Ingenting och allting
Titel: Ingenting och allting
Författare: Nicola Yoon
Sidantal: 296
Betyg: 4/10
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Everything Everything
Serie: Nej
Maddy lider av en sjukdom som gör att hon aldrig kan lämna huset utan att riskera att dö. Därför går hon aldrig ut utan spenderar dagarna med att läsa och studera på distans. Men så en dag flyttar en ny familj in i grannhuset, och när hon ser sonen blir hon genast intresserad och vill lära känna honom. De börjar mejla med varandra, men Maddy förstår snabbt att det inte kommer räcka. Hon måste träffa honom.
När jag fick hem rec-exet av den här boken var jag taggad, men sedan läste jag insidesflärpen och dessa två meningar fick mig att tappa lusten: Är det värt risken att dö för att få röra vid honom? Och vad är livet egentligen värt om man aldrig får veta hur det är att älska någon på riktigt? "PLEASE, save me från dessa klyschor och Bella Swan-uttryck" tänkte jag då, men dök ändå direkt in i den.
Om jag ska vara ärlig tyckte jag att den här boken var korkad, men innan vi går in på allt jag inte gillar med den så skulle jag vilja ta upp det jag faktiskt tyckte var bra. Det första var diversity (eller mångfald, om man enbart vill prata svenska) eftersom Maddy, huvudkaraktären, är afroamerikansk och asiatisk. Det behövs verkligen böcker där alla inte är vita! Sedan hade boken också korta kapitel, och om ni har läst min blogg i några år vet ni säkert att det är bland det bästa saker jag vet. På grund av de megakorta kapitlen flög man genom boken. Dessutom var de korta kapitlen även uppblandade med illustrationer. Stor tumme upp för det!
Ungefär där får jag slut på positiva saker att säga "Ingenting och allting". Det som kanske mest förstörde boken för mig var dialogerna. Det gjorde fysiskt ont inombords när jag läste dem. Jag tog djupa andetag med stängda ögon ibland i ett försök till återhämtning efter något hemskt/pinsamt jag precis hade läst. Folk pratar inte på det här sättet, och jag fick aldrig känslan att Maddy faktiskt skulle vara så pass gammal som arton. Allt hon sa lät så barnsligt.
Den här boken gör mig upprörd eftersom den egentligen har så mycket potential. Här har vi en tjej med en sjukdom som gör att hon aldrig kommer kunna gå ut, men istället för att undersöka det och fördjupa oss i hur det verkligen påverkar en så får vi en insta-lovig kärlekshistoria med några av de plattaste karaktärer som någonsin skapats. Jag fick känslan att författaren ville skriva en förbjuden och omöjlig kärlekshistoria, men var för otålig för att verkligen skapa något som kändes och smärtade, och då bara bestämde sig för att para ihop dem direkt istället. Maddy blev så oförsiktig och korkad sekunden hon träffade Olly, och han verkade knappt bry sig om att Maddy riskerade sitt liv genom att nudda eller kyssa honom.
Sedan har vi det här med hur pretentiöst allt är. Den här boken har flertalet gånger jämförts med "The Fault in Our Stars" och jag borde ha tagit dessa jämförelser som en varningssignal. Allt som jämförs med John Green är något jag borde hålla mig långt borta från, för vi går bara inte ihop. Nicola Yoon, precis som John Green, försöker för mycket. Hon försöker ständigt låta poetisk och djup och det blir bara som sådana Carpe Diem-tavlor folk hänger upp på väggarna. Klyschigt.
Slutet ska jag självklart inte gå in särskilt djupt på, men jag tänker säga en sak. Jag kände på mig hur det skulle sluta redan tidigt i boken, och alltså, det PASSAR INTE IN I EN CONTEMPORARY. Men vid det laget var jag så över den här boken att jag knappt brydde mig.
Om ni vill läsa en insta-lovig kärlekshistoria där de gör de mest idiotiska saker bara för att få vara tillsammans, och där de pratar och tänker som trettonåringar som tror att de är trettiofemåriga högutbildade filosofer så är det här boken för er! Om ni dessutom vill läsa en bok om en ovanlig sjukdom som konstant nämns vid namn men aldrig egentligen utforskas eller förklaras, och karaktärer som beskrivs ungefär lika djupgående som sjukdomen så är det här också en bok för er. Gillar ni John Green är det här kanske också boken för er. Om ni däremot inte gillar något av ovanstående, men blev intresserade när jag nämnde korta kapitel, diversity och illustrationer så ska ni nog ändå hålla er undan den här boken.
Bästa med boken: Korta kapitel, lättläst, diversity
Sämsta med boken: Astråkiga karaktärer, awkward dialog, INSTA-LOVE
Tack till Bonnier Carlsen för rec-exet! Måste bara nämna att det var så roligt att de hade lagt i några notisar med lite utmaningar kopplade till boken!
/Anna(:
Kan inte hålla mig undan Bokmässan
Precis som rubriken antyder så kommer jag att besöka mässan även i år! När jag skrev mitt inlägg för några veckor sedan var jag faktiskt inte helt säker, men nu är det bestämt! Jag och min bästa vän åker dit på lördag och det ska bli så roligt eftersom hon aldrig har varit där tidigare.
Eftersom det var så få bokbloggare som skulle till mässan på lördagen i år så bestämde jag mig för att inte "arrangera" någon bokbloggarträff, men om ni mot all förmodan skulle se mig bland alla miljoners besökare så tvingar jag er att komma fram och hälsa på mig! Jag är inte farlig, men jag kan inte lova något om min vän.
Som sammanfattning: Jag är på mässan på lördag och om ni ser mig måste ni komma fram och hälsa!
P.S Min enda bestämda programpunkt som jag vill se än så länge är Roy Fares.
/Anna(:
De introvertas förbannelse
Igår var jag på en födelsedagsmiddag hos en vän. Det var hur trevligt som helst, och dessutom hade min vän lyckats bjuda in en perfekt blandning med människor. Vissa hade jag känt sedan jag var liten, och andra hade jag aldrig träffat tidigare. Vissa var yngre än mig, andra inte ens födda under samma årtionde. Det var en intressant blandning och det var så givande att prata med alla som var där. MEN. Självklart finns det ett men. Finns det inte alltid det när det gäller mig?
Efter några timmar kom nämligen min introverthet och knackade mig på axeln. "Ursäkta, men visst skulle det väl vara skönare att vara hemma framför datorn just nu?" frågade hen mig. Jag berättade för min introverthet att jag för en gångs skull inte hellre ville vara hemma och varva ett ändlöst Tumblrscrollande med tjugo spelomgångar av Spindelharpan. Introvertheten vägrade lyssna och började slå mig i huvudet med en gigantisk träklubba, samtidigt som hen skrek: DU VILL GÅ HEM, DU VILL GÅ HEM! DU ÄR TRÖTT. GÅ HEM. VI BEHÖVER EGENTID. NU!
På bara några sekunder var det som om luften sögs ur mig. Människorna som tidigare hade haft så mycket spännande att säga verkade nu bara babbla om oviktiga saker som var totalt omöjliga att fokusera på, och när jag väl tvingade mig själv att lyssna hade jag inget att tillägga i diskussionerna. Bara en halvtimme tidigare hade jag skämtat konstant och skrattat åt allt roligt som alla andra sa. Men nu var jag som en ballong som någon hade stuckit en nål i.
Jag ville plocka upp mobilen för att fly in i min egen lilla bubbla, men det kändes oartigt och resptektlöst. Jag ville gå hem, sätta mig framför datorn, ta på mig hörlurar och helt stänga ute världen. Men jag ville också stanna kvar, för jag hade roligt. Jag visste inte när jag skulle få prata med de här människorna igen, och jag ville ta vara på det. Men jag var så utmattad. Jag var helt tom och platt.
Jag gick in på toaletten och stannade där i några minuter för att få åtminstone lite egentid. Jag hade ett tryck över bröstet och kände mig klaustrofobisk. Vid det här laget hade jag spenderat högst fyra timmar hos min vän, men det kändes som att jag hade delat fängelsecell med en galning i flera decennier. När jag hörde de andra skratta utanför ville jag inte gå ut dit för att delta i vad som än var så roligt. Jag ville gå hem.
De flesta dagar är jag stolt över att vara introvert, och att jag vågar vara det, men igår kändes det bara hemskt. Hemskt för att jag egentligen hade roligt, men var oförmögen att visa det efter några timmar eftersom jag blev så utmattad. Hemskt för att jag sällan träffar så här mycket människor, och när jag nu väl gjorde det kändes det som att jag åtminstone borde orka SEX timmar. Hemskt för att alla andra verkade helt oberörda av så här mycket nytt folk och så här mycket nya intryck. Det fick mig att känna mig svag och skör.
Idag har jag varit helt slut. Jag har känt mig bakfull trots att jag inte drack en enda droppe alkohol igår. Jag hade till och med huvudvärk imorse. Hur sorgligt är det inte att en kväll med fantastiskt trevliga människor ger mig huvudvärk och en trötthet som slår ut mig hela nästa dag?
Om ni vill lära er mer om vad det innebär att vara introvert så rekommenderar jag Pia på Bookrelateds inlägg, för det är fantastiskt bra och informativt. Det var också det inlägget som gjorde att jag verkligen förstod att jag var introvert för några år sedan.
Om ni känner er lite osäkra på definitionen av introvert och extrovert så kommer här en snabbrepetition:
Introvert - får sin energi från att vara för sig själv
Extrovert - får sin energi från att umgås med andra
Men imorgon ska jag spendera hela dagen ensam i en postbil så dår får jag förhoppningsvis tid att återhämta mig!
/Anna(:
FÖR MYCKET MAT OCH KATTER | vlogg
Jag hade en tråkig och lite ensam dag i tisdags, så jag bestämde mig för att filma en väldigt spontan vlogg för skojs skull! Jag ber om ursäkt för att bilden är lite mörk ibland, men min kamera är världens lögnare och säger att allt ser perfekt ut och sedan när man kollar på datorn vill man bara gråta för att allt är så mörkt. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni gillar videon! Den ger åtminstone ingen oärlig bild av en ledig dag i mitt liv, och det är väl positivt.
/Anna(:
