variation i äventyren. Dessutom fick handlingen mig att tänka att Percy Jackson och hans vänner måste vara otroligt korkade. De vet att de är jagade av ungefär hela monstervärlden, och trots det går de rakt in i varenda fälla. Jag kan dock ha lite överseende med handlingen, med tanke på att det är en barnbok/ Middle Grade, och för att den annars är så himla rolig och påhittig!

 

Jag läste Percy Jackson ganska kort efter att jag hade läst klart Harry Potter 3, och jag måste säga att jag dras så mycket mer till karaktärerna i Percy Jackson. För mig känns de mer levande, och jag tycker att det är intressant att Percy har bland annat dyslexi och ADHD, för man ser inte det så ofta i YA och Middle Grade. Dynamiken mellan huvudkaraktärerna är också roligare än i Harry Potter, och Grover är ju bara helt fantastisk! 

/Anna(: