Den här taggen har cirkulerat på de flesta bokbloggar de senaste dagarna, och för en gångs skull tänkte jag faktiskt svara på taggen innan den hinner bli helt omodern. Jag blev taggad av Cecilia och Elin (om någon mer har taggat mig är det bara att hojta till så lägger jag till er här). Tack så jättemycket! Jag funderade på att göra en video och svara på frågorna, men min syster har påsklov nu, vilket betyder att hon kommer vara hemma hela tiden, och då vill jag helst inte spela in några videor. Så jag hoppas att det går bra med ett hederligt gammalt skriftligt inlägg. 

 

Den här sommaren fyller min blogg faktiskt ett halvt årtionde! Jag har alltså snart bloggat i fem år, vilket är helt sjukt. Jag har dessutom inte haft en enda längre bloggpaus. Ärligt talat måste jag säga att jag är ganska imponerad av mig själv. 

Förutom frågan om vilken som är min favoritbok så måste detta vara den svåraste frågan att besvara. Just nu känner jag inte att jag någonsin skulle vilja sluta blogga om böcker, men imorgon kanske jag vaknar upp och totalt har tröttnat på hela den här bokbloggargrejen. Det är svårt att förutspå framtiden. Det som verkar vara en självklar del av mitt liv idag behöver inte vara det imorgon. Herregud, det där blev djupare än vad jag hade tänkt. 
3. Vad är det bästa med att vara en bokbloggare?

UTAN TVEKAN alla underbara människor jag har träffat genom bokbloggen. Då och då slår det mig hur många fantastiska människor jag har lärt känna tack vare bloggen, och då blir jag så tacksam. Sedan älskar jag också all underbar respons jag får av mina läsare. Det känns så coolt att någon faktiskt bryr sig om det jag har säga. Recensionsexemplar är också nice, även om jag faktiskt sällan ber om det (mest för att jag suger på att läsa dem i tid).

4. Vad är det värsta med att vara en bokbloggare?
Ibland känner jag att jag har blivit för kritisk i mitt läsande på grund av bloggen. Vissa dagar ser jag det som något positivt och andra som något negativt. Jag är glad över att jag har blivit mer kritisk, men samtidigt önskar jag ibland att det vore som förr då jag älskade nästan varje bok jag läste.

5. Har du svårt att skriva rubriker till dina inlägg?
Vanligtvis inte, eftersom jag oftast skriver sjukt ointressanta rubriker. Ibland vill jag dock försöka skriva lite roligare rubriker och då kan jag sitta och klura ett tag för att (försöka) få till den perfekta rubriken. Till en rubrik som handlade om NaNoWriMo var jag faktiskt tvungen att konsultera en vän, och be henne välja den bästa av två stycken som jag valde mellan. Det slutade med att jag inte valde den som hon föreslog. 

6. Finns det någon bokbloggare du beundrar?
Absolut! Jag beundrar i stort sett alla bokbloggare som jag ser som mina vänner (och det är en hel del). Alla bokbloggares personligheter lyser igenom så mycket i deras inlägg, och jag älskar det. En bokbloggare som jag beundrar extra mycket är Man på Bokskadad, men sorgligt nog bloggar hon inte stort sett inte längre. Alla inlägg hon publicerade var bara så vackra.

7. Vilken bokbloggare skulle du vilja ha som gästbloggare på din blogg?
Jag har kanske inte direkt någon bokbloggare som jag skulle vilja ha som gästbloggare, men det finns flera som jag mer än gärna skulle vilja spela in en video tillsammans med!

8. Hur ser din rutin ut när du bloggar? T ex vilken tid, klädsel, dryck m.m.
Jag önskar att jag hade en rutin så att jag faktiskt kunde få några inlägg skrivna. Min klädsel är vanligtvis det fulaste och mest bekväma jag kan hitta (aka det jag alltid har på mig när jag är hemma). Jag bloggar oftast på kvällen, och jag dricker vanligtvis inget (så länge jag inte bloggar medan jag äter kvällsmat eller dricker kaffe).

9. Har du svårt för att skriva recensioner?
Den senaste tiden har det varit lite dåligt på recensionsskrivarfronten. För några månader sedan bestämde jag mig för att jag ville att varje recension skulle vara mer unik, och det gör att jag får lite mer prestationsångest när jag ska skriva. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag har skrivit lite färre recensioner, men jag är samtidigt nöjdare med de jag har skrivit.

 

För att inte glömma vad jag tycker om böckerna skriver jag ofta ner stödord på ett papper. Något annat som alltid är lite krångligt till mina recensioner är att ta bilderna på böckerna. Jag skriver ofta färdigt recensionen innan jag har en bild, för det är så jobbigt att fixa (speciellt på vintern). Eller så gör jag tvärtom och tar massa bilder på flera olika böcker, även om jag inte har skrivit recensionen än. 

Läs min recension av boken HÄR

Om ni har läst min recension av boken - som jag läste ut bara några timmar innan jag gick och såg filmen ensam på bio - så vet ni att jag tyckte väldigt mycket om den. Jag var rätt säker på att filmen inte skulle leva upp till mina förväntningar, men jag hoppades ändå att jag skulle tycka om den. 

 

Det jag såg fram allra mest emot när det gällde filmversionen var att få se alla vackra landskap i verkligheten. Medan jag läste boken hade jag lite svårt att se alla enorma landskap framför mig, och jag hoppades att filmen skulle bjuda på en hel del riktigt vackra landskapsbilder, så att man verkligen förstod hur det såg ut där hon gick. Visst fick man väl landskap, problemet var dock att de verkade ha anlitat samma kameraman som filmade första Hunger Games-filmen. VARENDA scen i filmen skakade och kameran hölls aldrig tillräckligt still. Eftersom Cheryl är ute på den här vandringen ensam blev det väldigt konstigt när man hela tiden kände av närvaron av kameramannen. Dessutom avskyr jag när kameran skakar i scener där det inte ens är logiskt - som vid landskapsvyer och liknande. Tyvärr förstörde det här filmen rätt så mycket för mig. 

 

Låt oss lämna den skakiga kameran bakom oss och gå vidare. I min recension av boken nämner jag att det som gör boken så speciell är att den känns så ärlig och rå, men den känslan får jag inte riktigt medan jag ser filmen. Väldigt många av de intressanta människor Cheryl träffade under sin resa är borttagna ur filmen, vilket på sätt och vis är förståeligt på grund av tidsbrist, men samtidigt gjorde det att filmen inte kändes lika sann som boken. Det kändes inte som att man fick hela hennes resa i filmen. 

 

Reese Witherspoon gör dock ett riktigt bra jobb. Det kan inte vara lätt att spela in en film där man nästan är den enda karaktären, och jag förstår verkligen varför hon fick en Oscarsnominering för den här rollen. Det jag dock inte riktigt gillar med Cheryl i filmen är att hon svär otroligt mycket. Jag har vanligtvis inte problem med svordomar i filmer, men här blev det verkligen extremt. Nästan varje mening hon yttrade innehöll en svordom. 

 

Tillbakablickarna gillade jag även i filmen, och de hade lyckats få in dem på ett bra sätt, utan att det kändes krystat. Soundtracket var också bra, och scenen med "If I Could" av Simon och Garfunkel sticker ut extra tydligt i mitt minne. 

 

Över lag tyckte jag inte att det var en dålig film, men kameraskakningarna drar tyvärr ner betyget något enormt. Trots det så tyckte jag ändå om filmen, men i jämförelse med boken blir den en besvikelse. Det låter kanske som att jag avskydde de två timmar jag spenderade med att se filmen, men det stämmer inte. Det var absolut en sevärd film, bara inte lika bra som boken (men hur ofta händer det egentligen?)

 

/Anna(:

 

 Hoppas ni tycker om videon!

 

I födelsedagspresent av Anna fick jag en Book Jar, och när jag fick den drog jag en lapp (om än lite ovetandes), så jag tänkte bara visa er lappen och den bok jag valde att läsa. Troligtvis kommer jag att dra en lapp då och då när jag inte riktigt vet vad jag ska läsa, och förhoppningsvis kommer jag då också visa er vad jag väljer att läsa. 

Titel: Saga 

Författare: Brian K. Vaughan, Fiona Staples

Sidantal: 160

Betyg: 7/10

Originalspråk: Engelska

Serie: Ja (#1)

 

Ingen kan väl ha undgått att höra om Saga vid det här laget? De vackra illustrationerna och allas stående ovationer fick mig att vilja kolla in det här seriealbumet, trots att jag kände mig lite tveksam till om handlingen verkligen skulle tilltala mig. I stort sett hade jag rätt i mina föraningar. 

 

Som jag nämnde i min recension av Locke & Key känns det som att stiga in i en regnbåge när man läser Saga. Hela albumet är otroligt färgglatt, och det matchar handlingen som utspelar sig i rymden väldigt bra. Jag är alltid svag för färgglada seriealbum, så illustrationerna och färgtemat blev genast en hit hos mig! Förutom att det är väldigt färgglatt så är det också väldigt mycket svordomar och en hel del naket, men personligen är det inget som stör mig, och jag gillar att de vågar använda det. 

 

Något som jag känner mig kluven till när det gäller det här seriealbumet är karaktärerna. Huvudkaraktärerna Alana och Marko gillar jag verkligen - de är otroligt härliga och jag gillar deras samspel - men de lite mindre karaktärerna dras jag inte alls särskilt mycket till. De flesta tycker jag har ganska tråkig personlighet, och det var inte särskilt roligt att läsa från deras perspektiv. Att alla dessutom jagade Alana och Marko tyckte jag blev lite enformigt. Marko och Alana väger dock verkligen upp för de andra, och de är en stor anledning till att jag vill fortsätta läsa. 

 

Som en person som inte är särskilt van vid att läsa varken High Fantasy eller Science Fiction så tyckte jag att det var en aning svårt att komma in i handlingen och hålla i ordning på alla namn. Jag upplevde att jag hade ganska svårt att hitta en bra balans mellan bilderna och texten, så att allt flöt på, men jag tror att det kommer att bli bättre när jag kommer in mer i världen och handlingen. 

 

Bästa med boken: Illustrationerna och huvudkaraktärerna. Dessutom tror jag att serien har potential. 

Sämsta med boken: Handlingen var inte direkt superintressant, och många av sidokaraktärerna tilltalade inte mig. 

 

/Anna(:

 

Egentligen har det som jag vill diskutera idag ingenting med en bokblogg att göra, men samtidigt vill jag diskutera det. Därför tänker jag göra det, och helt och hållet ignorera potentiella bokbloggarregler som säger att man inte får diskutera ickebokiga grejer.

 

Att gå ensam på bio klassas som en av de sorgligaste saker man kan göra. Det enda som slår det på sorglighetsskalan är möjligtvis att gå ut och äta på restaurang i sällskap av endast sig själv. Jag vill gråta över att det är så här, för det kan vara helt underbart att gå på bio ensam! Därför vill jag nu försöka övertyga er, så jag har skapat en liten lista över allt som är positivt med att gå på bio ensam. 

 

De flesta har säkert någon gång fått en superintressant film förstörd för sig för att de har tagit med sig en riktig pratkvarn till bion. Någon som hela tiden lutar sig in mot ditt öra för att viska sina kommentarer om filmen. När man går ensam SLIPPER MAN DET! Då är det bara du och filmen (och eventuella andra irriterande människor i salongen). 100% fokus. Dessutom slipper man att bli spottad i örat. Hur kan man inte tycka att det är en bra grej?

 

Filmreklamen har precis börjat, och du sticker ner handen i din extrastora popcornbägare, och möts där av en hand som inte tillhör dig själv! Personen du har tagit med dig på bio har nämligen bestämt sig för att mottot för dagen är "man ska dela broderligt" trots att hen inte ens har betalat för popcornen. Hen tar en stor näve och trycker in i munnen, och innan du ens har hunnit tugga ur har de redan stuckit ner handen igen i jakt på mer popcorn. GISSA VAD?! Om du går på bio ensam får du alla popcorn för dig själv!