Titel: Tid att dö

Författare: Anne Cassidy

Sidantal: 320

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Dead Time: The Murder Notebooks

Serie: Ja (del 1)

 

Tidigare har jag läst en bok av Anne Cassidy, Besatt, och jag tyckte riktigt mycket om den. Sedan dess har jag velat läsa något mer av henne och när Rabén & Sjögren frågade om det var någon som ville läsa första och andra boken i den här serien var jag inte sen med att tacka ja. Den var inte riktigt lika bra som Besatt, men det var inte långt ifrån. 

 

Redan vid första sidan anade jag att jag skulle tycka om den här boken. Lite tveksam blev jag ungefär 80 sidor in, men ett kort tag därefter kunde jag inte sluta läsa! Sidorna bara flög förbi och det hände flera kvällar att jag stannade uppe längre än jag borde bara för att läsa. Jag kommer ihåg att jag hade precis samma känsla när jag läste Besatt. Trots att kapitlena inte är superkorta kan man ändå inte sluta läsa. Dessutom flyter språket så himla bra. 

 

Något som var riktigt smart gjort var det faktum att boken egentligen innehåller två olika fall som de ska lösa. Det finns det lite större som handlar om vad som hänt deras föräldrar och sedan finns det det fallet som handlar om Roses skolkamrat. Hade det bara handlat om ett av dessa fall hade det troligtvis blivit lite långtråkigt. 

 

Huvudkaraktären Rose är ganska komplex. I ena sekunden gillar man henne, i nästa hatar man henne. Ibland gör hon otroligt dumma saker och hon kan dessutom vara väldigt hård och elak. Dock hatar man henne inte på ett dåligt sätt eftersom alla dumma saker hon gör har en anledning och man förstår varför hon gör som hon gör och varför hon ibland blir sur. Man ser tydligt att det hänger ihop med det hon har gått igenom och då tycker man bara om att hon inte är perfekt istället. Att hon inte är perfekt gör henne så himla levande. 

 

På tal om karaktärer så kan jag säga att det är två karaktärer jag shippar väldigt mycket i den här boken. Joshua bor nämligen tillsammans med en annan kille som heter Skeggsie och jag shippar dem så himla mycket. Vissa saker de gjorde och sa fick mig att känna att de skulle passa ihop. Jag trodde till och med ett tag att de var tillsammans. Jag skulle älska Cassidy om hon faktiskt parade ihop dem. Dock är jag orolig för att något mycket värre kommer hända på kärleksfronten som jag inte kommer tycka om alls... Skeggsie är förresten en himla underbar karaktär och trots att han spenderar mycket tid framför datorn och kan uppfattas som lite dryg så tycker jag mycket om honom. 

 

Nu skulle jag vilja göra en liten jämförelse med den förra boken jag recenserade, Anna klädd i blod. Som ni kanske kommer ihåg (om ni orkade läsa den recensionen) tyckte jag inte alls att den var läskig. Det var däremot den här boken. En kuslig stämning vilade över boken och läskiga saker hände lite då och då. Det hände flera gånger att jag gick och la mig med en olustig känsla i kroppen. Tummen upp för det! Efter att inte ha blivit rädd av Anna klädd i blod var det härligt att få bli lite skrämd av den här boken. 

 

Till slut skulle jag vilja klaga på något, tyvärr, och det är dialogerna. Till en början kändes de inte riktigt verklighetstrogrna. Det som karaktärerna sa kändes inte som något man skulle säga i verkligheten. Om det blev bättre senare i boken eller om jag helt enkelt bara vande mig vet jag inte, men det tyckte jag var lite synd i varje fall.

 

Bästa med boken: Att den var så fruktansvärt spännande, läskig och samtidigt hade en hel del fokus på karaktärerna. Karaktärerna blev inte bara några som skulle lösa mordet. De var riktiga människor med bra egenskaper likväl som de hade dåliga egenskaper.

Sämsta med boken: Att dialogerna ibland kändes lite konstlade

 

/Anna(:

 

Jag vet inte hur uppmärksamma ni varit det här året, men ni kanske har märkt att jag inte gjort några månadssammanfattningar. Själv satt jag idag och tittade tillbaka på de jag gjorde i november och blev lite nostalgisk. Det var kul att se vilka filmer jag sett på och vilken musik jag lyssnade på den månaden. Frågan är dock ändå lite vad ni tycker känner jag. Själv känner jag mig en aning kluven. 

 

/Anna(:

Titel: Anna klädd i blod

Författare: Kendare Blake

Sidantal: 282

Betyg: 4/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Anna Dressed in Blood

Serie: Ja (del 1)

 

Ni vet de där böckerna som alla älskar utom en själv? De där man nästan börjar undra om man själv haft en konstig uppväxt eller något? Det här var en sådan bok. Efter att ha hört alla superbra recensioner på den här boken kunde jag inte tro att den ens skulle kunna vara dålig. Jag hade fel (som jag ofta har).

 

Först och främst kan vi tala om att detta ska vara en spökhistoria och dessutom en SKRÄCKhistoria. Skräckhistorier ska krypa under huden och när man lägger ner dem för att släcka lampan och sova ska man vara så rädd att man kollar under sängen minst två gånger innan man går och lägger sig. Dessutom ska man tveka några sekunder på lampknappen innan man vågar släcka. När man väl har släckt ligger man där livrädd för minsta ljud, säker på att någon är ute efter en. Det jag vill ha sagt är att jag inte tycker att det här är skräck. Seriöst. Jag blev pyttepyttelite rädd EN endaste gång när jag läste den här boken och det försvann inom en minut. Och då är jag ändå inte van vid skräck. Jag hatar skräckfilmer och ser inte särskilt ofta på dem. Men att Anna sliter någon i två delar är för mig bara lite halväckligt och inte alls läskigt. 

 

Sedan har vi Cas, huvudkaraktären i den här boken. Han var så himla tråkig! Han kändes så himla dryg och jag förstår egentligen inte varför någon från allra första början ville bli kompis med honom. Visst blev han bättre när de väl började känna varandra, men han kunde fortfarande vara otroligt överlägsen. Som att han var den enda som kunde något. Dessutom kändes det som att det var meningen att han skulle vara rolig. Jag skrattade inte en enda gång åt något han sa.

 

Själva handlingen tyckte jag inte direkt heller var något att hänga i granen. Jag satt konstant och kollade hur många sidor det var kvar tills boken skulle ta slut och tills kapitlet var slut. Om jag ska vara ärlig (vilket jag ska vara) tyckte jag endast att det fanns ett enda kapitel i den här boken som jag tyckte var riktigt bra och där jag inte kunde sluta läsa. Resten var mest "meh" som Emelie hade sagt. 

 

Sedan har vi det här med romansen, något som ungefär varenda en som recenserat den här boken klagat på. Varför? Varför,varför,varför,varför? Om jag ogillade den här boken innan så blev det ännu värre när romansen kom in i bilden. Först och främst var det insta-love även om Cas inte riktigt fattade att det var kärlek. Sedan kändes det mest bara konstigt. Här har vi Anna som mördar folk och sliter dem i stycken och det första Cas gör är att gå och bli kär i henne. Jag vet inte, det känns lite konstigt. 

 

Slutet var tyvärr en lika stor besvikelse som resten av boken. Jag hade hoppats på att det skulle hända något riktigt epic som hade kunnat rädda den här boken. Tyvärr hade jag fel. 

 

Som ni kanske märker är jag RIKTIGT besviken på den här boken. Det kändes som att författaren ville få sin bok känd och omtyckt av ungdomar och därför valde att skriva något med kärlek som dessutom inte var för läskigt eller konstigt. Enligt mig blev det bara tråkigt och förutsägbart istället. Nej, den här boken rekommenderar jag inte.

 

Bästa med boken: Det där lilla kapitlet som jag faktiskt tyckte var bra. Det som handlade om hur Anna dog.

Sämsta med boken: Att den inte höll vad den lovade. Och romansen var ju inte heller något att ha. 

 

/Anna(:

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer en trevlig liten book haul! Det var länge sedan jag spelade in någon och nu kommer det dröja ett långt tag igen, men det var i alla fall kul att spela in den. Hoppas att ni tycker om den!

 

/Anna(:

Titel: Pumans dotter

Författare: Monica Zak

Sidantal:193

Betyg: 8/10

Originalspråk: Svenska

 

Det var otroligt länge sedan jag läste den här boken, i december. Trots det kan jag inte sluta tänka på den och det har hänt någon gång varje vecka att jag sneglat på den i bokhyllan och fått dåligt samvete över att jag aldrig skrev den där recensionen. För folk förtjänar att höra om den här boken. Idag tog jag äntligen tag i mitt liv och bestämde mig för att skriva den här recensionen,trots att det var så länge sedan jag läste ut den. 

 

Först och främst vill jag berätta att det här är en bok baserad på verkliga händelser. Monica Zak har varit i Guatemala/Mexico för att prata med indianer som faktiskt har råkat ut för det som händer i den här boken. Att det faktiskt är sant gör den här boken hundra gånger bättre, men självklart också hundra gånger värre och hemskare. 

 

Boken handlar om förföljeserna och massakrerna på indianer i Guatemala under 1980-talet (om jag inte har fel). Det som skedde i Guatemala under den här tiden var folkmord. Jag tror att vi ofta tänker att morden på hela folkslag dog ut med Hitler, men det gjorde det inte och det visar Zak i den här boken. Ofta lyfter vi bara upp det hemska som hände under Andra Världskriget och berättar inte att folkmorden faktiskt har fortsatt även till vår tid. Detta är åtminstone inte något som jag har läst om i skolan, det är ett som är säkert. Och som man märker i boken verkar det inte vara något man helst talar om ens i Guatemala eller Mexico heller eftersom det då finns risk att man blir dödad.

 

Det här skulle kunna bli en så otroligt tung bok. En sådan där bok som man inte orkar ta sig igenom för att den innehåller alldeles för mycket smärta och ångest och dessutom lite för mycket ord. Men Zak lyckas på något vis   balansera det och inte bara göra det hopplöst. Det finns hopp och det finns kärlek i den här boken. En annan bok som har precis samma sak och som jag skulle jämföra "Pumans dotter" med skulle kunna vara "Strimmor av hopp" av Ruta Sepetys som också hade kunnat bli en otroligt tung bok, men som innehåller kärlek och hopp som gör det hela mindre jobbigt. Dock är boken självklart inte helt fri från ångest. Den fick mig att tänka till. 

 

Språket är mycket okomplicerat och det har så klart att göra med att det först och främst är en barnbok. Men jag tycker även att det passar historian. Monica Zak berättar historian precis som den är, en aning censurerad, men fortfarande rätt så grafisk och hemsk för att vara en barnbok. Det jag vill ha sagt är att hon använder orden för att beskriva hur det verkligen gick till och inte för att försöka skapa så vackra meningar som möjligt. Det kanske låter som att det blir någon tråkig faktabok,men så är det alls inte. Språket är perfekt för det hon vill berätta.

 

Något som tyvärr drog ner bokens betyg lite var en grej som jag gärna hade läst mer om. I boken är det nämligen så att alla har en egen nahual och det är typ som ett "låtsasdjur" som man bara själv ser och som hjälper en i livet. Jag tyckte att det var ett otroligt intressant koncept, men tyvärr fick man inte veta så mycket om det om jag hade hoppats. Men det var väl också det enda dåliga med den här boken. 

 

Bästa med boken: Att den var så ärlig och att den fick mig att tänka efter

Sämsta med boken: Det där med låtsasdjuren. 

 

/Anna(:

 

Igår var det bokbytardagen! Var det något som ni uppmärksammade? Det gjorde nämligen jag för första gången i mitt liv. Eller man kan kanske inte riktigt säga att jag deltog i bokbytardagen, istället deltog jag nog mer i ge-bort-några-böcker-du-inte-vill-ha-och-slipp-få-någon-tillbaka-dagen. Jag tog med mig några av de böcker jag inte kände behov av att äga längre till bokcirkeln och sedan sa jag att de fick ta vilka böcker de ville. Några böcker togs medan jag fick ställa några i bokbytarhyllan som finns på mitt bibliotek. Jag är glad över att bli av med de här böckerna, men ännu gladare att jag inte fick några tillbaka, hur konstigt det än låter. Jag har helt enkelt för mycket böcker att läsa och behöver egentligen inte fler.

 

 

 

Wow, två videor på två dagar! Inte illa minsann! Jag blev taggad av Pia på Bookrelated och jag tackar och bockar så väldigt.

 

Nu är det min tur att tagga vidare och jag taggar:

Emelie (ni är slutar att ens bli förvånade längre)

Man (trots att det var längesedan hon bloggade. Jag saknar dig!)

 

Det finns typ en miljon till som jag vill tagga, men jag vill även att ni som jag taggat nu ska ha några att tagga så jag taggar inte fler :)

 

/Anna(:

 

 

 

 

Kvalitén är inte så megabra,men jag har hållt på och försökt att få det funka ett långt tag så jag orkar inte bry mig. Hoppas ni gillar den i alla fall!

 

/Anna(:

Om ni känner att ni börjar sakna skolan en aning och vill lära er något bra en lördagskväll så kan ni ju alltid titta på videon jag tänker lägga in här nere. Jag hade tänkt säga att den kunde vara bra att titta på för tvåorna på gymnasiet eftersom de har nationella i engelska på tisdag, men sedan kom jag på att själva uppsatsskrivningen redan är färdig. Men videon var i alla fall lärorik och dessutom trevlig att titta på! Kan vi få det så här i skolan också?

 

 

 

Den här videon blev jag tipsad om på den HÄR bloggen som förresten är väldigt trevlig och mysig!

 

/Anna(:

Titel: Chanslös

Författare: Gail Carriger

Sidantal: 376

Betyg: 8/10

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Changeless

Serie: Del 2 i Parasollprotektoratet. Första heter Själlös.

 

EFTERSOM DETTA ÄR DEL TVÅ I SERIEN FINNS DET RISK FÖR SPOILERS OM NI INTE LÄST FÖRSTA.

För någon vecka sedan läste jag min recension på första boken och märkte att jag var måttligt imponerad av den. Jag tyckte att språket var en aning irriterande och att mysteriet löstes på ett dåligt sätt. Vilken tur då att författaren har förbättrats i andra boken!

 

 Eftersom jag försökte få ihop en bra text och misslyckades bestämde jag mig för att skapa små rubriker över varför jag gillar den och sedan förklara under. 

 

Alexia är intelligent och sarkastisk, men hon är fortfarande bara en vanlig människa med dåliga egenskaper. JAG ÄLSKAR DET. Sedan är det underbart hur hon och Lord Maccon är när de är tillsammans. Det är liksom inte sådär puttnuttigt och perfekt utan de bråkar och tjatar på varandra, men det är ändå med en kärleksfull underton. Det känns friskt att läsa om ifall man är fast i YA-bubblan. 

 

För det första: hur underbar är inte Miss Hisselpenny? Visst, hon är typ lika intelligent som en skalbagge (fast jag vet inte, de kanske är intelligenta), men hon är ändå så himla underbar. Det är så roligt också att hon är kompis med Alexia för det blir så komiskt på något sätt. Alexia är typ i världens kris medan Miss Hisselpenny klagar över sina kärleksproblem. Systern är även hon underbar, på ett ytterst irriterande och störande sätt. 

 

Sedan har vi även en ny karaktär i boken. Var det Madame Lefoux hon hette? I vilket fall som helst så gillade jag henne. Eller jag gillade när hon och Alexia hade några moments tillsammans. Förhoppningsvis är hon med i framtida böcker.

 

Tidigare störde jag mig på språket, men jag måste säga att det verkligen passar den här boken som hatten i handsken (ja, "hatten i handsken" råkade jag faktiskt skriva först. Men jag skyller på att de tjatar om hattar i boken tiden och låter det därmed stå kvar). Men språket är en aning humoristiskt och ibland även sarkastiskt och det gör att den här boken inte blir tråkig även om takten ibland är lite långsammare. 

 

Förra bokens mysterium tyckte jag löstes alldeles för lätt eftersom de bara råkade snubbla på svaret istället för att faktiskt lösa det. Så var det inte i den här boken. Här lyckades de faktiskt lösa gåtan #applåder# (jag hittade inte den där stjärnan man vanligtvis har på min laptop så jag fick ta hashtags) Något som var negativt med det var ju dock att jag redan hade listat ut de två sakerna som Alexia listade ut i slutet. De två viktigaste sakerna förstås. Och no me gusta förutsägbarhet. DOCK MÅSTE JAG GE ER EN LITEN VARNING. LÄS INTE BAKSIDAN OM NI KOMMIT UNGEFÄR HALVVÄGS EFTERSOM NI DÅ KOMMER FATTA SJÄLVA LÖSNINGEN. GÖR INTE SAMMA MISSTAG SOM MIG.

Annars tyckte jag att handlingen var bra och jag hade svårt för att lägga ner boken när jag väl började läsa. Hade kapiten varit kortare hade jag nog faktiskt aldrig ens lagt ner den. Långa kapitel är inte bra. 

 

Förresten så var det lätt att komma in i boken trots att det var ett år sedan jag läste första boken. Jag kom genast ihåg alla karaktärer och sådär!

Den där cliffhangern på slutet gjorde mig sugen på att börja läsa tredje boken DIREKT! Dock håller jag på att läsa ut alla mina rec-ex för tillfället så det kommer inte på fråga inom den närmaste framtiden. 

 

Bästa med boken: Att den är originell och rolig med härliga karaktärer. 

Sämsta med boken: Att man aldrig får veta vad mer som är speciellt med att vara själlös och att den faktiskt var lite förutsägbar.

 

Jag ursäktar för att jag verkar ha tappat förmågan att skriva recensioner och hoppas att förmågan har kommit tillbaka tills jag ska skriva en recension nästa gång. Kanske har jag drabbats av samma grej som de övernaturliga i England, vem vet?

 

/Anna(: