Min koncentrationsförmåga har försämrats drastiskt de senaste åren, och för att förklara det har jag skyllt på min ångest, som även den ökat de senaste åren. Men det var inte förrän min syster tog bort sina sociala medie-appar som jag började fundera på hur de apparna påverkade även mig. Kanske berodde både bristen på koncentration och min ångest till viss del på sociala medier. En dag insåg jag att jag knappt ens kunde fokusera på en hel Youtube-video utan att plocka upp mobilen och tankspritt börja scrolla igenom ett flöde där ingen hade uppdaterat något sedan jag kollade för fem minuter senaste gången. 

 

Att inte kunna hålla koncetrationen i ens tio minuter är ju helt katastrofalt egentligen, och när jag väl hade fått den insikten bestämde jag mig för att testa att logga ut från mina sociala medier. Apparna jag loggade ut från var Twitter, Facebook och Instagram. Snapchat och Messenger bestämde jag mig för att behålla eftersom jag bara använder de apparna för att kommunicera med folk. Det händer liksom inte att jag går in och scrollar igenom min Messenger precis. Även Tumblr bestämde jag mig för att behålla, för något roligt ska man väl ändå ha att göra när man sitter och bajsar? Dessutom mår jag många gånger faktiskt bättre av att gå in på Tumblr och få mig ett gott skratt. 

 

Så, hur har det känts då? De första veckorna var rätt svåra (som det väl alltid är när man ska bryta en negativ vana?). Jag plockade ofta upp telefonen för att scrolla, men stoppades när jag inte var inloggad i apparna, och påmindes då om vad jag höll på med. Men efter kanske tre eller fyra veckor började jag verkligen vänja mig vid att inte hela tiden sitta med telefonen, och nu glömmer jag till och med ofta att ta med den när jag byter rum. Så länge inte någon annan vill kontakta mig eller jag dem har jag liksom inte någon direkt användning av telefonen. 

Jag har också insett att det som verkade så viktigt att veta om alla andras liv nu helt plötsligt är totalt oviktigt. Jag säger inte att jag inte bryr mig om vad mina vänner gör, men att det faktiskt är hyfsat ointressant att hela tiden veta vad alla i min lilla stad sysslar med. Vill jag veta vad mina vänner gör kan jag alltid fråga dem på Messenger eller Snapchat och då slipper jag få ångest av att bli bombarderad med allas så perfekta internetliv. I början tillät jag mig själv att varje helg logga in en gång på Instagram, men jag insåg redan efter två eller tre veckor att den långa raddan med bilder som hade laddats upp den senaste veckan faktiskt inte intresserade mig särskilt mycket längre. 

 

För mig har det mestadels bara varit en stor befrielse att logga ut, men självklart finns det en del nackdelar också. Man missar till exempel när folk fyller år eftersom man inte får någon notis från Facebook, och man missar vad ens internetvänner som man inte pratar så ofta med gör. Men det betyder också att jag slipper folk vars inlägg drog energin ur mig helt utan att jag ens visste det. Och jag kan se en hel Youtube-video - ja, till och med ett helt avsnitt av en TV-serie -  nu utan att ens fundera på att plocka upp telefonen. De senaste veckorna har jag till och med läst tre riktiga böcker, och lite tror jag ändå det har med det här att göra. Nu kan jag koncentrera mig så pass mycket igen att min hjärna inte vill avbryta var tionde minut för att scrolla igenom mitt flöde, och det känns extremt skönt.

Är det inte totalt fantastiskt att man kan bli skickad rec-ex trots att ens blogg har legat i dvala i över ett år, och bara nyligen vaknat till liv igen? Det hände i alla fall mig med den här boken. Och efter succén med "Du, bara" som jag också helt oväntat fick hem för några år sedan och totalt kärade ner mig i, vågade jag inte inte läsa "Vänd rätt upp" när även den kom som en överraskning i brevlådan. Vem är jag att säga emot ödet liksom? 

 

Någon vecka innan jag fick hem den här boken hade jag i ett desperat försök att få tillbaka min läslust dammat av mina gamla Klara-böcker och läst ut den första boken inom bara någon dag. Nostalgin och lättlästheten var tillräckligt för att få mig att glömma att jag ju tydligen inte tycker om att läsa längre. Innan jag ens hann påbörja nummer två i Klara-serien fick jag hem "Vänd rätt upp" och blev nästan lite skrämd när jag insåg att även den handlade om hästar. Jag tror inte ni riktigt förstår exakt hur många år sedan det var jag läste en renodlad hästbok (eller hur länge sen det var jag läste överhuvudtaget visserligen).  Och än en gång lyckades ett rec-ex få mig att känna lite läslust igen. Jag flög igenom den här boken under en helg och kände för första gången på länge att jag längtade hem för att fortsätta läsa i min bok. 

 

Först och främst har "Vänd rätt upp" det som nästan alltid lyckas fånga mig, och det är korta kapitel. Det och att det var en lättläst bok gjorde att jag bara ville fortsätta en sida till hela tiden. Under första halvan kunde jag dessutom verkligen relatera till huvudkaraktären, och jag insåg då att jag på sätt och vis hunnit glömma bort att man kan känna så när man läser en bok. Huvudkaraktären gav nämligen efter väldigt lätt, och funderade väldigt sällan på vad hon själv faktiskt ville. Det enda som spelade roll för henne var att hon var alla i stallet till lags, och jag var precis likadan för ungefär ett år sedan. Det var skönt att relatera till henne, och samtidigt känna att jag har tagit mig ur det. 

 

Eftersom jag själv som sagt har varit väldigt lik huvudkaraktären hade jag hoppats på att mycket fokus skulle ligga på att ta sig ur det här beteendet, men det blev tyvärr inte så och efter ungefär hälften av boken började jag tröttna lite. Den gick inte alls i den riktningen jag ville, och jag tyckte inte riktigt att huvudkaraktären utvecklades särskilt mycket eller att historien gick i den riktningen som jag hade velat. Till slut blev liksom kärlekshistorian viktigare än huvudkarakärens personliga resa och det tyckte jag var lite tråkigt. Just när det började handla om kärlek tyckte jag också att handlingen blev mindre trovärdig och jag var inte lika engagerad längre. Jag förstod av baksidetexten att det här skulle vara en kärlekshistoria, men jag hade tyckt bättre om boken om det inte hade varit det. Trots det flög jag igenom sista halvan också, och även om det inte är en bok som kommer stanna kvar i mitt minne särskilt länge är jag verkligen glad att jag fick chansen att läsa den. Jag kan också tänka mig att det är kul för alla äldre hästintresserade att det nu finns en bok om hästar även för dem.

 

Om ni älskade hästar och var tillräckligt gamla för att spela datorspel i början av 2000-talet så kanske ni spelade "Arvet från Rosemond Hill". Av någon anledning fick den här boken mig att tänka på just det spelet, och det var en rätt mysig och nostalgisk känsla, eftersom jag nästan kan det spelet utan och innan, 

 

Tack så himla mycket Bonnier Carlsen för det här rec-exet! Det har fått mig att äntligen känna för att börja läsa så smått igen. Helgen efter jag läste ut den här boken sträckläste jag nämligen en bok till, så det här är kanske början på nåt stort, hahah.

Länge har jag vetat att det varken är bra för miljön eller min kropp att dricka ur plastflaskor köpta i matbutiken. Trots det gjorde jag det fram till förra året för att det var bekvämt och enklare att göra som jag alltid gjort än att ändra mitt beteende. 

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att investera i min första aluminiumflaska. Eftersom jag alltid har med mig vattenflaskan till jobbet där den hanteras ganska vårdslöst visste jag att en glasflaska inte ens var att tänka på. Och en mer välgjord plastflaska utan BPA var inte heller vad jag var ute efter. Så jag gjorde en HEL DEL research och bestämde mig till slut för att beställa hem flaskan på bilden. 

Jag älskar mina Mizuflaskor och skulle verkligen rekommendera dem till alla som vill skaffa sig en rejäl aluminiumflaska men inte orkar gräva ner sig i all fakta. De är lite dyrare än de aluminiumflaskor som har börjat säljas i tex mataffärer, men jag har haft min blå i ett och ett halvt år och förutom några skråmor från gånger den har trillat i marken så är den som ny och jag ser mig själv använda den i många år framöver.