1 november sätter NaNoWriMo igång, och självklart ska jag delta! Låt oss ignorera det faktum att jag egentligen inte har någon idé, och den idén jag har är väldigt outvecklad, krånglig och kräver egentligen mycket research. Men man får ta vad man har! I det här inlägget ska vi dock inte prata om min NaNo, utan om er! Jag har deltagit i NaNoWriMo två år tidigare, och jag skulle vilja dela med mig av den kunskap jag har samlat in under de två åren, så att ni också ska vinna. Nu kör vi!

 

Att radera något man har skrivit på sin NaNo är lika dumt som att försöka invadera Ryssland på vintern. Minst tusen gånger kommer du att skriva en mening, paragraf, stycke eller ett kapitel som suger så himla mycket att du bara vill gråta när du tänker på det, MEN TA INTE BORT DET. Markera det med kursiv stil eller någon annan färg på texten, men ta inte bort något. Om du ska bära upp en säng till övervåningen så går du ju inte först tio trappsteg för att sedan backa två trappsteg eftersom du inte riktigt var nöjd över din prestation. Samma sak gäller din NaNo. RADERA INTE.

 

Alla som springer maraton säger att man ska spara på kraften i början av loppet för att sedan ta i ordentligt mot slutet. Detta gäller inte för NaNoWriMo. I början är man sjukt exalterad och då är det lika bra att ta vara på det och skriva som om det inte finns någon morgondag. Under vecka tre kommer man hata både NaNoWriMo och den värdelösa historia man har tänkt ihop och då kan det vara bra att man skaffade sig ett försprång i början, så att man kan ta sig en vilodag och bryta ihop. 

Att halka efter en eller två dagar är vanligtvis inte särskilt farligt, men blir det mer än så, då ska man börja oroa sig. Börjar man väl halka efter är det väldigt lätt att ge upp, och det vill vi inte! Märker du att du börjar halka efter kan det vara bra att sätta sig ner någon dag och kanske skriva 5000 ord för att komma ikapp. 

 

Självklart kan något oväntat inträffa som gör att man verkligen inte har tid att skriva, men det som oftast slår till efter två veckor är inte stress, utan lathet. Då kommer djävulen på din axel fram och säger: "du kommer ändå inte att klara 50000, så varför slösa tid och kraft på det i onödan? Ta en chokladbit istället och se på en film." Lyssna inte på henom! Ditt mål behöver inte vara 50000 ord, men det mål du sätter ska du försöka hålla fast vid till varje pris. Det är så lätt att sänka sitt mål med några tusen ord bara för att man är lat och inte orkar. Men om du kämpar dig igenom november och klarar ditt mål så kommer det kännas så himla awesome att det är värt allt slit!

 

Det händer ibland (ofta) att man fastnar (speciellt mot slutet) och har ingen aning om vad man ska skriva. Skriv då någon skit som inte tillför något till historien och som egentligen inte alls är bra. Bara för att komma igång och för att få dina ord. Det kanske till och med kan hjälpa dig att komma på vad du verkligen vill skriva. Förra året skrev jag till exempel en världelös och helt onödig drömscen. Eller så kan du bara beskriva något VÄLDIGT ingående, det har jag också gjort. 

 

Om jag ska lära känna mina karaktärer funkar det tyvärr inte att jag bara fyller i ett formulär. Jag vet att det fungerar för vissa, och det är ju toppen! Det som funkar bättre för mig är istället att ha en frågestund med mina karaktärer. Då tar jag en av mina karaktärer och låter den ställa frågor till en av mina andra karaktärer. Jag skriver sedan allt detta som flytande text, som jag skulle göra i min NaNo. Det tar lite längre tid än att fylla i ett formulär, men det funkar bättre för mig. Då lär man sig också hur karaktärerna pratar, uppför sig och hur de interagerar med varandra. 

 

Börjar du väl redigera din text så kommer du snart inse att det du skriver suger. Du kommer bli så fast i att redigera det du skriver att du inte kommer hinna färdigt med ditt mål. Du kommer redan att hata din text tillräckligt under november, så varför försöka redigera den och göra hatet ännu värre? Så redigera inte. Läs inte ens det du har skrivit. 

 

Twitter, Tumblr, Youtube, Instagram, bloggar.  Alla de grejerna är bara distraktionsmoment som kommer göra att du inte vinner NaNoWriMo. Om det är möjligt: stäng av internet. Annars kommer du bara gå in på Tumblr när det går lite trögt, och två timmar senare är du fortfarande kvar där och har inte skrivit ett enda ord sedan dess. 

 

 

Ibland fastnar man, och då kan det bästa vara att ta en promenad för att rensa huvudet och för att komma bort från sin historia lite! Underskatta aldrig en promenad, den kan göra att du finner lösningen på alla dina problem (men jag ger inga garantier).

 

 Om du ska lämna hemmet under november föreslår jag att du har en anteckningsbok med dig, så att du kan skriva ner alla de idéer du kommer på medan du är ute. Du tror kanske att du kommer komma ihåg, men det gör du inte. Sedan så finns det ju folk som lever i nutiden och har smartphones, då kan ni förstås alltid anteckna i dem. 

 

Ibland kan det räcka med att skriva på en ny plats för att man ska bli exalterad på nytt. Förra året skrev jag lite av min NaNo på biblioteket och det gav mig mycket ny inspiration. 

 

För att man inte ska fastna kan det vara bra att ha en outline över vad man vill ska hända i boken. Det är också bra om du vet hur du vill att det hela ska sluta, så att du har något att skriva och sträva mot. Men det funkar utan det också. Det är i alla fall det jag hoppas på eftersom det är det jag tänker ge mig på i år (så länge jag inte får någon uppenbarelse inom de närmaste dagarna). 

Jag hoppas att ni inte dog av uttråkning när ni läste den här milslånga guiden. Jag skulle garanterat kunna skriva minst fem punkter till, men man bör veta när det är dags att sluta (jag har säkert redan klivit över den gränsen för länge sedan). 

 

Någon annan som har skrivit väldigt bra tips är Beate, så ni kan läsa hennes tips genom att klicka HÄR.

 

 

 

Det här bokvänspaketet är en del av den bokvänscirkel som Lisa och Lucy startade för ett ganska långt tag sedan, där vi alla köpte var sin bok i en genre och nu skickar vi runt dem. TACK SÅ JÄTTEMYCKET ÄNNU EN GÅNG ANNA!

 

Och jag kom på nu när jag redigerade videon att den där sanden troligtvis syftar på författarens efternman Sandén. I'm so smart... Jag vet dock fortfarande inte riktigt vad det där djuret syftar på.

 

/Anna(:

Författare: Carol Rifka Brunt

Sidantal: 355

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

Trots att den här boken egentligen inte har mycket av en handling, så är det ändå så mycket som pågår hela tiden, och den har så många olika handlingar som alla är viktiga. I den här boken är varenda karaktär viktig och bidrar med något viktigt till historien. 

 

June är en otroligt intressant karaktär som jag älskar att läsa om. Hon är otroligt komplex, och hon växer så otroligt mycket genom bokens gång. Man får se hennes ilska över alla hemligheter som Finn hade, men man får också se vilken god vän hon är, hur mycket hon skäms över sina känslor för Finn, och hur mycket hon egentligen saknar honom. 

 

Den här boken behandlar så många olika sorters kärlek, och det är så fint. Den handlar inte bara om Junes förbjudna kärlek till Finn, utan också om syskonkärlek, Tobys kärlek till Finn, kärlek vänner emellan m.m. Men den behandlar också den totala motsatsen, hur det är att känna sig helt ensam. Både Toby och June känner sig ensamma efter Finns död, men genom deras vänskap hjälper de varandra att läka. 

 

Ganska tidigt i boken dör Finn, men jag älskar att man får lära känna flera olika sidor av honom beroende på vem som berättar om honom. Till slut känns det som att man känner Finn helt och fullt, även om han är död större delen av boken. June vet mycket om Finn som inte Toby vet, men Toby vet en hel del som June inte vet. Att man också får se hur kluven June känner sig över det här älskar jag. Hon vill veta så mycket som möjligt om Finn, men samtidigt vill hon vara den viktigaste i hans liv, och när hon får veta att Finn har haft en pojkvän under alla dessa år blir hon sårad och känner sig lurad. 

 

Junes och Tobys vänskap är till en början väldigt tafatt och obekväm, och det är intressant att se hur det förändras genom bokens gång. Jag längtade till varje gång de skulle träffas, för det var alltid lika intressant. Man fick veta mer om Finn, men också om Junes och Tobys verkliga känslor. 

 

Även syskonrivalitet spelar stor roll i den här boken, och Junes relation med sin syster är minst lika intressant att läsa om. För att vara en bok med bara 350 sidor lär man verkligen känna och bry sig om alla karaktärerna! Alla är också otroligt tredimensionella. 

 

Jag tycker verkligen inte att min recension lyckas göra den här boken rättvisa. Det är så underbar atmosfär i boken, det är så fint att se hur ömtålig vänskapen är mellan June och Toby till en början, och hur mycket de alla brydde sig om Finn, och hur svårt det är att förlora någon som man älskar så mycket. Den här boken har hur många lager som helst, och jag älskar dem alla! Jag är sorgsen över att jag inte lyckas förmedla min kärlek för den här boken, men jag hoppas verkligen att ni vill ge den en chans i alla fall. Det här är en av de bästa böckerna jag har läst i år!

 

Här får ni ett citat som ett sista försök till övertalning:

 

Bästa med boken: Så himla fin och handlingen har så många olika lager.

Sämsta med boken: Inget direkt.

 

/Anna(:

 

Häromdagen blev jag taggad av Beate att göra den här awesomiga taggen! Tack så himla mycket! Jag spenderar väldigt mycket (kanske för mycket) tid på Tumblr, och älskar gifs!  Taggen går ut på att jag har fått tio böcker av Beate och jag ska para ihop dem med gifs. Tyvärr hade jag inte läst särskilt många av böckerna, men jag gjorde mitt bästa i alla fall. Och jag fuskade lite, precis som Beate, och tog ibland flera gifs på varje bok. Jag hoppas verkligen att ni VERKLIGEN läser det här inlägget ORDENTLIGT, för det tog superlång tid att sätta ihop. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författare: Jenny Jägerfeld

Sidantal: 285

Betyg: 7/10

Originalspråk: Svenska

Serie: Nej

 

Den här boken har supermånga intressanta och originella drag (som till exempel: fattig familj, ADHD, HBTQ), men trots det är det något med den som gör att jag inte älskar den. Jag uppskattar boken och det den tar upp, men personligen tyckte jag inte supermycket om den. 

 

Det är något med många svenska ungdomsböcker som jag bara inte dras till. Många av dem känns som att de bara handlar om vanliga människor som lever sitt vanliga liv och går i sina vanliga skola där det bara går massa vanliga människor. Det är självklart inget fel med det, men när jag läser vill jag i alla fall känna att jag flyr från verkligheten åtminstone lite. För mig känns det som att amerikanska och brittiska ungdomsböcker känns lite mer magiska än de svenska ungdomsböckerna. Kanske beror det på att jag är svensk och själv lever ungefär som de här ungdomarna. Det exotiska verkar på något sätt försvinna lite.  

 

Något som är väldigt bra med den här boken är HBTQ-elementet. Joanna faller för Audrey, och Jägerfeld gör aldrig någon stor grej av det, vilket är skönt. Det finns alldeles för många böcker där ute som endast handlar om att våga komma ut. Jag säger inte att det är något dåligt, men det är kul att få läsa en bok där det inte spelar någon roll vad man har för sexuell läggning.

 

Kapitlen i den här boken är otroligt korta, ofta bara några få sidor, och det gör att man hela tiden vill fortsätta läsa. Därför går boken otroligt fort att läsa, och även om jag inte älskade den så kunde jag inte sluta läsa. Språket är ofta väldigt sarkastiskt och humoristiskt, och jag tycker om det!

 

Mot mitten blir boken riktigt crazy, och jag tycker faktiskt att det som sker är väldigt roligt och originellt. Det känns också väldigt typiskt för Joannas karaktär, så när hon gör det hon gör blir man egentligen inte särskilt förvånad och det känns inte orealistiskt även om det är galet.

 

Joanna tycker jag om som karaktär. Hon är annorlunda, och det märks verkligen när hon inte har fått sin medicin, för hennes beteende ändras väldigt mycket. Det var intressant att läsa om hur hon nästan blev en helt annan person!

 

Bästa med boken: Många originella drag. Gillade att HBTQ-elementet inte problematiserades. 

Sämsta med boken: Trots de originella dragen så kändes den inte så speciell.

 

/Anna(:

Författare: Rainbow Rowell

Sidantal: 325

Betyg: 9/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Nej

 

 

Den här boken skulle lätt kunna bli en klyschig historia om två annorlunda ungdomar som blir kära i varandra, men det blir det inte (okej, kanske lite ibland, men man stör sig inte på det). Det beror på att den här kärlekshistorian består av så mycket mer än bara kärlek. 

 

Först och främst skulle jag vilja diskutera det som jag tyckte allra mest om med den här boken: familjesituationerna. Man får verkligen se både hur Eleanor och Park har det i sina familjer, och jag kan inte annat än älska det. De lever i två väldigt olika familjer, men det de har gemensamt är att de inte riktigt känner sig älskade och som en del av familjen. Att man får läsa så mycket om deras situation i hemmet gör att man lär känna dem ännu bättre och förstår varför de handlar som de gör. 

 

Som sagt, det är superintressant att så pass mycket fokus ligger på familjerna, för det är en sak som lätt glöms bort i YA, av någon konstig anledning. Eleanor har det väldigt eländigt hemma, med en riktigt hemsk styvpappa och en mamma som inte kan säga emot i fruktan av att bli misshandlad. De har dessutom aldrig några pengar. Park, däremot, verkar bo i en perfekt familj. De har pengar och hans föräldrar är lyckliga tillsammans. Dock så är Parks pappa inte särskilt accepterande när det kommer till Parks val i livet. Han trycker ner honom verbalt och jämför alltid Park med hans bror. Den här boken visar att bara för att man bor i en "bra" familj så betyder inte det automatiskt att man känner sig älskad och accepterad. 

 

Något annat som jag verkligen gillar med den här boken är att man förstår att Eleanor och Park verkligen har något gemensamt. Utseendet är inte det enda som spelar någon roll.  De har något gemensamt, och det är musik och serier. De pratar mycket om olika serier och musik och genom det förstår man hur mycket de älskar det. Både Eleanor och Park tycker jag mycket om som karaktärer, eftersom de inte är helt perfekta. Eleanor är tlll exempel ganska socialt inkompetent, men det gör inget. Det gör henne bara mer verklighetstrogen och tredimensionell. 

 

Över lag tycker jag att det här är en väldigt fin och annorlunda kärlekshistoria, och det känns som att jag skulle kunna diskutera den hur länge som helst. Jag gillar också att den här boken hyllar det som är annorlunda. Man måste inte vara som alla andra för att vara lycklig. Jag var beredd på att den här boken inte skulle vara den lyckligaste, men jag blev ändå förvånad över hur mörk den var. Det är dock en väldigt bra balans mellan det sockersöta och det mörka i den här boken, och det gör att man inte stör sig så mycket på det som annars hade kunnat bli klyschigt. 

 

Bästa med boken: Att man fick läsa mycket om deras familjesituationer. Det gav boken en helt annan dimension och gjorde den intressantare. 

Sämsta med boken: Ibland tyckte jag att de bråkade om lite onödiga saker. 

 

/Anna(:

 

Har ni lite ont om tid nu så här i Halloween-tider, eller vill ni bara inte lägga två timmar på en skräckfilm? Då har jag det ultimata tipset för er som vill bli skrämda! En kortfilm som endast är 4 minuter lång, men som har lyckats fucka upp mitt liv ändå. När ni väl har sett det här kommer ni inte kunna sluta tänka på den ett långt tag framöver. Det är dessutom baserat på en verklig händelse, kan det bli så mycket värre? Den är dock sjukt välgjord och värd att se!

 

 

Hoppas att jag inte förstörde er fredagskväll totalt!

 

/Anna(:

 Efter mitt inlägg för några dagar sedan fick jag några förslag på både filmer,böcker och TV-serier som faller inom skräckgenren. Därför tänkte jag nu dela med mig av de förslag jag fick. Kanske skriver jag också ett annat inlägg och tipsar om mina egna skräckförslag. Vi får se.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här kommer Bookshelf Touren som jag lovade för ett tag sedan! Del två och tre kommer när jag har spelat in dem, och med tanke på hur dåligt ljus det är hela tiden så kan det dröja... Hoppas i alla fall att ni tycker om del 1!

 

/Anna(:

Efter ett års väntan är nu Bokmässan över även för den här gången, och det känns lika sorgligt varje år. Man väntar så länge och sedan är det över så snabbt... Men trevligt hade jag i alla fall, och jag tänkte nu skriva ett inlägg (som säkert blir rätt långt) om min lördag på mässan!

 

Jag steg upp 5.50, och sedan spenderade jag hela morgonen funderandes "shorts eller långbyxor"? Det blev shorts, och jag höll på att inte ta mig levande till mässan, eftersom jag nästan hann frysa ihjäl i väntan på tåget (men jag ångrade inte mitt beslut när jag väl befann mig på mässan). Själva tågresan var inte superkul, för jag hamnade på ett sådant där överblivet säte där man inte ens har ett fönster att titta ut igenom. Jag hade inget att läsa heller, så jag stirrade ärligt talat rakt ut i luften i två timmar. Jag tycker att det är viktigt att man tar vara på varje sekund och inte låter någon tid gå till spillo!

 

 

Vid 10.00 mötte jag upp med Lisa och Frida på stationen. Så himla trevligt att återse dem! Ingen av oss hade tidigare tagit spårvagnen till mässan, men vi bestämde oss för att göra det den här gången. Var det en smart idé? Tveksamt. Frida hade kollat upp vilka spårvagnar vi kunde ta, och när fyran kom förberedde vi oss för att kliva på. Några tanter klev först på, men klev sedan av för att den "gick åt fel håll". Vi tyckte att den verkade gå åt Svenska Mässans håll, så vi antog att tanterna inte var på väg till mässan, och sedan klev vi på. Ganska snart märkte vi att vi dock var på väg ut ur Göteborg. Vi började freaka lite, och sedan var det en kille som frågade vart vi skulle. När vi svarade "Svenska Mässan" skrattade han lite och sa att vi var på väg åt helt fel håll. Han hjälpte oss sedan med hur vi skulle åka för att komma tillbaka, och sedan var det bara att kliva av. Vi kom fram till mässan runt 11.00 istället för 10.30, men vi fick ju i alla fall nästan se Angered!

 

Det första vi gjorde var att rusa mot Gilla Böcker, eftersom Carol Rifka Brunt (författare till "Tell the Wolves I'm Home/"Låt vargarna komma" )skulle vara i montern och signera. Jag hade dock kollat fel på tiden, så det var bara att komma tillbaka lite senare, och vi hade stressat i onödan. Jag fick i alla fall min bok signerad till slut, och jag var väldigt nöjd eftersom det var mitt enda mål under dagen.