Bokmässan 2016
Det är inte ens en månad kvar till Bokmässan i Göteborg, och för första gången på många år har jag ännu inte bestämt mig för om jag ska åka eller inte. Jag har kollat igenom programmet lite och inte direkt hittat någon programpunkt eller någon författare som jag är intresserad av. Samtidigt vill jag ju åka, för det brukar vara asnice att träffa alla. I år har jag dock inte hört så mycket om Bokmässan, så därför undrar jag nu om det är någon av mina läsare/vänner/fellow bloggkamrater som ska på Bokmässan i år? Det bästa med mässan är ju ändå alltid att träffa alla bloggare/vänner!
Ska ni till Bokmässan? Vilken dag i så fall? Om jag ska till Bokmässan så blir det troligtvis på lördagen!
I can't wait for this!
/Anna(:
Scream | säsong 2
VARNING FÖR EVENTUELLA SPOILERS OM DU INTE HAR SETT SÄSONG 1
(Jag är så frestad att bara göra hela den här recensionen till en enda stor Audrey Jensen-fangirling, men jag ska försöka vara professionell)
Alltså, jag älskar den här serien. Som den pessimist jag är tvivlade jag på om en andra säsong skulle tillföra något, eller om det bara skulle sänka den fantastiska första säsongen. Trots mina tvivel kastade jag mig över första avsnittet när det släpptes i maj. Och sedan såg jag inte mer. Förrän nu, några månader senare, då jag plockade upp serien igen och såg alla avsnitt på tre dagar. Det här är en serie man måste sträckkolla för den ultimata upplevelsen.
Allt jag älskade med första säsongen finns även i säsong två, så om ni vill veta lite mer allmänt vad jag tycker om serien så kan ni läsa min recension på säsong ett HÄR. Då slipper jag tråka ut er med att säga precis samma sak i den här recensionen (och kan spendera mer tid på att prata om Audrey).
Innan vi ens börjar nudda vid något annat ämne så måste vi prata om karaktärerna. Trots konstant spänning så är det karaktärerna som gör Scream till något som jag inte bara tycker om, utan verkligen ÄLSKAR. Den lista med favoritkaraktärer jag hade från säsong ett har dock helt raderats och ersatts av en ny. I säsong ett var Kieran min favorit (mest för att han var ganska så väldigt snygg), men nu klarar jag inte av honom! Han och Eli beter sig som Stefan och Damon från The Vampire Diaries (där Kieran då såklart är TRÅKSTEFAN) och jag orkar ärligt inte talat med hans kontrollerande och tråkiga personlighet. Vi behöver inte fler Edwardkaraktärer år 2016, please. Säsong tvås nya stora favvis är istället AUDREY. Alltså, på riktigt så ogillade jag henne i första säsongen (vilket jag ärligt talat inte fattar nu när jag kollar om säsong ett? Var jag helt dum i huvudet för ett år sedan eller?). Jag tyckte att hon var dåligt spelat, allmänt irriterande och såg ut som ett barn. MEN NU. Hon är perfekt spelad, lika adorable som en kattunge och plötsligt jävligt snygg. Och inte Kieran-snygg, utan VERKLIGEN SÅ JÄVLA SNYGG ATT JAG MÅSTE SÖKA PÅ HENNE PÅ TUMBLR MINST EN GÅNG OM DAGEN FÖR ATT ENS KUNNA FUNGERA NORMALT.
Och om vi då ändå ska försöka vara professionella, som jag nämnde där i början. Alla karaktärer utvecklas supermycket i den här säsongen, och blir liksom ännu mer sig själva. Jag älskar att alla är stöpta i en väldigt stereotyp form som de sedan motbevisar gång på gång. Brooke hade till exempel lätt kunnat skrivas som en utseendefixerad korkad blondin, men hon får verkligen skina och utvecklas i säsong två, och detsamma gäller alla andra karaktärer. Utom då kanske tråk-Kieran.
Dock har vi ju det där lilla problemet med att de inte är rädda för att döda karaktärerna. Det är både det bästa och sämsta med serien. Man vet aldrig vem som går säker, och så fort den där förbannade mördaren springer runt och viftar med sin kniv (ärligt talat, har hen inget viktigare för sig?) så hyperventilerar man typ av stress. Mördaren dyker ju verkligen upp överallt och har inte några som helst gränser. Efter några avsnitt vågade jag knappt tvätta ansiktet på kvällen av rädsla för att mördaren skulle stå bakom mig när jag öppnade ögonen igen.
Förutom awesome karaktärer får vi även fantastiska avsnitt, som både är skrämmande, spännande, gulliga och roliga. Det är aldrig en tråkig stund, om man säger så. Men om du är en nagelbitare behöver du kanske passa dig så att du inte sitter där och biter på hela handen till slut.
Vi ska dock INTE diskutera att serien kanske inte plockas upp för säsong 3. Väldigt sorgligt om så är fallet (även om jag hellre vill att de slutar med flaggan i topp än faller ner i den djupa helvetshåla som är reserverad för serier som suger men ändå fortsätter säsong efter säsong bara för att tjäna pengar). MEN PRAISE THE LORD I ALLA FALL FÖR DE KOMMANDE HALLOWEENAVSNITTEN.
Om ni känner er lagom otaggade på den annalkande hösten, och vill ha något som kan suga in er totalt ska ni garanterat se Scream. Det är otroligt lättittat och innan man ens hinner reagera eller resa sig ur soffan har man råkat se både säsong ett och två i ett svep. Ni kanske borde hålla er undan om ni är fruktansvärt lättskrämda, men även om ni är det så är det värt alla år av terapi ni kommer behöva bara för att få se Audrey i säsong två.
/Anna(:
Det är du, Adlibris, inte jag
Jag vill slå min knytnäve i väggen om och om igen och kasta finporslinet i golvet. Jag läste nyligen ut The Raven Boys och i desperation skyndade jag mig att beställa tvåan från Adlibris. Det händer rätt sällan nu för tiden att jag beställer från Adlibris, eftersom BookDepository existerar med både gratis frakt och billigare priser. Men jag var som sagt desperat. Så desperat att jag glömde varför jag inte beställer från Adlibris längre.
Det är alltid något fel med deras böcker.
Jag är medveten om att jag är en kräsen konsument. Om jag köper NYA böcker till fullpris vill jag att de ska vara i nyskick. Och jag tvekar inte att klaga om jag inte är nöjd (något jag ärvt från min mamma). Men om vi struntar i att jag är kräsen, och istället låter statistiken tala, så ser vi att problemet faktiskt måste ligga hos Adlibris och inte hos mig.
BOOKDEPOSITORY
20 BÖCKER
1 KLAGOMÅL
=5% DÅLIGA BÖCKER
ADLIBRIS
7 BÖCKER
3 KLAGOMÅL
=43% DÅLIGA BÖCKER
ÄR JAG DEN ENDA SOM LIDER AV DET HÄR? VEM ÄR DET SOM HATAR MIG?
(jag vet att det här är den mest orättvisa och sämsta studien som någonsin har utförts, men jag tänker fan inte beställa hundra böcker från Adlibris bara för att få till ett rättvist studieresultat)
Naturligtvis börjar man genast fundera på om det brister i paketeringen och frakten, MEN DET KAN DET INTE FÖR FÖRPACKNINGEN ÄR JU I BÄTTRE SKICK ÄN SJÄLVA BOKEN. Plus att Adlibris faktiskt har lyckats skapa en förpackning som på ett väldigt bra sätt skyddar boken. Frågan är varför de slösar så mycket kartong på att skydda en redan skadad bok.
Det här är verkligen långt ifrån det värsta man kan råka ut för, men det är PRINCIPEN. Adlibris ska inte tro att de gång på gång kan skicka trasiga böcker till mig, när jag kan få samma böcker i bra skick till samma pris från BD.
Vare sig min studie är korrekt eller helt uppåt väggarna fel så kommer jag inte beställa något mer från Adlibris (kom tillbaka om ett år då jag skriver ännu ett sådant här inlägg när jag har glömt mitt löfte). Jag är trött på att låta som en petig surkärring, och jag är trött på att skicka tillbaka skiten hela tiden. Då kan jag lika gärna vänta på BookDepositorys frakt som i slutändan tar ungefär lika lång tid.
/Anna:(
En film jag VÄLDIGT gärna vill se
Norman Bates på crack. Room men tjugo gånger värre. Hur kan man inte bli taggad på en sådan film? Split släpps i januari 2017 och jag känner att det antingen kommer vara en sjukt bra film med imponerande skådespelarinsatser, eller en gigantisk flopp. Jag hoppas såklart på det första.
/Anna(:
Love Hurts vol.1
Titel: Love Hurts
Författare: Kim W Andersson
Sidantal: 128
Betyg: 9/10
Originalspråk: Svenska
Serie: Ja (del 1)
Som en älskare av allt mörkt, skruvat och blodigt passar det här serialbumet mig som handen i handsken. Precis som "Through the Woods" är det här en skräcknovellsamling i serieformat, men där "Through the Woods" inte nådde ända fram lyckades "Love Hurts" perfekt. I "Through the Woods" var jag extremt besviken på de öppna sluten som jag sällan, eller kanske aldrig, förstod. I "Love Hurts" däremot var sluten, precis som det ska vara i en novell, ofta gjorda med en tvist och det som förhöjde historien.
Novellerna varierade i längd från två till ett tiotal sidor, men både de korta och de lite längre var precis lika välgjorda och intressanta. Ämnena varierade starkt från novell till novell, i ena stunden befann man sig bland kinesiska krigare för att i nästa befinna sig bland amerikanska cowboys, men på något vis fungerade det. Det de alla har gemensamt är att de handlar om blodig och skruvad kärlek. Jag läste hela albumet i ett svep och älskade det.
För att vara ett svenskt album så känns tecknarstilen förvånansvärt amerikanskt, och jag måste erkänna att det är en fördel. Färgerna är härliga, och det är blodigt och våldsamt med ett högt tempo. Det är dessutom inte särskilt mycket text i pratbubblorna vilket gör det snabbläst. Många av novellerna var jag tvungen att visa resten av min familj för att de var så roliga och oväntade.
Om ni är trötta på alla kärlekshistorier där allt är så romantiskt och perfekt, och hellre vill läsa om lite skruvad och sjuk kärlek, så är det här det perfekta seriealbumet för er! Det är snyggt tecknat, snabbläst och otroligt underhållande. Det enda problemet jag egentligen har just nu är att varken jag eller mitt bibliotek äger "Love Hurts 2".
/Anna(:
Bland bärfisar i blåbärsskogen
Om ni har lyssnat på radion eller läst nyheterna i sommar har ni säkert hört att det här har varit ett av de bästa blåbärsåren på länge. Som den lilla gumma jag är var jag därför tvungen att ge mig ut i skogen för att fylla frysen inför kommande, och kanske blåbärsfattigare, år. Och som den lilla hamstrande gumma jag är så räckte det såklart inte med bara ett besök, utan fyra. Än så länge.
Alltså, ja. Jag är så jävla lat att jag måste sitta på en skrikrosa pall när jag PLOCKAR BLÅBÄR I SKOGEN. Men kollar man in mina ILLBLÅ läppar kan man ju börja undra om plockning verkligen är det jag har ägnat mest tid åt.
Någon sekund efter första bilden lyckades min syster ertappa mig när jag tryckte munnen full istället för att plocka.
Det är kanske förresten inte konstigt att man sitter ner när ens egen syster mobbar ens rumpa så fort man bestämmer sig för att vara lite hurtig och stå upp.
Vi såg också en hel klan med bärfisar – eller berry farters som vi kallar dem – och alltså jag tror inte ni förstår hur jävla mycket bärfisfis det stank i den där skogen. Och hur många gånger jag tog i en och fick stanken på händerna.
Det ser kanske ut som att Linda verkligen plockar så att svetten lackar, men låt er inte luras. Hon åt nog mest av oss alla. Och plockade minst. Som alltid.
Jag var väldigt stolt över mitt blåbärsstrå och ville att Linda skulle ta ett kort. Hon hävdade dock hela tiden att det inte syntes, så jag försökte mig på den där sminkvloggargrejen. Ärligt talat ser det med mina röda händer mest ut som att jag precis har dödat en oskyldig människa för ett blåbärsstrå.
Jaja, det här var i alla fall det vi lyckades få ihop en av gångerna, och det är väl ändå inte så illa! Kanske inte tillräckligt för att lugna en hamstrande gummas svaga nerver, men tillräckligt för att ha på gröten i några år.
Och för att faktiskt försöka sluta lite allvarligt: jag älskar verkligen att plocka blåbär. Älskar lugnet och tystnaden i skogen. Älskar att ägna mig åt något så monotont och lugnande (lite som att måla i målarböcker, fast mindre stressande). När jag går ut i skogen och plockar saker känner jag mig närmare mina förfäder och det liv de levde. Det är säkert sjukt glamoriserande av mig, men så får det väl vara då.
/Anna(:
Två biofilmer
Efter några månaders biouppehåll blev det i helgen ett maraton för mig när jag klämde två filmer på två dagar: Ghostbusters och Husdjurens hemliga liv. Den ena filmen överraskade genom att vara bättre än förväntat, och den andra genom att vara sämre.
Jag har inte sett Ghostbusters-originalen, men efter att ha sett den här filmen känner jag faktiskt inte för att se dem heller. För en av de största anledningarna till varför den här filmen var så underbar var TJEJERNA. Både jag och min bästa vän (som jag gick med) var efteråt överens om att vi är så fruktansvärdt svältfödda på action- och humorfilmer där kvinnor spelar alla eller de flesta av huvudrollerna. Och alltså, GIVE ME MORE! Att få se fyra nördiga spökforskarkvinnor diskutera allt möjligt var så mycket intressantare än om det hade varit fyra män som gjorde det. För hur många sådana filmer har man inte redan sett? "För många" är svaret på den frågan.
Förutom KVINNOR så älskade jag även resten av filmen. Alla karaktärer var tredimensionella och olika (men Patty är ändå min all time favourite!), och både dialogen och själva handlingen fick mig att skratta konstant. Actionfilmer är något jag oftast är lite allergisk mot eftersom jag snabbt tappar fokus under evighetslånga actionsekvenser, men här var det helt lagom med action! En del av den sista actionscenen är faktiskt en av de mest minnesvärda och attraktiva delarna i filmen enligt mig.
Trots att det är lite irrelevant så måste jag också bara nämna pojkarna som satt bredvid mig under filmen. De var kanske runt elva år gamla och så söta. Innan ett jumpscare sa en av dem "nu ställer jag ner mina popcorn för jag tror det kommer bli läskigt". Sedan efter jumpscaret, när han hade haft rätt sa han "om jag inte hade ställt ner mina popcorn hade jag tappat dem". Så söta. Och av deras kommentarer förstod jag att de var fans av första filmen, och det gjorde mig så glad att de gick och såg den här nya utan att vara nedlåtande eller negativa för att kvinnor spelar huvudrollen (som så många andra vuxna män har varit på internet). Dock satt en av killarna ibland och drog sitt sugrör in och ut i det där plastlocket på drickan så att det väsnades, men största delen av tiden var jag så fokuserad och inne i filmen att jag inte ens märkte det.
Jag var sjukt skeptiskt till den här filmen (för att jag trodde att det skulle vara för mycket action), men alltså den var SÅ BRA! Jag älskade alla Ghostbusters-medlemmar (Kevin var också hur rolig som helst) och jag hade ont i munnen efteråt för att jag hade lett hela filmen igenom.
Husdjurens hemliga liv var en av mina mest efterlängtade filmsläpp under 2016,och redan där är det ju som upplagt för ett misslyckande av episka proportioner. Grundidén bakom den här filmen är dock verkligen briljant: vad gör husdjuren när man inte är hemma? Det var den idén jag signade upp för och som fick mig att köpa biobiljetter, men det var inte det jag fick. Jag känner mig lurad. De första tio minuterna fick vi roliga klipp och ögonblick om vad de olika husdjuren gjorde så fort deras ägare stängde dörren, men därefter blev det bara ännu en Disney-kopia om djur som ger sig ut på äventyr för att hitta sin försvunna vän. Jag skulle kunna räkna upp åtminstone tio bättre Disney-filmer med i stort sett samma handling. Snacka om slöseri med titelnamn och grundidé.
Anledningen till att den här historien har funkat tiotals gånger för Disney men inte här är troligtvis för att den här storyn helt saknar originalitet. Handlingen var dessutom all over the place och följde inte någon tydlig röd tråd. Karaktärerna var också otroligt platta och tråkiga, trots att det fanns potential i alla de olika husdjur som var med.Om man är djurägare kommer man troligtvis känna igen sig och skratta åt en del saker som händer, men det räcker inte. Skämten var också ganska hemska största delen av tiden.
Något som jag dock verkligen älskade var de vackra animerade landskapsbilderna vi då och då fick av New York.
Överlag tyckte jag att det här var en film som saknade originalitet. De hade kunnat lyckas med den här handlingen om de bara hade försökt införa något nytt och fräscht, men tyvärr kändes allt sunkigt och lite omodernt. Jag älskar fortfarande grundidén men önskar verkligen att de hade utfört den på något annat sätt. Ärligt talat förstår jag inte att minionerna och Husdjurens hemliga liv har samma skapare.
/Anna(:
